Claes Arvidsson

Archive
Försvarsberedningen

När överbefälhavaren sjukskriver sig

By: admin
31-01-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Micael Bydén, Uncategorized

För sju år sedan, i januari 2013, sjukskrev sig dåvarande överbefälhavare Sverker Göranson på grund av långvarig utmattning. På den tiden förnekades riskbilden mot Sverige. Försvaret betraktades som ett särintresse och den försvarspolitiska debatten handlade om nedskärningar. Sedan Sverker Göranson i en intervju med Svenska Dagbladet (30/12-12) hade berättat att försvaret bara skulle kunna skydda landet i en vecka vid ett anfall hade det tagit hus i helsike. Särskilt upprörda var företrädare från Rosenbad, eftersom den officiella linjen var att försvaret skyddade hela Sverige. 

Några dagar senare gjorde ÖB en halv reträtt. Han sade att beredskapen var tillräckligt god för att Sverige skulle hinna rusta upp i tid. Det skulle finnas varslingstid.

Ett år senare inledde Ryssland utan förvarning kriget mot Ukraina, där man ockuperade och annekterade Krim. Det kriget pågår fortfarande. Föreställningen att Sverige har gott om tid är nu borta, men i försvarspolitiken lever det långsamma tänkandet kvar. 

Pengar har sedan dess visserligen skjutits till för att genomföra Försvarsbeslutet 2015. Även inför nästa års försvarsbeslut görs en ekonomisk satsning som, med viss rätta, beskrivs som historisk av försvarsminister Peter Hultqvist. Men beloppen når ändå inte upp till den nivå som Försvarsberedningen anvisade i sin slutrapport Värnkraft. Därför har vi en animerad diskussion om försvarspolitiken och Försvarsmaktens överprövning av beredningen.

Nuvarande överbefälhavare Micael Bydén räknar med att beredningens förslag kommer vara genomförda till 50 procent 2025 och 75 procent 2030. Fokus ligger på ökad tröskelförmåga, att avvärja hot, och mindre fokus ligger på stridsförmåga i Sverige. Armén får stryka på foten om ÖB får sin vilja igenom. 

I en intervju med DN (18/1) beskriver Bydén omläggningen av försvarspolitiken som en ”mental utmaning”. Det kan beskrivas som att Försvarsmakten lider av växtvärk. Men den verkliga värken är att försvaret inte växer tillräckligt snabbt. Varför inte låta ÖB precisera vad som snabbt skulle kunna göras om mer pengar tillkom? En annan väg framåt rör det säkerhetspolitiska fundamentet ”ju mer vi är tillsammans”. Kan man snabba på fördjupningen av det nordiska försvarssamarbetet? 

Sverige brukar beskrivas som fredskadat. 200 år utan krig, en efterkrigstid av officiell alliansfrihet och en tro på evig fred efter Sovjetunionens fall. Det är dags att byta inställning. Och det enklaste sättet att snabbt höja tröskeln handlar om att tänka utanför fredsboxen, exempelvis fundera på kryssningsrobotar som ger Sverige möjlighet att slå mot fiendens territorium. Kryssningsrobotar ger en avskräckningseffekt som Sverige med sitt miniförsvar inte har råd att säga nej till. I händelse av konflikt kan kryssningsrobotar vara ett kostnadseffektivt sätt att eskalera till en nivå där vi får hjälp.

Någon ansvarskännande minister i regeringen Löfven borde också reagera på det indirekta hot om kärnvapenanvändning mot Sverige som den ryska ambassaden nyligen kom med (GP 20/1). På frågan från G-P hur Ryssland skulle reagera om Sverige lät USA eller andra Natostater använda svenskt territorium för militära syften vid en konflikt blev svaret: ”Det scenariot verkar rent hypotetiskt eftersom Rysslands pålitliga potential av kärnvapenavskräckande är den bästa garantin för att en sådan konflikt aldrig sker.” Att regeringen säger ifrån gentemot Kreml är i sig tröskelhöjande och det minsta vi kan begära.

Gästledare i Svenska Dagbladet 31/1 2020.

Read More

Sälen 2020: För allt det som ännu inte har hänt

By: admin
18-01-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Micael Bydén, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker dessutom att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska nationella intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden.

Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande var det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Publicerad på KKRvA:s blogg Försvar och Säkerhet 17/1 2020 och i SvD/Säkerhetsrådet 18/1 2020.

Read More

Frontmannen säger varken bu eller bä

By: admin
18-11-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik

Man kan tycka olika om vad staten ska göra eller inte göra. De allra flesta tycker dock lika i fråga om vad som är statens grunduppgift. Det handlar om medborgarnas trygghet, det demokratiska statsskicket och landets frihet. Kort sagt, den inre och den yttre säkerheten. Nattväktarstaten.

Förra veckans demonstration av misstroende mot justitieminister Morgan Johansson i riksdagen var en indikation på hur det står med den inre säkerheten. Försvarsmaktens utlåtande över försvarsberedningens förslag till försvarsbeslut för perioden 2021–2025 blev därefter ett åskådliggörande av hur ihåligt försvaret fortfarande är – även efter omläggningen av politiken efter Krim 2014.

Läget har i det första fallet beskrivits som ”en sviktande stat” och i det andra som ”en försvarslös stat”.

Försvarsberedningen har haft en planeringshorisont som sträcker sig fram till 2030. När ÖB har räknat på saken saknas 55 miljarder kronor givet den nivå på försvarsanslaget som beredningen räknat på. Det rör sig i huvudsak om utebliven kompensation för prisökningar respektive prislappen för att fullfölja 2015 års krigsorganisation.

Beredningen har i stället räknat med att omdisponera anslagen till den nya krigsorganisationens behov. Slutsatsen är att i förhållande till beställningen blir leveransen bara ett trefjärdedelsförsvar.

Det var lätt att lägga ned det territoriella försvaret, men det är Herkulesarbete att återuppbygga det. Försvarsberedningens rapporter ”Motståndskraft” och ”Värnkraft” utgör en sammanhållen helhet för totalförsvaret. Om detta var beredningen enig, men upplöstes i oenighet när Socialdemokraterna inte var beredd att betala för varorna. Och det är ju så det är, Stefan Löfven vill inte betala för en nota som det kan bli mycket dyrt att smita från.

Samtidigt står Socialdemokraterna bakom den hotbild som beredningen tecknar av global ”instabilitet och oförutsägbarhet”, av en ”svårbedömd och stundtals snabb” utveckling och av ett ”försämrat” säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde och i Europa. Inte minst borde det inbjuda till prioriteringsvilja från statsministerns sida att beredningen bedömer att ett ”väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas” och att en ”större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige”. Men icke.

Försvarsröran går nu vidare. Det finns en politisk majoritet för att inkalla Försvarsberedningen i akt och mening att dryfta räknestycken.
Löfvens frontman, Peter Hultqvist, säger varken bu eller bä om hur läget ska hanteras. Han verkar dock inte missnöjd. Ser väl fram emot att försöka manövrera fram en lägre höjning av försvarsanslaget än vad beredningen föreslår (från dagens cirka 1 procent av BNP till 1,5 procent 2025).

Även med det återtag som görs och kommer att göras framöver, kan vi dock räkna med att det nuvarande förmågegapet till Ryssland kommer att bli större än vad det är i dag. Tröskeln blir för låg. Trefjärdelsförsvaret är både för lite och för sent.

Och ska man nu riva i beredningens förslag – och det råder inte brist på synpunkter på val och avvägningar – borde det öppna för att i större offentlighet tänka till igen om vilka förmågor som borde prioriteras.

Sverige beskrivs ju ibland som fredsskadat och i den bilden ingår också avsaknaden – också i försvarsberedningens förslag – av en strategisk fjärrbekämpningsförmåga för att på avstånd kunna ”jävlas” med Putin på rysk hemmaplan. Det verkar avskräckande. Skapar tröskeleffekt. Förmågan ger också möjlighet att eskalera en konflikt till en nivå där Sverige får det militära bistånd som krigsplaneringen utgår från och säkerhetspolitiken hoppas på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 18/11 2019.

Read More

Försvarsröran om möjligt ännu rörigare

By: admin
06-10-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Peter Hultqvist, Stefan Löfven

Häromdagen uppmärksammades att finansminister Andersson i en fotnot till budgetpropositionen planerade att tumma på försvarsberedningens förslag från i maj för utformningen av det militära försvaret; ja, det sades intet om hur de uppskattningsvis 4 miljarder indragna kronorna över perioden 2022– 2025 skulle påverka förslagen utan bara att medlen skulle sparas in genom att inte täcka den uppskattade kostnaden för att värdesäkra anslaget.

