Claes Arvidsson

Archive
March, 2014 Monthly archive

Sverige försvarsminister på riktigt vill lägga om kursen i försvarspolitiken. I en intervju i SVT:s Rakt på talar Anders Borg om behovet av en ”substantiell uppskalning” av det territoriella försvaret. Det handlar om mer pengar, om luftförsvar och en genomgång av ”våra potentiella resurser, hur mycket vi kan dra samman om läget förvärras”.

Borg hänvisar artigt nog till Försvarsberedningen att lägga fram detaljerna.

Det är naturligtvis Ukraina som spökar. Borg drar slutsatsen att:

”Man får konstatera att vi har en mer oberäknelig, mer auktoritär och mer nationalistisk regering i Ryssland än vad vi kanske föreställt oss.”

Det får man nog säga. Sten Tolgfors kodord för Ryssland var ”komplex”. Karin Enström har för sin del beskrivit Putinland som ”svårtolkad med både negativa och positiva tendenser”. Utvecklingen ”tycks” bli mer auktoritär. Cecilia Widegren reste hösten 2012 i Österled. Efter att ha hälsat på i Kreml twittrade hon glatt:

”samtal m ryska försvar o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.”

Ska man skratta eller gråta? Svaret är både och.

Mot bakgrund av Borgs tidigare insatser för Sveriges försvar är lätt att se kursändring som ett utslag av politiskt taktikiserande. Operation Krim har ödelagt den trygga riskbild i närområdet som försvarspolitikens inriktning på internationella insatser har byggt på. Det går inte längre. Borg föregår nu Försvarsberedningens rapport i maj i hopp om att så att säga dra ut skägget ur brevlådan.

Så visst kan man skratta.

Men det är allvarligare än så.

Det säger väldigt mycket om hur försvarspolitiken har skötts när klockan ringer först 5 över tolv. Det är ju inte så att det tidigare har saknats skäl att göra ett omtag i försvarspolitiken. Putinland har levererat dem sedan lång tid – inrikespolitiskt, i förhållande till det ”nära utlandet” och i förhållande till Väst.

Inget av detta har dock fått några egentliga konsekvenser för den svenska politiken, utan den har utformats på basis av en annan ”föreställning”. Man har inte tagit höjd för det som kan hända. Det är ett underbetyg som heter duga.

Underbetyget understryks av att det tar tid att återta försvarsförmåga.

Det inte bara är att göra en shoppingtur till Ullareds och så är saken fixad. Samtidigt finns behovet redan nu av ett försvar som kan spela en stabiliserande roll.

Så visst kan man gråta.

Men det finns också skäl till viss glädje – under förutsättning att det verkligen blir en ”substantiell uppskalning”. Vis av erfarenheten kan dock inte glädjen tas ut i förskott.

Det finns ytterligare ett problem med försvarsminister Borg. Det gäller Nato och USA. Till och med om det kommande försvarsbeslutet skulle ge upphov till rena glädjefnatten, är säkerhetspolitiken lika osäker som tidigare utan ett svenskt Nato-medlemskap.

Sveriges egen försvarsförmåga kommer inte att räcka till utan försvaret förutsätter hjälp utifrån. Det är Nato. Ska vi hjälpa andra sker det tillsammans med andra. Det är Nato. Försvaret av Europa är också Nato. Och Nato är ingenting utan USA.

Också i fråga om Nato behövs en kursändring – och inte bara från Anders Borg.

Det räcker inte med att vara halvvaken.

Read More

Gäng som tar över bostadsområden och terroriserar vanligt folk. Hur ska det problemet tacklas? Eller mobbare som skapar skräck på skolan. Hur ska de bemötas? En typ av svar på den första frågan är att vi måste öppna en fritidsgård. Samma sorts svar på andra frågan utgår från att det är mobbaren som har problem – inte utgör problemet.

Grundidén bygger på att ta avstånd från handlingarna (fy, fy) men att basera det egna handlande på att förstå gängen eller mobbarna. Samma tanke går igen i reaktioner från dem som inte vill ha några riktiga reaktioner på Putinlands propagandakrig och militära intervention på Krim. Ett par norska exempel.

SV:arna Bård Vegar Solhjell och Snorre Valen är starkt fördömande till den ryska militära interventionen. Samtidigt vill man förstå och pekar på att Krim russifierats, att Krim är marinstrategiskt viktigt och att det finns en rädsla för att scenerna från självständighetstorget Kiev ska dra igång en liknande utveckling i Ryssland.

Jaha, och så då?

Solhjell och Valan menar att det farligaste som kan ske är att det bryter ut strider mellan ryska och ukrainska styrkor. Det skulle försätta ”Russland i ein enno farlegare og meir utsett posisjon, og det er særs farleg for Ukraina”.

Deras slutsats är att situationen inte får eskalera. Man tar ställning mot ”tøffare språk” och ”sanktioner”. Med andra ord: fritidsgård.

Ett tänkbart scenario bland fler är annars att det är just strider som man vill provocera fram för att kunna ”rädda” hela Ukraina. Men kanske nöjer man sig bara med ta för sig av en del Ukraina.

