Claes Arvidsson

Archive
February, 2022 Monthly archive

Den ryska statstelevisionen bjöd i måndags på programmet En man vid namn Vladimir. Det var den ryske presidenten Putin som i ett vresigt, bittert och delvis förvirrat TV-tal såg bakåt på påhittade historiska oförrätter och framåt på en imperial pånyttfödelse. Allra mest talade han om Ukraina – ett konstgjort land utan legitimitet. Som egentligen är ryskt. Ja, strängt taget var det inte bara Ukraina som borde tillhöra Ryssland.

Och så förklarade Putin att de ryska lydrepublikerna Donetsk och Luhansk som i strid med folkrätten upprättades efter invasionen av Ukraina 2014 nu – också i strid med folkrätten – skulle erkännas som suveräna stater. Fast Putin talade förstås inte om folkrätten.

TV-sänd ”Potemkin-legalism”

Vägen fram gick via den sedvanliga Potemkin-legalismen:

  • 15/2 Duman röstar för att Putin ska överväga om Donetsk och Luhansk ska erkännas som självständiga stater.
  • 17/2 Propagandaoffensiv i lydrikena byggd på påståenden om en kommande ukrainsk attack med påföljande evakuering av civila. Ledarna vädjar till Putin om ett erkännande.
  • 17/2 Det ryska nationella säkerhetsrådet möts inför öppen kamera i en förinspelad direktsändning. Alla talare talar för ett ja.
  • 21/2 Putin motiverar erkännandet i ett TV-tal. Samma kväll undertecknas de bilaterala avtalen.
  • 22/2 Avtalen godkänns av det ryska parlamentet respektive parlamenten i Donetsk och i Luhansk.

I samband med erkännandet ingicks Vänskaps- och biståndspakter med de respektive så kallade Folkrepublikerna. Avtalen innebär att det ska ske en mycket långtgående ekonomisk, social och kulturell ”integration” med Ryssland.

Här ingår även ett gemensamt ansvar för säkerheten som ger Ryssland rätt att anlägga och använda militärbaser i Folkrepublikerna. I tilläggsavtal slås fast att deras gränser (definierade som hela regionen Donetsk respektive Luhansk) ska försvaras tillsammans med Ryssland.

Handlar om att tillsätta ett marionettstyre

  • 23/2 Den ryska propagandamaskinen fortsätter pumpa ut fake news om den död och förstörelse som Kiev utsätter lydrikena för. Som en reaktion begär Donetsk och Luhansk militärt bistånd från Ryssland.
  • 24/2 Vid fyra-tiden på morgonen meddelar Putin i ett kort tv-tal att en militär operation inletts i vad som i praktiken är en krigsförklaring mot Ukraina. I motiveringen anknyter han till sitt tidigare tal med ord om att ett ”fientligt anti-Ryssland bildas på rysk historisk mark”. Och faktiskt, metadata visar att de båda talen var inspelade samtidigt.

När attacken inleddes visade det sig att målet inte alls begränsades till Donbas. I stället har det iscensatts ett koordinerat angrepp till lands, i luften och till sjöss med nedslag över hela Ukraina. Det handlar inte längre om att omöjliggöra en framgångsrik demokratisk utveckling, utan om att tillsätta ett nytt marionettstyre.

Förtäckt varning för kärnvapen

I ett av Ryssland självvalt krig ska Ukraina först tvingas ned på knä militärt och sedan väntar en brutal passivisering av motståndet. Territoriet ska hållas. Spåren från Groznyj i Tjetjenien 1994 förskräcker.

Det är en sorgens dag. I realtid kan vi följa hur drömmar om frihet och fritt liv krossas av en brutal diktator.

Försöken att hitta en diplomatisk utväg visade sig inte överraskande vara en återvändsgränd. Hot om drakoniska sanktioner bet inte heller. Nu är beskedet från Putin till Väst att inte lägga sig i Ukrainas affärer eller drabbas av ”konsekvenser som man aldrig tidigare skådat”. Det är en förtäckt varning för kärnvapen.

En osäkerhetsordning etableras

Med den nya invasionen av Ukraina etableras en farlig osäkerhetsordning i Europa och inget tyder på att den ska bli kortvarig. Det säkerhetspolitiska läget blir knappast bättre av att Putin via Duman har givit sig själv mandat att skicka soldater utomlands. Vart som helst. Nu är det fokus på Ukraina men Putins krav på en rysk intressesfär kvarstår.

Det är inte utan att allvaret borde märkas i form av mer action hos regeringen Magdalena Andersson.

Krönika publicerad i Altinget 24 feb 2022.

