Claes Arvidsson

Archive
July, 2021 Monthly archive

Vissa händelser kan vara så dramatiska eller omvälvande att de för alltid har en och samma fråga knuten till sig: Vad gjorde du den dagen? I dag – i samma fjällidyll på mitt norska sommarfjäll i Valdres – kommer jag mycket väl ihåg den 22 juli 2011. Chocken. Förvirringen. Gråten. Samma känslor som så många upplevde i Stockholm 2017 i samband med terrordådet på Drottninggatan.

På eftermiddagen rämnade idyllen. Klockan 15.26 såg jag på Aftenpostens hemsida att en bomb hade exploderat i regeringskvarteret. En och en halv timme senare kom först vaga men sedan allt hemskare uppgifter om skottlossning på det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF:s sommarläger på Utøya utanför Oslo.

Vi ringde och messade vänner och släktingar i Norge med en och samma fråga: Är allt väl hos er? När bilden klarnat visade det sig att svaret, som för så många andra, var ”nästan”. ”Vi har klarat oss, men vår sons bäste vän…”. Runt om i hela Norge fanns sörjande familjer med en tom plats vid middagsbordet.

Åtta personer dog i bombattentatet i Oslo. På Utøya sköt Anders Behring Breivik ihjäl 69 personer. En pojke drunknade när han simmande försökte komma undan mördaren. En annan dog efter att ha fallit under flykten. I terroråtalet mot Breivik ingick inte bara de mördade, utan även nio mordförsök i Oslo och 33 på Utøya. Om alla inne i departementet, på gatan och på Utøya hade tagits med hade det omfattat 600–800 personer.

I rättegången redovisade åklagaren plågsamt metodiskt gärningen – alltmedan gärningsmannen lyssnade självbelåtet. Breivik erkände inte skuld, utan såg sig i sin förvrängda islamofobiska världsbild som nationens räddare. Domen föll den 27 augusti 2012 och löd på 21 års fängelse.

I efterdyningarna av attentaten tillsattes en oberoende utredning för att ge svar på exakt vad som hänt och hur det hade kunnat hända. När 22 juli-kommissionen redovisade sina slutsatser på 500 sidor den 13 augusti 2012 var domen hård. Bombdådet i regeringskvarteret hade kunnat förhindras – om regeringen hade tagit varningar och råd på allvar. På Utøya hade konsekvenserna kunnat bli mindre allvarliga – om polisen inte hade haft stora brister i planering och tekniska system. Säkerhetspolisen borde ha använt sig av andra metoder för att öka möjligheten att ”hitta” Breivik.

Staten hade sviktat. Agerat som om ”det inte kunde hända här”. Kritiken har lett till att beredskapen har höjts, men som 21-årige Philip Manshaus demonstrerade hösten 2019 – i samma anda som Breivik – är det ändå omöjligt att förutse allt. Manhaus mördade först sin yngre halvsyster Johanne Zhangija Ihle-Hansen och satte sedan kursen mot en moské, där han dock blev övermannad.

Efter 22 juli 2011 stod ett slags kärleksbudskap i fokus, men det har inte hjälpt. I själva verket har det blivit mer av högerradikalism- och extremism. I den norska säkerhetspolisen PST:s hotutvärdering 2021 klassas terrorhotet från högerextrema för andra året i rad som lika stort som det från islamister.

Inför tioårsdagen har historien återkallats i form av bland annat minnesböcker, tv-dokumentärer och tidningsreportage. Överlevare har berättat om traumat men också om hur det känns att bli hånad i sociala medier för att vara just det. Samtidigt har AUF lyft en politisk dimension som man menar valdes bort i krishanteringen efter Breiviks attentat: att det var riktat mot socialdemokratin och dess ungdomsorganisation.

Då, 2011, valde statsminister Jens Stoltenberg att samla nationen genom att framställa terroristdådet som riktat mot demokratin och inte mot partiet. Andra inom Arbeiderpartiet och i AUF hade hellre velat ha en politisk uppgörelse med det tankegods som man menar drev Breivik. Det kravet har nu återkommit med AUF-ordförandens ord i NRK i april: ”Det mangler et oppgjør med verdisynet, konspirasjonsteoriene og det politiske hatet bak terrorangrepet.”

AUF vill ha en ny 22 juli-kommission som tar sig an dessa frågor, men det framstår som något svävande vad en sådan ska göra. Kunskapsläget har blivit så mycket bättre. Sedan 2011 har terrorism och våldsbejakande extremism blivit ett stort forskningsfält både i Norge och internationellt, men kanhända skulle kommissionen kunna initiera någon ny infallsvinkel.

Det råder inte heller någon brist på avståndstagande. Kritik och debatt har inte saknats när det gäller uttalanden från enskilda politiker som Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug eller för den delen det statliga ekonomiska stödet till ett högerradikalt nätforum.