På den andra politiska kanten hittar man FRP:s försvarspolitiske talesperson Christian Tybring-Gjedde som menar att Putin stod ”overfor et veldig vanskelig dilemma”. Han anser att det är fel med fördömanden. Visserligen rör det sig folkrättsbrott men Tybring-Gjedde har ett större perspektiv som kastar ett förlåtande skimmer över Putin: den nya regeringen i Kiev är inte uppenbart mer demokratisk än den förra och dessutom är Ukraina ett splittrat land.

Att det inte är Ryssland som är problemet låter som ljuv musik i Kreml.

Risken med att vilja förstå för mycket är att man i stället förstår för lite. Den bakomliggande tankegången om Putinland verkar vara hämtad ur Disneys Djungelboken där Kung Loui brister ut:

Oh, oopi-doo
jag vill ju va som du-u-u
jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u
det vill jag nu-u-u
ett djur som ja-a-ag
det lär sig bra, bli en människa-a-a.

I det här sammanhanget rör det sig förstås inte om djur som vill bli människor, utan det är en bild för en idé om att alla strävar efter att bli som Vi (eller åtminstone agerar utifrån samma rationalitet).

Putin har gång efter annan visat att det inte är väst som lockar. I stället odlas särartsnationalism med betoning på att Ryssland representerar en egen kultur. Väst beskrivs i fiendebilder. Samtidig anser sig Putin ha rätt till en egen intressesfär i ”det nära utlandet” som ingen annan ska lägga sig i. Världspolitiken ses som ett nollsummespel.

Tyvärr är det inte någon tillfällighet den rationaliteten gör Ryssland till en av slaktaren i Damaskus president Assads två bästa kompisländer. Det andra är mullokratin i Iran, som just det, också är ett ryskt bästisland.

Men är det ändå inte så att Ryssland och EU är beroende av varandra och att det faktiskt utesluter konflikt?, brukar det ju heta. Eftersom Ryssland behöver sälja gas och Europa behöver köpa blir slutresultatet frid och fröjd. Tja. Redan det ryska Georgienkriget 2008 borde ha punkterat föreställningen om gemensamt beroende. Men icke. I stället har Ryssland i godan ro fått cementera ”gränserna” för de två utbrytarregionerna.

Vilken blir slutsatsen i Moskva? Det är bara att ta för sig, och under förståelseprocessen etablera ett nytt faktum på marken.

Tänk på upptakten till “Krimkriget”. Hot, handelskrigföring och politiska utpressning riktades inte bara mot Ukraina, utan även mot en rad andra länder, till exempel Moldova, som var mer sugna på Europa än Kreml. EU-länder som Litauen och Polen fick också känna på ryskt tryck.

Krisen i Ukraina är ett nytt exempel på att det som beskrivs som ett gemensamt beroende i själva verket fungerar ensidigt  och att Ryssland agerar därefter. Beroendet av rysk gas ger perspektiv på EU:s försiktiga hållning, men det finns mer. I ett avslöjat dokument från 10 Downing Street slog den brittiska regeringen fast att business i London City hade första prioritet. Frankrike är på gång med en ny vapenaffär.

Så mycket för allt högstämt tal om demokrati, folkrätt och bindande avtal. Just det bindande avtal. Ryssland står ju som en av garanterna för Ukrainas territoriella integritet.

Vad som finns i huvudet på Putin är svårt att veta, men vis av erfarenheten räknar han säkerligen med att Krim blir ett nytt Georgien. Med till intet förpliktigande övervakare och en överslätande attityd till överträdelser av ingångna avtal. Det är hög tid att göra den ryska presidenten besviken.

Kreml vägleds av tanken på att styrka skapar respekt, men på motsvarande sätt inger visad styrka respekt. Det leder fram till en annan rationalitet i det internationella umgänget än den som är gängse i Norge. Utgångspunkten är inte:

Hur ska vi komma överens?

Utan:

Vem blinkar först?

Därför är tuffare språk och sanktioner inte bara känslopolitik som uttrycker det rätta, utan det är förnuftig realpolitik. För norsk del kan detta leda till en köldknäpp i Arktis, men att försöka visa nolltolerans mot kvarterets mobbare är i längden den säkraste vägen att gå.

Read More

Krim är ockuperat av rysk militär, lokala Putinlojala och, av allt att döma, inhyrda busar. På marken fortsätter man att manifestera makt och vilja till kontroll. Samtidigt pågår propagandakriget med oförminskad kraft med Ryssland i rollen som räddaren i nöden mot ett nazistiskt, fascistiskt eller västligt hot. Lögner om övergrepp och flyktande ryssar staplas på hög.

I verkligheten är den etniska och språkliga klyftan inte så entydig som Kreml vill göra sken av, och det största hotet mot Krimborna är snarare att protestera mot att Krim ska bli ryskt. Rädslan breder ut sig. Allra räddast är Krims ursprungsinnevånare, tatarerna.

