Inte bara godtrogna och saktfärdiga svenskar!

I Sverige och Danmark gick larmet hos relevanta myndigheter efter sabotaget mot Nordstream I och II. I Norge som nu står för 40 procent av gasförsörjningen till Europa, meddelade olje- och energiminister Terje Aasland att det är olje- och gasföretagen som har ansvaret för säkerheten på norsk sockel: 

”De har et selvstendig ansvar for att håndtere sikkerheten på sokkeln og stabiliteten og forutsigbarheten i gassleveransene. Selskapene har stor oppmerksomhet på sikkerheten. Vi støtter dem selvsagt i dette, men det er selskapene som har ansvaret.”

Uttalandet är på sitt sätt betecknande för den politiska ansvarsfriskrivelse som kännetecknat säkerhetsarbetet på sockeln. Forsvarets Forskningsinstitutt konstaterade 2016 att petroleumbranschen hade god kompetens vad gäller risken för olyckor, personskador och miljö, men däremot inte vad gäller att värja sig mot ”onda handlingar”. Och så verkar det ha förblivit i fråga om det förebyggande arbetet. 

FFI pekade även på bristen på styrning. Så verkar det också ha förblivit.

Och visst är det så att regelverket stadgat att företagen har huvudansvaret för den egna säkerheten, men när något händer ska staten gripa in. Problemet är att det då är väldigt många departement och myndigheter som ska agera utan att det är glasklart vem som ska göra vad. Kort sagt, det är upplagt för ansvarspulverisering.

Varningar har inte saknats från forskningsvärlden, men inte minst upprepande gånger under lång tid från säkerhetstjänsten PST. Som 2020 så PST pekade på risken för rysk underrättelseverksamhet riktad mot petroleumsektorn, inklusive sabotage mot rörledningar med påföljande leveransproblem av norsk gas. 

Efter den nya ryska invasionen av Ukraina 24 februari har PST framhållit att i den mörkare hotbilden ingår att norsk gas blivit geostrategiskt viktigare. Man pekade på underrättelseverksamhet, cyberangrepp och sabotage. Nu vill PST ha bättre motmedel i form av samma ”ingripande metoder” som man har när det gäller att förebygga och efterforska terrorism.  Och ja, det är något som man redan tidigare har efterlyst. 

Men alltså inte fått.

Ingripandeansvaret vid ett angrepp ligger hos polisen som dock kan begära hjälp från Forsvarets spesialkommando. Man har tränat tillsammans på terrorism mot olje-och gasinstallationer men inte på angrepp från en statsaktör.

Det finns mycket att göra.

**

Efter en sen start har regeringen bestående av Arbeiderpartiet och Senterpartiet vaknat. Militären har ökat sin närvaro både till lands, i luften, till sjöss och under ytan. Hemvärnet har kallats in för att bevaka anläggningar på land. Petroleumsektorn har nu också inordnats i den Nasjonale sikkerhetsloven som trädde i kraft 2019, något som tvingar fram ett ökat fokus på cyberhot och sabotage. Att det var statsminister Jonas Gahr Støre som helt oväntat kungjorde detta och inte olje- och energiministern har tolkats som att han körde över en motvillig Aasland.

Känslan av oro har dessutom drivits på av observationer av oidentifierade drönare på sockeln men också vid anläggningar på land. Att Kreml – också som en del av rysk psyops – anklagade bland annat Norge för att ligga bakom sabotaget av Nord Stream I och II har inte heller verkat lugnande. Den militär underrättelsetjänsten E-tjenesten har å sin sida varnat för en rysk operation på norsk sockel.

Det säger sig självt att övervakning av 9 000 km rörledningar är en omöjlig uppgift. I diskussionen hörs dock krav på att begränsa rörelsefriheten för ryska fartyg innanför den norska tolvmilazonen, liksom upprättandet av säkerhetszoner runt gasledningarna på internationellt vatten. En bättre säkerhet kring anläggningar som plattformar och mottagningsstationer på land borde dock var möjlig att åstadkomma.