Budgetbomben slog ned efter att regeringen Löfven först vägrade ställa sig bakom finansieringen av förslagen i samband med att beredningen skulle leverera sin slutrapport. Det fick i sin tur de borgerliga och SD att hoppa av i undertecknande stund. 

I nästa steg aviserade regeringen lägre nivåer än beredningen föreslagit och efter nya protester lanserades i somras en omväg i form av att Försvarsmakten visserligen skulle räkna med de nivåer som beredningen angivit men att man skulle ange prioriteringar på en ”tregradig” skala. 

Sedan skulle det bli förhandlingar. Var det tänkt. 

I stället kom beskedet från regeringen i slutet av augusti att det är försvarsberedningens förslag som gäller. Inte minst lyftes detta av de båda regeringspartierna som formellt inte ingår i regeringen. Både C och L hade ju hoppat av.

Mot den bakgrunden skulle man ha kunnat förvänta sig att C och L inte hade läst det finstilta i budgetpropositionen tillräckligt noga eller i alla fall inte hade bockat och tackat i en förhandling. Men de var med på neddragningen. C och L hoppade alltså tillbaka i Löfvens famn. 

Kan det bli rörigare? Ja, svensk politik är ju inte sig lik. Allan Widman (L) flaggar för nya ”förhandlingar där fler partier…ingår”. Daniel Bäckström (C) säger att det är ”frågor som vi måste fortsätta följa nära”.

Alltmedan Försvarsmakten och FMV till den 15 november ska ha levererat sina underlag inför det kommande försvarsbeslutet, men alltså utan att veta hur mycket pengar man har i uniformsfickan.

Vad kan man säga? Underkänt igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 3/10 2019.

Read More

Politikerna rör sig framåt i slow motion

By: admin
14-08-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Stefan Löfven

Försvarsberedningen brukar lyftas fram som ett instrument för att skapa bred uppslutning runt försvarspolitiken. Den nationella enigheten ses som ett egenvärde. Och så kan det vara – även om hallelujastämningen regelmässigt fördystras av ett resultat som kan sammanfattas med ”för lite och för sent”. Som en rad utredningar har visat har försvarsekonomin släpat efter vilket har lett till att det finns ett materielberg att bestiga – och en mångmångmiljardnota som det saknas täckning för.

Enigheten, som är beredningens styrka, är samtidigt dess svaghet. I stället för att öppna för en politisk och offentlig diskussion om försvarspolitiken, stänger en enig beredning ”butiken”. Allt är klappat och klart.

Strävan efter enighet gör dessutom att omvärldsbeskrivning och hotbild (steg 1) blir utslag av en förhandling, liksom behov och inriktning av försvaret (steg 2) och förstås även vad rikets säkerhet får kosta (steg 3). Det finns inte heller någon garanti för en rationell process som går från steg 1, vidare till steg 2 och sedan till steg 3. Startpunkten kan i stället vara anslagsnivån och så jämkas hotbild och försvarsförmåga.

När det gäller den von Sydowska slutrapporten Värnkraft skulle politisk enighet dock haft ett egenvärde. Som beredningen konstaterar kan ett väpnat angrepp mot Sverige inte uteslutas, inte heller att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige. Men den paradoxala situationen uppstod att regeringen Löfven inte är enig med den eniga beredningen i fråga om pengarna. Detta trots att både beredningens hotbild och beskrivning av försvarsförmågan pekar på en vidare ekonomisk ram än den som beredningen (trott) sig ha att förhålla sig till, nämligen en successivt växande försvarsbudget till 1,5 procent av BNP slutåret 2025. Med en ökning på fem miljarder per år skulle anslaget då uppgå till 84 miljarder kronor.

I stället luftades tanken på en ”remiss” till Försvarsmakten och Försvarets materielverk som innebar att de två myndigheterna även skulle ta ställning till lägre kostnadsramar (69 respektive 74 miljarder kronor).