Mindre välbetänkt vore hur som helst en norsk motsvarighet till svenska Delmis rapport ”Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken” med dess utpekande av enskilda offentliga personer som medansvariga för en normalisering av främlingsfientlighet och rasism i debatten om migration. Allt med rapportsyftet att ”skapa förståelse för hur samtida rasistiska och främlingsfientliga föreställningar formas och distribueras i Sverige”.

22 juli 2011 är en dag som man egentligen vill glömma men som ska uppmärksammas och tankarna ska gå till de drabbade. Till dem vars liv släcktes. Till överlevande som inte kan glömma, till anhöriga som fortsätter sörja – och till alla dem som ryckte in i nödens stund och som också de har värkande ärr.

I dag ringer kyrkklockorna runt om i Norge. I åminnelse.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 22 juli 2021.

Read More

Låt oss bjuda in till ett toppmöte med Vladimir Putin. Det var budskapet från Emmanuel Macron och Angela Merkel inför Europeiska rådets möte i juni. Tungviktarna mötte dock motstånd. Klokt nog gick rådet i stället på en hårdare linje. Merkel betonar dock fortfarande behovet av en öppenhjärtig dialog med Kreml. Inte heller Macron har givit upp.

Men vad är det egentligen som EU:s stats- och regeringschefer ska prata med Putin om? Svårigheten består ju inte i att identifiera problemen med cyberattacker och informationskrigföring – eller för den delen giftmord – utan i det ryska agerandet. Som alltid förnekas i Moskva. I stället erbjuds en verklighetsbeskrivning som hämtad ur Olustiga huset. Det ska inte belönas.

Att träffas har inte heller något egenvärde. Ryssland är inte en samarbetspartner och det ligger inte i korten att den bilden skulle ändras genom att vara tillmötesgående. Tvärtom utpekar Kreml väst, USA och Nato som ett hot mot Ryssland och den ryska ”civilisationen”. Anklagelserna om militär inringning och inrikespolitisk destabilisering haglar.

Allt är möjligt i den fantasivärld som målas upp. Som att de höga ryska smittotalen i covid-19 är ett resultat av amerikansk biologisk krigföring. Och vad för slags dialog är det möjligt att föra om Krim och de ryska marionettrepublikerna i Östra Ukraina?

Det nu lågintensiva kriget som Ryssland inledde 2014, ja det bara pågår. Putin har 14 000 döda och 30 000 skadade på sitt samvete. Närmare 1,5 miljoner ukrainare har drivits på flykt. Och Moskva fortsätter att trycka på. I april drog Ryssland samman 100 000 man vid gränsen till Ukraina i vad som sades vara en militärövning – och en stor del har stannat kvar efter dess avslutande. I Svarta havet försöker man aggressivt att inskränka den fria sjöfarten och flödet in och ut från ukrainska hamnar.

I en lång artikel har Vladimir Putin lagt ut texten om att ryssar och ukrainare (och belarusier) egentligen är ett och samma folk. Den outtalade slutsatsen är att Ukraina (och Belarus) egentligen är en del av det ryska riket. Relationerna skulle kunna vara utmärkt broderliga om det inte vore för att kretsen kring president Zelenskyj går i utländska krafters ledband, krafter som har siktet inställt på att skada Ryssland. Så Ukraina utgör ett hot.

I den världsbild som kolporteras ingår också tanken på att de landområden som var ryska vid Sovjetunionens bildande borde återgå till den ”rättmätige ägaren”. Så nog finns anspråk.

När det onormala inträffar tillräckligt ofta skapas ett nytt förväntat normalläge – trots att beteendet fortfarande är onormalt. Ryssland har förmågan och har visat viljan att ta land med våld. Och det kan komma mer. I samband med truppsammandragningen i våras spekulerades det i ett möjligt anfall mot Ukraina. Höstens stora militärövning Zapad 2021 öppnar också möjligheternas fönster för att igen överraska under den täckmanteln. Att gå in i och sedan annektera det redan kontrollerade Donbass är en smal sak.

Detta kan man spekulera i, men militära styrkedemonstrationer är också ett sätt att projicera makt för att sätta press på EU, USA och Nato. Det gäller att stå emot. En sak som är säker är att eftergifter för ryska krav uppfattas som svaghet, något som i sin tur inbjuder till ytterligare press.

Om nog verkligen ska vara nog, är ett första steg att skrota det feltänkta Minskavtalet, som bygger på illusionen att Ryssland är en oberoende part i ansträngningarna att finna en lösning på kriget i Ukraina. Kort sagt, lämna Olustiga huset. Det skulle dessutom bli en viktig markering av att Ryssland inte har rätt till en egendefinierad intressesfär och som sådan bidra till säkerheten i Europa.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 20/7 2021.

