Claes Arvidsson

Archive
January, 2015 Monthly archive

I sitt brett upplagda tal i Sälen kom utrikesminister Wallström också in på Folk och försvars verkliga kärnfråga: ”För Sverige är sedan lång tid utrikespolitiken den främsta försvarslinjen. Det betyder att vi med utrikespolitikens alla medel, öppna såväl som mer förtroliga, gör klart för var och en som är berörd att Sverige med alla medel kommer att slå vakt om vår territoriella integritet.”

För att vara mer exakt handlar det förstås om de medel som faktiskt står till förfogande för att slå vakt om den territoriella integriteten. Det vill säga som vi väljer eller inte väljer att förfoga över. Som divisionschefen Jonas Hård af Segerstad på HMS Ven konstaterat hade sonarbojfartyg, marinhelikoptrar och anti-ubåtsgranater varit bra att ha i samband med ubåtsjakten i Stockholms skärgård i höstas (Officerstidningen 8/14).

Diplomatin kräver en underbyggnad av faktisk försvarsförmåga för att bli trovärdig – och om den saknas reduceras utrikespolitiken mest till ”falsk ideologi”. Tyvärr är listan över glappande förmågor mycket lång och summerar till ett försvar som i alla fall är bättre än ingenting.

Bättre än så är den prioritering som försvarsminister Hultqvist vill göra i det försvarsbeslut som väntar i juni. Det handlar om att täta glapp i ”grundläggande personalförsörjningen, enskild soldats utrustning, kommunikationssystem, standardfordon, vidmakthållande av materiel, förnyelse av gamla vapensystem och logistisk förmåga”.

Fokus på en snabb ökning av den operativa förmågan är bra men är det bra nog? Risken är att det blir ursäkt för att inriktningspropositionen inte tar höjd för nya avancerade vapensystem som tar tid och miljarder. Lackmustestet för försvarspolitiken kan fortfarande formuleras i fyra enkla ord: Show me the money.

Finns inte beredskapen att betala för en av statens kärnuppgifter blir de blocköverskridande överläggningarna som inleddes häromdagen bara en flykt undan ansvar – och samförstånd snarare ett politiskt hinder än nationell styrka. Inte minst är det upp till bevis för Moderaterna.

Försvars- och säkerhetspolitiken ska understödja varandra – och inte som nu skapa osäkerhet. Vid gårdagens partiledardebatt visade Stefan Löfven att S åter bryr sig om försvaret, men partiets säkerhetspolitiska hållning demonstrerar fortsatt vilse i pannkakan.

I Sälen sade utrikesminister Wallström sig inte se ”vad det är man menar är problemet med alliansfriheten. Vi har inga sakargument emot.” Tja, hon hade ju till exempel kunnat höra med Finlands försvarsminister Haglund som också var på plats. När Wallström i alla fall öppnade för en diskussion om för- och nackdelar spikade Hultqvist igen dörren – och hammarslagen ekade i gårdagens partiledardebatt

Snacka om att inte ha gjort sin hemläxa. Eller rättare sagt förläst sig på partiboken. Eller så är Sverige inte välkommet längre. Vi har inte tänkt saken i botten som en diplomat uttryckte tveksamheten, när jag ställde frågan.

Det är krig i Europa. Sverige lever på hoppet – som de facto medlem utan säkerhetsgaranti.

Gästledare i Svenska Dagbladet 15/1 2015.

Read More

Det är krig i Europa men i Sverige trögar försvars- och säkerhetspolitiken. I ärlighetens namn ska det sägas att det inte gäller alla delar i den hotbild som ryms i det rådande så kallade utvidgade säkerhetsbegreppet. Det är samlingsbeteckningen på det mesta och en grön favorit (eftersom det minskar betydelsen av det militära försvaret).

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har också länge varit kritisk mot att rikspolitikerna inte brytt sig om halk- och fallolyckor. Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) ska nu tillsätta en kommission.

Kort sagt, ett fall framåt för Romson och Fridolin.

Det är många trådar att dra i för att få en bättre försvars- och säkerhetspolitik. En är att göra en distinktion mellan safety och security. Fallolyckor (safety) är nog så viktiga att förebygga men det ska inte stuvas i hop med ubåtsjakt eller cyberskydd.

Read More

Vid rikskonferensen i Sälen blir det mycket snack om försvar och säkerhet. Om det sedan blir så mycket verkstad i politiken är en helt annan sak. I ”trepartiregeringen” finns bara ett halvt parti som i grunden inser behovet av ett starkt försvar. Fast inte ens den delen av S vill att Sverige ska vara medlem i Nato utan i stället hänga kvar i en osäker politisk gråzon.

I decemberöverenskommelsen utpekas dock försvarspolitiken som ett av tre samarbetsområden med allianspartierna. Det har dunkats rygg och glada tillrop har hörts om att det råder enighet om huvudlinjerna i Försvarsberedningens rapporter. Så det ska nog gå bra. Eller? Problemet är att samförstånd i sig inte är någon garanti för rationella beslut. I själva verket är den svenska modellen ett hinder.

