Två frågor till Peter Hultqvist

Om försvarsminister Peter Hultqvist kan deklarera att det i händelse av ett anfall – eller annan aggression som faller under artikel 5 – från Putinland mot Sverige är säkrare att inte omfattas av Natos försvarsgaranti än att ha den försäkringen, så bör han göra det på Folk och Förvars Rikskonferens. Samma sak gäller utrikesminister Wallström, som redan i morgon i Sälen har möjlighet att försäkra svenska folket om fördelen med att inte vara medlem i Nato.

Alla fyra borgerliga allianspartierna anser att ett ja till svenskt Natomedlemskap gagnar rikets säkerhet. Regeringens säkerhetspolitiska alternativ – nej till medlemskap – är i stället att satsa på ”nätverksbyggande” med enskilda länder och grupper av länder, med EU, FN och Nato. Till saken hör förstås att ökad samverkan inte står i motsättning till medlemskap. Tvärtom.

Om Hultqvist – med handen på hjärtat – verkligen menar att ett oförpliktigande nätverk är ett tryggare alternativ än formella säkerhetsgarantier, så bör han göra det. För det är ju detta som medlemskapsfrågan ytterst handlar om – och om man verkligen menar vad man säger kan det inte vara så svårt att vara tydlig om konsekvenserna av den egna politiken. Alltså: Är Sverige säkrare utan Natos säkerhetsgaranti? Ja eller nej?

Wallström och Hultqvist manade i höstas allians-partierna att droppa frågan om Natomedlemskap för att i stället tillsammans med regeringen fokusera på genomförandet av försvarsbeslutet. Det skulle vara Sveriges bidrag till stabilitet och säkerhet i vår del av Europa.

Det ministrarna inte säger högt – men som har hörts desto tydligare från Moskva i form av verbala varningar och provocerande militärt uppträdande – är att Ryssland skulle reagera negativt på ett svenskt medlemskap. Kort sagt, hotbilden i Östersjöområdet skulle mörkna ytterligare och därför är det oklok politik att reta ett aggressivt Ryssland.

Men som betonas av en rad diplomater, militärer och forskare i en artikel på DN Debatt (7/1) om ”rysskräcken” bör säkerhetspolitiken inte utgå från vad Putin vill, utan från det som ligger i Sveriges intresse: ”Integrerad försvarsplanering och gemensam militär förmåga i Östersjöområdet, inom Natos ram och med Sverige och Finland som alliansmedlemmar, vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i detta område.” Alltså: Ska Putin få bestämma Sveriges säkerhetspolitiska vägval? Ja eller nej?

I Sälen förra året varnade försvarsministern kritiskt för att ”fly in i en Nato-diskussion”. Ett år senare har Hultqvist inte levererat på den ”hemläxa” som enligt honom i stället borde stå i fokus, nämligen uppbyggnaden av den svenska försvarsförmågan. Till försvarsförhandlingarna hade han med sig ett skambud. Riktigt så illa blev inte slutresultatet, men det blinkar rött när försvarsanslaget ändå minskar som andel av BNP.

I Peter Hultqvist har Socialdemokraterna en gedigen och politiskt kompetent försvarsminister, som jobbar med att täta den läckande ”bottenplattan” och fördjupar det internationella försvarssamarbetet. Bra. Men det goda är inte gott nog.

Gästledare i Svenska Dagbladet 9 januari 2016.