Read More

Vi tänker gärna på politik och politiker i termer av rationellt handlande byggd på en vilja att vaska fram de på kunskap bästa besluten. Och så kan verkligheten se ut. Men det är inte heller särskilt ansträngande att i Sverige hitta exempel på motsatsen. Tyvärr gäller detta också det existentiella politikområdet försvar och säkerhet. Maktrationalitet har trumfat sakområdesrationaliteten.

I beslutsteori är brist på kunskap en viktig begränsning för rationellt handlade. Det är inte det stora problemet i försvars- och säkerhetspolitiken. Förställningen om den ”eviga freden” i Europa efter kalla krigets slut ledde först till en strategisk timeout som sedan blev en avvecklingsprocess av det nationella försvaret. Spiken i kistan slogs in genom försvarsbeslutet 2004. 

2007 var Försvarsberedningen i sin omvärldsanalys Säkerhet i samverkan främst oroade av global uppvärmning, massförstörelsevapen och pandemier. Men man blickade även österut och slog fast att:

 ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer.”

I augusti 2008 inleddes det ryska kriget mot Georgien. Testen kunde därmed tyckas vara gjord, men den omedelbara reaktionen från försvarsminister Sten Tolgfors var att kriget inte påverkade Sveriges säkerhetspolitiska läge. Allt borde kunna rulla på som vanligt tyckte alla partier utom Folkpartiet. Det vill säga på den av Försvarsberedningen inslagna vägen, och därmed fortsätta ”transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser”.

Inte heller den häftiga debatt som följde i kölvattnet på ÖB Sverker Göransons intervjuuttalande om ”enveckasförsvaret” inför Folk och Försvars Rikskonferens 2013 och sedan den ”ryska påsken” då ryskt flyg övade kärnvapenanfall mot Sverige, förmådde mer än att skaka om. Inte heller det inlindade konstaterandet i Försvarsmaktens perspektivstudie2013 att Sverige inte kan försvara sig på egen hand.

Först efter det ryska – fortfarande pågående – kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014, kom den definitiva insikten om att föreställningen om den ”eviga freden” i Europa, hade varit fel. Trots alla rop om av ”vi har varit naiva” blev dock försvarsbeslutet 2015 en kombo av klent förmågelyft och underfinansiering. Kort sagt ”vi” fortsatte att vara naiva. 

Två år senare hade hotbilden blivit ännu mörkare. I delrapporten  Motståndskraftkonstaterade Försvarsberedningen att:

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.”

Det sägs också i klartext att Sverige inte klarar av att försvara landet på egen hand. Men när försvarsbeslutet fattades 2020, var regeringen Löfven inte beredd att skjuta till medel för att finansiera en enig Försvarsberedningens förslag i sin helhet. Slutomdömet blev därför detsamma som 2015 – fast på en mycket högre ambitionsnivå men i en mycket oroligare tid.

Sedan dess har det säkerhetspolitiska läget – genom Rysslands militära uppladdning vid gränsen till Ukraina och kravet på en egen intressesfär i Europa – blivit så allvarligt att storkrig i Europa inte kan uteslutas. Ändå var regeringen Magdalena Andersson först ovillig att tillmötesgå kraven från de borgerliga partierna och SD om att sammankalla Försvarsberedningen för att se på möjligheterna att göra en extra ansträngning för att stärka försvarsförmågan ”här och nu”. Mer pengar till försvaret vill hon dock inte utlova.

Andersson fortsatte därmed på samma spår som hon följde som finansminister i fråga om ekonomin både i försvarsbesluten 2015 och 2020. När det gäller att öka bidrag finns däremot alltid pengar, som när en miljon pensionärer före riksdagsvalet 2022 ska på en extra månadspeng på upp till 1 000 kronor i månaden. ”Välfärden” får alltid kosta.

Men oviljan att lägga politisk tyngd vid försvaret och att finansiera det är inte något nytt eller ens socialdemokratiskt särdrag. Det gällde under Göran Persson, vars sista miljarder (som han själv uttryckt det) för att få budgeten att gå ihop kunde tas från försvaret. Det gällde under Fredrik Reinfeldt som beskrev försvaret som särintresse, vars intressen ska vägas av mot andra viktiga ändamål. Och dessa var viktigare, ville de nya moderaterna demonstrera.

***

Man skulle ju ha kunnat tro att risken för krig i vår tid skulle ha varit en stor sak när riksdagen i december höll den första partiledardebatten. Men så var icke fallet. Och när TV4 nyligen sammankallade till partiledardebatt var det andra frågor som stod på agendan. 