Och det är viktigt i en tid när Ryssland bedriver energikrig mot Europa.

**

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning (avskrekking) och lugnande (beroligelse). Å ena sidan ett militärt försvar med förankring i Nato, och å andra sida samarbete och dialog. Tyvärr har det visat sig att lugnandet fungerat som ett sömnpiller i relationerna till Putins Ryssland. 

Också i Norge har man varit i naiva. 

På listan kan föras upp att:

• Petroleumstilsynet har i flera decennier haft samarbete med den ryska motsvarigheten Rostekhnadzor och så sent som i december 2020 ingicks ett (dock vilande) avtal om samarbete/informationsutbyte i olje- och gasindustrin. 
• 2012 etablerade sig Rosneft i Norge (och lämnar nu) men har varken pumpat upp olja eller gas. Däremot har man köpt sig kunskap om bland annat seismik och geofysik på norsk sockel. 2013 fick man tillgång till den sensitiva Nasjonale seismikkdatabasen Diskos som både innehåller data om områdena kring de norska rörledningarna och deför Ryssland militärt högintressanta områdena kring Jan Mayen.
• Forskningsfartyg för undervattensundersökningar (läs spionfartyg) direkt eller indirekt knutna till den ryska krigsmakten har i åratal kunnat ägna sig åt kartläggning eller försåt.
• Ryska fartygskaptener har tilldelats farledsbevis som gör att de inte behöver norsk lots ombord. 
• Och så de ryska fiskebåtarna förstås. I april 2021 bröts en sjökabel (för militära ändamål) och i januari 2022 var det dags igen. Som av en händelse var det samma tre ryska fiskebåtar som hade passerat över kablarna.
• Och oligarkernas återkommande besök med jättelika yachter fulla med high-tech.

Å andra sidan.

• 2017 avvecklades Sjøheimvernet. Styrkan uppgick då till 2 000 soldater med 200 större fartyg och 130 snabbgående mindre båtar.

Eller kanske handlar det inte bara om naivitet, utan också om en övertro – hybris – på den egna förmågan ­att bygga broar till gemensam nytta. Som när Olof Palme på 1980-talet trodde sig kunna skapa en kärnvapenfri zon i Norden. 

Visst var det en stor diplomatisk framgång när utrikesminister Støre och utrikesminister Sergej Lavrov undertecknade delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Tilltron i Norge till den egna förmågan att via avspänd dialog hantera Moskva har dessutom underblåsts av det fungerande samarbetet kring sjöräddning och fiskeriförvaltning, men också det mer vardagliga – ”folk till folk” – samarbetet i norr.

Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den dåvarande statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Men även om de diplomatiska relationerna frystes, fortsatte alltså samarbetena att rulla på. Till trots av den fortsatta ryska militära uppladdningen på Kola, rysk GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard. 

När regeringen Støre tillträdde efter Stortingsvalet hösten 2021 flaggade han för att det nu skulle bli mer av dialog och mindre av hårda ord. Kriget kom dock i vägen. I stället har Norge givit vapenhjälp och ekonomiskt bistånd till Ukraina, men samtidigt varit tillbakahållen. 

Norge som annars följer EU:s sanktionspolitik valde att i det längsta att införa förbud (med undantag för tre hamnar) mot att ryska fiskebåtar landar sin fångst i norska hamnar – och det trots att norska fiskare är portade på den ryska sidan. Och som enda EU/EES-land med gräns mot Ryssland hålls övergången vid Storskog fortfarande öppen.

Ryssland har under Putin gått från att vara en demokratur till att bli en aggressiv totalitär våldsdiktatur mer och mer lik Nazityskland och Sovjetunionen. Historien har lärt oss att mot sådana stater hjälper inte lugnande som metod.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12 okt 2022.