Inför den kritikstorm som mötte upplägget, valde försvarsminister Hultqvist att lägga ut en dimridå. I stället för att räkna rakt av med de två lägre alternativen ska den av beredningen föreslagna årsvisa ökningen delas in i fyra delar, som ska kosta lika mycket. De ska rangordnas från högst prioriterat, prioriterat, mindre prioriterat och övriga förslag.

Varje del ska dessutom innehålla ett balanserat försvar. Till det som ska redovisas hör också påverkan på krigsorganisationens förmåga (”tidsmässigt, organisatoriskt, personellt, materiellt och förmågemässigt”) och den samlade operativa förmågan.

Medan försvarspolitikerna rör sig framåt i slow motion ska försvarsmyndigheterna göra ett jättejobb i ultra rapid. Den 15 november ska jobbet vara färdigt för att regeringen sedan ska bjuda in till överläggningar om vilka delar som ska tas bort för att banta det kommande försvarsbeslutet. Det är fel väg att gå och ger fel signal till omvärlden om att Sverige saknar en regering som tar ansvar för landets eget försvar.

Lika fel som regeringen Löfvens nu, tack och lov, skrinlagda plan på att underteckna FN-konventionen mot kärnvapen som hade minskat hoppet om att få hjälp om det som Försvarsberedningen inte utesluter skulle kunna bli verklighet.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 13/8 2019.

Read More

Bekräftelse på att aggressivitet lönar sig

By: admin
01-07-2019
Europarådet, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Krim, Margot Wallström, Ryssland, Säkerhetspolitik, Sten Tolgfors, Ukraina

Som en reaktion på det ryska kriget mot Ukraina 2014 och annekteringen av Krim införde Europarådet sanktioner mot Ryssland som inte längre fullt ut fick delta i rådets arbete. 2016 svarade Ryssland genom att inte alls delta och upphörde dessutom med att betala medlemsavgiften.

Kreml ökade sedan trycket genom att hota med att helt lämna Europarådet om sanktionerna inte slopades.

Och hotet gick hem.

Med siffrorna 118 för, 62 mot och 10 blanka röstade Europarådets parlamentariska församling (PACE) i måndags ja till principförslaget att rösträtt och deltagande i olika organ aldrig ska kunna återkallas, liksom att alla medlemsstater var välkomna att delta i sessionens omröstning om en ny generalsekreterare och domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Resolutionen är en uppföljning av vad rådets ministerkommitté beslöt i Helsingfors i förra månaden. Bakom de till synes oförargliga formuleringarna döljer sig ett haveri för Europarådet – och ett medskick till svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Omröstningsresultatet betyder att PACE röstade för att sanktionerna mot Ryssland avslutas – utan att konsekvensen ens nämns i resolutionen – och att man öppnar för ett återinträda som fullvärdig medlem i Europarådet. Kort sagt, för en majoritet i PACE det är OK att gå i krig mot en annan medlemsstat och annektera en del av dess territorium.

Det betyder också att medlemmar som redan nu har svårt att eller inte alls lever upp till demokratisk standard, framöver inte har något att frukta. Opposition kan hanteras enligt diktatoriskt gottfinnande utan att det påverkar status i Europarådet. Också i Ryssland.

I summa betyder det att Europarådet i praktiken efter 70 år lämnar sin grundartanke bakom sig; den som stadgar att rådets uppgift är att skydda och stärka de mänskliga rättigheterna, ett demokratiskt styrelseskick och tillämpningen av rättsstatens principer. 

Frankrike och Tyskland – tillsammans med Europarådets avgående generalsekreterare Jagland – har varit pådrivande. Det gör dock inte saken ett dugg bättre vad gäller det faktum att regeringen Löfven valde att vika sig för Putins hot. I den svenska sexpersonersdelegationen till Europarådets parlamentariska församling röstade socialdemokraten Ola Möller för resolutionen. S andra ledamot missade omröstningen men skulle också ha lagt en ja-röst.

I försvaret för undfallenheten talas vacker wallströmska om att det nu öppnas för kritisk debatt med Ryssland i PACE. Det må så vara. Men finns det något som tyder på att det skulle ha den ringaste effekt på Kreml? Att tro det är detsamma som att leva i en fantasivärld. I den verkliga blånekar Putin till allt som läggs Ryssland till lags. Fakta betyder inget i lögnens rike. 

Bara i juni har snart inräknats 80 döda eller sårade i den ukrainska armén efter attacker från kreml-ledda trupper.

