Så var det när kriget kom 1997

Den förre folkpartiledaren Lars Leijonborg har skrivit sina politiska memoarer. I Kris och framgång: mitt halvsekel i politiken (Ekerlids 2018) kommer han också in på försvaret. Dels när han gör vapenfri tjänst vid Civilförsvarets anläggning på Rosersberg. Han återger en interiör från slutövningen, där det var Leijonborgs uppgift att hitta överlevande i raserade hus och föra dem till sjuktälten. Avslutningsvis skulle man ordna en uppsamlingsplats för döda.

I maj 1997 är Leijonborg tillbaka på Rosersberg. Denna gång som partiledare och för att delta i en övning med riksdagens krigsdelegation. Han tillhörde den i många år och var under en tid dess vice ordförande. I scenariot var det återigen allvar. Säkerhetsläget hade blivit rejält dystrare. En konflikt i Baltikum hade eskalerat och med tänkbara följdverkningar i hela Östersjöområdet. Alltså även Sverige.

Förstås, kan man tillägga.

Ett svenskt fartyg hade sänkts. Indikationer fanns på sabotage och främmande trupp på svensk mark. Inledningsvis hoppades man dock att regeringens och krigsdelegations åtgärder skulle räcka för lugna läget. För svensk del. Så blev dock inte fallet. I nästa steg blev frågan om Sverige skulle begära hjälp. Ett anfall hade uppenbarligen redan inletts, det svenska försvaret hade “trätt i aktion” och beslut fattats om viss mobilisering. Inget av detta var dock tillräckligt.

Förstås, kan man tillägga.

Inför beslutet redovisade regeringen Göran Persson underhandskontakter med olika västmakter och det noterades tacksamt att en flottstyrka från europeiska Nato-länder med amerikanskt logistikstöd fanns som stöd. Det beslöts att ställa hamnar på östkusten (från Oxelösund och söderut) till styrkans förfogande.

Det rådde politisk enighet om att kalla på hjälp mellan S-regeringen och de borgerliga partierna. Miljöpartiet tvekade medan Vänsterpartiet ansåg att det krävdes mer tillförlitliga uppgifter varifrån anfallet kom. Kort sagt, som i dag.

Tilläggas kan också att övningen sker samtidigt som tänket i försvarspolitiken styrs av en strategisk timeout, det vill säga en åtminstone tioårig tankeperiod av lugn och ro.

Och påbörjad nedmontering av det territoriella försvaret.

Och efter ett tag slutade krigsdelegationen att öva.

Om flottstyrkan var nog för att rädda Sverige frihet förtäljer inte Leijonborg. Han har inte heller något att säga om faktisk svensk förmåga att ta emot hjälp. Förmågan var ju inte detsamma som under kalla kriget (även om den avklingade under dess senare del) tack vare hemligt militärt samarbete med USA och andra Nato-länder. Detta är väl dokumenterat i bland annat Mikael Holmströms studie Den dolda alliansen (Atlantis 2011).

Leijonborg reser dock frågetecken om Sverige som icke-medlem i försvarsalliansen verkligen skulle få hjälp. Och det är ju fortfarande en aktuell fråga. Som icke-medlem i Nato omfattas ju Sverige inte av artikel 5 (“en för alla, alla för en”).

Samtidigt frikänner Leijonborg socialdemokraterna för dubbelspel i försvars- och säkerhetspolitiken. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, innebar inte neutralitet i den händelse Sverige blev angripet. I verkligheten diskuterades dock även primäroptionen, det vill säga öppen samverkan innan Sverige blev indraget i kriget.

Var neutralitetspolitiken framgångsrik? Tjänade den oss väl, som det har brukat heta (och som det fortfarande heter om den militära alliansfriheten). Det enkla svaret, som oförsynt nog har getts av Robert Dalsjö är att den aldrig testades.

I verkligheten var det först efter kalla krigets slut som det i Försvarsmaktens krigsspel ingick ett scenario där Sverige skulle kunna stå neutrala.

Till saken hör också att den svenska ansökan om medlemskap i EU 1991 hade förändrat spelplanen. Under regeringen Bildt ändrades i största enighet den säkerhetspolitiska doktrinen till att “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består”. Neutraliteten förvandlades till en option. Och med inträdet i EU 1995 kom Sverige att ingå i en politisk allians men med en bevarad (fiktion) om militär alliansfrihet.

2018 Sverige är militärt alliansfritt, men har både en självpåtagen solidaritetsdoktrin, är med i EU-alliansen och samverkar öppet och intimt med Nato och Nato-länder. Samtidigt står Sverige – trots värdlandsavtalet med Nato och halvkvädna säkerhetsgarantier från USA – inför samma grundproblem som tidigare i fråga om att få och ta emot hjälp.

Om vi står utanför tar det mycket längre tid innan hjälpen kommer – om den kommer.

Och 2018 råder det inte någon tvekan om att geostrategiskt utgör Norden-Baltikum ett stridsfält. Sverige blir indraget.

Och så kan man ju också tycka att Sverige borde vara med i en allians som syftar till att försvara de värden som bär upp Sverige och det svenska statsskicket. Fred, frihet, demokrati. Vårt sätt att leva.

Den oro som Donald Trump skapar om hur hållfast artikel 5 i verkligheten är, ändrar inte den slutsatsen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 23/7 2018.