Claes Arvidsson

Archive
June, 2016 Monthly archive

Vad är kriget? Så lyder Carl von Clausewitz klassiska fråga med det lika klassiska svaret att ”krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

Förmågan att skada, hotet att göra det och/eller att faktiskt göra detta är inte bara knuten till traditionellt militära medel. Här ingår också att folkförflyttning kan användas som vapen.

Sedan den internationella flyktingkonventionen trädde i kraft 1951 har folkförflyttning vid åtminstone 75 olika tillfällen används som vapen av statliga och icke-statliga organisationer. Syftena har varit politiska, militära eller ekonomiska, skriver Kelly M Greenhill i artikeln Demographic Bombing (Foreign Affairs, Dec 17, 2015).

Det typiska målet för ”angreppet” är en liberal demokrati (70 procent) eller en grupp där en eller flera liberala demokratier ingår (11 procent). Och folk som vapen funkar. Syftena uppfylldes helt eller nästan helt i 50 procent av fallen och i ytterligare 25 procent nåddes delmål.

Innehållet i avtalet mellan EU och Turkiet ­ska ses i detta ljus, men det gäller också Rysslands krigföring i Syrien. Senator John McCain är en av dem som menar att Ryssland haft som mål att fördjupa flyktingkrisen i syfte att skada EU och Nato. Nato:s högsta befälhavare general Philip Breedlove har dragit samma slutsats.

Vi har också märkt av Putins folkarmé på nordiska breddgrader. I höstas ändrade ryska myndigheter praxis för gränsövergången Storskog i Nordnorge från stängd till öppen. Flyktingar- och migranter strömmade till i tusental. Sedan hände samma sak i Finland. I både Oslo och Helsingfors skylldes på ekonomiska brottslingar – trots att det rör sig om FSB-kontrollerade områden.

I Finland var ett slag paniken nära. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) varnade för att det kunde bli en flodvåg. Att saken togs på största allvar illustreras av att han utlovade stöd från försvarsmakten om gränsbevakningen skulle behöva det.

Förhandlingarna med Kreml ledde först inte någon vart. Från rysk sida slog man ifrån sig – och i samband med säkerhetspolitiska konferensen i München i februari slog premiärminister Medvedev fast att ”vi följer bara reglerna” och varnade på påpassligt nog även för medföljande terrorism. Men Ryssland ville gärna förhandla med Finland.

Sedan uppmanade Putin FSB att skärpa kontrollen. Gränsen ”stängdes” (som också skett i Storskog). Men – och häri ligger förstås ett latent hot – den kan öppnas igen.

Senare har försvarsminister Niinistö beskrivit omslaget i den ryska politiken som en del av rysk hybridkrigföring (även om han samtidigt och motsägelsefullt sagt att Finland inte är mål för det).

Så vad gäller saken? I en intervju i YLE 14/2 pekar Antti Paronen vid Försvarshögskolan i Helsingfors på att flykting- och migration kan utnyttjas som medel för politiska påtryckningar och militära hot. Han knöt frågan till hybridkrigföringens så kallade ”grå fas”. Det är ett sätt att testa administrativ förmåga, beslutsfattande och folkliga stämningar.

Estland och Lettland förebygger för sin del stängsel mot rysk hybridkrigföring med folk som vapen. Putin spelar – som vi vet – på hela klaviaturen.

Publicerad i Försvarsutbildaren, nr 3 2016.

Read More

Låt oss backa bandet. Vintern 2006 ordnade Sveriges statstelevision en temakväll om Kuba. I en ledare i SvD 5/12-06 konstaterade Kristian Karlsson att kvällen blev ”så förfärlig som man hade kunnat befara”:

”I fyra timmar fick den kubanska diktatorn oemotsagd lägga ut texten om sina ambitioner, avbruten bara av korta studioinslag där tre socialister diskuterade ’revolutionen’ och en dokumentär om hans älskarinna från femtiotalet.”

Karlsson skriver vidare, att när programmet kritiserades i P1 Morgon för att det inte fanns med några exilkubaner som var kritiska till diktaturen, försvarade sig den ansvarige programchefen Lars Säfström med man sökt efter men inte lyckats få tag personer som var kritiska, men också ’”tog avstånd från den politik som USA bedriver mot Kuba’. ’Och det är en väldigt svår balansgång, för många av dem som kritiserar Castro i dag ställer också helt okritiskt upp på den politik som USA för mot Kuba.”

Ibland undrar jag vad sjutton de håller på med i tv-huset, skrev jag i en gästledare 7 juni. Det gör jag fortfarande. Inte minst efter att Säfström, fortfarande på SVT:s dokumentärredaktion, hört av sig till mig. I ledaren kritiserade jag hur SVT agerat i fråga om två dokumentärfilmer. Den ena, Ukraina – revolutionens mörka sida av Paul Moreira, har SVT visat. Den andra filmen, Watching the Moon at Night av Bo Persson och Joanna Helander, har man däremot valt att inte visa – trots att SVT ursprungligen till och med fanns med som medproducent.

Om Moreiras film skrev jag att: ”Det bärande budskapet är att Majdan var ett slags konspiration för att störta den Putintrogna regimen i Kiev – med USA och högerextremister i huvudrollerna som skurkar. Kort sagt, det är Moskvas röst som ekar i speakertexten.”