För Putin är idén om den liberala demokratin obsolet.

Det riktigt allvarliga med Europarådets – och regeringen Löfvens – agerande är att det för Putin blir ännu en bekräftelse på att aggressivitet lönar sig. Motståndaren viker ned sig. 

Samtidigt har regeringen Stefan Löfven spräckt enigheten i Försvarsberedningen; vill inte betala ens för ett paket som egentligen borde ha varit större. I stället vill man kompensera med prat enligt devisen att diplomatin är den första försvarslinjen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/6 2019.

Read More

UD kritiseras igen för talepunkter

By: admin
20-05-2019
Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Margot Wallström, Peter Hultqvist, Stefan Löfven

I veckan lämnade försvarsberedningen sin slutrapport Värnkraft, men innan Björn von Sydow hann överlämna den till försvarsminister Peter Hultqvist hoppade de fyra borgerliga partierna av. Den enighet som fanns i beredning om inriktning, ökade förmågor och ekonomi hade ”fem i tolv” punkterats av Hultqvist. Han ville ha handlingsfrihet och fortsatta förhandlingar i riksdagen i höst. Ekonomin stod i förgrunden – och så har det fortsättningsvis också låtit från Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

De ville alltså inte den för ögonblicket återupplivade alliansen.

Från UD har det utgått direktiv (talepunkter) om hur den kraschade beredningen ska beskrivas i omvärlden: 

”Det finns en bred enighet kring den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen samt kring behovet att förstärka det militära försvaret och den samlade förmågan i totalförsvaret. Fyra partier har dock valt att inte skriva under Försvarsberedningens rapport.”

Det kan knappast ens med största välvilja beskrivas som en någorlunda fullödig beskrivning av av beredningens paketlösning. Passar dock regeringen bra, förstås.

Bråk uppstod också efter försvarsberedningens första rapport Motståndskraft, i vilken det slogs fast att ett angrepp på Sverige inte kunde uteslutas. Såväl statsminister Löfven som utrikesminister Margot Wallström valde först att hålla fast vid den tidigare formuleringen om att ett angrepp på Sverige var osannolikt. I UD:s talepunkter till missionerna utomlands höll man också fast vid den gamla formuleringen. 

Vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen i januari 2018 ledde oenigheten till rena kalabaliken. Var stod regeringen? Och vad sysslar UD med?

UD var i blåsväder också efter riksdagsvalet 2018. Inför möjligheten att det skulle bildas en borgerlig regering (i någon konstellation) med stöd av SD gick 261 opolitiska tjänstemän i regeringskansliet ut med en protestskrivelse. Man krävde garantier för att en sådan regering – och dess politik – inte skulle ”urholka regeringskansliets värdegrund”. Man efterlyste också svar på frågan om vad som i händelse av konflikt kom i första hand; lojalitetsplikten mot arbetsgivaren eller ”regeringsformens bestämmelse om människors lika värde.”

Det var dagen innan Stefan Löfven skulle röstas bort i riksdagen.

De flesta som undertecknade hade sin kontorshörighet på UD, varav flera är höga chefer som tillsatts av regeringen Löfven.

Kort sagt, det finns frågetecken kring politisering av UD. Det är inte heller brist på tecken när det gäller Margot Wallströms politiska roll i regeringen när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken, något som blivit särskilt tydligt i samband med frågan om en svensk ratificering av FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Wallström vill så gärna skriva under – trots att det skulle skada rikets säkerhet.

När det gäller talepunkterna rörande Värnkraft finns det dock också skäl att ställa frågan om Peter Hultqvist gav klartecken till den felaktiga beskrivningen och i sådana fall varför. En och annan hund verkar i alla fall ligga begraven. Är det så enkelt som att försvarsministern som avspisat beredningens förslag i termer av önskelistor, har en alldeles egen önskelista?

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 18/5 2019.

Read More

Löfven, Andersson och Hultqvist körde över von Sydow

By: admin
15-05-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Peter Hultqvist, Ryssland, Stefan Löfven

Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow överlämnade i går sin slutrapport inför nästa års försvarsbeslut för perioden 2021–2025. Försvarsminister Peter Hultqvist tackade och tog emot, men leendena var av förklarliga skäl stela. Det som till nyligen såg ut att bli ett lyckligt slut på en lång gemensam partipolitisk resa, har ju i stället blivit en sprucken beredning.