Det kan också formuleras som att krig är hypotetiskt medan priset på bensin, bristen på sängplatser i sjukvården eller gängkriminalitet, är verklighet som människor möter och vill ha svar på i sin vardag.  Och som politikerna vill tillmötesgå.

Det finns inte något starkt opinionstryck i fråga om försvarspolitiken och således – om man ska se det krasst – inte heller några stora partipolitiska vinster att göra. 

Inte ens när hypotesen om krig är den motsatta till fred väcker detta riktigt oro hos svenska folket. I en mätning från Novus som gjordes före jul men efter den ryska uppladdningen (21/12) angav 13 procent av de tillfrågade försvaret som en av de viktigaste politiska sakfrågorna (och ändå saknades begränsningar för hur många frågor som det var möjligt att ange). 

En månad senare efter den mycket uppmärksammade beredskapsanpassning som Försvarsmakten genomförde på Gotland, hade viktighetsgraden ökat till 19 procent och en 12:e plats. Sjukvården hamnade i topp med 65 procent, följt av lag och ordning 56 procent och invandring/integration 50 procent.

Bilden av ointresse kan kompletteras med att endast 6 procent (plats 23) av de tillfrågade ansåg att utrikespolitik är en av de viktigaste politiska frågorna. Kanhända var det samma svarande 6 procent (plats 24) som i opinionspejlingen pekade på EU/EMU. 

Det är symptomatiskt att den oppositionsbudget signerad M, KD, L och SD som Andersson nu styr landet efter inte innehöll några omfördelningar av medel till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4) förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling. Det vill säga den extra tilldelning av medel som nu efterfrågas.

***

Det partipolitiska taktikiserandet går igen i säkerhetspolitiken. 2006 tog Moderaterna ställning för ett medlemskap i Nato, men väl i regeringsställning lades frågan död. Den ansågs vara en förlorarfråga och blev med något undantag partiets motsvarighet till Socialdemokraternas krav på införande av republik.

Trots tystnaden var Nato en tacksam konfliktyta för Socialdemokraterna. 2010 skrev Mona Sahlin 2010 ett uppfordrande öppet brev till statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt och tillfogade i en intervju:

”Ska vi verkligen ställa upp på Nato:s försvarsåtaganden mot andra länder i Baltikum? Och vill vi verkligen se svenska JAS-plan i Nato-luftrum försvara Nato-områden? Här har regeringen inte varit tydlig och lämnat tydliga besked. Jag ser en glidning mot ett Nato-medlemskap som jag inte vill se.”

Svaret blev att Sverige inte var på glid. Reinfeldt underströk att han inte hade öppnat för en utredning om för- och nackdelar med ett medlemskap. Sahlin hade för egen del tidigare uteslutit att under några som helst omständigheter förorda ett svenskt medlemskap i Nato. Och på den vägen har det varit. 

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring i oktober 2014 tillfördes den säkerhetspolitiska standardformuleringarna om den militära alliansfriheten och Solidaritetsförklaringen en extra mening om att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i Nato. Den markeringen gjordes efter att det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim våren 2014. Den har sedan dess bara kommit till uttryck i regeringsförklaringen 21 januari 2019 – några månader efter upptrappad rysk aggression i Azovska sjön. 

I bemötandet nu av Rysslands krav på en ny europeisk säkerhetsordning som bland annat utesluter ett svenskt medlemskap i Nato, har utrikesminister Ann Linde talat i termer av att Natomedlemskap är Sveriges röda linje. Och för första gången sedan Socialdemokraterna fick regeringsmakten 2014 slogs i årets utrikesdeklaration fast att regeringen inte avser att ansöka om medlemskap i Nato.  

Det innebär att manifestationen av att Sverige själv bestämmer sin säkerhetspolitiska linje i praktiken är den samma som Ryssland vill påtvinga oss. Det är fel slags signalpolitik. 

Trots det säkerhetspolitiska allvaret var regeringen alltså först ovillig att gå de borgerliga partierna och SD till mötes i fråga om att sammankalla Försvarsberedningen i syfte att stärka försvarsförmågan, men däremot kvarstår oviljan ta i frågan om en option om medlemskap i Nato. Det är också fel signalpolitik. I stället borde man öppna för sökande efter en förenande formulering för säkerhetspolitiktiken baserad på ”constructive ambiguity”.

Regeringens säkerhetspolitiska linje är att inte störa stabiliteten, men så säger Socialdemokraterna alltid. I grunden handlar det mer om rädslan för ett uppror i partiet. Man vill inte störa den delen av partiet som hänger fast vid det ”falska minnet” av neutralismen med Olof Palme i spetsen för den internationella fredsrörelsen, kålsuparteori, anti-amerikanism och demoniserande av Nato. I det minnet ingår däremot inte det hemliga militära samarbetet med Nato-länder som ytterst skulle garantera Sveriges säkerhet. 