Försvarspolitiken 2.0 – först under socialdemokratisk ledning och sedan med alliansregeringen som anförare – kan bäst beskrivas som ett kollektivt hjärnsläpp. I skuggan av sparbeting och inriktningen på insatser i Långt-bort-i-stan reducerades det nationella försvaret till en blindtarmsliknande restpost. Nu står det nationella försvaret åter i fokus – för återuppbyggnad.

I en enkät förra året frågade jag Försvarsberedningens politiska ledamöter om beredningen som instrument i försvarspolitiken. En av frågorna var hur Sverige ska undvika att hamna i samma situation igen? Trots att varken KD:s Mikael Oscarsson eller två av tre S-ledamöter (Urban Ahlin och Peter Hultqvist) svarade visar enkätsvaren en intressant självbild. Det vanligaste svaret är att det som är fel nu var rätt då. Andra pekar på att tvära kast aldrig är bra eller att beslut bör fattas med breda majoriteter. Försvarsvänliga partier eller Nato-medlemskap föreslås också. Överhuvudtaget finns en mer eller mindre (med SD som undantag) positiv syn på arbetet i beredningen. Insikten om beredningens roll är dock begränsad.

Formellt är Försvarsberedningen ett forum där regeringen och de politiska partierna i riksdagens kan samråda om säkerhets- och försvarspolitiken. I verkligheten är den mer än så. Beredningen är utvärderande, agendasättande och formulerar politik. Dessutom: Om det råder samsyn är det i beredningen som de reella besluten fattas. Allt detta sker i en sluten process som involverar förhandlingar i beredningen, förhandlingar mellan partiernas representanter och deras respektive partiledningar samt diskussioner – kalla också det gärna en förhandling – mellan beredningen och sekretariatet. Och med försvarsdepartementet. Om läget. Om slutsatserna för försvarspolitiken. Rollförvirringen understryks av att ÖB via sin representant lägger fram textförslag som beredningen kan göra till sina.

I det här perspektivet kan rundgången ses som resultat av ett institutionellt misslyckande. Av enkätsvaren att döma har man inte dragit lärdom (bara i ett svar tror man att beredningen inte kommer att överleva i sin nuvarande form). Men det finns alternativa modeller.

I Norge ber försvarsministern – utifrån en ganska detaljerad politisk kravspecifikation – ÖB om ett ”fagmilitært råd” som sedan går in den politiska processen. Nytt inför försvarsbeslutet 2016 är att beställningen är offentlig. Inriktningen kan redan på det stadiet bli föremål för debatt. Försvarsminister Søreide har dessutom tillsatt en grupp av oberoende experter som ska granska försvarsmaktens förmåga att lösa de mest krävande uppgifterna. Gruppens rapport blir offentlig.

Behovet av tydliga roller, öppenhet och oberoende – det skulle man också kunna prata om i Sälen.

Read More

SD:s tillförordnade partiledare Mattias Karlsson har slagit fast vad som oberoende av allt annat, är frågornas fråga: ”SD kommer att agera för att försöka fälla varje regering som väljer att verka för en ökad invandring”. Kompromisslösheten är total. Men det är inte detsamma som att SD bara är ett enfrågeparti. Det är inte heller detsamma som att SD är kompromisslöst bara i fråga om invandring.

SD utgör nämligen tillsammans med V de enda riksdagspartierna som vill att Sverige ska säga upp sitt medlemskap i EU. Ja, man ser helst att EU upphörde. I avvaktan på att detta ska hända, är man kompromisslöst negativ till att EU gör mera. Därför nej till associeringsavtal med Ukraina, Moldavien och härom veckan även till Georgien.

När EU-parlamentet i höstas röstade om avtalet med Ukraina motiverade Kristina Winberg sitt och partikamraten Peter Lundgrens nej med orden (SR 16/9): ”Vi vill ju inte att EU skall bli större. Vi vill ju på sikt gå ur EU, och då vill vi ju givetvis inte få mer kostnader av att det blir fler medlemsländer. Det säger ju sig självt.” Och: ”På sikt kanske hela EU-maskineriet upplöses – det är ju min förhoppning.”

När EU-parlamentet några dagar senare antog en resolution om läget i Ukraina och EU:s relationer med Ryssland, avstod Winberg och Lundgren från att rösta.

Om man backar bandet till den 17 juli röstade SD:s två EU-parlamentariker nej till en resolution om läget i Ukraina. I resolutionen slogs bland annat fast att: ”Den ryska ockupationen och annekteringen av Krim är en kränkning av folkrätten och Rysslands internationella åtaganden enligt FN-stadgan, slutakten från Helsingfors, Europarådets stadga och säkerhetsgarantierna i 1994 års samförståndsavtal från Budapest, samt de bilaterala åtagandena enligt 1997 års bilaterala fördrag om vänskap, samarbete och partnerskap.”

SD sade alltså nej till en resolution som riktade sig mot hur Ryssland raserar den europiska säkerhetsordningen.

