Claes Arvidsson

Archive
March, 2021 Monthly archive

Vi borde aldrig ha lagt ned det nationella försvaret, och i ett allt mer spänt läge i vårt närområde måste vi snabbt bygga upp det igen. Jag minns inte exakt när mitt samtal med den svenske diplomaten ägde rum – det var efter det ryska kriget mot Georgien 2008 men före kriget mot Ukraina 2014.

Svaret minns jag dock mycket väl; Ryssland är så ekonomiskt beroende av väst att Putin aldrig kan bli ett militärt hot i Europa. Det skulle vara irrationellt. Kontentan var därför att det mer än väl räckte med ett insatsförsvar byggt för internationella insatser i långtbortistan.

Tänket är en illustration av en fälla som fortfarande gör sig gällande i synen på Putinland. Det som för oss framstår som självskadebeteende kan mycket väl vara rationellt. Sålunda ”borde” det ligga i Kremls intresse att få ett avslut på kriget mot Ukraina för att både frigöra resurser, bli befriat från sanktioner och komma in i värmen. Men kriget smakar mer än det kostar.

2014 var kriget ett bärande inslag i Putins narrativ om återupprättande av rysk storhet och den hotfulla omvärlden. Det gav regimen legitimitet i ett läge när levnadsstandarden inte längre ökade. Och så länge kriget pågår kommer Ukraina inte att kunna ta de definitiva stegen bort från det som i Moskva uppfattas som en rättmätiga intressesfär. Samtidigt lägger kriget hinder i vägen för att Ukraina ska bli ett skyltfönster för välfungerande demokrati – och därmed ett alternativ till den ryska demokraturen. Sak samma med Belarus.

Lägg därtill att det militärstrategiska värdet av annekteringen av Krim som ägde rum 18 mars 2014 inte kan överskattas för en regim med stormaktsdrömmar. Faktum är ju dessutom att Putin kommit lindrigt undan. Sanktioner rörande Krim, ja. Samtidigt upprätthåller omvärlden i ”fredsförhandlingarna” illusionen om att Ryssland inte är en krigförande part i Ukraina.

En annan sida av ”feltänket” är att lägga fokus på svaghet. Typ: ”Vi ska inte förhasta oss med en skarpare politik utan vänta på att makthavarna förstår landets eget bästa.” Och ja, Ryssland är på många sätt på dekis och BNP är verkligen inte mycket att skryta med. Militärt kan Putin inte heller mäta sig mot Natos samlade styrkor. Men det utesluter inte handlingsförmåga och risktagande. Som i Syrien. Kostbart i pengar och i anseende men på det hela taget en framgång i det ryska perspektivet. Ryssland har återetablerat sig som en central spelare i Mellanöstern och har fått öva och testa militärt.

I själva verket har Ryssland under senare år varit mycket aktivt. På Balkan. I EU. I Afrika. Desinformationskampanjer har fått mycket uppmärksamhet (senast konstaterandet i USA att Putin också 2020 önskade Trump som president). Det är förstås svårt att exakt mäta effekten av just de ryska påverkansoperationerna men i Kreml kan man i alla fall glädjas åt att syftet att åstadkomma polarisering och misstänksamhet i Väst har uppnåtts.

Att så split är ett maktmedel. I det perspektivet har visserligen den utdragna striden kring Nord Stream II kostnader, men dessa ska vägas mot att gasledningsprojektet skapar konflikt i EU och sätter käppar i hjulet för att stärka den transatlantiska länken.

Putin har inget emot att spela skurkroller. Tvärtom. De iscensätts som styrkedemonstrationer. För att få makt. För att behålla makten. I en tid av växande missnöje på hemmaplan och i perspektiv av rysk gripbar militärmakt är det lätt att instämma i maningen från Totalförsvarets forskningsinstitut att snabbt bygga försvar i Nordeuropa. Presidenten på livstid kommer att göra vad som krävs.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/3 2021.

Read More

Hvis koronapandemien var en svensk-norsk landskamp, ville Norge vært klar vinner. Men det er jo som vi vet, ingen landskamp, men et maratonløp som Sverige og Norge lider seg gjennom. Den overgripende strategien i begge land er å oppnå en langsom smittespredning og sikre at helsevesenet ikke kollapser. Likevel er fortsatt det store spørsmålet for Sveriges vedkommende om strategien faktisk har bidratt til å oppnå flokkimmunitet.