Read More

Politisk fars är sällan roligare än att skrattet ofta fastnar i halsen. Så förhåller det sig också med den som utspelats med Nobelstiftelsen i Stockholm, den norska Nobelkommittén i Oslo och det norska Stortinget på scen. Till synes handlar dramatiken om ett stödanslag till fredspriset men det räcker med att skrapa på ytan för att se storpolitiken i det hela. Det saken gäller är det norska Kinasyndromet.

Nobelstiftelsen står för prispengar och festnota för alla Nobelprisen. Fredspriset är dock inte knutet till någon vetenskaplig alma mater som står för ramkostnaderna i samband med korandeprocessen. I stället dras Nobelstiftelsen med dryga kostnader för att hålla i stånd den historiska byggnaden från 1905 som hyser Kommittén, institut och bibliotek. Kostnader som tär på egenkapitalet.

Stiftelsen har velat sälja, dra in mer än 100 miljoner och hyra ett enklare viste. Inte populärt. I stället inledde Nobelkommittén sonderingar med Stortinget om att öka det till biblioteket öronmärkta årliga driftstödet från 1,5 till 8 miljoner NOK. I vanliga fall brukar ju inte några miljoner hit eller dit spela någon roll, men nu utbröt ett akut fall av beröringsångest.

Stortingsförvaltningen klargjorde att en formell hänvändelse till dess presidentskap inte var önskvärd. I stället borde en sådan gå till finansutskottet – och brevet från Nobelkommittén gick i väg. Men inget svar kom. Förklaringen var enkel. Brevet hade av någon anledning inte kommit fram. För att undvika en upprepning lämnade Nobelkommittén i slutet på april in en kopia direkt till Stortingets postcentral med en påklistrad post-it-lapp om att brevet kommit på avvägar. Denna gång kom svar direkt. Frågan borde gå till partigrupperna eller till Stortingets administration.

Stortingspresidenten har förklarat att Nobelkommittén borde agera likt vilken annan aktör som helst som vill ha något från politikerna. Hon och andra har dessutom flaggat för att ett ökat anslag skulle medföra frågor om Nobelkommitténs oberoende (ledamöterna utses av Stortinget men dessa håller sedan avstånd till politiken). Från Fremskrittspartiets sida har man direkt knutit frågan om anslag till risken för att stöta sig med Kina.

Men så blev hela historien avslöjad av Dagens Næringsliv och diskussionen tog en annan riktning. Inför ”hotet” om att även Fredspriset skulle delas ut i Stockholms konserthus – och med hög internationell skamfaktor – vaknade politikerna till liv. De ser nu ut att vilja ta det ansvar som Stortinget påtog sig när man tackade ja till Alfred Nobels testamentsgåva.

Farsens bakomliggande drama går tillbaka till 2010 då fredspriset gick till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Trots att Nobelkommittén är oberoende rasade Kina, och hävdade att det i själva verket var Stortinget som stod bakom valet av pristagare. Det ledde till att Norge – politiskt och ekonomiskt – hamnade i Kinas frysbox. Trots idoga försök att tina upp relationerna skedde detta först efter ett häpnadsväckande norskt knäfall inför diktaturen.

2016 skrev regeringen Erna Solberg under ett avtal som ledde till att Kina började normalisera relationerna. Här slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen, och ska avstå från att underminera dem.

I kinesisk press konstaterades att norrmännen hade lärt sig en läxa.
När Liu Xiaobo året efter dog i fängelse hördes inte ett knyst från regeringen. I stället mötte Solberg kritiska frågor med svaret att det är ”en menneskerett for politikere å ha ferie”. Och på den vägen har det varit. Från norsk sida har man legat lågt i rollen som moralisk stormakt. Nu senast var Solberg skeptisk till att Nato för upp Kina på dagordningen.

2013 släpptes Kina in som observatör i Arktiska rådet. 2014 började Kina tala om att etablera sig som en ”polar stormakt” med sikte på en ”arktisk silkesväg”. Kina har satt upp en forskningsstation på Svalbard och visat intresse för att köpa in sig i olönsam gruvdrift. Militärstrategiskt har Arktis stigit i graderna i Kina. I regeringens handlingsprogram från hösten 2020 för Nordområdena finns visserligen Kina med, men det ökade kinesiska intresset för Arktis problematiseras aldrig. Tyngdpunkten ligger i stället på att utveckla samarbetet.

Det får också sägas vara anmärkningsvärt att universitetet i Oslo ingått avtal med Fudan-universitetet (samma universitet som planerar ett campus i Orbáns Ungern) om etableringen av ett gemensamt forskningscentrum. Det uttalade syftet är att ”tjene som en bro og en plattform for å fremme akademisk samarbeid mellom Kina og Europa, mer spesifikt mellom Fudan og universiteter i Europa om temaer av særlig interesse for alle parter”.
Det är symptomatiskt för Kinasyndromet att saken först gick under radarn, men också att universitetet – när det kom kritik – visat noll insikt om hur problematiskt samarbetet är. Kinesiska forskare är ju inte fria.

