Sverige har en ny försvarspolitik med inriktning på snabb återuppbyggnad av den nationella försvarsförmågan. Inget kan tydligare illustrera förnyelsen än att försvarsanslaget 2024 ska uppgå till två procent av BNP, det som är golv i Nato.
I säkerhetspolitiken togs efter år av tövan steget fullt ut med ansökan om medlemskap i Nato – men det krävdes alltså ett krig i Europa för att komma till handling. Allianslöshetens tid skulle vara förbi och när den nu dröjer stagas säkerheten upp genom en stabiliserande biståndspolitik från alliansens centrala medlemmar.
Utredningar och ny lagstiftning har duggat och duggar tätt. Häromdagen levererade MSB och Försvarsmakten Krigets krav: En samlad bedömning av förmågan inom totalförsvaret.
Till bilden hör en bred institutionell förnyelse. Numera finns ett nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern och som stöds av en nationell säkerhetsrådgivare. Det civila försvaret har fått en egen minister som sorterar under försvarsdepartementet. Nydanad är också Myndigheten för totalförsvarsanalys med ”ansvar för analys, utvärdering och uppföljning”.
Försvarsmakten har under decennier gjort sig mer och mer interoperabel med rådande Natostandard. Nu har det också skett organisatorisk anpassning i Högkvarteret i form av att försvarsstaben har återuppstått.
Förnyelsen har dock hittills stoppat upp vid Försvarsberedningen, det vill säga den institution som har till huvuduppgift att lägga grunden för en samförståndsdriven försvars- och säkerhetspolitik. Men finns det inte – mot bakgrund av att Försvarsberedningen inte har levererat säkerhet – goda skäl att resa frågan om bättre alternativ?
I praktiken avvecklades ju Totalförsvaret och att en återbyggnad (om än i snigelfart) påbörjades först efter att Ryssland 2014 inlett kriget mot Ukraina. Redan tidigare borde Putins tal i München 2007 och kriget mot Georgien 2008 ha fått – men fick inte – till resultat att politiken lades om. I stället kom senare ursäktande ord om ”naivitet” eller ”vi visste ju inte”.
Kort sagt, det rör sig om ett gigantiskt och partikollektivt politikmisslyckande på ett område som handlar om Sveriges fred och frihet.
Att så är fallet understryks när den nu arbetande Försvarsberedningen blickar bakåt i den säkerhetspolitiska rapporten Allvarstid. Behovet av att tänka om framgår än tydligare av att Försvarsberedningen faktiskt har gett den förda politiken underkänt politiken – och därmed även sig själv:
”Det har under lång tid funnits information och analyser som förutsett det allvarliga hot Ryssland på nytt kommit att utgöra mot Sverige, övriga Europa och världen.”
Det står också:
”Hanteringen av hotet från Ryssland har trots det i perioder präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.”
I rapporten ges det inte någon riktigt svar på frågan om vad som gick fel. För att få svar skulle det krävas en bred genomlysning av forskare av hur försvars- och säkerhetspolitiken blev till. En sådan skulle kunna därmed bidra till att undvika nya blindskär och kanske blottlägga systemfel.
En tänkbar väg framåt efter det att Försvarsberedningen avslutat sitt arbete våren 2024, är att göra en omstart i policyprocessen utifrån den nya struktur som har etablerats
Alltså lägga fast målsättningarna i den Nationella säkerhetsstrategin och sedan överlåta till Försvarsmakten och de ansvariga för det civila försvaret att leverera bästa möjliga totalförsvar. Den Nationella säkerhetsrådgivaren skulle därmed få en huvudroll för att göra grundarbetet i Statsrådsberedningen och med (till skillnad från Försvarsberedningen) tillgång till den allra hemligaste av information.
Samtidigt ligger ansvaret kvar där det ska vara, hos regeringen. På motsvarande sätt tydliggörs rollerna för Försvarsmakten respektive de ansvariga för det civila försvaret.
Processen blir därmed mer transparent. När resultatet landar i form av en SOU och en proposition kan det dessutom öppna för mer av kritisk prövning och alternativtänk i den offentliga debatten. Inte minst gäller det avvägningen mellan politisk och militär ”logik”. Eller, för den delen, balansen mellan satsningen på det militära försvaret respektive det civila.
I den institutionella förnyelsen skulle också – som redan finns på andra områden – kunna ingå ett fristående expertråd med uppgift att granska hur politiken genomförs. Rådet skulle också kunna tillföra flexibilitet mellan försvarsbesluten genom att lyfta omvärldsförändringar eller teknikskiften som påkallar justerade målsättningar.
Som det med all rätt påpekas i Allvarstid är det svårt att sia om framtiden. Det är dock inte någon ursäkt för att låta bli att söka efter en modell för hur försvars-och säkerhetspolitiken ska bli till, som minskar risken för politiska blockeringar, militära särintressen eller att alla ”springer åt samma håll”.
Och det blir inte mindre viktigt:
”Försvarsberedningen anser att svensk säkerhets- och försvarspolitik ska utformas för att hantera det hot Ryssland långsiktigt bedöms utgöra mot europeisk och global säkerhet. Risken finns att kriget i Ukraina blir långvarigt och kan eskalera. En eskalering kan innebära angrepp mot andra stater.”
Och:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller ytterligare hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Den antagonistiska hotbilden mot Sverige är bred och blir alltmer komplex.”
Ja, i själva verket pågår ju redan dagligdags ett krig mot Sverige genom cyberangrepp, i sociala medier och spioneri. Desto viktigare är det att när nu försvarsanslaget lyfts till en mer realistisk nivå, se till att vi framöver gör rätt saker.
Krönika i Altinget 12 oktober 2023.
Read More