Förmågan går i otakt med viljan
Försvarsminister Peter Hultqvist vill förändra en dålig tradition i svensk försvarspolitik. I ett tilläggsdirektiv till Försvarsberedningen kräver han att beredningens förslag till utformningen av det svenska försvaret 2021–2025 ska bygga på en försvarsekonomi i balans. Det har gett en del sura miner, men i princip är det rätt. Det behöver bli ett slut på önsketänkandet.
Rapporter från ESV, Statskontoret och utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov visar alla på effekterna av obalans i försvarsekonomin. Försvaret har ett eftersläpande materielberg att bestiga till följd av att politikerna har önskat mer förmåga än vad man har velat betala för – och Högkvarterets tendens att överplanera. Det är en mång-mångmiljardnota som det saknas täckning för. Planeringsarbetet på Högkvarteret ska bli bättre. Det är också bra, men för att göra rätt krävs en bredare reformering av ett försvarsekonomiskt system, som till exempel leder till att Försvarsmakten inte fullt ut får kompensation för prisstegringar.
Inte minst visar genomförandet av innevarande försvarsbeslut – som Hultqvist själv är ytterst ansvarig för – på vådorna av att underfinansiera. Panikknappen har gått varm, extramedel har delats ut och kommer att skjutas till under resans gång.
Problemet med Hultqvist fokus på en ekonomi i balans är att Sverige också behöver ett försvar i balans och som kan verka krigsavhållande. Med en förväntad ekonomisk ram som innebär att försvarsanslaget ska växa till 1,5 procent av BNP till 2025, kommer utvecklingen i vår försvarsförmåga fortsätta att släpa efter och gapet till Ryssland öka istället för att minska. Trots att väckarklockorna ringer.
President Vladimir Putin kommer inte att ge sig på något Nato-land, eftersom det är för riskfyllt att testa hållfastheten i Nato:s artikel 5, hävdar den tidigare georgiske presidenten Mikheil Saakashvili i en artikel i tidskriften Foreign Policy. I stället kommer Putin om det skulle behövas för att få popularitetspoäng på hemmaplan att vända blicken mot de två allianslösa EU-medlemmarna Finland och Sverige. Det scenario som Saakashvili ser framför sig är inte en vidlyftig operation mot Helsingfors eller Stockholm utan ett litet krig längre ned på konfliktskalan för inte framkalla motåtgärder från Nato. Gotland skulle då vara ett tänkbart mål.
Eller som en orolig Försvarsberedningen uttryckte sig 2017 i rapporten Motståndkraft: att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.
I Stefan Löfvens första regeringsförklaring hösten 2014 slogs det fast att ”Sverige ska vara en stark röst i världen för frihet, fred, mänskliga rättigheter och solidaritet”. Kort sagt, med Margot Wallström skulle det bli, och har blivit, mer ”Palme” i utrikes- och säkerhetspolitiken. På en fråga 2015 om Olof Palmes röststyrka var kopplad till försvarets storlek och styrka, svarade försvarsminister Peter Hultqvist ett obetingat ja. Och det är naturligtvis sant.
Tyvärr har vi inte ett försvar som går i takt med viljan att vara en stark röst, vilket understryker det absurda i att regeringen ens överväger att tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Som det konstaterats i utredningen av konsekvenserna skulle det hota Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten. I praktiken skulle det även sätta stopp för en svensk ansökan om medlemskap i Nato.
Hotbilden har inte blivit bättre. Försvarspolitiken måste bli det. För lite och för sent får inte bli slutomdömet också om denna Försvarsberedning.
Gästledare i SvD 19/3 2019