Claes Arvidsson

Archive
October, 2018 Monthly archive

För några dagar sedan avled en av de sista norska krigshjältarna från andra världskriget. Joachim Rønneberg var en av ”hjältarna från Telemarken” som sprängde Norsk Hydros tungvattenanläggning på Rjukan 1943. Ett budskap som han lämnat efter sig är att ”vi må alltid ha et sterkt forsvar, uavhengig av skiftende trusselbilder”. Han konstaterade också ”friheten er ikke gratis”.

Det är en klokskap som också gick förlorad i Sverige.

Vad ska till för att takten i försvars- och säkerhetspolitiken ska växla upp från snigelfart? Risken är ju till och med snigelfart med riktning bakåt om Försvarsmakten inte tillförs extra medel. Bums. Och det är bara början på vad som behövs för en satsning på ett hållbart nationellt försvar.

Ja, förstås i kombination med en riktigt fast förankring i Nato.

Man skulle till exempel kunna tycka att Putins krig i Ukraina och annekteringen av Krim borde ha räckt. Men icke. Nu drar Donald Trumps avsiktsförklaring ifråga om uppsägning av INF-avtalet om medeldistansrobotar med Ryssland bort ytterligare ett fundament i de bjälklager som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Den amerikanska kongressen har dock sista ordet i saken.

Mot bakgrund av att Ryssland brutit mot avtalet kan man ha viss förståelse för reaktionen, men allra mest beklaga bristen på tufft agerande under Obama – eller för den delen från Europas sida. Ett tillkommande motiv för USA är att Kina står utanför avtalet och har känt sig helt fritt att agera därefter. Så det kan vara ett exempel på hur konflikten mellan USA och Kina spiller över på Europa.

Nu riskerar en uppsägning att bli en propagandaseger för Kreml (som förstås i vanlig ordning blånekar), att så ytterligare split mellan Europa och USA samt leda till en rustningsspiral men med USA rejält på efterkälken i vapenutvecklingen.

Det har skett ett visst återtag av svensk försvarsförmåga men i och med att Ryssland rustar snabbare har förmågegapet i själva verket ökat. En ny indikation på att björnen inte sover är att fyra ryska baser i enklaven Kaliningrad byggs ut med nya bunkrar för att kunna härbärgera flera robotar (kryssningsrobotar och ballistiska robotar) och stridsspetsar (kärnvapen och konventionella).

I “fästningen” Kaliningrad finns nu medelräckviddiga Iskander (med goda utvecklingsmöjligheter upp till 1 500-2 000 km), långräckviddiga Kalibr och kustrobotsystemet Bastion.

Vilken typ av regim som håller fingret på avtryckaren har illustrerats i närtid i form av Novichok (och att det efter förgiftningarna i Salisbury finns en öl under det märket), men också skandalerna som avslöjats i Nederländerna och Schweiz. Och av påverkansoperationer i både dåtid och i realtid. Och så vidare.

Förvisso är det inte helt enkelt att veta hur GRU:s avdelning “Kling och Klang” ska tolkas. Kanske inte alls som inkompetens? Kanske handlar det om att demonstrera att “vi” gör precis som “vi” vill. Så “du” gör bäst i att tiga still vare sig du har lämnat eller är kvar i Ryssland.

Samtidigt har Putin inte samma fasta grepp som tidigare. Trots den inhemska “trollfabriken” syns det sprickor i fasaden. Pensionsreformen har mötts med protester. Lokalvalen har inte gått som på räls. Putins popularitet har minskat – om än från en hög nivå.

Samtidigt har Putin som “vann” Krim förlorat den ukrainska ortodoxa kyrkan i och med att den frigjort sig från den ryska. Svaret har blivit en skyldighet att skydda de troende, på samma sätt som man tidigare lovat ryskspråkiga i det “nära utlandet”.

Det drar ihop sig till storm. Tyvärr också på andra håll.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/10 2018.

Read More

I flödet av ständigt nya trumpismer – tweets, avslöjanden och beslut – är det lätt att bli avtrubbad. Det onormala blir så att säga normalt. De scener som skildras i Bob Woodwards ”Fear – Trump in the White House” (Simon & Schuster 2018) är dock minst sagt påtrubbande. Och den kan gärna parallelläsas med exempelvis Barbara Kellermans ”Bad leadership” (Harvard Business School Press 2004) som dissekerar sju olika typer av just dåligt ledarskap.

Resonemangen om inkompetens, rigiditet, labilitet, känslokyla, korruption, insularitet och ondskefullhet ger perspektiv på Trump i Vita huset.

Journalistveteranen Woodwards beskrivning av Trumps första år som president inger både en lätt overklighetskänsla och en tung oroskänsla. Kan det verkligen vara så illa? Ja, tyvärr.

Kanske räknade aldrig Trump med att bli president; det gjordes i alla fall få förberedelser för att flytta in i Vita huset. Det blev kaotiskt. Och på den vägen fortsatte det – trots tappra försök att bringa ordning och reda av “vuxna” i rummet. Personalomsättningen har varit hög med skandaler och rekordkorta anställningar för till exempel den nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn (efter avslöjande om kontakter med Ryssland).

Till det intressanta i “Fear” hör inblickarna i revir- och personstrider, men också det interna politiska spelet i en administration med delvis fundamental oenighet om inriktningen på olika politikområden. Inte minst gäller det synen på handel (där frihandlarna alltså har fått stryka på foten), militära engagemang och allianser. Det finns många skäl att skänka en tacksamhetens tanke till försvarsminister Jim Mattis.

Och så är det förstås huvudpersonen själv. Woodwards bok summerar till ett skrämmande porträtt av en president som rider på faktaresistenta käpphästar (alla lurar USA), är ointresserad av att läsa på inför beslut eller förbereda sig för toppmöten och är besatt av att titta på tv. Och twittra. Koncentrationsförmågan är låg medan impulsiviteten är hög. Det senare medför att beslut ändras.

Självupptagen, ja. Smickerkåt, ja. Segersugen, ja.

Till det på sitt sätt mest anmärkningsvärda hör att medarbetare obstruerar genom att inte genomföra, eller fördröja, beslut i hopp om att Trump glömmer. Eller att i väntan på presidentens signatur lägga beslag på dokument – också i hopp om att de ska glömmas bort.

Sista orden i Woodwords bok går till Trumps (avhoppade) advokat John Dowd, som för sin del anser att presidenten varken samarbetat med ryssarna eller hindrat rättvisans gång, men som skulle ha velat säga till honom: Du är en jävla lögnare.

När presidenten häromdagen talade inför FN:s generalförsamling utbröt skratt när Trump skröt över att hans administration hade åstadkommit mer än någon annan i USA:s historia. Dagen efter – när han tillfrågades om skratten – blev svaret att man inte hade skrattat åt honom utan med honom: “Vi hade roligt … De respekterar vad jag har åstadkommit. USA är respekterat igen.”

Det är lätt att dra nedlåtande på munnen över den kommentaren, men Trump har också tidigare sagt att “verklig makt är att ingjuta fruktan” (därav titeln på Woodwards bok). Den överordnande handlingsstrategin gör att skrattet ändå sitter fast i halsen med en president som i FN avfärdade “globalism” och lyfte amerikansk “patriotism”. Kort sagt, America alone.

Det är inte riktigt så enkelt som att vi i Sverige bara kan luta oss förtröstansfullt mot FDR-citatet att “det enda vi behöver frukta är fruktan själv”.

Bättre då att öka försvarsanslaget och gå med i Nato.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/9 2018.

Read More