Claes Arvidsson

Archive
Kärnkraft

Gränspasseringen Riksåsen var avspärrad med en bom och bevakad av norsk militär som genomförde kontroll av pass och vaccinationsbevis. Scenen kunde ha varit hämtad ur en tv-serie men det var nog så verklig i augusti 2021 – och att militär höll gränsen mot Sverige kändes helt absurt.

Gränsbevakningen blev en bild för hur annorlunda ”regeringen Tegnell” har förhållit sig till pandemin. Att köra in i Sverige hade varit lika enkelt som före sjukdomen.

När Norge stängde ned i mars 2020 grusade det till sig i förbindelserna över kölen. På den svenska sidan reagerade man på den stängda gränsen. I Norge växte förundran över bristen på skarpt agerande. När delar av Sverige i juni fortsatt var belagda med inreseförbud, utbrast utrikesminister Linde att det inte rörde sig om någon landskamp. Tegnell förmodade för sin del att Sverige till hösten 2020 skulle klara sig lindrigare än Norge.

Facit – so far – är mer än 15 000 dödsfall i Sverige och knappt 1 100 i Norge.

I sin första regeringsförklaring gjorde Magdalena Andersson en stark nordisk markering – Norden nämndes faktiskt före EU. Hon talade den fria nordiska rörlighetens lov och poängterade att ”det nordiska samarbetet (ska) fördjupas och breddas, med särskild tyngdpunkt på gemensam hantering av kriser.”

Några dagar senare stängde Sverige gränsen för elexport till Norge och Finland med påföljande is i relationerna. Mer gemensam än så blev inte den svenska elkrishanteringen.

Att det förr eller senare skulle komma en pandemi var väntat och åtgärder var efterlysta. Men regeringarna Löfven sov på sin post. Elkrisen har också varit i vardande, men här var man inte bara passiv när det gäller utbyggnaden av kraftnätet utan även aktiv i fråga om att lägga ned kärnkraft.

Magdalena Anderssons förtida julklapp till svenska folket är ett rådyrt bidrag till rusande elpriser. I Norge har däremot Arbeiderpartiets statsminister Støre slagit in julepresanger som ska lindra prischocken. Också i Norge drar staten in storkovan när elpriserna sticker i väg, men den extrainkomsten har man redan satt sprätt på. Nu väntar ett uttag ur Oljefonden och vips är problemet löst.

Ledare i Svenska Dagbladet 12/12 2021.

Read More

Sverige brukar beskrivas som Landet Lagom, men bakom anspråkslösheten döljer sig snarare Bror Duktig. Till självbilden hör Sverige som föredöme för världen. För hur det ska vara. Det är den svenska exceptionalismen. Lagom är bäst. Lägg därtill den politiska viljan att ligga i modernitetens framkant. Båda delarna har format landet.

Det är inte någon tillfällighet att Sverige alltjämt sticker ut i World Values Survey i fråga om värderingar som fångar upp rationalitet och självförverkligande. I teoribildningen som ligger till grund för undersökningen är det just en sådan utvecklingsriktning som är eftersträvansvärd. En baksida för svensk del är ett slags kollektiv individualism med ett svagt civilt samhälle.

1936 utkom den amerikanska journalisten Marquis Childs med boken ”Sweden: The middle way”. Den blev en internationell bästsäljare, inte minst för att president Roosevelt uppmärksammade den. Tesen var att Sverige med sin reformvänliga socialdemokrati hade funnit en gyllene medelväg mellan kommunism och kapitalism. Annorlunda uttryckt: en lagom dos av både statsinterventionism och marknadsekonomi.

Sverige lyftes fram i världen som en modell och ett argument i diskussionen om behovet av en ”New Deal” i depressionens 30-tal. I slutet av 1940-talet försökte socialdemokraterna göra en rejäl vänstersväng, men i stället för socialisering blev det mer samförstånd. LO och SAF turnerade på 50-talet tillsammans i världen för att sälja in ”den svenska modellen”.

Det var dock, har Assar Lindbeck konkluderat, först i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som det är relevant att tala om en svensk modell, en svensk särväg. Igen stod Sverige i fokus. Det ekonomiska experimentet handlade om välfärdssystemen, arbetsmarknaden, skatter, AP-fonder och löntagarfonder. Om statlig intervention och facklig makt.

När Palmes experiment hade misslyckats lanserades en ny S-modell på 1980-talet med det föga överraskande namnet ”den tredje vägen”, som skulle bana väg för en mer liberal politik. Allt för att försöka komma till rätta med de problem som den särsvenska modellen hade skapat. 

Tankefiguren från 30-talet om den svenska modellen som den gyllene medelvägen är dock fortfarande återkommande inom socialdemokratin. Bakom myten om Landet Lagom finns i själva verket en faiblesse för politiska äventyr. En dragning till att ta ut svängarna och ta risker. Ibland i politisk strid. Ofta i politiskt samförstånd. Som efter det kalla kriget då det nationella försvaret lades ned. Och nu byggs det upp igen.

Folkomröstningen om kärnkraften 1980 var ett sätt för den socialdemokratiska ledningen att lösa ett partipolitiskt och opinionsmässigt problem. Linje Lagom – avveckling med förnuft – segrade. Men hur förnuftig har processen varit? Är inte också det nyligen nedstängda Ringhals 1 – trots skyhöga elpriser i södra Sverige och elbrist på sikt – ännu ett exempel på motsatsen? Allt medan den globala uppvärmningen hanteras i ett särskilt politiskt stuprör.

Lag i ordet lagom betyder ”rätt ställning, ordning, rätt skick”. Tänk handlag. Motsatsen är olag. Kan man med bästa vilja i världen beskriva den särsvenska pandemistrategin med över 8 000 döda som lagom? Kanske borde vi i stället, när vi blickar ut över Sverige och ser problemen som hopar sig, tänka på oss som Landet i olag.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 4/1 2021.

Read More