De fyra borgerliga partierna hoppade klokt nog av när det visade sig att Stefan Löfven inte var beredd att ekonomiskt backa upp beredningens förslag. Försvarsministern avfärdade dess arbete som ”önskelistor”. I stället för en ökning av anslaget till 84 miljarder kronor vill regeringen förhandla om nivå och förmågor i riksdagen.

Det är kanske inte det allra viktigaste – när vi igen har fått svart på vitt att socialdemokraterna sviker Sveriges säkerhet – att också påminna om att omdömeslösheten går hand i hand med nonchalans mot försvarsberedningens ordförande. Likväl gör jag det.

Björn von Sydow är en riktig ärkesosse som startade sin politiska karriär i statsrådsberedningen under den första ministären Carlsson och blev sedan riksdagsledamot, handelsminister och försvarsminister. 2002–2006 var han riksdagens talman. Han brukar beskrivas som ”förståndig”, ”erfaren”, ”kunnig”, ”gladlynt” och med förmåga att ena stridande parter. Kort sagt, att göra von Sydow till ordförande i försvarsberedningen var ett klokt.

Men några meter innan mål var alltså regeringen inte beredd att ställa sig bakom beredningens förslag att till 2025 låta försvarsanslaget växa till 1,5 procent av BNP (och till 1,6 procent inkluderande totalförsvaret), det vill säga den ram som har styrt arbetet och som även regeringen varit införstådd med (eller kanske angivit som tyst direktiv). Tacket för lång och trogen tjänst är att Löfven, Andersson och Hultqvist helt sonika körde över honom. Dumpade honom. Förödmjukade honom. Det går inte an.

Till saken hör att von Sydow var den första socialdemokraten med tyngd som insåg att det inte räckte med ett litet expeditionärt försvar: ”Vårt nationella försvar bör få en ökad tonvikt och tydligare verka avskräckande i en sämre omvärld.” Orden föll i januari 2009 – ett halvår efter det ryska kriget mot Georgien. Men S har fortfarande inte riktigt vaknat.

I beredningens slutrapport ”Värnkraft”, står man fast vid förra årets formulering i ”Motståndskraft” att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. ”Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige”. Och att ”Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde”.
Slutsatsen är att försvaret ominriktas från ett insatsförsvar till ett försvar av Sverige.

Tänk att det skulle ta så många år innan det blev en självklarhet.

Samtidigt understryks allvaret i bedömningen att Försvarsmaktens operativa förmåga att möta ett väpnat angrepp har ”väsentliga begränsningar” och inte heller klarar att uppnå ambitionsnivån för innevarande försvarsbeslut. Nästa försvarsbeslut måste handla om mer än att genomföra det nuvarande. Mycket mer. Beredningens förslag är minimum.

Björn von Sydow är statsvetare och disputerade 1978 på en avhandling som ställde frågan: Kan vi lita på politikerna? Då var hans svar i huvudsak positivt, men jag gissar att det blir negativt i förhållande till valaffischeringen 2018 som stolt braskade med att Socialdemokraterna har den bästa försvarspolitiken. I stället blev det en repris på Löfvens försvarsfarsnoir: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 15/5 2019.

Read More

Nu borde Peter Hultqvist göra en ”Odenbergare”

By: admin
10-05-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik

Vi lämnar försvarsberedningen. Det var det besked som lämnades i dag av de fyra borgerliga partierna. Uppbrottet sker bara några dagar innan beredningens rapport – manglad och kompromissad – skulle redovisas för offentligheten. Skälet är att regeringen inte är beredd att skriva under på en successiv uppväxling av försvarsanslaget till minst 1,5 procent av BNP under perioden 2021-2025. 

Avhoppet sker efter beskedet från försvarsminister Peter Hultqvist att regeringen vill hålla öppet för kommande förhandlingar om ekonomi och förmågeförstärkning. Två års arbete i beredningen klassificeras som en ”önskelista”.

Det kan också uttryckas som att Stefan Löfven och Magdalena Andersson både har kört över den egna försvarsministern och försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow. 

Den svaga betalningsviljan skorrar illa i kontrast till den ansvarstagande retorik som Stefan Löfven och Peter Hultqvist så ofta ger uttryck för.  

