Claes Arvidsson

Hello, sade statsministern

Hello Central Park, Hello New York. Publiken gladde sig åt Stefan Löfvens inledningsord på festivalen för FN:s 17 utvecklingsmål för en mer hållbar värld. Statsministern sade också att han var stolt över att leda världens första feministiska regering. Efter Löfven var det dags för Beyoncé att inta scenen.

Mer än ett par minuter i rampljuset fick Löfven i alla fall när han i onsdags stod på talarlistan i FN:s generalförsamling. “Det är dags att alla stater ställer sig upp och ser till att lösa den här krisen”, sade han om Syrien. Putin måste ha missat statsmannaorden. Talets centrala passus var dessutom en annan: “Det är 20 år sedan Sverige satt i säkerhetsrådet. Vi söker nu ert stöd för en ny plats i rådet, i en värld där många kriser behöver lösas.”

Det är retropolitik att göra en plats i FN-solen 2017-2018 till regeringens centrala utrikespolitiska mål. Det är förstås fint men väldigt övervärderat. Men som en gengångare från den socialdemokratiska självbilden av Palmeismen ska Sverige återigen rädda världen.

Löfven har lanserat en New Global Deal och framtidsminister Kristina Persson (S) har tillsatt en expertgrupp för global samverkan. Hon är klar över vad det gäller (AB 21/2-15): “Andra länder vill gärna lyssna på oss. Det ger oss en slags mjuk makt som vi borde använda mer.”I den självbilden är alliansfriheten en grundpelare. Inte minst kom det till uttryck i Löfvens första regeringsförklaring som dessutom kryddades med orden att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Tänka framåt handlar om att se bakåt. Eller att tänka på något annat. Enligt expertgruppens ordförande S-veteranen Tomas Hammarberg står vi “fortfarande lite utanför maktblocken och jag tror att Sveriges alliansfrihet är bra i det här sammanhanget”.

I samma idévärld på UD föddes tanken på att göra Sverigereklam under rubriken “En oberoende röst”. Mytologin frodas och det är riktigt illa om längtan efter solstolen blir styrande för andra delar av politiken.

I en intervju i New Eastern Europe (2015:5) säger forskaren Anke Schmidt-Felzman vid Utrikespolitiska institutet att Sverige numera har en mindre framträdande roll i diskussionen om det Östra Partnerskapet och Ryssland. En förklaring är viljan att få plats i Säkerhetsrådet och den är bara möjligt att få om också Putin säger Da. En annan är en policyomläggning som handlar om att inte längre vara provocerande utan att försök tona med motsättningarna med Ryssland.

Militär neutralitetspolitik. Så föll orden när Margot Wallström nyligen i en TT-intervju beskrev Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Det var förstås fel, men det var TT som hade hört fel. Wallström hade helt korrekt sagt militär alliansfrihet.

På andra håll i det rödgröna landskapet har inte slutet på det långa sjuttiotalet ens sjunkit in verbalt utan här är Sverige fortfarande alliansfritt eller till och med neutralt – trots EU-medlemskap, Solidaritetsförklaringen och Peter Hultqvist.