Politikerna rör sig framåt i slow motion

Försvarsberedningen brukar lyftas fram som ett instrument för att skapa bred uppslutning runt försvarspolitiken. Den nationella enigheten ses som ett egenvärde. Och så kan det vara – även om hallelujastämningen regelmässigt fördystras av ett resultat som kan sammanfattas med ”för lite och för sent”. Som en rad utredningar har visat har försvarsekonomin släpat efter vilket har lett till att det finns ett materielberg att bestiga – och en mångmångmiljardnota som det saknas täckning för.

Enigheten, som är beredningens styrka, är samtidigt dess svaghet. I stället för att öppna för en politisk och offentlig diskussion om försvarspolitiken, stänger en enig beredning ”butiken”. Allt är klappat och klart.

Strävan efter enighet gör dessutom att omvärldsbeskrivning och hotbild (steg 1) blir utslag av en förhandling, liksom behov och inriktning av försvaret (steg 2) och förstås även vad rikets säkerhet får kosta (steg 3). Det finns inte heller någon garanti för en rationell process som går från steg 1, vidare till steg 2 och sedan till steg 3. Startpunkten kan i stället vara anslagsnivån och så jämkas hotbild och försvarsförmåga.

När det gäller den von Sydowska slutrapporten Värnkraft skulle politisk enighet dock haft ett egenvärde. Som beredningen konstaterar kan ett väpnat angrepp mot Sverige inte uteslutas, inte heller att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige. Men den paradoxala situationen uppstod att regeringen Löfven inte är enig med den eniga beredningen i fråga om pengarna. Detta trots att både beredningens hotbild och beskrivning av försvarsförmågan pekar på en vidare ekonomisk ram än den som beredningen (trott) sig ha att förhålla sig till, nämligen en successivt växande försvarsbudget till 1,5 procent av BNP slutåret 2025. Med en ökning på fem miljarder per år skulle anslaget då uppgå till 84 miljarder kronor.

I stället luftades tanken på en ”remiss” till Försvarsmakten och Försvarets materielverk som innebar att de två myndigheterna även skulle ta ställning till lägre kostnadsramar (69 respektive 74 miljarder kronor).

Inför den kritikstorm som mötte upplägget, valde försvarsminister Hultqvist att lägga ut en dimridå. I stället för att räkna rakt av med de två lägre alternativen ska den av beredningen föreslagna årsvisa ökningen delas in i fyra delar, som ska kosta lika mycket. De ska rangordnas från högst prioriterat, prioriterat, mindre prioriterat och övriga förslag.

Varje del ska dessutom innehålla ett balanserat försvar. Till det som ska redovisas hör också påverkan på krigsorganisationens förmåga (”tidsmässigt, organisatoriskt, personellt, materiellt och förmågemässigt”) och den samlade operativa förmågan.

Medan försvarspolitikerna rör sig framåt i slow motion ska försvarsmyndigheterna göra ett jättejobb i ultra rapid. Den 15 november ska jobbet vara färdigt för att regeringen sedan ska bjuda in till överläggningar om vilka delar som ska tas bort för att banta det kommande försvarsbeslutet. Det är fel väg att gå och ger fel signal till omvärlden om att Sverige saknar en regering som tar ansvar för landets eget försvar.

Lika fel som regeringen Löfvens nu, tack och lov, skrinlagda plan på att underteckna FN-konventionen mot kärnvapen som hade minskat hoppet om att få hjälp om det som Försvarsberedningen inte utesluter skulle kunna bli verklighet.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 13/8 2019.