I Ryssland finns numera två versioner av Fader Frost. Den ena kommer traditionsenligt med gåvor vid nyår. Den andra ”tomten” – Kremls egen Ded Moroz – är diktator året runt. Regimen har under många år successivt trappat upp repressionen och efter den storskaliga invasionen av Ukraina är samhällsklimatet iskallt.
I Putins värld är Sovjetunionens upplösning 1991 det förra århundradets största geopolitiska katastrof. Nu kan han i alla fall glädjas åt att ha återskapat centrala inslag i det stalinistiska terrrorväldet. Stalin själv har dessutom kommit på modet genom att regimen kolporterar förstående filmer och tv-serier – allt medan minnet av den grymma tiden förtrycks undan. Och ja, Stalin är poppis.
Den högljudda propagandateatern i statlig tv står i bjärt kontrast till generalordern om största möjliga tystnad. Med en allt tjockare lagbok till hands krossar regimen alla försök att ta ställning mot Ukrainakriget.
Juristen och lokalpolitikern Aleksej Gorinov tog ställning mot storkriget och dömdes våren 2022 till sju års fängelse. Nyligen dömdes han till ytterligare tre år. Han anklagades för att ha diskuterat kriget med cellkamrater med ord som, enligt åtalet, ”legitimerade terrorism”. Liksom oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, som avled i fångenskap, är han sjuk men får inte vård.
Det finns ett tusental politiska fångar och långt fler har blivit bötfällda för att ha haft en uppfattning eller ställt en fråga. Och så kan man förstås bli av med jobbet. Det är inte heller tillräckligt att tiga, utan krav ställs på ”Ivan och Irina” att aktivt ta ställning för kriget och de styrande. Och angiveriet har gjort comeback.
Den kognitiva dissonansen från den sovjetiska förtryckarstaten går därmed i repris; det är bara möjligt att vara sig själv med de allra närmaste. Resultatet är ett samhälle som utmärks av social apati, rädsla för att säga ifrån och ovilja att ta ansvar. I stället får livet gå sin gilla gång. Kriget är både närvarande och inte.
Den tysta konformismen är särskilt viktig för regimen när krigströttheten breder ut sig. Opinonsundersökningar får läsas med viss varsamhet, men i en novembermätning från Russian Fields noteras de hittills högsta stödet, 53 procent, för att inleda förhandlingar om att avsluta kriget. 36 procent önskade fortsätta striden.
I mätningen uppgav 63 procent att kriget går bra mot 23 procent som menade att det går dåligt. Resultatet säger något om propagandans genomslag. De ryska förlusterna hittills har uppskattats till 700 000 döda och sårade. Antalet stupade antas vara mellan 140 000 och 200 000.
Putins specialoperation skulle vara en snabb affär. Det blev det inte. Det står dessutom klart att de ursprungliga ryska krigsmålen inte kommer att nås. Till priset av nya enorma förluster görs nu sakteliga framsteg i de annekterade delarna av Donbass. Man försöker nöta ned det pressade ukrainska frontförsvaret, men de strategiska vinsterna har hittills uteblivit. Och ryska Kursk är fortfarande inte befriat.
Samtidigt råder det ekonomisk kris som följd av kriget. Inflationstakten, ränteläget, BNP-utvecklingen och sinande finansiella reserver pekar fram emot en ohållbar ekonomisk situation 2025. Och det finns inte någon lösning så länge som kriget pågår.
I bilden ingår att den offentliga välfärden prioriteras ned. Smör har blivit en snatterivara i Moskva. Missnöjet kan alltså växa men det spelar ingen roll för det brutala anfallskriget så länge som kritiken är outtalad.
Det finns fredsduvor som vill räcka diktatorn en olivkvist, blidka på bekostnad av Ukrainas suveränitet. Men de lyssnar inte på vad Putin själv säger. Rättare sagt: att han aldrig talar om framtiden för Ryssland när kriget är över. För det går inte över. Det eviga kriget i ”försvaret” av Moder Ryssland har blivit den främsta självlegitimitetsgrunden för Fader Frost.
Ledare i Svenska Dagbladet 9 dec 2024.
Read More