I den verkliga verkligheten brukar Sveriges relation till Nato beskrivas i termer av ett de facto-medlemskap (som kompletteras med en lång rad bilateral, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten). Utmärkt förstås. Baksidan är att i väntan på det sista steget omfattas Sverige inte av artikel 5, sitter inte med runt bordet när beslut fattas, har inte tillgång till all information och kan inte heller med automatik räknas in i alliansens gemensamma försvarsplanering.

***

På Regeringskansliets hemsida kan man möta alla Magdalena Anderssons statsråd med bild. Vid sidan av fotot finns också ett motto eller en ledstjärna för politiken inom det aktuella området. Sammantaget blir det som ett slags regeringsförklaring.

Utrikesminister Ann Linde slår fast att: 

”När allt fler demokratier utmanas världen över måste Sverige fortsatt vara en stark och respekterad röst för fred, frihet och mänskliga rättigheter. Vår utrikespolitik ska bidra till att i samarbete med andra stärka tryggheten och säkerheten, i vårt närområde och globalt. Det är så vi värnar grundläggande demokratiska rättigheter och gemensam säkerhet världen över.”

Och ja, det är riktigt och viktigt inte minst i en tid när dessa värden utmanas av rysk revanschism inkluderande krav på att Sverige ska placeras i en återupprättad rysk intressesfär. Den pågående säkerhetspolitiska krisen kastar också ljus över försvarsminister Peter Hultqvists ”portalparagraf”:

“Försvarspolitiken måste ha sin utgångspunkt i ansvaret för Sverige. Det handlar om att hävda vår suveränitet, vår demokratiska samhällsordning och rätten att själva bestämma över vår framtid.”

Linde och Hultqvist har under den säkerhetspolitiska krisen som sig bör ägnat sig åt en intensiv diplomatisk verksamhet. Det gäller också statsminister Magdalena Andersson. På hemsidan klargör dock Andersson vad som är viktigast i regeringens politik:

”Regeringens tre viktigaste prioriteringar under den återstående delen av mandatperioden är att ta tillbaka kontrollen över välfärden, öka takten i klimatomställning och vända på varje sten för att bryta segregationen och stoppa det grova våldet.”

De tre prioriteringarna gjorde Andersson i sitt första linjetal som partiledare på partikongressen i november. Borde det inte finnas plats för ytterligare en prioritering? 

I höstbudgeten hade Andersson räknade fram ett reformutrymme på 43 miljarder kronor men inte en krona användes för att stärka försvaret utom plan. Men nu kanske det lättar något. Ett första steg i är att regeringen givit Försvarsmakten i uppdrag att redogöra för hur den operativa förmågan kan öka medan FMV å sin sida ska redovisa åtgärder som kan behöva vidtas som en följd av det förändrade omvärldsläget. 

Det blir ett ingångsvärde vad gäller operativ förmåga i de kommande förhandlingarna i Försvarsberedningen. Det behövs åtgärder här och nu, men det är inte någon statshemlighet att det krävs mer kraft både fram till och bortom 2025. Att knyta an till Nato:s tvåprocentsmål – i stället för som planerat 1,5–1,6 procent av BNP 2025 – skulle inte bara vara god signalpolitik utan också ett exempel på att rationellt handlande är möjligt i fråga om försvar och säkerhet.

Publicerad i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 21 feb 2022.

Read More

Det var en glad Jonas Gahr Støre som dagen efter det norska stortingsvalet 13 september hörde av sig till följarna på Facebook: ”Takk for tilliten. Nå begynner jobben med å forme en regjering som bygger på fellesskap og rettferdighet for landet vårt. Jeg gleder meg til å ta fatt på jobben!”

Efter de drygt 100 första dagarna har statsminister Støres minoritetsregering drabbats av en opinionschock. Sedan valet har Arbeiderpartiet och Senterpartiet tillsammans gått tillbaka drygt 11 procentenheter. AP är inte heller längre största parti utan den positionen har tagits av Høyre, som sedan valet ökat med 6 procentenheter till 26,2 procent.

Antielitism var ett vinnande tema i valrörelsen. AP formulerade det i sin slogan “Nå er det vanlig folks tur”. Utnämningen av Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg till ny chef för Norges bank och därmed även styrelseordförande för Oljefonden, har i stället fört tankarna till motsatsen.