Kort sagt, trots att även S-regeringen officiellt inser att säkerhetsläget väsentligen har försämrats håller den fast vid sin traditionella linje att inte vilja prioritera rikets säkerhet. 

Försvarsberedningen har som uppgift att skapa politiskt samförstånd över partigränserna. Det är bra och viktigt. Bättre och viktigare är dock att innehållet når upp till i alla fall en mininivå av vad som krävs för att stärka Sveriges försvarsförmåga.

I Riksdagen har det fyra borgerliga partierna och SD (som stannar i beredningen men står bakom procentsatsen), majoritet.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/5 2019.

Read More

Förmågan går i otakt med viljan

By: admin
20-03-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Olof Palme, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Uncategorized

Försvarsminister Peter Hultqvist vill förändra en dålig tradition i svensk försvarspolitik. I ett tilläggsdirektiv till Försvarsberedningen kräver han att beredningens förslag till utformningen av det svenska försvaret 2021–2025 ska bygga på en försvarsekonomi i balans. Det har gett en del sura miner, men i princip är det rätt. Det behöver bli ett slut på önsketänkandet.

Rapporter från ESV, Statskontoret och utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov visar alla på effekterna av obalans i försvarsekonomin. Försvaret har ett eftersläpande materielberg att bestiga till följd av att politikerna har önskat mer förmåga än vad man har velat betala för – och Högkvarterets tendens att överplanera. Det är en mång-mångmiljardnota som det saknas täckning för. Planeringsarbetet på Högkvarteret ska bli bättre. Det är också bra, men för att göra rätt krävs en bredare reformering av ett försvarsekonomiskt system, som till exempel leder till att Försvarsmakten inte fullt ut får kompensation för prisstegringar.

Inte minst visar genomförandet av innevarande försvarsbeslut – som Hultqvist själv är ytterst ansvarig för – på vådorna av att underfinansiera. Panikknappen har gått varm, extramedel har delats ut och kommer att skjutas till under resans gång.
Problemet med Hultqvist fokus på en ekonomi i balans är att Sverige också behöver ett försvar i balans och som kan verka krigsavhållande. Med en förväntad ekonomisk ram som innebär att försvarsanslaget ska växa till 1,5 procent av BNP till 2025, kommer utvecklingen i vår försvarsförmåga fortsätta att släpa efter och gapet till Ryssland öka istället för att minska. Trots att väckarklockorna ringer.

President Vladimir Putin kommer inte att ge sig på något Nato-land, eftersom det är för riskfyllt att testa hållfastheten i Nato:s artikel 5, hävdar den tidigare georgiske presidenten Mikheil Saakashvili i en artikel i tidskriften Foreign Policy. I stället kommer Putin om det skulle behövas för att få popularitetspoäng på hemmaplan att vända blicken mot de två allianslösa EU-medlemmarna Finland och Sverige. Det scenario som Saakashvili ser framför sig är inte en vidlyftig operation mot Helsingfors eller Stockholm utan ett litet krig längre ned på konfliktskalan för inte framkalla motåtgärder från Nato. Gotland skulle då vara ett tänkbart mål.

Eller som en orolig Försvarsberedningen uttryckte sig 2017 i rapporten Motståndkraft: att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring hösten 2014 slogs det fast att ”Sverige ska vara en stark röst i världen för frihet, fred, mänskliga rättigheter och solidaritet”. Kort sagt, med Margot Wallström skulle det bli, och har blivit, mer ”Palme” i utrikes- och säkerhetspolitiken. På en fråga 2015 om Olof Palmes röststyrka var kopplad till försvarets storlek och styrka, svarade försvarsminister Peter Hultqvist ett obetingat ja. Och det är naturligtvis sant.

Tyvärr har vi inte ett försvar som går i takt med viljan att vara en stark röst, vilket understryker det absurda i att regeringen ens överväger att tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Som det konstaterats i utredningen av konsekvenserna skulle det hota Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten. I praktiken skulle det även sätta stopp för en svensk ansökan om medlemskap i Nato.

Hotbilden har inte blivit bättre. Försvarspolitiken måste bli det. För lite och för sent får inte bli slutomdömet också om denna Försvarsberedning.

Gästledare i SvD 19/3 2019

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.