Claes Arvidsson

Archive
September, 2015 Monthly archive

Vi kan trekke lærdommer av det rødgrønne samarbeidet i Stockholm. Der ble sosialdemokratene nødt til å legge til side deler av sin politikk for å tekkes sine samarbeidspartnere.

Neida, eiendomsskatten vil ikke bli høyere enn Ap sier, garanterer Raymond Johansen. Ny E18 vil bli bygget, sier Johansen også. Det er et par av sakene der de rødgrønne i Oslo gir forskjellig beskjed om hva du kan forvente etter valget 14. september. Johansen ønsker at velgerne skal glemme hva som står i kameratenes programmer og i stedet stole på APs valgløfter. Kan velgere egentlig gjøre det?

Det er som å høre ekko fra Stockholms-politikken i fjor høst, da kommunevalget førte til maktskifte. Ut av rådhuset gikk den borgerlige alliansen, og inn kom i stedet en koalisjon av sosialdemokratene, Vänsterpartiet, Miljøpartiet og Feminist Initiativ. Hvordan har det gått?

Det er mye finne-på-politikk. I våres lanserte man kokeboken Den smarte kjøkken. Det var ikke enda en bok med appetittvekkende bilder. Undertittelen var i stedet Klimasmarte tips og oppskrifter for alle Stockholms hverdagskokker. Forfattet av Miljøetaten i Stockholm – på initiativ fra de grønne. Et tips er å lage pastasalat av pastaen som er blitt til overs.

Men dette er langt fra alt de rødgrønnrosa har kokt i hop etter å ha vunnet valget for nesten et år siden. Retningen er klar. Identitetspolitikk, grønn dristighet, skatteøkninger og generell uorden inngår i kompotten.

Løftebrudd
I valgkampen lovet sosialdemokratene å øke kommuneskatten med 15 øre (per 100 kroner). Miljøpartiet ville øke med 50 øre, og Venstrepartiet med 60 øre. De rosa ønsket også økning. Resultatet ble et kompromiss som ga en økning som var mer enn dobbelt så stor som sosialdemokratene flagget, 35 øre. (Den sammanlagte kommune- og landstingsskatten er nå 29, 78 kroner per inntjent hundrelapp.) Det var lett å bli enige om økningen. Flere økninger er også mulig, er beskjeden fra sosialdemokratene. Man skal ta ett budsjett om gangen.

”Ikke forhandlingstema” var meldingen fra sosialdemokratenes lokale partiledere når det gjaldt byggingen av trafikkmaskinen Nya slussen. Til tross for dette ble arbeidet avbrutt etter valget. En ekspertgruppe til en million kroner ble satt ned, slik at man enda en gang kunne vri og vende på prosjektet. Kontrakten var imidlertid ulovlig og ble annullert. Så måtte man starte på nytt. Ekspertgruppen kom senere til at det rødgrønne flertallets kritikk mot prosjektet ikke holdt mål. Forsinkelser og økte kostnader ble resultatet av denne politiske karusellen.

Förbifart Stockholm er en stor infrastruktursatsning som skal lette trafikkflyten i regionen. I valgkampen slo både sosialdemokratenes toppkandidat i Stockholm og partileder Stefan Löfven fast at Förbifarten ville bli bygget i henhold til planen. De potensielle samarbeidspartnerne var mot. Etter valget kom de seirende ut. Det ble besluttet å fryse det arbeidet som allerede var påbegynt til mai 2015. Den svenske Riksdagen – hvor de rødgrønne ikke har flertall – endret dog dette vedtaket. Arbeidet ble gjenopptatt i januar 2015. Prislappen for forsinkelsen: 170 millioner.

Samme løftekarusell har vi sett rundt Bromma flyplass. Skal fortsatt være der, lovet sosialdemokratene. Skal fjernes, sa resten av gjengen. Etter valget besluttet rødgrønnrosa-koalisjonen at flyplassen skal stenge i 2022, og i stedet skulle det bygges boliger. I Riksdagen ble det igjen tommelen ned, men regjeringen valgte isteden å oppnevne en såkalt forhandlingsperson, som har som oppgave å forhandle om hvordan nedleggelsen skal gå til. De rødgrønne i Stockholm forhandler gjerne om dette (og planlegger for fullt for boliger). 

