Uten grensehandelen som sikkerhetsventil villdet vært duket for et matopprør i Norge. Og kanskje burde det bli det.

Den hyllede TV-serien Lilyhammer er fantastisk morsom underholdning, men faktisk mer enn som så. Det som gjør serien så severdig, er at den er et speilbilde av Norge.

En karikatur, ja vel, men som med alle karikaturer er det en del å lære.

For eksempel at det er tacos som gjelder som den tradisjonelle norske fredagskosen.

Matvareprisenes Mekka

Dette er likevel ikke noen særnorsk tradisjon, men finnes også i et annet fredagskosende land. I den svenske valgkampen 2010 ble det avslørt at både Fredrik Reinfeldt og Anders Borg fredagskoser seg med akkurat tacos. Eller, for Reinfeldts del, noen ganger pølse.

Selv foretrekker jeg å fredagskose meg med entrecôte som har hengt og mørnet, og lurte derfor på hvor hyggelig det ville bli å flytte til de høye matvareprisenes Mekka.

Og de høye prisene er ikke bare en myte. I en rapport fra Eurostat i sommer fremgår det at Norge er i en klasse for seg med et prisnivå som er 86 prosent høyere enn EU/EØS-gjennomsnittet (Sverige ligger 24 prosent over snittet.)

For å finne den rette råvaren til fredagskosen pleier jeg nå å titte innom hos kjøttmannen i den lille butikken på hjørnet.

Prisen på ordentlig godt kjøtt er faktisk ikke høyere enn da jeg handlet i det store varehuset NKs matvarehall i Stockholm.

Der koster entrecôte som har hengt og mørnet, mellom 440 og 500 kroner kiloen, avhengig av merke. Det er naturligvis svenske kroner, men om man tar hensyn til høyere produksjonskostnader og lønninger på denne siden av Kjølen, er prisen stort sett den samme.

Kort sagt, helgen er reddet.

Stemmer det?

Nå har jeg altså ikke noen fredagsangst, men har vært aller mest forundret over den store prisdifferansen når det gjelder «søppelmat» som frossenpizza. For å se om inntrykket mitt virkelig stemte, tok jeg noen smaksprøver på priser i en vanlig matbutikk i Oslo og på eksklusive NK.

Kiloprisen på pizzaen var 124 norske kroner i nærbutikken og 69 svenske kroner på NK.

Prisen på god hard ost (ekstralagret Grève og Jarlsberg) skiller seg ikke nevneverdig fra hverandre. Industri-ost i skiver kan man like fullt kjøpe for 69 SEK/kilo, mens man i nærbutikken må punge ut med 113 NOK/kilo. 77 SEK/kilo for «rampebacon» i Stockholm kan sammenlignes med 199 NOK i Oslo. For «finbacon» er prisen 113 SEK/kilo mot 380 NOK.

Og så videre.

Planøkonomi

Jeg antar at uten grensehandelen som sikkerhetsventil ville det være duket for et matopprør i Norge. Og kanskje burde det bli det. Reguleringen av jordbruket synes å være rene planøkonomien. Konsumentene og skattebetalerne får ta regningen.

Matlandet Norge har naturligvis forandret seg i takt med reallønnsøkninger og nye vaner.

Borte er den tiden – i alle fall i Oslo – da manuelle disker for det meste lyste ved sitt fravær i matbutikkene. Småbutikker og mathaller tilbyr mulighet for kompletteringskjøp eller det motsatte, avhengig av lommebok og meny. Borte er også – håper jeg – den tiden da man «in the middle of nowhere» til poteter, kjøttkaker og brun saus kunne servere grønnsaker i form av kokt makaroni.

Norge tilbyr kulinariske fornøyelser i toppklasse, både når det gjelder råvarer og kokker.

Men det oser av falskhet i den pretensiøse reklamen som går ut på at norsk mat er verdens beste – og at det kun er det beste som duger til nordmenn.

Skrekkopplevelse

Etter mine prøvekjøp å dømme smaker en litt enklere, middels dyr entrecôte for ca. 250 kroner/kilo veldig mye mørere når den er innkjøpt på NK enn i nærbutikken. Matbutikkene bugner av ferdigskivet i plast. Omelett som ferdigmat kan ikke beskrives som noe annet enn en skrekkopplevelse.