Det står naturligtvis Paul Moreira fritt att göra dokumentärfilm på sitt sätt, men sett från mitt perspektiv är det inte public service uppgift att visa en konspiratorisk film uppbyggd kring faktafel. Här är några exempel på granskningar av och reaktioner på Ukrainafilmen:

Masks of revolusion: When Journalists Lie (stopefake.org)

Paul Moreira donne une vision déformée du conflit ukrainien (Le Monde)

Öppet brev från 18 journalister till Paul Moreira efter ”Ukraine, les masques de la révolution”

Gulliver Cragg: Lessons from an outrageous film (KyivPost)

Och vidare från min gästledare: ”Inte ens en lång lista med dokumenterade faktafel hindrade dock SVT:s Dokument utifrån att vilja visa filmen.”

Jag borde ha skrivit att “det är möjligt att göra en lista med faktafel”. Det inser jag nu. Post-Säfström.

Säfström mejlade (med cc till projektledaren Axel Arnö och ansvarige utgivaren Ingemar Persson) angående Moreiras film. Han begärde att jag skulle lämna ut listan med faktafel. Enligt SVT behövdes denna för att dokumentärredaktionen skulle kunna upptäcka eventuella missar i sin egen granskning. En lista – och inget annat – var dock det enda som SVT var intresserat av. Det hela hade en lätt känsla av Kafka över sig.

Nu har jag dock upptäckt att det dessutom finns en lista – framtagen och publicerade av Sveriges Radios Kulturnytt. Fredrik Wadströms lista innehåller åtta punkter som är hämtade från den internationella debatten om filmen:

  • Krim och folkomröstningen
  • Bilder från nätet av de högerextrema grupperna
  • Partiet Svobodas partiledare kallas för en nyckelspelare i ukrainsk politik
  • Etniska ukrainare och etniska ryssar
  • Anledningen till kriget i östra Ukraina
  • Gatustriderna i Odessa och branden i
    fackföreningarnas hus 2 maj 2014
  • ”Ukrainska revolutionen har skapat ett monster”
  • Påståendet ”Extremhögern stark nog att tvinga
    fram sin vilja”

Den sammanvägda bedömningen av kritiken blir förödande. Men SVT:s dokumentärredaktion hade alltså antingen inte besvärat sig att informera sig om kritiken – eller valde man att strunta i den.

Varken det ena eller det andra är tv i allmänhetens tjänst.

Publicerad på Svenska Dagbladets ledarblogg 14/6 2016.

Read More

Ibland blir det tröttsamt med den närmast slentrianmässiga kritiken mot public service för att vara vänstervriden. Men ibland undrar också jag vad sjutton de håller på med i TV-huset.

Ta exemplet med den franske journalisten Paul Moreiras dokumentärfilm Ukraina: revolutionens mörka sida. Det bärande budskapet är att Majdan var ett slags konspiration för att störta den Putintrogna regimen i Kiev – med USA och högerextremister i huvudrollerna som skurkar. Kort sagt, det är Moskvas röst som ekar i speakertexten.

Den internationella kritiken blev därefter. Inte ens en lång lista med dokumenterade faktafel hindrade dock SVT:s Dokument utifrån att vilja visa filmen. Visserligen ledde protester till att visningen sköts upp, men efter att redaktionen hade genomfört en egen faktagranskning gjordes den ”samlade bedömningen” att filmen skulle sändas.

I sitt försvar lyfte SVT fram vikten av att sända ”kontroversiella dokumentärer” som kan bidra till ”fördjupade kunskaper om världens konflikter”. Det är förstås utmärkt. Men det gör agerandet i fråga om en annan dokumentär blir ännu mer svårförståeligt. SVT har varit medproducent till filmen Watching the Moon at Night men har brutit kontraktet, hoppat av och förklarat att man inte kommer att sända. Allt utan att någon offentlig motivering har gjorts. Men en sådan skulle behövas – för beslutet är verkligen inte självförklarande.

Bo Persson och Joanna Helander har gjort en visuellt stark film med hög närvaro, som låter kommentatorer vrida och vända på terrorism i dess olika ideologiska eller religiösa tappningar. Det är historia och nutid. Perspektivet är globalt. Offren ges en röst. Det är en bra och viktig film – inte minst eftersom den även tar upp kopplingen mellan den moderna terrorismen och antisemitismen.

Watching the Moon at Night har visats i sex länder och på åtta filmfestivaler. Ordförande i den Europeiska filmakademin, regissören Agnieszka Holland, är en av dem som hyllar filmen för att den sätter igång tankeprocesser. Berättelsen, betonar Holland, drivs inte av en enda förenklad tes och saknar ”politisk korrekthet”. Och, kan man fråga SVT, är det inte just sådana perspektiv som vi behöver?

Ukrainafilmen är ett exempel – om inte annat – på lockelsen att sända ”bra” TV med konspirationer som dramaturgisk grund. I Watching the Moon at Night utmanas däremot indirekt konspirationsteorin att den nutida islamistiska terrorismen egentligen är USA:s och Israels fel – och att vi trots allt måste ”förstå” terroristerna. Det låter helt enkelt inte så ”Ship to Gaza”, när Hamas utrikesminister lägger ut rörelsens antisemitiska hatbudskap.

Men det vi verkligen innerst inne behöver förstå är, som systern till ett av baskiska ETA:s offer säger i filmen, att det enda som terrorism kan skapa är lidande, och att terror aldrig kan rättfärdigas.

I  dag visas Watching the Moon at Night på Bio Roy på Avenyn i Göteborg.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 7/6 2016.

Read More