Ska Vladimir Putin nöja sig med Krim eller är målet att ”ta över” hela Ukraina. På detta kan ingen utomstående svara. Det är inte ens säkert att det finns ett enda svar, utan att händelseutvecklingen blir avgörande.

Hittills har den nya ukrainska regeringen i handling valt en låg profil, och på Krim har ukrainska soldater inte låtit sig lura till att skjuta det första skottet. Ett tänkbart scenario bland fler är dock att det är just strider som Putin vill provocera fram för att kunna ”rädda” hela Ukraina. Det kan räcka med demonstrationer som spårar ur.

Operation Krim rullar vidare mot okänt mål. En sak är dock säker och det är att Kreml har etablerat ett nytt strategiskt faktum i Europa.

För det första blir Krim ryskt i en eller annan form. För det andra har tröskeln för att använda militärt våld hyvlats ned ännu en gång. Slutligen är det glasklart att Putin anser sig har full frihet att bryta ingångna avtal. Ryssland är ju en av de stater som har förbundit sig att garantera Ukrainas territoriella integritet.

I den förvridna legalistiska argumentation som bär upp Operation Krim ingår att den nuvarande interimistiska regeringen i Kiev inte representerar det ”riktiga” Ukraina. Därför är det egentligen inte något avtalsbrott. I samma statsrättsliga skådespel ingår begäran från det lokala parlamentet på Krim om att få bli ryskt, som senaten i det ryska parlamentet sedan bejakade.

Att det lokala parlamentet rätt och slätt kuppades av Putins vänner spelar inte någon roll för fasaden. Inte heller att parlamentsledamöter kallades till omröstningen under hot eller att icke närvarande registrerades som ja-röstare. En snabbutlyst folkomröstning på Krim den 16 mars ska kröna verket. Allt ska gå rätt till.

Dramaturgin i operation Krim är som hämtad ur Barry Levinsons ”Wag the Dog” från 1997. Det är en komedi. Krim är en pågående tragedi. Titeln är hämtad från ett skämt som det går att filosofera över:

”Varför viftar hunden på svansen? För att hunden är smartare än svansen. Hade svansen varit smartare, så hade svansen viftat på hunden.”

… med tanke både på svensk mediedebatt om vad som i detta spända läge är viktigast i det ukrainska dramat eller, för den delen, de mjuka reaktionerna i EU på Putinlands inmarsch i Ukraina.

GÄSTLEDARE I SvD 10/3 2014

 

 

Read More

Tanken svindlar men risken för krig i Europa har blivit till ett hot med Ukraina som epicentrum. Budskapet från president Vladimir Putin kan inte missförstås: Ukraina får inte välja sin egen väg utan det gör Ryssland. På Krim eskalerar spänningen. Det enda som är säkert är att ingenting kan uteslutas.

Reaktionerna på den ryska militära interventionen har varit starka. Så här låter det från regeringen i Oslo:

”Sammen med Natos medlemmer fordømmer Norge den russiske militære eskaleringen på Krim-halvøya i Ukraina. Den russiske militære aktiviteten på Krim og truslene om bruk av ytterligere militær makt er brudd på folkeretten.”

I Helsingfors mötte häromdagen president Sauli Niinistö det utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet i Finlands riksdag. Efter mötet slogs fast att:

”Hot med och användning av våld är oacceptabelt och strider mot FN-stadgan och internationell rätt. Rysslands militära åtgärder kränker Ukrainas territoriella integritet och självbestämmanderätt. Strävandena att ta över Krimområdet kan inte godkännas.”

Och i Stockholm? I en radiointervju i söndags formulerade statsminister Fredrik Reinfeldt den svenska synen på det nya ”Krimkriget”: ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar.”

Reinfeldt lyfte också fram vad han hade lärt av historien: ”Den historiska läxan är: möt inte upptrappning med ytterligare upptrappning utan kyl ner och lugna ner. Möt inte våld med ytterligare våld.”

En välvillig tolkning är att Reinfeldt utryckt sig klantigt men bara velat bidra till att kyla ned läget. Samma välvilja kräver dock mer av konsekvens i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Trots att Georgienkriget 2008 var ett lackmustest på ryska ambitioner i ”det nära utlandet” har drömmen om evig fred i Europa hållit i sig. Nu har Ryssland ytterligare sänkt tröskeln för användande av militärt våld (i arsenalen ingår också en rad andra medel).

Svaret på den utmaningen är inte fortsatt nedrustning, utan att agera förebyggande och stabilitetsskapande genom mer nationellt försvar och medlemskap i Nato. Annars finns det en påtaglig risk för att Reinfeldts uttalande uppfattas som eftergivenhet inför Putins styrkepolitik.

Sommaren 1854 seglade brittiska och franska örlogsflottor in i Östersjön för att öppna en ny front i Krimkriget. Sverige sade motvilligt ja till att Fårösund fick användas som bas för anfall i Finska viken och på Åland. När det 1885 åter var kyla i stormaktsrelationerna krävde Ryssland att Sverige skulle kunna försvara Gotland.

Det kommer Putin inte att göra den här gången.

 

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 4/3 2014

Read More