Ifølge OECDs siste oversikt over jordbruksstøtten, får norske bønder i snitt 60 prosent av inntektene sine fra staten. Er det verdt pengene?

Å ha en høy selvforsyningsgrad er viktig av beredskapshensyn, og er derfor verdt å betale for (hva som er et rimelig nivå, er det likevel ikke helt enkelt å slå fast.)

Jeg kan også ha forståelse for viljen til å bevare både en levende landsbygd og de åpne landskapene. Det er slik man vil ha det – ikke gjengrodd og dødt. Men det er nærmest kulturpolitiske innslag i systemet med jordbrukssubsidier og tollmurer, noe som innebærer at det gårdene høster egentlig er biprodukter. Den slags støtte burde likevel være mulig om matvaremarkedet ble åpnet for den økte konkurransen som matlandet Norge burde ha godt av.

Nådestøtet?

Situasjonen er virkelig ille hvis det er en korrekt beskrivelse når Senterpartiets leder Liv Signe Navarsete hevder at en reversering av ostetollen vil innebære et nådestøt mot bøndene og matindustrien. Er ikke det i så fall å forkaste den nåværende jordbrukspolitikken?

Eller er det bare et uttrykk for en vedvarende alarmtilstand hos en kravstor særinteresse?

Jeg snakket med ostemannen i den lille butikken om hvor bra det er at norske bønder nå satser på å utvikle produktene sine, og foreslo at jeg i stedet for å kjøpe fransk til kvelden skulle prøve noen av de nye norske gårdsostene. Ostemannen svarte kort og godt: Ikke gjør det.

Men det skal jeg naturligvis gjøre.

KRÖNIKA I VERDENS GANG 13/12 2013.

Gästledare SvD 29/11 2013

Efter nästan två veckor av intensiva sonderingar är resultatet av valet till Stortinget klart. Ja, i alla fall klarare.

Den fyra partierna i den ”icke-socialistiska” oppositionen hade före valet – i händelse av en majoritet – bundit sig för ett regeringsskifte. Erna Solbergs stora politiska projekt om att få leda en fyrpartiregering gick dock inte – och som dagarna av förhandlingar utvecklades var det inte helt oväntat – i uppfyllelse.

I stället blev beskedet i går kväll att Høyre och Fremskrittspartiet går vidare i syfte att bilda en tvåpartiregering, men inte ensamma utan med ett ”bindande” avtal om stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Venstre har hela tiden varit mer på för en fyrklöver än KRF, men också inom V har motsättningarna varit stora kring frågan att göra gemensam sak i regering med Fremskrittspartiet. Och det har inte bara handlat om invandringspolitiken utan om ett helt spektrum av politiska frågor.

Humöret hos de fyra partiledarna var utomordentligt gott när uppgörelsen presenterades vid gårdagskvällen presskonferens. Det kändes äkta när man turades om att prisa varandra och blev en uppvisning i enighet. Samtidigt var huvudbudskapet inte ”vi” utan ”jag, jag”. Det var bara Solberg som tonade ned det egna partiets vinster i förhandlingsspelet. Kort sagt, blev det också en uppvisning i oenighet.

Att jämföra med Alliansen 2006 blir som natt och dag.

Avtalet handlar om procedur i Stortinget (välja varandra i första hand) och punktar upp en del av den framtida politiken. Man beskriver det själva som historiskt långtgående. Och det är en skiss till delar av en regeringsförklaring.

Alla som har varit rädda för Fremskrittspartiet kan notera det särskilda protokoll som stadgar att det ska bli en ny engångsamnesti för gömda barn utan asylrätt och att avvisningar av personer som fått avslag på ansökan om asyl ska ske snabbare. Det förstnämnda vill FRP absolut inte ha (och inte heller Arbeiderpartiet). Det senare har FRP drivit men det kan knappast beskrivas om en mer restriktiv flyktingpolitik. I övrigt sägs också i avtalet att Norge ska hylla de internationella konventioner rörande flykting- och asylpolitik som man anslutit sig till, något som FRP flaggat för att man borde strunta i.

