Ändrat fokus

När president Vladimir Putin förra året höll sitt tal till nationen stod Ukraina i fokus. I årets upplaga från 3 december saknades attackerna på Kiev. Han tog varken upp läget för de rysktalande i Ukraina eller kriget i Donbass. I själva verket nämnde Putin överhuvudtaget inte Ukraina (och Krim ägnades bara några få ord).

I årets tal var i stället Syrien och IS temat för dagen – tillsammans med hårda ord mot Turkiet för nedskjutningen av ett ryskt stridsplan.

På motsvarande sätt talas det allt mindre om Rysslands krig mot Ukraina i Berlin, London, Paris och Washington – och allt mer om Syrien och IS. Annekteringen av Krim är som glömd.

IS terroristattacker i Paris sände en chockvåg genom Europa – samtidigt som inbördeskriget i Syrien fortsatte att sända vågor av flyktingar till Europa. Nu har kampen mot IS trappats upp samtidigt som famlande försök görs att finna en formel för en övergångsregering som skulle kunna sätta stopp för blodbadet.

I det famlandet ingår tanken på att skapa en allians med Ryssland som efter sitt överraskande intåg som stridande part i Syrien har gett sig själv en huvudroll på scenen. Det är en dålig idé.

Putins hårda ord mot IS är en potemkinkuliss på vars baksida döljer sig det överordnande målet att höja sin egen status och stärka Assadregimen i Damaskus. Därför bombar man nu heller till hjälp för regimen än mot IS. I själva verket bär Ryssland – genom att ha stöttat Assad diplomatiskt och med materiel – ett ansvar för den tragedi som hittills krävt mer än 250 000 dödsoffer och drivit miljoner på flykt.

Rör inte min kompis, är grunden i Putins engagemang för Syrien. Det kan omöjligen vara basen för en allians – inte heller för ett realpolitiskt övergivande av Ukraina.

Redan före Paris höjdes det röster för att ändra kurs i EU:s Rysslandspolitik. Sanktionerna mot Ryssland ligger kvar men det är knappast någon enighet i EU om detta. Tysklands vicekansler, ordföranden i SPD, Sigmar Gabriel har flörtat med tanken på att lätta på trycket i utbyte mot samarbete om Syrien. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har för sin del slagit fast att han delar den franske presidentens uppfattning av IS är Europas fiende nr 1. Men är det verkligen så?

Putin startade ett i krig i Europa som har krävt minst 9 000 döda och tvingat två miljoner på flykt. Ryssland har brutit mot avtal som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Kärnvapnen skramlar. För Ryssland är Nato en fiende – och Sverige hotas med stryk om vi skulle gå med.

I sin Nobelföreläsning såg Svetlana Alexievich – 2015 års pristagare i litteratur – bakåt och talade varnande ”om ett förlorat fältslag”:

”Jag tar mig friheten att säga att vi har missat den chans vi hade under 1990-talet. När frågan ställdes: Hurdant land bör vi ha – ett som är starkt och mäktigt, eller ett hedervärt, där det är gott att leva för människorna? Då valde vi den första varianten: ett som är starkt och mäktigt. Nu har vi åter en tid av styrka och våld.

Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid. Tiden har börjat gå baklänges…Tiden second hand…”

Så låt oss inte överge Ukraina för en Syrienpakt med Putin. Kriget i Europa pågår fortfarande. Hotbilden mot Sverige består.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 1 2016.