Litt forenklet valgte Norge modellen «heller for mye enn for lite» – til forskjell fra Sveriges «heller for lite enn for mye». Norge har satset på å slå ned smitteutbruddene, mens Sverige har innført få restriksjoner for å sikre et så normalt liv som mulig og dermed minimere de sosiale og økonomiske kostnadene.

Men til tross for at hverken regjeringen eller folkehelsemyndighetene sier det offisielt, er Sverige siden i høst blitt mer norsk. Skjønt i en lightversjon.

Historiske aner som stormakt

Det finnes ingen enkel forklaring på Sveriges alenegang. Det dreier seg om samspillet mellom den politiske kulturen på den ene siden og på den andre siden strukturer og lovgiving som former beslutningstagernes handlingsrammer. Så må vi selvsagt også stille spørsmålet om beslutningene gjennomføres på en god måte – og hvis ikke, hvorfor?

Med Gro Harlem Brundtlands ord er det «typisk norsk å være god». Typisk svensk er å være best. 

Det finnes et innslag av hovmod i den svenske selvforståelsen. Sverige har historiske aner som stormakt. Landet ble dessuten fra begynnelsen av 1930-tallet en fremgangssaga bygget på den svenske modellen med passe store doser statsintervensjonisme og markedsøkonomi.

At Sverige fra begynnelsen av 1960-tallet også ville være og var en moralsk stormakt, forsterket selvoppfatningen om at «vi vet best».

«Lagom» – passe mye er best

Entreprenører, oppfinnere og ikke minst ingeniører var selve grunnlaget for det svenske industriunderet og landets rikdom.

Så trådte eksperten inn på scenen. Sosial ingeniørkunst med sin tiltro til en politikk utarbeidet av eksperter er både ideologi og praktisk gjennomføring i Sverige.

Mot denne bakgrunnen er det ikke overraskende at statsminister Stefan Löfven og sosialminister Lena Hallengren hele tiden henviser til eksperten Anders Tegnell. Ifølge statsepidemiologen «eksperimenterer andre land», mens Sverige støtter seg på velprøvd kunnskap. 

Tegnells mentor, den tidligere statsepidemiologen Johan Giesecke, har vært enda mer rett på sak: «Alle andre tar feil.»

Til bildet hører at Sverige iblant sammenfattes med begrepet «lagom», altså passe mye – og at det er det beste. Men den selvforståelsen har på ingen måte utelukket politiske beslutninger som er «ekstreme». Altså heller ikke i spørsmålet om korona.

Sterkt regionalt selvstyre

Den svenske grunnloven stadfester at medborgerne er beskyttet mot frihetsberøvelse og har som grunnleggende frihet å «forflytte seg innenfor riket og å forlate det». Terskelen er og skal være høy. Grunnloven regulerer til og med forholdet mellom regjeringen og de statlige myndighetene. 

Sverige har ikke ministerstyre. Myndighetsutøvingen, de beslutninger som berører enkeltpersoner, skal skje uavhengig av regjeringen.

En annen del tar for seg den administrative inndelingen med et ytterst sterkt regionalt (med ansvar for helsevesenet) og kommunalt (med ansvar for eldreomsorgen) selvstyre.

Koronapandemien har satt svakhetene i ansvarsfordelingen i denne forvaltningsmodellen på prøve. For eksempel mangler det nasjonale retningslinjer for regioner og kommuner i spørsmålet om verneutstyr til anvendelse i situasjoner med mange pleietrengende.

Legg til at smittevernloven fra 2004 har som grunntanke at smittevern først og fremst er den enkeltes ansvar. Myndighetenes rolle i det perspektivet er å gi informasjon og råd som trengs, for at hver enkelt skal kunne «beskytte seg mot smitte som kan true liv eller helse». Med andre ord smittevern basert på tillit, ikke tvang.

Drepende kritikk fra kommisjon

Med inspirasjon hentet fra Norge utnevnte regjeringen Löfven i juni 2020 – om enn motvillig – en koronakommisjon. Den skulle evaluere de tiltakene som var tatt for å begrense spredningen av covid-19. Da den gjorde sine undersøkelser, var ni av ti døde over 70 år. De fleste av disse hadde vært mottagere av pleie eller omsorg, og halvparten levde i særskilte boenheter for eldre.

I den første delrapporten som ble lagt frem i desember 2020, var kritikken drepende. Det ble pekt på strukturelle svakheter blant annet i spørsmål om bemanning og medisinsk kompetanse. 

