Kärnvapenretorik och säkerhetspolitiska realiteter

Det är mycket som är S-retro med regeringen Löfven. Inte minst gäller det återkomsten för en fredspolitik traskande i Olof Palmes fotspår. Då som nu är det en politik som ställer kärnvapenfrågan på sin spets – och dessutom utrikesminister Margot Wallström mot försvarsminister Peter Hultqvist. Sveriges linje är i själva verket två olika linjer.

Det handlar om Konventionen om kärnvapenstopp.

Wallström vill skriva på. Hultqvist ser däremot konventionen som ett hot mot det säkerhetsnätverk som byggs med Nato och bilateralt – inte minst med USA. Budskapet från nätverket har också varit entydigt negativt. Och vad gäller USA är det förstås ett särskilt problem att USA aldrig varken bekräftar eller förnekar förekomsten av kärnvapen (NCND) vid till exempel flottbesök. Att driva kravet på kärnvapenfrihet i hamn stod Nya Zeeland dyrt 1984. Och gör det fortfarande.

Wallströms signatur skadar försvars- och säkerhetssamarbeten. Det innebär också i praktiken att Sverige inte kan bli medlem i Nato, något som blir en jättebonus för Wallström. Eller annars är det just det saken gäller.

Wallström är frontfigur för den del av socialdemokratin (och vänstern) som med nostalgi i blicken ser tillbaka på Palmes neutralism och kålsuperi. Det är nog inte någon tillfällighet att utrikesministern i hastigheten en gång råkat säga ”neutralitetspolitik” eller, för den delen, att en central del i kampanjen för att få sitta i FN:s säkerhetsråd var att lyfta fram Sverige som en oberoende röst. Anti-kärnvapenkampanjen passar som hand i handske.

På 1970-talet skedde ett linjebyte inom socialdemokratin. Kärnvapen hade setts på som något ont, men terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen hade ändå varit av godo. Styrkebalans var den bästa garantin för att kärnvapen inte skulle användas. Omvandlat till politik handlade det om att arbeta för att bryta rustningsspiralen, få till stånd styrkereduktioner och icke-spridning.

Nedrustningspolitiken byttes dock mot fredspolitik. Terrorbalansen sågs inte längre trygg. Kärnvapenarsenalerna var farliga i sig. Resultatet blev fredspolitik. En politik som samtidigt innebar att fokus flyttades från förhandlingsbordet till opinionsbildningen. Det gick för långsamt, tyckte Palme då – och Wallström nu. Slutsatsen, då som nu, var behovet av nya initiativ.

Redan på 1950-talet hade Stockholmsappellen skallat, och det hade tågats mot svenska kärnvapen. Utvecklandet av svensk nukleär förmåga upphörde i slutet av 1960 (men föregicks av en utredning som slog fast att Sverige inte behövde ha kärnvapen eftersom landet skyddades av USA:s kärnvapenparaply). I stället tågades det mot USA och kriget i Vietnam. Kriget tog slut – och då tog tågen mot kärnvapen fart igen.

1979 hade Svenska freds- och skiljedomsföreningen 2 500 medlemmar. Fyra år senare var de 15 000. Det fanns en hel flora av organisationer: Kvinnor för fred och allehanda yrkesgrupper för fred, Kvinnokamp för fred, Kristna fredsrörelsen, Svenska fredskommittén, Sveriges fredsråd. Och så vidare. Världsfredsrådet drevs av KGB.

1980 startade Palme ”Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor”, som i praktiken blev en indirekt propagandakanal för Kreml (också genom sovjetiskt deltagande med anknytning till KGB och GRU). Ett exempel var förslaget om att inrätta en korridor genom Europa fri från taktiska kärnvapen. Sovjet gjorde tummen upp för ett förslag som riktade sig mot Nato:s försvarsdoktrin och gränsförsvar.

Striden kring utplaceringen av Pershing II-robotar var ett annat exempel. Sovjetunionen hade ändrat styrkebalansen i Europa genom utplaceringen av kärnvapenbestyckade SS-20-robotar. Nato-länderna var beredda att svara med samma mynt, men erbjöd sig att avstå om Kreml skrotade sina redan utplacerade SS-20 och inte heller placerade ut nya. Det var det så kallade dubbelbeslutet från 1979.

Palme menade tvärtom att en hygglig balans hade uppnåtts genom utplaceringen av SS-20 och att Pershing II därför skulle leda till obalans och ökad konflikt. Han intog samma position som Sovjetunionen: ingen utplacering av Pershing II och sedan förhandlingar med en kärnvapenfri värld som slutmål. Det innebar i praktiken ett tusental sovjetiska robotar mot inga för Nato.

Från sovjetisk sida tog man också fram det gamla propagandaknepet om en nordisk kärnvapenfri zon och Östersjön som ett fredens hav. Det blev också S-politik. Utan krav på att den enda kärnvapenmakten, Sovjetunionen, skulle avveckla.

Det var utspel på utspel. Femkontinentinitiativet 1983 tillsammans med Argentina, Mexico, Tanzania, Indien, och Grekland. Tanken var att premiärministrarna skulle resa runt och kränga fred: frysning av kärnvapenarsenalerna, upphörande med kärnvapenprov, stegvis avrustning och till sist kärnvapenfrihet.

Efter mordet på Olof Palme 1986 tog Ingvar Carlsson fredspolitiken vidare. I en kolumn – Sverige i dåligt sällskap – i Svenska Dagbladet 26/1 1988 gjorde Ingemar Dörfer upp med Femkontinentinitiativet – och fredspolitiken. Han frågade retoriskt om stormakterna verkligen skulle bry sig. Han pekade på konsekvensen av regeringens önskan om ett kärnvapenfritt Europa, nämligen att utan amerikanska kärnvapen var Nato inte längre en fungerade försvarsallians.

Och för Sveriges del skulle det innebära att vi var inklämda mellan kärnvapenfria Norge och Danmark och, å andra sidan, kärnvapenladdade Sovjetunionen.

Inget drömläge precis.

Samma sak gäller Konventionen om kärnvapenstopp. Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås. Då som nu skulle Nato inte längre vara en fungerande försvarsallians. Lägg därtill att själva dokumentet bär prägeln av ett snabbjobb, till exempel vad gäller verifikationsprocessen.

Det faktum att inga kärnvapenstater kommer att underteckna gör konventionen till ett kraftfullt slag i luften – bortsett då ifrån att ett svenskt undertecknande skulle skada Sveriges säkerhet. Och det kan man ju i och för sig tycka är skäl nog att skrinlägga. Det är faktiskt något av ett sorglustigt skämt att frågan ska utredas. Då som nu måste Sverige väga av avspänningspolitik, försvarsförmåga och behovet av återförsäkring. Slutsatsen kan bara vara en.

Och tänk en värld där bara Kim Jong-Un har en knapp att trycka på.

Eller tänk ett Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen.

För att citera regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 6: ”Den ryska retoriken om användning av kärnvapen är särskilt oroväckande”.

Publicerad i Säkerhetsrådet i SvD 28/9 2017 och på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet 26/9 2017.