Uttrycket ”noen har snakket sammen” syftar bakåt till den tid då AP:s tungviktare möttes för att i förväg bestämma hur partiorgan och folkvalda politiker skulle agera. ”Gutteklubben grei” knyts främst till manliga ryggkliande nätverk i privat sektor.

Jens Stoltenberg är son till Thorvald Stoltenberg, som var vän till och minister hos Gro Harlem Brundtland. Han har själv varit näringslivsminister, finansminister och statsminister. Och anses som partiledare ha stöttat gode vännen Jonas Gahr Støres karriär i partiet.

I början av förra året åt Stoltenberg middag hemma hos vännen och finansmannen Knut Brundtland, son till Gro Harlem Brundtland. Oljefondens chef, den tidigare hedgefondförvaltaren Nicolai Tangen var också där. Några månader senare var Støre en av middagsgästerna hemma hos Brundtland. En annan var Tangen.

Vid båda tillfällena diskuterades jobbet i Norges bank – och detta trots att den sittande chefen ännu inte hade aviserat sin avgång. Det skedde först i slutet av augusti.

Och ja, Støre arbetade en gång för Gro.

Sedan tjänsten hade utlysts förklarade sig Støre jävig om Stoltenberg skulle söka. Han hade dock inte diskuterat jobbet med sin gode vän. Rättare sagt, visade det sig, hade temat ”tagits upp” men inte ”diskuterats”.

När tjänsten utlystes kunde jobbeskrivningen läsas som att man snarare sökte efter en styrelseordförande till Oljefonden som också skulle vara centralbankschef, än tvärtom. Typiskt nog lades vikt vid kriterier som passade Stoltenbergs erfarenheter från Nato. I nästa scen i dramat uppmanade finansdepartementet Jens Stoltenberg och vice centralbankchefen Ida Wolden Bache (med tunga akademiska meriter och lång erfarenhet från Norges bank) att söka.

Så fick Stoltenberg jobbet.

Och nu står frågetecknen på rad om utnämningen. Konstitutionsutskottet vill ha svar från finansministern på 17 frågor, samtidigt som fem har gått till statsministern. Kanske kokar det hela ned till att Norge är ett litet land. Kanske inte.

En annan fråga gäller hur Stoltenberg med sin politiska bakgrund kommer att agera som chef. I Norge är det regeringen som på förslag från finansministern som utnämner centralbankschef, men denne ska sedan agera oavhängigt i förhållande till politiken. Bara misstanken om motsatsen kommer att följa Stoltenberg och tära på förtroendet för Norges bank.

I efterspeldiskussionen kring utnämningen har det också visat sig att finansminister Slagsvold Vedum inte hade förstått att styrelseordföranden i Oljefonden inte ska delta operativt i förvaltningen. Saken blir inte klarare eftersom Støre själv tidigare i en intervju i Financial Times slog fast att oljefonden skulle bli mer politisk.

Till saken hör att Jens Stoltenberg av tjänsteskäl kan tillträda sitt nya jobb först i höst. Till dess kommer Ida Wolden Bache att vara vikarierande chef för Norges bank.

Publicerad i Svenska Dagbladet 13 februari 2022

Read More

Ryssland vill inte att Sverige ska bli medlem i Nato. En annan fråga är varför vi inte redan är det. I en debatt inför EU-valet 2019 besvarades frågan med hänvisning till andra världskriget. Att Sverige inte drogs in i kriget förklarades med att ”vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss direkt på någon sida”. Och att det ”grundläggande är att vi hela tiden jobbat med neutralitet och alliansfrihet”.

Svaret gavs av Heléne Fritzon, tidigare migrationsminister och nu delegationsledare för de svenska Socialdemokraterna i EU-parlamentet. I verkligheten var Sverige neutralt först på Hitlers sida (för att hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). 

Till skillnad vad många tror i och utanför Sverige är varken alliansfrihet eller neutralitet utgångspunkten för frågan om relationerna till Nato. Neutraliteten är bortskriven ur den säkerhetspolitiska doktrinen och den militära alliansfriheten är inte friare än den ofta av utomstående betraktare beskrivs som ett de facto-medlemskap i Nato. 

*** 

Under andra världskriget förklarade sig Sverige stå neutralt i förhållande till de krigförande staterna. Med det kalla krigets inträde skrevs den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, som kompletterades med en ”dold allians” med Nato via bilateralt samarbete med Nato-länder. 

Att Sverige ingick i Nato:s krigsplanering kan illustreras med att det 1956 stationerades en topphemlig styrka i Norge vars uppgift var att atombomba sovjetiska mål i DDR, Finland, Baltikum och Polen. I kalkylen ingick att riskfritt flyga över svenskt luftrum. Styrkan existerade åtminstone till mitten av 1970-talet. I krigsspel på 1980-talet var svensk medverkan en del i Nato:s marina strategi.