Det ble også rettet kritikk mot at folkehelsemyndigheten og Socialstyrelsen ikke umiddelbart satte i gang tiltak for å kartlegge eldreomsorgens behov for smittevern og minske smittespredningen. Smitten kunne dermed bite seg fast.

Når koronakommisjonen kommer med neste rapport, er det ikke vanskelig å gjette at kritikken vil handle om svakheter når det gjelder karanteneregler, testing og smittesporing.

Det samme gjelder det faktum at regjeringen aldri benyttet seg av de ekstra maktmidlene gitt i pandemiloven som gjaldt fra 18. april til 30. juni 2020. 

Saken blir ikke bedre av at regjeringen deretter ikke tidsnok forberedte en ny midlertidig lov. Det drøyde til 10. januar, og loven skal gjelde til 31. september 2021.

Mager trøst for Löfven

I den første rapporten konstaterte kommisjonen at det er regjeringen som styrer riket, og at den derfor burde tatt de nødvendige initiativer. 

Man legger ikke all skyld på den sittende regjeringen. Det er likevel en mager trøst for regjeringen Löfven, som har regjert siden 2014.

Til tross for at forslag til forbedringer i kriseberedskapen ble lagt frem i en rekke utredninger, hendte det ikke mer enn at en ny utredning ble igangsatt.

Konklusjonen er at svært mye talte for at Sverige skulle gå sin egen vei.

Men kanskje kunne bildet tross alt sett annerledes ut. I forbindelse med tsunamien i 2004 viste det seg at det var en avgjørende feil med kriseorganisasjonen at statsministeren ikke hadde det formelle ansvaret for å lede arbeidet.

Det førte til en ny ordning som ga statsministeren det formelle ansvaret. Ett av de første tiltakene Stefan Löfven gjorde som regjeringssjef, var å abdisere fra det ansvaret.

Det var så å si både et signal om å «la meg være i fred» og om en redusert sentral samordningsmyndighet i en akutt krise.

I Norge tok Erna kommandoen.

Oversatt fra svensk av Bjørg Hellum

Publicerad i Aftenposten 22/3 2021.

Read More

Är Vladimir Putin en mördare? President Biden fick häromdagen just den frågan i en intervju i tv-programmet Good Morning America. Svaret blev ja. Och det är inte utan grund. Och därför är det välkommet att det sägs rakt ut av USA:s president.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj överlevde försöket att i augusti 2020 förgifta honom med nervgiftet Novitjok. Det var rena turen. När han insjuknade på väg med flyg från Tomsk till Moskva valde den rådige piloten att nödlanda i Omsk. Han fick vård och flögs senare till Tyskland för fortsatt vård. Dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia hade också turen på sin sida i Salisbury 2018 – och överlevde. I båda fallen har det klarlagts att den ryska militära underrättelsetjänsten GRU stod bakom. 

Den avhoppade FSB-agenten Alexander Litvinenko mötte däremot döden efter att ha förgiftades med polonium-210. Han hade bjudits på te av ryska säkerhetsagenter. Året var 2006. Det som bäst kan beskrivs som statsterrordåd har också kastat nytt ljus över en rad mytiska dödsfall som tidigare avskrivits som olyckor eller oförklarliga. Ett exempel är oligarken Boris Berezovskij som hade gått i exil efter att ha utmanat Vladimir Putin. Han hittades död i London 2013.

Den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov har utmärkt sig också på detta område och anses stå bakom en rad politiska beställningsmord som på Zelimkhan Khangoshvili 2019 och Mamikhan Umarov 2020. I Wien respektive Berlin. Nyligen dömdes två ryska medborgare till tio respektive åtta års fängelse för mordförsök på den Kadyrovkritiske bloggaren Tumso Abdurachmanov i Gävle 2020.

Det är en bild av Putins Ryssland. 

I den bilden ingår också en rad mord som ägt rum i Ryssland. Som morden på journalister som Jurij Sjtjekotjichin 2003, Anna Politkovskaja 2006 och Stanislav Markelov 2009. I februari 2015 sköts Boris Nemtsov – som då var ledare för den demokratiska oppositionen – ihjäl ett stenkast från Kreml.

Sergej Magnitskij avslöjade en härva av korruption kring företaget Hermitage Capital med statliga tjänstemän som skurkar. Han rapporterade om detta till en likaledes statlig undersökningskommitté, men blev i stället själv gripen och häktad. Året var 2008. Under häktningstiden drabbades han av en rad sjukdomar men fick inte vård. Efter att ha suttit i Butyrkafängelset i nästan ett år – och bara några dagar innan häktningstiden gick ut – avled Magnitskij. Han hade blivit misshandlad innan han dog.