Særegenheter
På valgnatten var FI selvfølgelig glade for sitt gjennombrudd i Stockholms-politikken, og kommenterte med at: «Nå skal vi farge hele Stockholm rosa! Det er tid for en politikk basert på menneskerettigheter og som jobber mot diskriminering og rasisme, som fokuserer på menneskerettigheter og likestilling.»

Og på den barrikaden står Fi ikke alene, men sammen med V og de grønne. Til kjønnspedagogikk i forskolen, som man liker, blir det neste år lagt til et særskilt LGBTQ-program for grunnskolen med, som de sier, sikte på «at Stockholm by skal bli bedre i stand til å sikre menneskerettighetene for alle borgere».

Man vil også starte et program for romkvinner som tigger i gatene i Stockholm. Det handler om egenomsorg og seksualundervisning. Den rødgrønnrosa vil tilby helsesjekk, hygieneartikler og kondomer. Eventuelt skal tapt inntekt ved å delta i programmet kompenseres, siden dette ellers kan redusere mulighetene for å få kvinner til å delta. Den grønne sosialbyråden påpeker at:

«Romfolket lever i store familier som vanligvis har et mannlig familieoverhode. Prosjektet kunne løfte frem de patriarkalske strukturene. Hvis kvinner ikke deltar på kurset fordi den som leder gruppen sier «nei, det kan du ikke», trenger vi å styrke oppsøkergruppen i en periode, slik at vi med mer informasjon og kunnskap kan bryte et mønster.»

Velur mot terrorisme
Sosialbyråden er også ansvarlig for Stockholms nye strategi mot radikalisering og voldsorientert ekstremisme. Det blir velur mot terrorisme når hjemvendte IS-krigere skal tilbys arbeid og bolig:

«Når en person ønsker å forlate en voldelig ekstremistisk gruppe eller kommer hjem fra kamp i utlandet, er det avgjørende med tilpassede inkluderende tiltak … Når det gjelder forsørging, er det viktig med samarbeid mellom sosialtjenestens sosialhjelp, Jobbtorg og andre tiltak i arbeidsmarkedsforvaltningen, og en lenke til arbeidsformidlingen. Til slutt er boligspørsmålet en forutsetning som må fungere, og derfor må også boligselskapene inngå i samarbeidet i et etterperspektiv.»

Initiativet vakte – ikke overraskende – sterk kritikk, men sosialbyrådet understreket på sin side at hun er ansvarlig for «innsats som forhindrer at folk faller gjennom samfunnets sikkerhetsnett».

Bysosialismen
KFUM-Fryshuset i Skärholmen er en veldreven ungdomsaktivitet som alle – selv rødgrønnrosa – er fornøyd med. Likevel bestemt bydelen seg for å si takk og farvel til den private tjenesteleverandøren. I utkastet til vedtak skrev man: «Politikk er på alvor, og noen ganger krever virkelighet og samfunnsutviklingen endringer. I vårt tilfelle dreier det seg om at bydelsadministrasjonen skal få mulighet til å drive virksomheten.»

Dette er bare ett eksempel på hvordan velferden rekommunaliseres. Fremfor alt er det FI og Venstrepartiet som er pådrivere. Politikken skal ikke løse et faktisk problem – det handler om ren ideologi. Se på hjemmetjenestene, der brukerundersøkelser viser at 85 prosent av de som bruker private aktører er fornøyd (mot 82 prosent med kommunale utførere). Bemanningstettheten – som det ofte vises til av dem som ikke liker privat drift – er stort sett den samme i de private og kommunale eldreboliger.

Den politiske gjerrigheten mot næringslivet kommer også til uttrykk når det skal bygges nye boliger. Offentlige boliger skal få tildelt dobbelt så store tomtearealer, på bekostning av private, og prisen er konkurransevridning.