Försvarssamarbetet stärkte det gemensamma försvaret mot Sovjetunionen och verkade krigsavhållande.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev neutraliteten allt mer uttunnad. 1992 reducerades neutraliteten till ett möjligt förhållningssätt och med fokus på närområdet: ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Sveriges medlemskap i den politiska alliansen EU blev nästa omslagspunkt i doktrinen och i utrikesdeklarationen 2002 slog utrikesminister Anna Lindh fast att ”hot mot freden och vår säkerhet” bäst hanteras tillsammans med andra länder. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt medan neutralitetspolitiken ”hade tjänat oss väl”. EU beskrevs som en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig i Europa och som Sverige är medlem i.

2009 lanserade Försvarsberedningen en solidaritetsförklaring som sedan antogs av riksdagen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Och med det viktiga tillägget att reaktionen också skulle kunna innebära militärt bistånd. 

Solidaritetsförklaringen är dock ensidig, och Sverige kan därför inte med automatik räkna med bistånd i händelse av ”elände”. Vi-får-hoppas-på-det-bästa-doktrinen har därför stagats upp med ett allt intensivare försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilateral basis. Sverige har krigat för fred under Nato-flagg, deltar i Natoövningar med artikel fem i det konstituerande Nato-fördraget som utgångspunkt, har ett värdlandsavtal (HNS) på plats för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka (NRF). 

Sverige är en uppskattad ”premier partner”, men på icke-medlemskapets baksida finns begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Nato:s kollektiva trygghetsförsäkring. Och den behövs verkligen.

***

Länge gjordes bedömningen att ett angrepp mot Sverige var osannolikt, men sedan 2017 utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt faktiskt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt är att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum ses som ett sammanhängande stridsområde. Krigsplaneringen utgår dessutom från att Sverige inte kan klara sig på egen hand. Målet är att i väntan på hjälp kunna hålla ut i tre månader. Vägen fram till att klara av det är dock lång.

Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Trots att hotbilden svartnat ytterligare sedan dess går det fortfarande för långsamt. 2025 ska försvarsutgifterna uppgå till 1,5 procent av BNP.

***

Sverige har försatt sig i den sämsta av världar. Försvaret är inte hållbart – samtidigt som bindande säkerhetsgarantier saknas. Om Ryssland däremot skulle få gehör för sina röda linjer i en ny europeisk säkerhetsordning skulle Sverige inte kunna bli medlem i Nato. Inte heller skulle övningar tillsammans med förband från Nato-länder kunna ske i Sverige. I stället skulle Sverige tvingas in i Vladimir Putins egen intressesfär.

Svaret från regeringen Magdalena Andersson på de ryska kraven har varit att Sverige bestämmer själv över sin säkerhetspolitik. Men samtidigt har utrikesminister Ann Linde sagt att för svensk del går den röda linjen i förhållande till Nato vid ett medlemskap. Så i den delen sammanfaller Sveriges och Rysslands röda linjer.

Om Socialdemokraterna gav grönt ljus skulle det däremot finnas en bred majoritet i riksdagen för ett fullt medlemskap i Nato. Alla de fyra borgerliga partierna säger ja. Men Socialdemokraterna har gjort ett uttalat nej till en del av doktrinen.

Som ett slags mellanlösning har en majoritet i riksdagen bestående av de fyra borgerliga partierna och SD – som dock är emot medlemskap – ställt sig bakom kravet att Sverige liksom Finland gjorde redan på 1990-talet ska uttala en option om att söka medlemskap. Men i verkligheten behövs den inte, eftersom möjligheten att söka är Nato:s policy. Den löser inte heller det svenska dilemmat. Grunden för säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara att leva på hoppet om hjälp.

Socialdemokraterna säger nej också till en option. Medlemskap är ett politiskt tabu – trots det hemliga samarbetet med Nato-länder under kalla kriget och det öppna med Nato efter Sovjetunionens fall. Partimytologin trumfar kunskapen.

För många socialdemokrater representerar föreställningen om Olof Palmes alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen fortfarande en storhetstid som rättrådig moralisk stormakt att drömma sig tillbaka till. Supermakterna USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Ett exempel på det närmast religiösa förhållningssättet är när Peter Hultqvist – då ordföranden i riksdagens försvarsutskott – mötte propåer om att Sverige borde som Finland utreda för- och nackdelar med ett medlemskap. Svaret blev att han inte motsatte sig en utredning, men oberoende av slutsatserna skulle Socialdemokraterna fortsätta att säga nej.

