Claes Arvidsson

Archive
August, 2019 Monthly archive

Vladimir Putin blev interimistisk president i Ryssland 1999. Året därpå blev han formellt vald, och omvaldes sedan 2004. 2008 kunde han av konstitutionella skäl inte ställa upp i valet. Lösningen blev att ”utse” Dmitrij Medvedev till president medan han själv blev premiärminister. I presidentvalet 2012 var han formellt fri att ställa upp igen. Han ”vann” och utsåg Medvedev till premiärminister. Det var en illustration så god som någon av verkligheten bakom Putins politiska teori-bygge ”kontrollerad demokrati”.

Fuskvalet 2012 ledde till stora demonstrationer mot trixandet och mot ”tjuvarnas och skurkarnas parti”. Våren blev dock kort. Protesterna gick över. Nu har de vaknat till liv igen. Sedan demonstrationerna startade i Moskva i början av juli har antalet som protesterar bara växt. Från början var de bara något tusental och i helgen 60 000. Svaret från regimen har varit mer polisvåld. Över 2 500 personer har arresterats. Men det har inte gått över.

Demonstrationerna handlade till en början om det i september kommande lokalvalet i Moskva och de sedvanliga metoderna för att hindra obekväma (oberoende) kandidater att ställa upp. Efter hand har protestlistan kompletterats med en vidare demokratiagenda och ilska över den korruption som är ett av Putinregimens främsta kännetecken.

Hittills har polisbrutaliteten inte givit annat resultat än att denna också har blivit något att protestera mot. Bilderna på nätet gör också att protesterna får spridning, som till exempel arresteringen av en späd sjuttonåring som tog sig för att läsa högt ur den ryska konstitutionen (artiklarna 3, 29 och 32). Hon har därefter fått besök av FSB som påpekade att hon riskerar att få det svårt att komma in på universitet. Det är så det funkar i Putins Ryssland. Men hon tänker inte ge sig.

Presidenten valde länge att göra samma sak som Putinmedia, det vill säga låtsas som om demonstrationerna i Moskva inte existerade. Men när han till slut kommenterade dem var det med orden att upplopp inte kan tillåtas. Polisen har följaktligen börjat laborera med åtal som kan ge upp till 15 års fängelse.

Till bilden hör att också protesterna inte bara är ett Moskvafenomen. Protester mot lokala missförhållanden har blivit långt vanligare än tidigare.

Än så länge utgör de inte något direkt hot mot regimen och kanske kommer de att gå över – rädslan för kaos är fortfarande maktens trumfkort. Vad som demonstreras är snarare hur regimen krackelerar. Ekonomisk stagnation, växande fattigdom och korruption sänker dessutom förtroendet för Putin. Svaret är ökad repression och ett desperat sökande efter kontroll över internet eller forskarkontakter med omvärlden. Eller som när myndigheterna valde att tiga om radioaktiv strålning efter den nyligen inträffade olyckan vid en militär testanläggning i Archangelsk.

Det blir ett slags Sovjetunionen i repris på hemmaplan, riskvilligt i förhållande till omvärlden och med fokus på att åter bli en stormakt. Ambitionen är att dominera i närområdet och bli en spelare att räkna med globalt.

Det är knappast förvånande att president Trump vill släppa in Putin i värmen genom att låta G7 åter bli G8. Mer förvånande är det att Frankrikes Macron vill det, trots att kriget i Ukraina och ryska desinformationskampanjer pågår i Europa, med fagert tal om en ny säkerhetsordning från Vladivostok till Lissabon. Absurt eftersom det är Putin som har raserat den säkerhetsordning som etablerades i Europa efter kalla krigets slut.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/8 2019.

Read More

Försvarsberedningen brukar lyftas fram som ett instrument för att skapa bred uppslutning runt försvarspolitiken. Den nationella enigheten ses som ett egenvärde. Och så kan det vara – även om hallelujastämningen regelmässigt fördystras av ett resultat som kan sammanfattas med ”för lite och för sent”. Som en rad utredningar har visat har försvarsekonomin släpat efter vilket har lett till att det finns ett materielberg att bestiga – och en mångmångmiljardnota som det saknas täckning för.

Enigheten, som är beredningens styrka, är samtidigt dess svaghet. I stället för att öppna för en politisk och offentlig diskussion om försvarspolitiken, stänger en enig beredning ”butiken”. Allt är klappat och klart.