Den borgerlige Alliansen etterlot seg en veldreven økonomi. Selv om den kommunale skattesatsen er økt, låner nå venstresiden for å få den politiske regningen til å gå opp. Det er ingen reell følelse for at skattebetalernes penger ikke er politikernes ‘ha-det-gøy-penger. Det er riktig at det koster «bare» en million kroner å la ni av Sveriges fremste graffitikunstnere lage en «kunstverk» på en bygning som senere vil bli revet, men samtidig går kjernevirksomhet med underskudd.

Det vil bli mer fargerikt også i Oslo-politikken dersom de grønne, SV og Rødt skal bestemme i bystyret. For det er nettopp dette som en stemme på Raymond Johansen betyr – AP styrer ikke selv over sine løfter, men blir nødt til å inngå kompromisser. Sporene fra Stockholm skremmer.

Publicerad på Minervanett 3/92015

Read More

Stefan Löfven pekar med hela den rödgröna handen. Färdriktningen är tydlig. Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets stora framtidssatsning är att göra det mer attraktivt att vara arbetslös och att få fler människor sjukskrivna. Pensionärer som inte jobbar ska få sänkt skatt medan de som fortsätter arbeta efter 65 år får höjd. På listan över åtgärder för att klara löftet om Europas lägsta arbetslöshet står också slopande av den rabatterade arbetsgivaravgiften för unga.

Det kan verka bakvänt men det är en avspegling av den rödgröna berättelsen om Sverige. Dock. Det hade kunnat vara mycket värre.

Inkomstskatten höjs när jobbskatteavdraget – Alliansens paradreform – ska trappas ned från inkomster över 50 000 kronor i månaden. Vid en inkomst över cirka 120  000 per månad ryker det helt och hållet. Det är illa nog, men är en västanfläkt mot hur det hade kunnat se ut.

 2006 gjorde de rödgröna gemensam front mot införandet av det första jobbskatteavdraget. Två år senare lyckades Mona Sahlin få accept i partiet för att bara de två första jobbavdragen skulle bort. I valet 2014 skulle inte ens det femte bort – bara trappas ned. MP gjorde en S-sväng medan V gick från nej till avtrappning vid 30 000 kronor per månad.Den rödgröna agitationen har handlat om att säga nej till sänkt skatt för höginkomsttagare. Nu går alltså avtrappningsgränsen vid 50 000 kronor per månad. Samtidigt trixar man med den statliga skatten: brytpunkten ska inte räknas upp i vanlig ordning med konsumentprisindxex plus två procentenheter utan bara med KPI. Gränsen går vid en månadslön på 35  000 kronor per månad.

Rut-avdraget – Alliansens andra stora vardagsreform – ska försämras genom en sänkning av maxavdraget från 50  000 kronor till 25 000 per skattskyldig och år. För personer över 65 år ska den tidigare gränsen kvarstå. Hjälp med matlagning och inomhuspoolrengöring sorteras dock bort även för dem. Läx-rut försvinner också.

Socialdemokraterna var helt emot rut 2006, men började ta en ny ja-kurs 2011 men (ett minskat) avdrag skulle bara gälla barnfamiljer och pensionärer. Rot-avdraget sade man också nej till men nöjer sig nu också bara med att försämra det.

Egentligen skulle nog de rödgröna vilja backa bandet till politiken modell 2006 men det här är vardagsreformer som har satt sig och som det har ett politiskt pris att gå för hårt fram emot. Det gäller även frågan om vinst i välfärden som Löfven våndas över på ett sätt som kan föra tankarna till Palmes problem med löntagarfonderna.

Socialdemokraterna har gått från tabu till ambivalens. Som Löfven själv konstaterat går 300 000 barn i annat än offentligt driven skola. Ja, i själva verket skulle bärande delar av den offentliga välfärden bryta ihop om kompisarna – och särskilt fundamentalisterna i V – får som de vill. Löfven flyr till utredningarnas värld med hopp om att det ska lösa sig.

Kort sagt, det hade varit värre utan alliansåren. Det hade också kunnat vara bättre hösten 2015 – utan DÖ.

