Ryssland vill inte att Sverige ska bli medlem i Nato. En annan fråga är varför vi inte redan är det. I en debatt inför EU-valet 2019 besvarades frågan med hänvisning till andra världskriget. Att Sverige inte drogs in i kriget förklarades med att ”vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss direkt på någon sida”. Och att det ”grundläggande är att vi hela tiden jobbat med neutralitet och alliansfrihet”.

Svaret gavs av Heléne Fritzon, tidigare migrationsminister och nu delegationsledare för de svenska Socialdemokraterna i EU-parlamentet. I verkligheten var Sverige neutralt först på Hitlers sida (för att hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). 

Till skillnad vad många tror i och utanför Sverige är varken alliansfrihet eller neutralitet utgångspunkten för frågan om relationerna till Nato. Neutraliteten är bortskriven ur den säkerhetspolitiska doktrinen och den militära alliansfriheten är inte friare än den ofta av utomstående betraktare beskrivs som ett de facto-medlemskap i Nato. 

*** 

Under andra världskriget förklarade sig Sverige stå neutralt i förhållande till de krigförande staterna. Med det kalla krigets inträde skrevs den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, som kompletterades med en ”dold allians” med Nato via bilateralt samarbete med Nato-länder. 

Att Sverige ingick i Nato:s krigsplanering kan illustreras med att det 1956 stationerades en topphemlig styrka i Norge vars uppgift var att atombomba sovjetiska mål i DDR, Finland, Baltikum och Polen. I kalkylen ingick att riskfritt flyga över svenskt luftrum. Styrkan existerade åtminstone till mitten av 1970-talet. I krigsspel på 1980-talet var svensk medverkan en del i Nato:s marina strategi.

Försvarssamarbetet stärkte det gemensamma försvaret mot Sovjetunionen och verkade krigsavhållande.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev neutraliteten allt mer uttunnad. 1992 reducerades neutraliteten till ett möjligt förhållningssätt och med fokus på närområdet: ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Sveriges medlemskap i den politiska alliansen EU blev nästa omslagspunkt i doktrinen och i utrikesdeklarationen 2002 slog utrikesminister Anna Lindh fast att ”hot mot freden och vår säkerhet” bäst hanteras tillsammans med andra länder. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt medan neutralitetspolitiken ”hade tjänat oss väl”. EU beskrevs som en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig i Europa och som Sverige är medlem i.

2009 lanserade Försvarsberedningen en solidaritetsförklaring som sedan antogs av riksdagen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Och med det viktiga tillägget att reaktionen också skulle kunna innebära militärt bistånd. 

Solidaritetsförklaringen är dock ensidig, och Sverige kan därför inte med automatik räkna med bistånd i händelse av ”elände”. Vi-får-hoppas-på-det-bästa-doktrinen har därför stagats upp med ett allt intensivare försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilateral basis. Sverige har krigat för fred under Nato-flagg, deltar i Natoövningar med artikel fem i det konstituerande Nato-fördraget som utgångspunkt, har ett värdlandsavtal (HNS) på plats för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka (NRF). 

Sverige är en uppskattad ”premier partner”, men på icke-medlemskapets baksida finns begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Nato:s kollektiva trygghetsförsäkring. Och den behövs verkligen.

***

Länge gjordes bedömningen att ett angrepp mot Sverige var osannolikt, men sedan 2017 utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt faktiskt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt är att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum ses som ett sammanhängande stridsområde. Krigsplaneringen utgår dessutom från att Sverige inte kan klara sig på egen hand. Målet är att i väntan på hjälp kunna hålla ut i tre månader. Vägen fram till att klara av det är dock lång.

Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Trots att hotbilden svartnat ytterligare sedan dess går det fortfarande för långsamt. 2025 ska försvarsutgifterna uppgå till 1,5 procent av BNP.

***

Sverige har försatt sig i den sämsta av världar. Försvaret är inte hållbart – samtidigt som bindande säkerhetsgarantier saknas. Om Ryssland däremot skulle få gehör för sina röda linjer i en ny europeisk säkerhetsordning skulle Sverige inte kunna bli medlem i Nato. Inte heller skulle övningar tillsammans med förband från Nato-länder kunna ske i Sverige. I stället skulle Sverige tvingas in i Vladimir Putins egen intressesfär.

Svaret från regeringen Magdalena Andersson på de ryska kraven har varit att Sverige bestämmer själv över sin säkerhetspolitik. Men samtidigt har utrikesminister Ann Linde sagt att för svensk del går den röda linjen i förhållande till Nato vid ett medlemskap. Så i den delen sammanfaller Sveriges och Rysslands röda linjer.

Om Socialdemokraterna gav grönt ljus skulle det däremot finnas en bred majoritet i riksdagen för ett fullt medlemskap i Nato. Alla de fyra borgerliga partierna säger ja. Men Socialdemokraterna har gjort ett uttalat nej till en del av doktrinen.

Som ett slags mellanlösning har en majoritet i riksdagen bestående av de fyra borgerliga partierna och SD – som dock är emot medlemskap – ställt sig bakom kravet att Sverige liksom Finland gjorde redan på 1990-talet ska uttala en option om att söka medlemskap. Men i verkligheten behövs den inte, eftersom möjligheten att söka är Nato:s policy. Den löser inte heller det svenska dilemmat. Grunden för säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara att leva på hoppet om hjälp.

Socialdemokraterna säger nej också till en option. Medlemskap är ett politiskt tabu – trots det hemliga samarbetet med Nato-länder under kalla kriget och det öppna med Nato efter Sovjetunionens fall. Partimytologin trumfar kunskapen.

För många socialdemokrater representerar föreställningen om Olof Palmes alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen fortfarande en storhetstid som rättrådig moralisk stormakt att drömma sig tillbaka till. Supermakterna USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Ett exempel på det närmast religiösa förhållningssättet är när Peter Hultqvist – då ordföranden i riksdagens försvarsutskott – mötte propåer om att Sverige borde som Finland utreda för- och nackdelar med ett medlemskap. Svaret blev att han inte motsatte sig en utredning, men oberoende av slutsatserna skulle Socialdemokraterna fortsätta att säga nej.

Så blev också fallet när utredningen presenterades 2016 med en huvudslutsats om att ett svenskt medlemskap skulle ”öka den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Och opinionen då? Ja, den har över åren blivit mer positiv. I en färsk pejling fördelar den sig nu ungefärligen lika mellan ja, nej och vet ej. Kort sagt, svenskarnas ”identitet” kopplad till tron på alliansfrihet och neutralitet förändrar sig, blir mer realitetsorienterad.

Publicerad i Smedjan 11 feb 2022.

Read More