Claes Arvidsson

Archive
Ryska presidentvalet 2018

I ett gemensamt uttalande från Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA slås det fast att det inte finns någon annan rimlig förklaring till förgiftningen med nervgiftet Novitjok av Sergej Skripal och hans dotter, än att Ryssland är skyldig till dådet.

I den ryska trollfabriken är man av annan mening. Anklagelserna är ren och skär russofobi, kommer från USA, är en provokation av anti-ryska aktörer eller ett sätt att rättfärdiga de orättfärdiga sanktionerna mot Ryssland. Det kan också ha varit en olyckshändelse med gift från ett brittiskt laboratorium eller kanske en överdos.

Ryska UD påminde för sin del i en kommentar att Storbritannien inte borde tala ultimativt till en kärnvapenmakt. Ryska ambassaden i London skämtar om saken. Något beklagande har inte kommit. Ryska medier har påpekat att det var ett förväntat slut för förrädaren – på samma sätt som Vladimir Putin tidigare uttalat att det alltid slutar illa för sådana. Anklagelserna är sinnessjuka; lägg fram bevisen, efterlyser Kreml. Men även om de läggs fram kommer man att fortsätta blåneka. Det är rutinen – samtidigt som det ofta lite vagt antyds något annat.

Fallet Skripal fogar in sig i en lång rad mord och misstänkta dödsfall med anknytning till ryssar i väst som, kan det noteras, har accelererat under senare tid. Förgiftningar har också ägt rum i Ryssland. Oppositionsledaren Boris Nemtsov sköts ned på öppen gata.

Det är ovisst om attentatet sanktionerats på högsta nivå eller om det handlar om att visa framfötterna på lägre. I båda fallen säger det något om vad slags stat Ryssland är. I det senare fallet indikeras dessutom att systemet inte heller på detta område är under “kontroll”.

Budskapet kan tolkas som ett hot riktat mot personer som kan tänkas komma med avslöjanden, men också som en påminnelse till oss alla med innebörden att Ryssland inte skyr några medel. Få saker är mer brutala än nervgift. Och tabu.

Men fallet Skripal kan beklagligtvis också ses som ett cyniskt inslag i valkampanjen inför morgondagens “presidentval” i Ryssland, då Putin ska väljas till president för ytterligare sex år. Putin blev tillförordnad 1999 och ordinarie 2000. 2008 bytte han plats med premiärminister Dimitrij Medvedev. Efter att ha ändrat grundlagen blev Putin president igen 2012. Och nu är det alltså dags igen.
Det har framkallat viss oro i presidentadministrationen att valdeltagandet ska fortsätta att falla – och ändå har, enligt Golos, den officiella statistiken varit grovt förfalskad. Den uppblossande konflikten med väst om Skripal kan bidra till att mobilisera. Den kan göras till en bekräftelse på den berättelse som bär upp stödet för Vladimir Putin. Ryssland mobbas. Ryssland är hotat. Ryssland måste vara starkt. Och som det heter i en poplåtsvalfilm på Youtube finns det bara en ledstjärna bland stjärnorna. Gissa vem.

På samma sätt är det inte en tillfällighet att valet äger rum på årsdagen av annekteringen av Krim. En händelse som i Ryssland både förknippas med nationell stolthet och med bilden av landet som offer för dolska ränker från väst. Samtidigt blir det ett “fuck off ” till väst: Vi bryr oss inte.

I mobiliseringen av tänkbara soffliggare ingår även andra inslag i Putins politikarsenal. Väst är inte bara ett påstått militärt hot som måste bemötas militärt, utan också ett hotande moraliskt moras. På Youtube varnas för vad som kan hända om man inte går och röstar (på Putin). Man kan vakna upp till ett helt annat samhälle med påtvingat homosex och soldater av afrikanskt ursprung.

I årets valkampanj kandiderar Putin som oberoende kandidat. Fast han kampanjar inte och deltar inte i några valdebatter. Putin är landsfader. Eftersom han ändå dominerar den ryska offentligheten har han förstås inte heller något direkt behov av att synas. I sitt tal till nationen nyligen slog han på stora trumman i fråga om militär styrka, och lovade visserligen inte ryssarna guld och gröna skogar men att allt ska bli så mycket bättre de nästa sex åren.

I presidentvalet finns det egentligen bara en kandidat – fast det finns sju kandidater som representerar olika partier men har en sak gemensamt. Det ska locka till ökat valdeltagande. Huvudrollen är dock att få Putin att framstå i sin bästa dager. TV–debatterna har urartat till freak show. När Grudinins popularitet steg kom avslöjanden om att jordbruksdirektören är mångmiljonär med bankkonto i Schweiz…

Den ende som möjligtvis skulle ha kunnat utmana får inte ställa upp. Eftersom fru Justitia ser på lagen genom maktens ögon får Aleksej Navalnyj inte ställa upp. Resten är teater. Potemkinkulisser, fast i vår tid för folket. Visst framförs kritik, t ex mot korruptionen. Men det gör Putin också.

Det hålls val men inte på riktigt. Det är på sitt sätt en grundpelare i systemet att inget är som det är. Och på så sätt är det också en arvtagare till det Sovjetunionen som Putin nostalgiskt längtar tillbaka till: Borde aldrig ha upplösts. En historisk katastrof.

I Alexander Zinovievs sjuttiotalsromaner kläs systemets dubbelhet av. I retoriken. I den dåtida sovjetiska verkligheten. Detsamma görs i Putintid i romaner av Vladislav Surkov (skrivna under pseudonymen Nathan Dubovitskij men tillskrivna Surkov), men med den stora skillnaden att han anses vara huvudarkitekt bakom den så kallade “styrda demokratin”. Med partier som dyker upp och försvinner. Med stödtrupper i form av ungdomsorganisationer och stöd till bildande av kritiska NGO:s. Nåd och onåd. Svårgripbart. Förvirrat. Allt i rörelse.

Det som gör att Peter Pomerantsev, författaren till “Ingenting är sant och allting är möjligt” (Ordfront 2016), kallar Ryssland för en postmodern diktatur.

Vladislav Surkov anses dessutom vara en av manusförfattarna till dramat “Ukraina” och pseudonymen Dubovitskij har för sin del skrivit roman om icke-linjär krigföring. Eller hybridkrigföring. Som, kan det sägas, praktiseras i trollfabriken. I form av ryskt stöd till högerextremister och till samma sort på vänsterkanten. I form av inblandning i val. I form av förnekanden och icke-förnekanden. I form av militära hot och proklamerande av de allra fredligaste avsikter. I form av öppen aggression och dold.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/3 2018.

 

Read More