Integrationen ska prioriteras.

Handlingsreglen som stadgar hur mycket politikerna kan ta i anspråk av intäkterna från olja och gas ligger också fast. Det har varit en annan orospunkt vad gäller FRP.

Siv Jensen och FRP har visat sig villig att betala mycket för att för första gången i partiets 40-åriga historia komma i regering. I valrörelsen blottlades en konflikt inom det populistiska partiet och förhoppningsvis ska regeringsmedverkan leda till att den fraktion som inte står bakom främlingsfientlighet ska få vatten på sin kvarn. Det är förstås ovisst hur det kommer att gå för “liberalisterna”och om partiet håller i hop i mötet med det ansvar som regeringsmedverkan kräver.

Samtidigt kan det noteras hur mycket V och KRF har fått genomslag för – trots att de alltså inte ställer in sig i regeringsledet. Det gäller till exempel också stopp för ny oljeutvinning i Arktis och bibehållen kvotering av föräldrapenningen.

Det har varit mycket dramatik och spekulationer kring regeringsbildandet, men när den väl är på plats om några veckor och Erna Solberg läser upp regeringsförklaringen kommer det mesta i Norge att förbli sig likt. I hög grad formulerar den ”icke-socialistiska” opposition som nu ska styra och ställa i Stortinget sin politik stående på Arbeiderpartiets planhalva när det gäller problemformuleringar och därmed lösningar.

Men det blir skillnad i retorik, tonfall och politisk inriktning. Andra värden kommer att lyftas fram.

Och en del nya lösningar.

Och politiska stormar kring sådant som kommunsammanslagningar och lättnader i arbetslagstiftningen.

Och Erna Solbergs fyrklöverdröm hålls vid liv. Avtalet mellan de fyra avslutas med en stående inbjudan till V och KRF att ta steget från konstruktiv opposition till att dela regeringstaburetterna.

”Kan det hende at Erna ikke er interessert i gjøre noe med fedme og inaktivitet fordi hun er skamfull på hennes egne vegne?”

Det var den inte helt lyckade tweet som en Sosialistisk Ungdoms valarbetare lade ut i slutspurten på valrörelsen inför Stortingsvalet. Tweeten försvann snabbt och det pudlades febrilt.

Fadäsen är ett uttryck för den desperation som råder inom Sosialistisk Venstre inför den väldigt konkreta risken att inte klara spärrgränsen. Under åtta år i regeringsställning tillsammans med Arbeiderpartiet och Senterpartiet har SV malts ned av tvånget att ta ansvar. Detta har krattat manegen för ett nytt grönt protestparti som kanske kommer in i Stortinget – och då i hög grad med stöd av SV:s tidigare väljare. Budskapet: nolltillväxt och fotriktiga skor.

Men det är flera fall av stridens hetta som har gett fadäsutslag. Erna Solbergs man anklagade medierna för att vara ut efter att skada frugans parti. Att det räckte med pudel och kram från Solberg för att stilla stormen är ett exempel på att vinden blåser med Høyre. Det understryks av att Solberg gjort en del misstag men inget tycks bita.

Och i mötena med Jens Stoltenberg är Solberg lugnet i stormen medan statsministern framstår som belärande och arrogant. Tankarna kan gå till duellerna mellan Palme och Fälldin. ”Fälldin” vinner den här gången också.

Solberg har också klarat av att hantera den i och för sig relevanta frågan om hur en Høyreledd regering ska se ut efter en eventuell valseger och vilket dess program blir. Det spretar rejält politiskt mellan Høyre, de två mittenpartierna (Venstre och Kristelig Folkeparti) och populisterna i Fremskrittspartiet men det råder enighet om viljan till regeringsskifte. Risken finns också att något mittenparti ramlar ur (i sådana fall KrF).

För att manifestera sin enighet gjorde man i dag ett gemensamt utspel: Man är enig om hur köerna ska kortas till missbruksbehandling.

Rätt mycket återstår alltså att komma överens om.

