Claes Arvidsson

Putins folkarmé

Vad är kriget? Så lyder Carl von Clausewitz klassiska fråga med det lika klassiska svaret att ”krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

Förmågan att skada, hotet att göra det och/eller att faktiskt göra detta är inte bara knuten till traditionellt militära medel. Här ingår också att folkförflyttning kan användas som vapen.

Sedan den internationella flyktingkonventionen trädde i kraft 1951 har folkförflyttning vid åtminstone 75 olika tillfällen används som vapen av statliga och icke-statliga organisationer. Syftena har varit politiska, militära eller ekonomiska, skriver Kelly M Greenhill i artikeln Demographic Bombing (Foreign Affairs, Dec 17, 2015).

Det typiska målet för ”angreppet” är en liberal demokrati (70 procent) eller en grupp där en eller flera liberala demokratier ingår (11 procent). Och folk som vapen funkar. Syftena uppfylldes helt eller nästan helt i 50 procent av fallen och i ytterligare 25 procent nåddes delmål.

Innehållet i avtalet mellan EU och Turkiet ­ska ses i detta ljus, men det gäller också Rysslands krigföring i Syrien. Senator John McCain är en av dem som menar att Ryssland haft som mål att fördjupa flyktingkrisen i syfte att skada EU och Nato. Nato:s högsta befälhavare general Philip Breedlove har dragit samma slutsats.

Vi har också märkt av Putins folkarmé på nordiska breddgrader. I höstas ändrade ryska myndigheter praxis för gränsövergången Storskog i Nordnorge från stängd till öppen. Flyktingar- och migranter strömmade till i tusental. Sedan hände samma sak i Finland. I både Oslo och Helsingfors skylldes på ekonomiska brottslingar – trots att det rör sig om FSB-kontrollerade områden.

I Finland var ett slag paniken nära. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) varnade för att det kunde bli en flodvåg. Att saken togs på största allvar illustreras av att han utlovade stöd från försvarsmakten om gränsbevakningen skulle behöva det.

Förhandlingarna med Kreml ledde först inte någon vart. Från rysk sida slog man ifrån sig – och i samband med säkerhetspolitiska konferensen i München i februari slog premiärminister Medvedev fast att ”vi följer bara reglerna” och varnade på påpassligt nog även för medföljande terrorism. Men Ryssland ville gärna förhandla med Finland.

Sedan uppmanade Putin FSB att skärpa kontrollen. Gränsen ”stängdes” (som också skett i Storskog). Men – och häri ligger förstås ett latent hot – den kan öppnas igen.

Senare har försvarsminister Niinistö beskrivit omslaget i den ryska politiken som en del av rysk hybridkrigföring (även om han samtidigt och motsägelsefullt sagt att Finland inte är mål för det).

Så vad gäller saken? I en intervju i YLE 14/2 pekar Antti Paronen vid Försvarshögskolan i Helsingfors på att flykting- och migration kan utnyttjas som medel för politiska påtryckningar och militära hot. Han knöt frågan till hybridkrigföringens så kallade ”grå fas”. Det är ett sätt att testa administrativ förmåga, beslutsfattande och folkliga stämningar.

Estland och Lettland förebygger för sin del stängsel mot rysk hybridkrigföring med folk som vapen. Putin spelar – som vi vet – på hela klaviaturen.

Publicerad i Försvarsutbildaren, nr 3 2016.