Så blev också fallet när utredningen presenterades 2016 med en huvudslutsats om att ett svenskt medlemskap skulle ”öka den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Och opinionen då? Ja, den har över åren blivit mer positiv. I en färsk pejling fördelar den sig nu ungefärligen lika mellan ja, nej och vet ej. Kort sagt, svenskarnas ”identitet” kopplad till tron på alliansfrihet och neutralitet förändrar sig, blir mer realitetsorienterad.

Publicerad i Smedjan 11 feb 2022.

Read More

Carl Bildt var trendsetter till vår tids twitterdiplomati, men brevskrivandet har fått en renässans på ryska UD, som verkar ha fångat upp den gamla slagdängan:

Ett brev betyder så mycket
Mycket mer än man tror
Blott några enkla små rader
Det gör glädjen så stor

Uppfordrande ton från Lavrov

Utrikesminister Ann Linde utropade dock knappast ”Å så kul med brev från Sergej!”, när den senaste korrespondensen (pdf) damp ned i Arvfurstens palats. I en uppfordrande ton begär utrikesminister Lavrov svar på frågan hur Sverige ska säkerställa den europeiska säkerhetsordningen.

Brevet är en uppföljning på de mycket långtgående krav som i december riktades till USA respektive Nato. I praktiken var dessa en begäran om en rysk intressesfär, som också Sverige skulle ingå i.

Med mindre variationer har brevet skickats till medlemmar i EU och Nato. EU och Nato har, klagar man, flyttat fram sina positioner i riktning Moskva. Därmed bryter man med avtalsformuleringen från OSSE-toppmötet i Istanbul 1999 om att ingen stat ska stärka sin säkerhet på någon annan stats bekostnad. Men om man läser hela avsnittet i den delen av stadgan (pdf) för europeisk säkerhet framgår att problemet i verkligheten handlar om Ryssland.

Finland avfärdar rysk ”maskirovka”

Den finske presidenten Sauli Niinistö har avfärdat brevet med hänvisning till att det inte innehåller något nytt och att syftet snarast är att skapa förvirring i väst. Det är så att säga en del i den ryska informationskrigföringen. Som sådan ingår den i ett brett spektrum av agerande med syfte att vilseleda för att dölja Putins verkliga intentioner. Kort sagt, det som med en rysk militärteknisk term heter maskirovka.

Är truppförflyttningarna vid gränsen till Ukraina inledningen till en ny invasion? Är inseglingen av landstigningsfartyg i Östersjön upptakten till angrepp mot Gotland? Och vad betyder det att fartygen i stället förflyttats till Svarta havet?

Och så vidare. Och allt är möjligt.

Politiskt förtryck på hemmaplan

Ingen vet hur den ryska målbilden ser ut. Kanske ska drömmen om Storryssland förverkligas med en ny invasion av Ukraina. Kanske nöjer man sig med att säkerställa att Ukraina inte kan bli ett demokratiskt föredöme. Kanske handlar det om något annat.

Det vi vet är att Putin har positionerat Ryssland som stormakt, Belarus är i ryska händer och den militärstrategiska geografin har radikalt förändrats med rysk trupp vid Belarus gräns till Ukraina, Polen och Litauen. I skuggan av krisen har man dessutom i lugn och ro ytterligare kunnat trappa upp för det politiska förtrycket på hemmaplan – också det en vinst. Putin har flyt.

Press på väst

Det genomgående mönstret är att Ryssland hela tiden sätter press på väst i hopp om att konfliktskygga ledare ska vika undan. Också därför var det viktigt att Försvarsmakten vidtog beredskapsanpassade åtgärder bland annat på Gotland när temperaturen ökade under julhelgen. Typiskt nog ledde detta till anklagelser från Kreml om aggressivt agerande från svensk sida.

Det är den vanliga ryska propagandabilden. Vill man veta sanningen är det en god tumregel att utgå från motsatsen till vad som hävdas i Kreml. Så även med den senaste posten från lögnens rike.

Sveriges svar bör vara skarpt

Ryssland har brutit mot Helsingforsavtalet, OSSE:s grundstadga och grundakten mellan Nato och Ryssland. I Budapest ingicks 1994 ett avtal i vilket Ryssland förband sig att respektera Ukrainas suveränitet och gränser, som uteslöt hot ett användande av militärt våld mot landets territoriella integritet och politiska oberoende. Avtalet uteslöt också ekonomiskt våld.