Gästledare i Svenska Dagbladet 21/9 2015.

Read More

Det är med stor respekt som jag har tackat ja till uppdraget, sade flygvapenchefen generalmajor Micael Bydén sedan Peter Hultqvist gett besked om vem som blir ny ÖB. Det är ett utmärkt val som försvarsministern har gjort till rikets viktigaste myndighetschef. Bydén lär dock inte få någon flygande start.

Jobbbeskrivningen gör att uppdraget kommer att kantas av missade mål och sänkta ambitioner. Försvarspolitiken svarar inte mot hotbilden och det svenska försvarets behov av stärkt förmåga. Problemet är inte att det försvar som vi har är dåligt, utan att det inte är det försvar som vi behöver. Förmågebredd och uthållighet saknas.

När Sverker Göranson tillträdde 2009 var utgångspunkten för försvarspolitiken att evig fred hade inträtt i Europa. Försvaret hade ställts om för internationell insats. Nu pågår det ett krig i Europa som ingen vet hur det kommer att sluta. Spänningsnivån mellan Ryssland och Väst bara ökar. Baltikum är hotat. Putin hotar med kärnvapen.

Östersjöområdet har blivit strategiskt mycket viktigare med Gotland som en pärla i Östersjön.

Försvarsberedningen och Försvarsmakten har redovisat vad man anser behöver göras för att rusta upp det svenska försvaret i den nya säkerhetsmiljön. Man har också kostnadssatt satsningen. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och de borgerliga partierna (utom FP) innebär att Försvarsmakten tillförs en bråkdel av de resurser som politiker och militärer alltså var eniga om.

Bydén ska alltså lösa en ekvation som inte kan gå ihop. Inriktningen är nu att stärka förmågor genom att få organisationen i bättre form, men i närtid behövs det också mycket mer av förmågehöjande insatser. Inte minst eftersom Ryssland rustar i rasande takt. Vi blir bättre men samtidigt blir Putin ännu bättre. Det är faktiskt väldigt dåligt.

ÖB står också inför uppgiften att möta hybridkrigföring i dess olika dimension.

Bydéns jobb blir inte lättare av han ska leda i en tid när det svärmar av utredningar på försvarsområdet. Det gäller allt från logistik till personalförsörjningssystemet. Att rekrytera soldater till yrkesförsvaret kommer att bli en utmaning när ett återinförande av värnplikten (kanske) står på tur.

Att Bydén ger sig ut på gungfly understryks av att det nedlagda totalförsvaret ska återuppstå med bland annat återtagande av militär och civil samverkan. Militären är mer beroende av civilt stöd i dag än före avvecklingen av totalförsvaret, men samtidigt är stödförmågan svagare.

Men jobbet handlar om mer än så.

Försvarsmakten har de senaste åren blivit öppnare utåt, men ännu återstår mycket att göra t ex att publicera lekmannaversioner av de viktigaste planeringsdokumenten och årsrapporterna. Försvar och säkerhet har blivit viktigare i medierna och i den allmänna debatten, men debatten skulle vinna på att Försvarsmaktens information blev mer tillgänglig (d v s läsbar).

Men ÖB behöver också öppna upp den egna organisationen för en livaktig debatt, något som i sin tur kan leda till ett större militärt deltagande i den offentliga debatten.

Inte minst handlar utmaningen om att ÖB i vanlig ordning förväntas gilla det politiska läget – även om han inte gillar det. Men mothugg behövs. Och offentlighet. Sverker Göranson gjorde en ovärderlig insats när han gick ut med information om ”enveckasförsvaret”. Det bådar gott att Bydén tidigare har visat mod att stå på sig.

I Hultqvistdoktrinen ingår att utveckla bilaterala samarbeten och med särskilt fokus på USA – borta är den socialdemokratiska ideologiskan om att Norden och FN är Sverige viktigaste säkerhetspolitiska samarbeten. Nu handlar det om att som under kalla kriget luta sig mot USA, men under öppenhet. Samtidigt fördjupas integrationen med Nato genom det s k värdlandsavtalet. Avtalet ger Sverige ökade möjligheter att ta emot och ge militär hjälp. Bydén blir den som ska sjösätta det hela.

