Claes Arvidsson

Archive
Anders Ygeman

Fler poliser är ett av valrörelsens oftast uttalade framtidslöften. Det lär dock dröja innan löftena infrias och polisen slutar att vara en bristvara. Ett annat problem rör själva tänket kring att vara polis. Kräver alla uppgifter verkligen samma kompetens? Skulle vi snabbare kunna få fler poliser genom en tudelad organisation med en rikspolis och lokalpolis för att lösa ”enklare” ordningsuppdrag?

En annan fråga gäller återupprättandet av Beredskapspolisen, som som så mycket annat försvann när Sveriges nationella försvar avvecklades. Det var 2012 och skedde med motiveringen att polisen inte längre behövde förstärkning.

Men om den fortfarande hade funnits kvar hade den till exempel kunnat sättas in för bevakningsuppgifter under sommarens omfattande skogsbränder.

Försvarsberedningen har föreslagit att Beredskapspolisen ska återuppstå men bara kunna sättas in i krig. Det kan tyckas obegripligt men det är värre än så. Man skulle kanske kunna tro att det rör sig om kvardröjande Ådalen-effekt men det stora problemet är snarare polisfacket – en gång pådrivare för avveckling och nu bromskloss.

Enligt Christer Palmkvist som är tillförordnad förbundsordförande vore det inte bara mycket olyckligt utan till och med “mycket, mycket olyckligt” att återinföra Beredskapspolisen. I ett svep anförs skäl som att det skulle vara svårt att skilja mellan polis och Beredskapspolis, oklarheter om befogenheter och otillräcklig utbildning.

I stället menar Palmkvist att det i avvaktan på att fler poliser utbildas bör fler civilanställda avlasta och poliser som lämnat kåren lockas tillbaka. Väktare och ordningsvakter går det också utmärkt att samarbeta med.

 Bra, men det är inte något argument mot Beredskapspolisen.

För några år sedan hade det varit möjligt att på basis av “gamla” Beredskapspoliser har skapat en styrka på 500-600. Dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) försatte den möjligheten. Facket stod i vägen. Men frågan om Beredskapspolisen är inte facklig fråga utan något som rör rikets säkerhet.

Publicerade i SvD/Säkerhetsrådet 23 augusti 2018.

Read More

Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet kom ut första gången 1865. Den handlar om lilla Alice som rent tillfälligtvis hamnar i en värld där hon träffar typer som den galne hattmakaren och en piprökande larv. Det är en värld som saknar all logik.

Kort sagt, som IT-skandalen med Transportstyrelsen och regeringen Löfven som huvudaktörer. Händelseförloppet är nästan för illa för att kunna vara sant. Historien om hur information med bäring på rikets säkerhet gjorts tillgänglig för icke säkkollad personal i utlandet skulle kunna vara hämtad från nyhetsstationen Fake News.

Där upphör likheterna. Alice i Underlandet har genrebestämts som fantasy alternativt nonsens. IT-skandalen är i högsta grad på fullt allvar.

Trots varningar internt och från Säpo valde Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren – och hennes styrelse – att bryta mot Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen samt myndighetens egna krav på informationssäkerhet.

Trots att regeringskansliet fick information skiljdes inte Ågren från sin tjänst förrän frågan rättsligt hade prövats. Och då med hänvisning till oenighet med infrastrukturministern Anna Johansson om hur arbetet skulle bedrivas. Locket satt på. Ågren kvarstod dessutom som GD till disposition. Först när skandalen briserade i juli fann regeringen för gott att säga upp henne.

Så mycket för regeringens vilja till transparens och ansvarsutkrävande.

Också det juridiska utfallet är som hämtat ur Alice i Underlandet. Ett strafföreläggande på 70 dagsböter – för att ha lämnat ut ”nycklarna till riket”. Så vad kan vara mer naturligt i Underlandet än att Ågren tagit hjälp av LAS för att få behålla sin titel.

I Upp-och-nedvända världen visste inte infrastrukturministern om skandalen – trots att hennes statssekreterare fått info om saken. I samma värld informerade inte inrikesminister Anders Ygemans dåvarande statssekreterare Ann Linde (nu EU- och handelsminister) sin chef när hon fick kunskapen. Tid förlorades.

Och så fortsätter det.

Trots att det rör sig om en säkerhetsskandal vars potentiella skada jämförts med Bergling-affären, gick aldrig information till varken oppositionens partiledare, Utrikesnämnden, Justitieutskottet eller Försvarsutskottet.

När skandalen briserade i juli – tack vare mediernas grävande – uttryckte statsminister Löfven sitt fortsatta förtroende för de direkt ansvariga ministrarna Johansson och Ygeman, liksom för tredjemannen Hultqvist. Deras brist på agerande var uppenbarligen Okey. Inte heller när de två fick gå på egen begäran, ja förstås i stället för att bli bortröstade i den misstroendeförklaring som oppositionen flaggat för, gav Löfven uttryck för att de hade brustit.

Jo, förstås. Det hade varit trevligt att bli informerad. Sade Sveriges statsminister.

Så mycket för Löfvens vilja till transparens och ansvarsutkrävande.

Och fortsättning lär följa. Något som illustreras av försvarsdebatten om Peter Hultqvist ska sitta kvar eller borde drabbas misstroendevotum.

Att det gick som gick saknar all logik. I regeringskansliet finns en rad institutionella mekanismer där IT-skandalen borde eller kunde ha lyfts. Inklusive det av Löfven skapade nationella säkerhetsrådet. Men för att citera Lewis Carroll: Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!

Krönika publicerad i Försvarsutbildaren nr 4 2017.

Read More