Allt i utbyte mot att Ukraina som då var världens tredje starkaste kärnvapenmakt, överlät kärnvapnen till Ryssland.

Ann Linde lär i något format skicka ett avvisande svar till Lavrov. Det bör vara skarpt. Och följas upp med tyst diplomati i form av åtgärder för att här och nu för att öka försvarsförmågan. Styrka är det enda språk som Putin förstår.

Och så behöver vi prata mer om det där med Sverige i Nato.

Krönika i Altinget 4/2 2022.

Read More

I söndagens Agenda medverkade försvarsminister Peter Hultqvist (S) i debatt om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Han var exalterad redan från start och fortsatte sedan med uppläxning av motdebattanterna från M och SD. I stället för att söka kontaktytor,  skambelades förslagen om att stärka försvaret i närtid, liksom den Nato-option som en majoritet i riksdagen tagit ställning för.

Vänsterpartiet ville för sin del ha mindre samarbete med Nato och mindre pengar till försvaret (och mer till ”välfärden”). Om detta var Hultqvist tyst.

Allt eftersom tiden gick blev Hultqvist allt rödare i ansiktet – och det kan inte ha varit något annat är skammens rodnad när han hörde hur de egna orden föll. Allt medan han gick på med en i Agenda sällan skådad tillplattande härskarteknik. Budskapet var att inget som regeringen redan gör, kan göras bättre.

Anfall kan vara bästa försvar i debatt i underläge, men det är inte detsamma som att det är bra för rikets säkerhet. Hultqvist har helt rätt i att det tar lång tid att återuppbygga den nationella försvarsförmågan. Det återstår dock att lägga fram bevis för ståndpunkten att en förstärkning i närtid utöver det som ingår i försvarsbeslutet, skulle skada återskapandet av försvarsförmågan. Det är inte självförklarande, om man säger så.

Det är lika svårt att förstå varför hänsyn inte ska tas till att hotbilden ser dramatiskt mycket sämre ut nu, än när försvarsbeslutet klubbades 2020.

Tvisten kan slitas genom en enkel fråga till ÖB Micael Bydén om en ”shoppinglista” för förmågelyft utöver plan.Det är ett arbete som inte kan vänta till den i försvarsbeslutet till 2023 inplanerade kontrollstationen. Och det måste få kosta. 2025 bör Sverige ha uppnått Natos tvåprocentsmål för försvarsutgifterna i stället för planerade 1,5 procent av BNP. Prislappen är billig om krisen eller kriget kommer – och ännu billigare om avskräckningen bevarar freden.

I den mycket spända situation som råder stavas ordet ansvarstagande ”här och nu”- satsningar redan i vårbudgeten. Om inte S kan säga farväl till det rådande försvarsekonomiska mantrat ”vi betalar inte”, bör de borgerliga och SD köra över regeringen.

Försvarsministern var lika von Oben i fråga om den säkerhetspolitiska doktrinen. Kraven på en Nato-option avfärdades med ord som ”pyssla med” och ”experimentverkstad”. Farligt, farligt, menar Hultqvist med hänvisning till den rådande spänningen. Men vaktslåendet om den säkerhetspolitiska balansen och stabiliteten är en del av den säkerhetspolitiska partiliturgin.

Det är en paradox att regeringens fastslående att Sverige själv väljer säkerhetspolitisk linje, i praktiken både innebär motsatsen och ett accepterande av Kremls verklighetsbeskrivning. Medan det nu dras upp röda linjer i förhållande till hur andra stater ska agera, har regeringen en egen röd linje. Och den går vid ett svenskt Nato-medlemskap. Så kravet från Moskva har regeringen uppfyllt alldeles på egen hand.

Allianslösheten ökar Sveriges handlingsfrihet, brukar det sägas av dess försvarare. Men det vi i själva verket säger är att det inte alls – trots vår egen ihopsnickrade ensidiga solidaritetsdeklaration – är säkert att vi ställer upp för andra. Är det den signal som vill skicka till dem som vi hoppas ska hjälpa oss? Med medlemskap i Nato skulle vi omfattas av försvarsalliansens trygghetsgaranti. Vilket är bra också med tanke på att vi sett från ryskt perspektiv redan är en del av Nato.

Med tanke på att samtal om försvar och säkerhet är en sällanvara i SVT hade man kunnat hoppas på mer än den uppvisning i arrogans som ”arge magistern” bjöd på. Samtidigt blev det glasklart varför Försvarsberedningen bör kallas in både i syfte att se på förmågelyft och säkerhetspolitisk doktrin. Regeringen mäktar inte uppgiften att leda det arbetet på egen hand.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 feb 2022.

Read More