Som en konsekvens av hotet från Ryssland, tränger sig dock frågan om Natomedlemskap på allt mer. Alla de borgerliga partierna har – till slut – dragit slutsatsen att ett medlemskap är vägen för att öka Sveriges säkerhet.

Vaktbytet på ÖB-posten sker i ett skärpt läge. Om kriget kommer är det bra att Bydén är en ”krigare”.

Gästledare (bloggen) i Svenska Dagbladet 11/9 2015

Read More

Tack och adjö, var länge Sveriges inställning till de soldater som kom hem efter att ha deltagit i internationella insatser. Intresset, ansvaret och omtanken för veteranerna från riksdagen, regeringen och Försvarsmakten var skamligt dåligt.

2007 tillsattes den första veteranutredningen, som senare följdes av en ny utredning. I sitt slutbetänkande 2014 pekade utredaren Allan Widman på luckor som behövde fyllas igen, t ex i fråga arbetsgivaransvar, behov av kunskap och inkluderandet av ”civila” veteraner.

I Widmans katalog av förslag för en modern veteranpolitik ingick bildandet av en veteranmyndighet. Det skulle bli ett veterancentrum med medicinsk och juridisk expertis dit det skulle gå lätt att vända sig – inte minst viktigt för de veteraner som inte längre står under t ex FM:s ansvar. Men också för anhöriga skulle det underlätta med ett sådant centrum.

I utredningen var det olika aktörerna positiva till den lösningen, men när nu remisserna är avlämnade är det revirtänkande som gäller: Vi måste ha ansvaret för vår egen personal (även om vi inte har resurser till det, men det sägs förstås inte). Nu är det försvarsminister Peter Hultqvist jobb att sätta veteranerna i första rummet och köra över den uppsjö av myndigheter som tänker mer på sitt eget organisationsego än på skyldigheten att ge veteranerna bästa tänkbara stöd.

En del i den veteranpolitik som tagit form efter 2010 handlar om att statsmakten offentligt uttrycker sin erkänsla för de insatser som soldater och civila gjort i internationella insatser. Självklart i andra länder, men inte i Sverige.

Ett tack under högtidlig former för insatsen för landet är viktigt för dem som – med risk för det egna livet – har gjort jobbet åt oss andra. Men att det görs har också en annan sida, nämligen att skapa förståelse bland allmänheten både för veteranerna och för behovet av att skicka soldater i strid för freden.

Det hade ett stort värde att medaljering för hemvändande från Afghanistan flyttades till gården till Armémuseum. Det har en stor betydelse att det instiftats en medalj för sårad i strid. Sedan 2011 firas också Veterandagen (med statsceremoniell status) varje år den 29 maj.

I samband med högtidlighållande 2013 invigdes ett veteranmonument vid Sjöhistoriska Museet på Djurgården av kung Carl XVI Gustaf. Monika Larsen Dennis staty Restare var tänkt både som ett hedrande minnesmärke och en stilla plats för anhöriga att besöka.

Så har det inte blivit. Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna har under flera år kritiserat det faktum att olika publika arrangemang ”invaderar” det som ska vara en plats för avskildhet. Det går inte an att monumentet t ex använts som ”läktare”. Nu senast har veteranföreningen tagit upp – det som faktiskt är en skandal – i samband med Dagens Nyheters årliga konsert.

Det är mycket som återstår att göra för våra veteraner.

En del handlar om attityder och vilja att hjälpa (som när Kyrkomötet förra året sade nej både till förslaget om en årlig minnesgudstjänst och en särskild ansträngning för veteranerna). Detsamma gäller minnesmonumentet. Jag föreslår att försvarsminister Hultqvist slår en signal till Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Stockholms stad som hyr ut marken.

Och så förväntar jag mig att ÖB Sverker Göranson reagerar – också Försvarsmakten har ett ansvar.

Hur svårt kan det vara?

Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet 27/8 2015.

Read More