Strävan efter enighet gör dessutom att omvärldsbeskrivning och hotbild (steg 1) blir utslag av en förhandling, liksom behov och inriktning av försvaret (steg 2) och förstås även vad rikets säkerhet får kosta (steg 3). Det finns inte heller någon garanti för en rationell process som går från steg 1, vidare till steg 2 och sedan till steg 3. Startpunkten kan i stället vara anslagsnivån och så jämkas hotbild och försvarsförmåga.

När det gäller den von Sydowska slutrapporten Värnkraft skulle politisk enighet dock haft ett egenvärde. Som beredningen konstaterar kan ett väpnat angrepp mot Sverige inte uteslutas, inte heller att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige. Men den paradoxala situationen uppstod att regeringen Löfven inte är enig med den eniga beredningen i fråga om pengarna. Detta trots att både beredningens hotbild och beskrivning av försvarsförmågan pekar på en vidare ekonomisk ram än den som beredningen (trott) sig ha att förhålla sig till, nämligen en successivt växande försvarsbudget till 1,5 procent av BNP slutåret 2025. Med en ökning på fem miljarder per år skulle anslaget då uppgå till 84 miljarder kronor.

I stället luftades tanken på en ”remiss” till Försvarsmakten och Försvarets materielverk som innebar att de två myndigheterna även skulle ta ställning till lägre kostnadsramar (69 respektive 74 miljarder kronor).

Inför den kritikstorm som mötte upplägget, valde försvarsminister Hultqvist att lägga ut en dimridå. I stället för att räkna rakt av med de två lägre alternativen ska den av beredningen föreslagna årsvisa ökningen delas in i fyra delar, som ska kosta lika mycket. De ska rangordnas från högst prioriterat, prioriterat, mindre prioriterat och övriga förslag.

Varje del ska dessutom innehålla ett balanserat försvar. Till det som ska redovisas hör också påverkan på krigsorganisationens förmåga (”tidsmässigt, organisatoriskt, personellt, materiellt och förmågemässigt”) och den samlade operativa förmågan.

Medan försvarspolitikerna rör sig framåt i slow motion ska försvarsmyndigheterna göra ett jättejobb i ultra rapid. Den 15 november ska jobbet vara färdigt för att regeringen sedan ska bjuda in till överläggningar om vilka delar som ska tas bort för att banta det kommande försvarsbeslutet. Det är fel väg att gå och ger fel signal till omvärlden om att Sverige saknar en regering som tar ansvar för landets eget försvar.

Lika fel som regeringen Löfvens nu, tack och lov, skrinlagda plan på att underteckna FN-konventionen mot kärnvapen som hade minskat hoppet om att få hjälp om det som Försvarsberedningen inte utesluter skulle kunna bli verklighet.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 13/8 2019.

Read More

Varför är inte Sverige medlem av Nato? Det numera öppna och även under regeringens Löfven ökade samarbetet med Nato är så omfattande att det ofta beskrivs som ett medlemskap de facto, fast utan säkerhetsgarantin i form av Nato-stadgans artikel 5. Det finns ett starkt stöd i opinionen. De fyra borgerliga partierna är för. Det enkla svaret är att socialdemokraterna är emot (tillsammans med V, MP och SD). Frågan är varför.

Den negativa inställningen till ett Nato-medlemskap inom socialdemokratin är djupt rotad i kalla krigets förljugna hemlighetsmakeri, brännmärkningen av personer som ville ta upp samarbete med Nato till diskussion, knuten till protesterna mot kriget i Vietnam och fredsrörelsen för kärnvapennedrustning. Anti-amerikanismen. Men skulle man kunna tycka; har inte tiden gått?

I en intervju i Hufvudstadsbladet 15/6 2019 pekade den franske säkerhetspolitiske experten François Heisbourg på en i debatten underskattad faktor nämligen den som handlar om identitet: ”Socialdemokraterna har en fixering vid att inte gå med i Nato.” Heisbourg utvecklade inte saken närmare, men som jag skriver i rapporten Att göra Sverige (S)torslaget igen kan den identiteten knytas till Olof Palme.[1] Efter mordet på statsministern och partiledare 1986 blev Palme närmaste politiskt helgonförklarad i arbetarrörelsen: ideolog, visionär, reformator, fredsfurste.

