Den bristande styrkebalansen mellan Väst och Ryssland diskuterades i två artiklar för SvD/Säkerhetsrådet av Folk och försvars tidigare generalsekreterare Lars Ekeman: Ryskt hitte-på om hotet från Nato respektive Militär styrka spelar förstås roll. Artiklarna byggde till stor del på två studier från FOI: Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016respektive Västlig militär förmåga.

Slutsatserna understöds i en ny forskningsrapport från det amerikanska forskningsinstitutet RAND: Assessing the Conventional Force Imbalance in Europa: Implications for Countering Russian Lokal Superiority.

Författarna, Scott Boston, Michael Johnson, Nathan Beauchamp-Mustafaga & Yvonne Crane, konstaterar att medan Väst efter kalla kriget slut fokuserat på stabilitetsoperationer och lättrörliga styrkor, valde Ryssland en annan och tyngre inriktning som ger fördelar i strid med mekaniserade förband nära de egna gränserna med fokus på det Västra militärdistriktet.

Kännetecknande är rörlighet, eldkraft och förmåga försvarsgrensöverskridande samordnad strid. Materiel har moderniserats, fler yrkessoldater har anställts, fler förband hålls i hög beredskap och stridserfarenhet har erhållits i Ukraina och Syrien.

Slutsatsen är att Ryssland – givet den nuvarande styrkebalansen – kan ställa Nato inför ett snabbt fait accompli i Baltikum och sedan genom brinkmanship frysa konflikten. I konsekvens därav följer slutsatsen att Nato behöver höja tröskeln i Baltikum.

Tilläggas bör förstås att det gäller även Sveriges bidrag till försvaret i det nordisk-baltiska stridsområdet. Den mest påtagliga tröskeleffekten i svensk försvarspolitik är dock fortfarande regeringens oförmåga att hittills inte bara verbalt utan konkret i form av rejält höjda försvarsanslag inse att tröskeln behöver höjas.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/3 2018.