I en rättegång 2012 friades de ansvariga vid fängelset. Året efter dömdes Magnitskij postumt för skattebrott. Passande nog hade lagen ändrats 2011 så det blev möjligt att döma en avliden person. Så fördjupas bilden av Putins Ryssland. Fru Justitia går i maktens ledband, blind för rättvisan. Rättslöshet är normen.

När det gäller mord som politisk affärsidé är demokraturen i Ryssland ett slags återsken av det kommunistiska Sovjetunionen. Tsar Nikolaj II, hans hustru Alexandra och deras fem barn mördades i Jekaterinburg sommaren 1918. Sergej Kirov – tänkbar utmanare till Stalin – mördades 1934. Leo Trotskij – tidigare utmanare till Stalin – mördades med en ishacka i Mexico City 1940. När mördaren efter avtjänat straff tog flyget till Moskva förlänades han unionens högsta hedersbetygelse, Sovjetunionens hjälte. Året var 1961.

Det är en ”path dependence” som illustreras av att Putin själv startade sin karriär i KGB och som senare chef blev för efterföljaren FSB. Sedan tog politiken vid.

Till skillnad från då ingår dock inte nu massmord i modus operandi. För att ta ett exempel. Holomodor, den stora svälten i Ukraina 1932–1933, som följde på kollektiviseringen av jordbruket (under slogan ”Utplåna kulakerna som klass”) och krävde uppskattningsvis 3,3 miljoner liv. Holomodor har betecknats som folkmord, brott mot mänskligheten eller ”bara” som en av Stalinregimen önskvärd effekt av den förda politiken. För att krossa motståndet. Göra bönderna fogliga.

Den stora terrorn på 1930-talet med miljoner offer finns inte heller på dagens karta. Ja, politiskt förtryck som skruvas upp ytterligare i en tid när Putineran har gått in i ett nytt skede, men inte som i det kommunistiska Sovjetunionen. En skillnad är att då skulle man aktivt visa sitt regimstöd – nu räcker det med att inte vara aktiv. Det förenande elementet mellan det kommunistiska Sovjetunionen och dagens kleptokratiska styre är avsaknaden av respekt för människan. För människovärdet. Makten är allt.

En annan systemskillnad är att Sovjetunionen gjorde anspråk på att var en alternativ samhällsmodell och man hade därför ett behov av att presentera sig som Mr Nice Guy. Putins Ryssland agerar utifrån ett annat raison d’être; det handlar om styrka och makt som bygger på att både inneha och använda våldskapital. ”Kvarterets buse” vill just uppfattas på det sättet.

Mot den bakgrunden var avslöjandet av mordförsöket på Navalnyj som ett politiskt beställningsuppdrag inte alls någon PR-mässig katastrof för regimen. I stället bar det fram ett budskap till den ”inhemska” publiken om att tiga still för annars…

Mordförsöket på Navalnyj var också sätt att igen demonstrera för omvärlden att ”vi” gör som vill. Kort sagt maktprojektion. Det understryks av att i det ryska utrikesdepartement förnekande av skuld presenteras alternativa förklaringar som alla förstår bara är ”hitte på”.

Och Navalnyj? Efter att ha vårdats i Tyskland återvände han 17 januari till Moskva. Han blev fängslad på flygplatsen med hänvisning till att ha brutit mot en villkorlig dom och därefter har han raskt dömts i två skenrättegångar. Sergej Maximishin, läkaren i Omsk som räddade livet på den ryske oppositionsledaren avled plötsligt i början på februari. Dödsorsaken har inte angetts.

Vladimir Putin har haft makten sedan 2 000. Först sökte han legitimitet genom att leverera välfärd (de höga oljepriserna) och sedan genom patriotism (krigen med annekteringen av Krim som en höjdpunkt. Nu ligger tyngdpunkten på att slå ned ett växande motstånd och framställa oppositionen som gående i Västs ledband. I höst väntar parlamentsval i Ryssland. Repressionen kommer att trappas upp ytterligare. Samtidigt är klokt att vi tar höjd för att patriotismen kan tas i tjänst igen av ”kvarterets buse”.

