Nya ryska strategin bygger på handling
Sedan årsskiftet har Ryssland en nygammal nationell säkerhetsstrategi som enligt plan ersätter versionen från 2009. Utrikespolitiken beskrivs som öppen, rationell och pragmatisk. Ryssland är samarbetsinriktat när det gäller internationell politik och lösandet av internationella konflikter. Inte minst är det positivt att Ryssland vill samarbeta med USA och Nato.
Det är så den goda bilden av Putinland paketeras för inhemsk och utländsk publik. Verkligheten är dystrare. Den goda viljan är begränsad till att samarbetet ska ske på Rysslands villkor.
Strategin är inte särskilt konkret, men avspeglar två grundelement i Putins politik och den bakomliggande synen på världen: sökandet efter bekräftelse som stormakt och anspråket på ledarskap.
Å ena sidan handlar det om viljan att få en som man menar legitim och självklar roll som världsmakt. Det är aspirationen. Det slås också fast att Ryssland redan blivit en viktigare spelare i den globala politiken. Budskapet inåt är att Putin uppfyller löftet om återupprättad nationell stolthet. Utåt handlar det om att projicera styrka.
Dokumentet bekräftar den politik som redan förs genom kriget mot Ukraina och den militära interventionen till förmån för Assad-regimen i Syrien. Detsamma gäller i form av återkommande verbala och militära maktdemonstrationer till exempel i förhållande till Sverige. Mer av samma vara är att vänta.
Å andra sidan bärs säkerhetsstrategin upp av föreställningen att ett starkare Ryssland med en oberoende politik leder till ökad konflikt. Problemet som utmålas är att USA och dess allierade vill behålla sin dominanta roll i världspolitiken. Till hotbilden läggs att den politiska, ekonomiska, militära och informationsburna pressen på Ryssland förväntas att öka.
Kriget i Syrien tas märkligt nog inte upp men väl IS framfart, som är västs fel. Skulden för Ukraina-kriget läggs på USA och EU för att ha understött en statskupp, något som i sin tur ledde till inre split och en militär konflikt. Det är alltså samma gamla film som rullas, trots Putins skryt om Kriminvasionen och öppenhet om ryska soldater i östra Ukraina.
Att stater i det ”nära utlandet” har valt Nato som säkerhetspolitisk lösning hänförs i vanlig ordning till hotbilden. Lika fantasifulla är påståendena om att USA bygger upp kapacitet för biologisk krigföring i flera av Rysslands grannländer.
Att Ryssland mot den här bakgrunden kommer att nöja sig med att frysa läget i Ukraina är långt ifrån säkert. Kremls vilja att bestämma i ”sin” intressesfär har inte ändrats. Utrustning och soldater tillförs. Ett återuppblossat krig är bara ett Da bort.
Den verklighetsbild som kolporteras är att USA och dess allierade vill inringa och avskära Ryssland. Det sägs alltså inget om att Ryssland efter Sovjetunionens upplösning har fått tillträde till de internationella organisationer som man har velat klubba med – alltifrån G7 och WTO till Nato-Rysslandsrådet. Samtidigt pågår en egenvald process där Kreml väljer att avskärma Ryssland från omvärlden, till exempel genom den mot den egna konstitutionen stridande lagen om att konstitutionsdomstolen kan besluta att domar i Europadomstolen inte ska följas.
Kreml vill gjuta in en stämning av hot och förestående krig i ryssarna, men inte bara det. Den inre säkerheten hotas av väst, terrorism och extremism. Nationell enighet betonas inte minst genom att lyfta fram bevarandet av det som beskrivs som traditionella ryska värden (andlighet, fosterlandskärlek, historien etc). Det öppnar för ännu hårdare tag mot oppositionella och människorättsorganisationer inför parlamentsvalen i år och presidentvalet 2018.
Framtidsbilden präglas av hårda bud men också av en ljusnande framtid med en blomstrande ekonomi och stora sociala satsningar – med den underliggande tanken att det är möjligt endast om Ryssland står fast enat bakom Vladimir Putin. Hur detta lyckotillstånd ska uppnås framgår inte men försvarsmaterielindustrin har utpekats som loket i moderniseringen av ekonomin.
I nuläget är dock den ryska ekonomin i kris. I görligaste mån skyddas den sociala sektorn från budgetnedskärningar. Om inte det räcker för att regimen ska kunna sitta i lugn och ro, ger den fortsatta rustningspolitiken ett ökat internationellt handlingsutrymme för nya överraskningar. Putins ledarskap har allt mer fått sin grund i karisma med dess politiska dramaturgi och krav på handling.
Och det kan bli Baltikum nästa.
I Sverige bygger den röd-gröna försvarspolitiken på att öka den operativa förmåga som kan tas ut av befintliga resurser medan nya förmågor dröjer i tid. Säkerhetspolitiken står fast förankrad i allianslöshetens vi-hoppas-på-det bästa-doktrin. För lite försvar och avsaknaden av medlemskap i Nato gör oss illa rustade att bidra till säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet.
Publicerad på ledarbloggen Säkerhetsrådet i Svenska Dagbladet 16 januari 2016.