Här hemma hade Försvarsberedningen i maj lämnat sin slutrapport Försvaret av Sverige. I en reservation skriver SD:s Mikael Jansson om rysk upprustning och aggression mot Ukraina och Georgien. Och vidare: ”Ryssland utgör inget aktuellt hot mot vår territoriella integritet inom tio år. Däremot är osäkerheten större rörande våra baltiska grannars situation.”

Jansson tecknar en hotbild som skulle innebära att ”i ett krisläge i Baltikum där Ryssland är involverat kommer Sveriges säkerhetspolitik och försvarsförmåga att sättas på hårda prov”.

Om SD står bakom Janssons dystra Rysslandsanalys blir agerandet i EU-parlamentet helt obegripligt. Eller rättare sagt bara begripligt om krig i Europa är mindre viktigt än att EU agerar. Eller om man delar den Putinvänliga linje som EFDD-gruppens ledare UKIP:s Nigel Farage ger uttryck för. Front National och likasinnade gillar också Putin – och det är ömsesidigt.

Är det seriöst att driva två helt olika linjer i förhållande till Ryssland? Nej. Är det trovärdigt? Nej. Är det allvarligt? Ja. Och som en extra julklapp till Putin vill inte SD att Sverige ska bli medlem i Nato.

Gästledare Svenska Dagbladet 27/12 2014.

Read More

Under Alliansregeringen var försvarspolitiken bara en lång ökenvandring. Ambitionen att tona ner rysk styrkeuppbyggnad kombinerades med en nonchalant hållning till en allt dystrare riskbild. Statsminister Reinfeldts uttalande om försvaret som särintresse kommer att ta sin plats i den politiska citathistorien.

Valet att hålla fast vid en kurs (och ekonomi) är ett exempel på vad som inom statsvetenskapen kallas en surviving failure: En misslyckad politik som ändå håller i sig. Ska det upprepas?

Peter Hultqvist har gjort en gedigen läroresa sedan han blev socialdemokraternas riksdagsetta i försvaret. Som ny försvarsminister tinade han i en utnämning upp departementets relationer med Försvarsmakten genom att hämta sin statssekreterare från Högkvarteret. Att han har en god arbetsrelation med försvarsutskottets nye ordförande FP:s Allan Widman skapar en intressant mix för framtiden.

Men den avgörande frågan är förstås vilket handlingsutrymme som finns. Inte minst handlar det om underfinansieringen av försvaret och signalerna från Stefan Löfven har hittills inte inbjudit till några hurrarop. Socialdemokraterna är beroende av miljöpartiet i regeringen och vänsterpartiet som stödparti, vilket innebär en kraftig restriktion. Prognosen blir inte bättre av att det finns en stark ”fredsfalang” inom S.

I regeringsdeklarationen byttes formulering kring den militära alliansfriheten – från att den har tjänat oss väl till att alliansfriheten tjänar oss väl. Det enda Löfven hade att säga om Nato var understryka att Sverige inte ska bli medlem. Det kan jämföras med att S i Försvarsberedningen konstaterar att Nato är den enda organisation som kan leverera säkerhet globalt och i vårt närområde

Men det är mer än så som inte hänger ihop. I regeringsdeklarationen slog Löfven fast att den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen som inkluderar utfästelser om militär hjälp, står sig också med den nya regeringen. S står dessutom bakom det värdlandsavtal (Host Nation Support) som alliansregeringen ingick med Nato. Det innebär att Sverige ska kunna ta emot hjälp men också att Sverige kan bli en språngbräda för Nato att ge hjälp (till Baltikum).

I själva verket innebär värdlandsavtalet med Nato den definitiva punkteringen av allt fikonspråktal om svensk alliansfrihet. Det vi borde göra – i en tid av allt aggressivare rysk politik mot omvärlden – är i stället att tala om medlemskap. Det är krig i Europa och ingen vet hur det kommer att sluta. Allvaret understryks av ubåtsjakten i Stockholms skärgård.

Men vi är ju ändå nästan med i Nato, säger en del. Så det spelar inte någon roll. Vi är trygga ändå. Tja. Sveriges tidigare Nato-ambassadör Veronika Wand Danielsson lyfter fram att inflytandet har ökat men:

”Lika tydligt är det dock för Nato att icke-medlemmar inte får delta när alliansen ”fattar beslut”. Lika självklart är det, inte minst i ljuset av krisen i Ukraina, att icke-medlemmar inte kan påräkna någon säkerhetsgaranti under artikel 5.”*

Och det är egentligen inte någon nyhet.

Det blir intressant att se hur Peter Hultqvist kommer att hantera värdlandsavtalet med Nato. Med Alliansen i Rosenbad hade det hamnat på Riksdagens bord. Vågar Socialdemokraterna det? Det krävs också följdlagstiftning för att avtalet ska kunna implementeras. Är det långbänk som väntar?

Det enda som vi vet är att Löfven och Hultqvist kamperar ihop med två partier vars syn på världen kan sammanfattas med orden ”Öst är öst och väst är värst”.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 5 2014.

Read More