Det är dock en minnesbild av Palmeismen som är synnerligen selektiv: Sverige som en moralisk stormakt stående mellan blocken och förespråkande gemensam säkerhet. På 1970-talet lanserades Palmedoktrinen, småstatspolitikens tredje väg, med Sverige som ett slags egen samhällsmodell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen. USA-kapitalismen och den sovjetiska statssocialismen beskrevs som lika dåliga kålsupare.

Kom så fredspolitiken. I slutrapporten från den av Palme 1980 initierade oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (”Palmekommissionen”) lanserades begreppet ”gemensam säkerhet” som alternativ till ”ömsesidig avskräckning”. Grundtanken var att det inte var möjligt att segra i ett kärnvapenkrig och därför måste säkerhet uppnås ”inte mot motståndaren utan tillsammans med honom”. FN borde stärkas i syfte att förebygga konflikter.

Till bilden hör att praktisk politik innebar det att Sverige intog positioner nära de sovjetiska. Mot Nato.

I partiet finns övervintrare som anser sig vara rättrogna uttolkare av Palmeismen, och som hävdar att det i själva verket var Palmes insats som ledde fram till slut på Kalla kriget. Viktigare är att en senare politisk generation nu aktiva socialdemokratiska politiker hade sina formativa år under Palmeeran. Mona Sahlin gick med i partiet på grund av Palme. Margot Wallström inledde sin rikspolitiska karriär 1979. Stefan Löfven har talat om ett politiskt uppvaknande till bilder från Vietnam och Palmes kritik: ”Lilla Sverige fick en stor röst. För rättvisa. För solidaritet.” Slutsatsen var då 1 maj 2014 att det efter en seger i riksdagsvalet var ”dags att höja Sveriges röst igen”.

Tanken på att Sverige åter ska ha en stark röst i världen – följa i Palmes fotspår är återkommande både hos Löfven och utrikesminister Wallström. Löfven har dessutom givit uttryck för tankefiguren som Sverige mellan blocken och UD:s kampanj för en plats i Säkerhetsrådet inleddes med att betona Sverige som en oberoende röst. Wallström har för sin del sagt att det överhuvudtaget inte finns något argument för att Sverige ska bli medlem i Nato.

Politiken är dock snarast en blek kopia. Erkännandet av Palestina saknade politisk betydelse utöver att ge Sverige uppmärksamhet. Palmes erkännande- och besökspolitik (DDR, Nordvietnam, FNL, PLO, Nordkorea, Kuba, Nicaragua) innebar däremot att Sverige agerande internationell dörröppnare.

Men det finns också blåkopiepolitik. Det tydligaste exemplet är FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som utrikesminister Wallström förespråkade men inte lyckades driva igenom. I samband FN:s 40 års jubileum hösten 1985 förde Palme fram förslaget att små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT) borde ha rätt att av kärnvapenstaterna kräva ett totalt provstopp (CTBT) och nedrustning. I själva verket borde det stiftas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

Palmeismen hyllas men politiken ger snarast uttryck för illusioner om det som kännetecknade politik då och den som nu förs. Det finns också inslag av fantomsmärtor med en politik som bygger en värld som inte längre finns. Sverige står inte mellan två block (som inte heller längre existerar). Sverige är sedan 1995 medlem av Europeiska unionen med allt vad detta innebär av förpliktelser, är inte längre alliansfritt (i fred syftande till neutralitet i krig) utan militärt alliansfritt men med ett omfattande, öppet och fortfarande för rikets säkerhet helt avgörande samarbete med Nato och USA.

Det kvardröjande skimret från en tid då socialdemokraterna dominerade inrikespolitiken och partiledaren räknades som internationell statsman hänger dock kvar. Fungerar som stoppkloss. Sverige är fortfarande inte medlem av Nato, med allt vad detta skulle medföra av fördelar för Sverige, det nordiska försvarssamarbetet och Nato. Samtidigt förmår socialdemokraterna inte ens ställa sig bakom försvarsberedningens föreslagna höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av BNP till 2025.

När kalla kriget tog slut förlorade Palmeismen sitt rotfäste – och trots att de politiska förutsättningarna för Palmeismen försvann förmådde Socialdemokraterna inte att släppa dess världsbild. Den har blivit en del av partiets identitet. Då som nu leder det till konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/8 2019.

Read More