Val utan alternativ
Vad är det för Ryssland vi ska förhålla till? Svar finns i stater som Ukraina och Syrien. Ett annat svar stavas Novichok. Ett tredje symboliseras av presidentvalet i USA 2016. Ett fjärde kan vara Iskanderrobotar i Kaliningrad. Tillsammans bildar de en regim som inte känner några egna gränser för sitt handlande.
Presidentvalet i Ryssland i mars var inget riktigt val. Det handlade om att Vladimir Putin skulle väljas. Flankerad av en grupp andra kandidater som skulle demonstrera Putins särställning, men också bidra till att öka valdeltagandet. När rösterna var räknade hade Putin fått 77 procent av rösterna. Valdeltagandet uppgick till 67 procent. Någon officiell statistik på valfusket har inte lämnats.
Putin hade inte något valmanifest och bedrev inte någon valkampanj. I stället kampanjade statskontrollerade medier på temat om hans oersättlighet. Putin som den store ledaren.
Putin blev tillförordnad president 1999 och ordinarie 2000. 2008 bytte han plats med premiärminister Dimitrij Medvedev. Efter att ha ändrat grundlagen blev Putin president igen 2012. Det är inte någon dålig gissning att konstitutionen kommer att ändras igen när mandatperioden går ut 2024. Allt för att ge honom en möjlighet att bli president på livstid.
Det betyder i sin tur att det politiska spelet om tänkbar efterträdare blir inställt och att politiken, eller vad man nu ska kalla den, fortsätter i gamla banor. Det finns inte heller några tecken på någon nymornad ekonomisk reformvilja. Ett skäl är förstås att det som behöver göras står i motsättning till intressestrukturen i den ryska kleptokratin.
Ett frågetecken är dock om den allt skapare sanktionspolitiken inte bara tär på oligarkernas förmögenhet utan också på deras tålamod. Från regimens sida har man dock både hemmavid och i Storbritannien och USA visat hur man handskas med ”förrädare”.
Ett annat frågetecken rör folkligt missnöje. Putin har utlovat en ljusnande framtid, men moderniseringen och uppbyggnaden av de ryska väpnade styrkorna kommer också fortsättningsvis att prioriteras. Missnöje kan dock hanteras genom fortsatt ökad repression, något som märktes redan efter valet. Putinland uppvisar alltmer totalitära drag.
I ”konstruktionen” av Putin som den store ledaren med historisk och traditionell anknytning både till Tsaren och till Stalin, odlas också föreställningen att om ”lillefar” bara visste om, så skulle det bli ändring på saken. Det lugnar.
Lugnande verkan ska också den bild ha av ett militärt (och moraliskt) hotande Väst, som konstant pressas på det ryska folket. Allt i kombination och i kontrast till den likaledes kolporterade bilden av Ryssland som återuppstånden stormakt. Så typiskt att presidentvalet ägde rum den 18 mars, på årsdagen av annekteringen av Krim 2014.
Det finns alltså inget som indikerar att behovet av att ge systemet adrenalinkickar kommer att ändras. Putin är beroende av både konflikt och självhävdelse. Så frågan gäller snarare hur hotbilden utvecklas än att den avvecklas. Öppen konfrontation (med eller utan ”ställföreträdare”) eller att ta tillfällen i akt? Riskbenägenheten är i alla fall hög, samtidigt som tröskeln för att använda våld är låg.
Risken som regimen tar är förstås att den gapar över mycket. Kanske blir det för mycket. Särskilt om oljepriset blir för litet.
Publicerad i Försvarsutbildaren nr 3 2018.