På plats i Beijing 2017 utropade den dåvarande fiskeriministern ”I love China!” Norge behöver ett omtag i Kinapolitiken – även om det sätter punkt för hoppet om ett frihandelsavtal med Xi Jinping.

Publicerad i Svenska Dagbladet 9/7 2021.

Read More

Ännu ett exempel på att Sverige är fredskadat; det var många som drog den slutsatsen efter beskedet att Försvarsmakten inte var välkommen att delta i nationaldagsfirandet i Umeå 2015. Motiveringen gjorde inte saken bättre. Arrangören betonade att ”många nya svenskar kommer från traumatiska förhållanden” och att det därför skulle kunna vara skrämmande att möta svensk militär.

Trots att beslutet ändrades efter den storm av kritik som följde, var det ändå en avslöjande ögonblicksbild som visade hur Försvarsmakten uppfattas av dem som inte gillar försvaret. Men det kan också ses som en avspegling av bristen på synlighet i samhället – under flera decennier av nedrustning och med fokus på internationell insats.

2021 är det svårt att tänka sig ett nytt Umeå. Det betyder inte att Försvarsmakten alltid är välkommen. Intressekonflikterna kring Tofta skjutfält på Gotland är ett exempel. Skärgårdsuppropet i Göteborg är ett annat och utbyggnaden av vindkraft till havs ett tredje.

Och ja, vindkraften behöver byggas ut – både i övergången till fossilfritt och för att möta en starkt ökad efterfrågan på el (samtidigt som kärnkraft obegripligt nog läggs ned). Problemet när det gäller vindkraft till havs är att områden som identifieras som lämpliga väldigt ofta kolliderar med försvarsintresset och så blir det tvärstopp.

I en artikel i SvD är Energimyndigheten, liksom Havs- och Vattenmyndigheten, kritiska till Försvarsmaktens ”vetorätt”. Statliga Vattenfall vill också ha nya regler. Miljöorganisationen Greenpeace menar att ”försvarets intressen inte kan tillåtas gå före allt annat” och att ”det är ironiskt att just försvaret är en av de största bromsklossarna av utbyggnaden, när den viktigaste saken att försvara oss mot just nu är klimatkrisen.”

Intressekonflikter i relation till kommuner, organisationer, företag och enskilda kommer att öka när Försvarsmakten ska bygga ut och återupprätta regementen. I en FOI-rapport om infrastrukturförsörjning under Försvarsmaktens tillväxt 2021–2030 av Maria Ädel, Herman Andersson och Ulf Jonsson staplas problemen på hög. Studien heter Nu är det bråttom! men slutsatsen är att det kommer att ta mer tid än så att genomföra återetableringen.

Processfel är ett skäl. Beslut om var och när regementena skulle återinrättas togs innan det var klart var i de respektive kommunerna som de skulle ligga. Men i grund och botten handlar det om ett utdaterat regelverk.

Med Gotland som exempel påminner man om det som kan kallas bakgårdsproblemet. Det var idel positiva tongångar från Region Gotland inför återetableringen, men när det kom till det praktiska införandet var handlingsstrategin att försöka minimera påverkan. Mot den bakgrunden flaggar studien för att detsamma kan komma att ske i de nu aktuella kommunerna genom att miljötillstånd för skjut- och övningsfält överklagas. Enskilda individer kan förstås också överklaga.

På Gotland tog det fem år från beslut till färdigställanden – och då var omständigheterna ändå gynnsamma. Krävs det detaljplan tar det 1,5 år och blir det överklaganden kan ytterligare ett eller två läggas till. Om Fortifikationsverket ska köpa marken tar det ett år. Krävs det miljötillstånd och det inte kan rundas genom ett verkställighetsförordnande, fortsätter åren att gå (7–10 år från ansökningstillfället). Sak samma om detaljplanarbetet kräver omfattande utredningar.

Slutsatsen i Nu är det bråttom är att det kan ta 8–10 år att återinrätta regementena. Mot den bakgrunden pekar man på behovet att utreda frågan om hur detaljplanering och miljötillstånd ska kunna hanteras på ett sätt som är anpassat till dagens verklighet. Och det är klokt. Försvarsmakten har dock redan lämnat förslag på hur regelverket redan nu skulle kunna verklighetsanpassas. Det borde regeringen – vilken den nu blir – ta fasta på.

Det är mycket som är viktigt men för att påminna om vad saken til syvende og sidst gäller: ”Försvarsmakten försvarar Sveriges frihet, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer.”

Publicerad på KKrV:as blogg Försvar och Säkerhet 28/6 2021.

Read More