Publicerad i Frivärld/Säkerhetsrådet 22/3 2021

Read More

Regeringen Löfven snubblar vidare i politiken. För bara några månader sedan klubbade riksdagen Försvarsbeslutet 2021–2025, men nu sprider sig osäkerheten om socialdemokraterna verkligen står bakom dess utgångspunkter och analys. Lägg därtill att striden om en Nato-option som en majoritet i riksdagen önskar men som regeringen säger blankt nej till, skapar oklarhet om synen på försvarsalliansen.

I utrikesdebatten härom veckan kunde Ann Linde ha sagt att ett formellt beslut om en Nato-option inte behövs; Sverige är ju välkommet att ansöka om medlemskap när som helst. I stället valde Linde att avvisa kravet med hänvisning till att en Nato-option skulle provocera Ryssland och leda till kraftiga motåtgärder. I klartext sade utrikesministern därmed att Ryssland har vetorätt i fråga om svensk säkerhetspolitik. Alltså motsatsen till det som alltid måste vara den politiska linjen: säkerhetspolitiken bestämmer vi själva.

Uttalandet står i stark kontrast till grundprincipen i OSSE (med Sverige som nuvarande ordförandeland) att medlemsländerna själva äger rätt att göra sina säkerhetspolitiska vägval – om detta inte går ut över andra staters säkerhet. Det skulle varken en option eller för den delen ett svenskt medlemskap innebära för Ryssland. Nato är inte ett hot men däremot ett hinder för rysk aggression. Det pågående kriget mot Ukraina är ett exempel på Kremls ”fredspolitik”. Upprepade hot om att använda kärnvapen ett annat. Ett tredje är desinformationskampanjerna.

Utrikesministern gav sig därmed ut på ett sluttande plan och efter en debattartikel i Göteborgsposten 26/2 sluttar det än mer. Utrikesutskottets ordförande Kenneth G Forslund, försvarsutskottets vice ordförande Niklas Karlsson samt riksdagsledamoten Gunilla Carlsson kör i diket med Nato-skam och Kreml-propaganda.

Nato är en kärnvapenallians och det skulle göra oss ”beroende av massförstörelsevapen”, menar man. Men de glömmer att vi sedan länge redan är det. Och vore det verkligen bättre om USA (Frankrike och GB) skrotade sina kärnvapen? Alltmedan Putin behöll de ryska arsenalerna.

Som ersättning till Nato:s säkerhetsgarantier erbjuder artikelförfattarna EU:s solidaritetsklausul, men säger samtidigt att det inte är detsamma som militära garantier. Men då är det ju inte någon ersättning. Inte heller anser man det viktigt att få med att samarbetet mellan EU och Nato fördjupas med alliansens ansvar för det territoriella försvaret som utgångspunkt.

Det mest allvarliga är att Socialdemokraternas två riksdagsettor ger intryck av att Sverige kan stå utanför i händelse av en kris eller ett krig i Norden/Baltikum. Alltså motsatsen till det som är grundläggande ingångsvärden för försvarsbeslutet. Å ena sidan att Sverige inte kan försvaras på egen hand, och, å andra sidan, att i händelse av konflikt i Norden/Baltikum kommer Sverige att bli indraget. Och för det tredje, att ett väpnat angrepp på Sverige inte kan uteslutas.

Det råder inte heller någon brist på argument för ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato skulle vara ett tryggare val i en allt otryggare tid. Det finns kunskapsunderlag att hämta i de två utredningar som har gjorts 2014 (Bertelman) och 2016 (Bringeus). Expertmyndigheten Försvarsmakten har föga förvånade inte tagit ställning till ett Nato-medlemskap. Likväl har man konstaterat att en formell allians gör det mer trovärdigt att Sverige ska få stöd. Utan säkerhetsgarantier ökar osäkerheten om hjälp ska komma.

Det nätverk av säkerhetssamarbeten som Sverige har skapar flexibilitet och möjliggör ett mer agilt agerande i en akut situation, men den står inte i motsättning till ett medlemskap i Nato med dess formella garantier. Det är ju i stort sett medlemmar i Nato som vi samarbetar med. Nato är också den multilaterala länken till USA som sammantaget är Sveriges viktigaste bilaterala partner.

Två ledande socialdemokratiska politiker skriver i stället en berättelse om Nato som hämtad ur ”Fablernas värld” – och som sig bör avslutas den med ”simma lugnt”. Det är måhända ett utslag av inrikes utrikespolitik, men verkligheten funkar inte så. Det blir en signal till Moskva om att vi lyssnar medan våra vänner reser frågetecken om vår trovärdighet. Saken blir knappast bättre av att Socialdemokraterna har kämpat på för att hålla tillbaka satsningen på det nationella försvaret; det som til syvende og sidst är grunden för säkerheten.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 6/3 2021.