NRK:s MENINGSMÅLING UKE 36

Alle partiene som er på Stortinget i dag ligger over sperregrensen på NRKs måling tre dager før valget. Frp går litt ned, men lå uvanlig høyt på forrige måling. Også Rødt og Miljøpartiet ligger an til å komme inn med ett mandat på Stortinget ifølge denne målingen.

I mandat motsvarar det 96 av 169 mandat för de ”icke-socialistiska” partierna.

Det skiftar dock rätt mycket i olika mätningar (också i fråga om H eller AP blir störst) utom i fråga om en sak: regeringen förlorar.

**

I valkampanjen har AP tecknat en bild av en hotande katastrof om Høyre kommer till makten – och som inte minst LO-förbund har kampanjat med. Inte minst har man använt sig av allians-Sverige som worst-case-scenario. Det nya Høyre är dock snarast en light-version av de nya moderaterna som i hög grad forsar i opinionen på basis av Arbeiderpartiets sätt att formulera problemen.

Det betyder inte att ett regeringsskifte är utan betydelse när det gäller vård, skola och omsorg – som också i Norge är toppfrågorna. Utblicken är trots allt annorlunda (även om den förstås skiljer sig mellan partierna). Tänket blir mer format nerifrån (individen) än uppifrån (staten). AP:s idé om att gå vidare med kvotering, bland annat till dagis, lär det inte bli något av med.

Det blir inte fritt spelrum i en ny regering för attityder som LO-ordföranden Gerd Kristiansen gav uttryck för när hon hävdade norska kvinnor använder morsrollen som undanflykt för att inte jobba heltid – och där valfrihet inom ”välfärden” kan användas som ett fult ord.

Överhuvudtaget blir det en bättre maktbalans när LO inte får samma dragningsrätt på politiken.

Det blir också slut med den typ av politisering som ledde till att Borgarting lagmannsrett i våras fällde den norska staten för brott mot jämställhetslagen när man anställde 2008 en Louise K Dedichen som ny chef för den norska försvarshögskolan. Det är OK att ge en kvinna företräde vid lika kvalifikationer men rätt kom fram till att kontreadmiral Dedichen (hon fick den rangen på köpet) var mindre kvalificerad. Hon fanns inte ens med på försvarsstabens lista över vilka tre sökande som ansågs vara toppkandidaterna) men försvarsdepartement gjorde bedömningen att ”en kvinne vil kunne bidra til å profilere Forsvaret på en svært positiv måte”.

Samma år som hon utnämndes spelade hon med i den norska filmkomedin Lange flate ballær II.

Staten dömdes att betala ett skadestånd på 700 000 NOK och advokatkostnader på 600 000 NOK.  Dedichen har sökt jobbet som ny ÖB.

Arbeiderpartiet har levt högt på att honnörsord som ansvar och kompetens. En aspekt av 22. juli-kommisjonens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya var att den blottlade motsatsen. Alldeles oavsett hur ett regeringsprogram signerat Erna Solberg kommer att se ut är ett skifte en möjlighet att få en bättre fungerande relation mellan politik och förvaltning. Norge mår också bra av ett skifte för att bryta upp ingrodda nätverk som bland annat visats genom till statliga bolag med stark bismak av politisk och vänskapskorruption.

***

På fredagskvällen gick den avslutande partiledardebatten av stapeln i NRK.  Det blev en riktigt bra debatt med spänst och hårda frågor. Att den skulle ändra på valutgången är dock inte fallet, utan snarare tvärtom. Nu är det klart, tänkte jag.

En sak som borde ha tagits upp är den Norgerapport som IMF presenterade häromdagen och som refererades så här i Dagbladet. 

”Antallet timer vi arbeider er også lavere enn i andre avanserte økonomier, og det er nesten ingen som jobber så lite som nordmenn, slår IMF fast i rapporten. Vi har de høyeste lønningene og den laveste produktiviteten. Og hvis den oljerelaterte fastlandsøkonomien holdes utenfor blir økningen i lønnskostnadene enda høyere.”

Man har det bekvämt men det håller inte i längden.