Read More

”Jeg vet at veteranforeninger som Veteran møter Veteran har engasjert seg mye i avstemningen. Det er med anerkjennelse og respekt jeg dediserer prisen til våre veteraner. Alle ga litt, noen ga alt.”

Så föll orden när Norges Forsvarssjef general Eirik Kristoffersen tilldelades läsarpriset Årets bok 2020 för Jegerånden – å lede i fred, krig og krise (skriven tillsammans med Malin Stensønes) som har tryckts i 40 000 exemplar. Sedan Kristoffersen tillträdde i augusti 2020 har han tagit plats i den norska offentligheten på ett sätt som ingen tidigare Forsvarssjef har gjort. Det har varit och är ett sätt att skaffa sig mandat för hur försvaret ska förändras – och förändring är ett nyckelord för hans sätt att se på ledarskap.

Med den utgångspunkten räds han inte – till skillnad från företrädaren amiral Haakon Bruun-Hanssen – det av regeringen pålagda rationaliseringskravet motsvarande 2 procent av budgeten fram till och med 2024. I stället skulle han egentligen vilja gå längre, men då under förutsättning att den enhet som gör besparingen får behålla de frigjorda medlen.

Kristoffersen vill förenkla och effektivisera. Det råder överskott på överstar, brigadgeneraler och generalmajorer. Den nuvarande Forsvarsstaben kan göras om till en Generalstab. Duplicering av funktioner inom försvaret kan åtgärdas. Besparingar kan göras genom att använda kompetens som finns i t ex Forsvarsdepartementet, Forsvarsbygg och Forsvarsmateriell. Han vill rationalisera logistiken och städa ut i lagren. Han vill också drastiskt minska byråkratin med upp till en halvering av regleringsmassan.

I detta kan han säkerligen finna både stöd och motstånd inom försvaret (eller för den delen facket).

Ett huvudproblem för reformivern är att Kristoffersen inte själv förfogar över beslutsmakten. Det är friskt men risken är att utspelen avspeglar att han inte har tillräcklig fingertoppskänsla när det gäller de civil-militära spelet. Ett exempel är att i minoritetsregeringen Solbergs första förslag till Langtidsplan for forsvaret 2021–2024 skulle Forsvarssjefen få större rådighet över den försvarsinterna fördelningen av försvarsanslaget. Efter slutbehandlingen i Stortinget i höstas stadgas att i händelse av att akuta behov uppstår i kris eller väpnad konflikt – eller att Stortinget kommer med nya direktiv – är det möjligt att omdisponera medel från något eller några av de sju budgetkapitlen.

En övergripande utgångspunkt är att försvaret i fred ska vara organiserat som i krig. Allt för att skapa bästa möjliga beredskap i en tid där kriget kan börja utan varslingstid (eller det ens är tydligt att kriget inletts). Frågan är dock om bästa möjliga är tillräckligt med den antagna Langtidsplanen Evne til forsvar – vilje til beredskap. Inte alls om man ska tro direktören för Institutt for forsvarsstudier Kjell Inge Bjerga:

”Høstens plan løste likevel ikke problemet med at langtidsplanen(e) i 2020 mest av alt er oppfølging av Stortingets vedtak tilbake i 2008, 20012 og 2016, og ikke et svar på dagens sikkerhetspolitiske situasjon. Det betyr at det haster for Forsvaret og Forsvarsdepartementet å komme i gang med en ny plan: Langtidsplanen som regjeringen skal legge frem i 2024 – hvis den kan vente så lenge.

Slik den sikkerhetspolitiske situasjonen ser ut i dag, er fire år veldig lenge. Om det blir før eller siden, må en ny plan uansett ha enten mye mer penger eller mye tøffere prioriteringer. Det er lite trolig at det blir mye mer penger. Det norske folk ser ut til å synes at 60-70 milliarder er mer enn nok sammen med alt annet de må betale for. Mange vil synes det er viktigere med en ny broforbindelse på Vestlandet enn en F-35 fra eller til! Da kan valget stå mellom nye ubåter eller langtrekkende luftvern – eller mellom en kraftig nedbygging av Hæren eller av kampflyvåpenet. Kanskje må det tradisjonelle nasjonale Forsvaret med hele spekteret av land-, luft- og sjømakt erstattes av en helt annen løsning i en internasjonal ramme?”

Det är värt att fundera på.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 3/3 2021.

Read More