Claes Arvidsson

Archive
Polen

Det var som en installation. Allvarlig och blek stod hon på trottoaren, när jag i somras promenerade förbi presidentpalatset i Warszawa. Med en polsk fana i fast grepp utgjorde den medelåldriga damen hedersvakt bredvid en blomstergärd och ett inramat foto av Lech Kaczynski. Framför gruppen hade det formats ett kors av ljuslyktor i Polens rödvita färger.

Jag förstår sorgen men varför går man inte vidare, tänkte jag. Trots att Lag och rättvisa (PiS) i år vann presidentvalet i maj och parlamentsvalet i oktober med hjälp av nya fräscha ansikten (Andrzej Duda respektive Beata Szydlo), är det som om tiden stått stilla.

Flygkraschen i Smolensk 2010 var en nationell tragedi. Med på regeringsplanet – i luften för en minneshögtid för Katynmassakern 1940 – fanns ett brett spektrum av den politiska eliten med president Lech Kaczynski i spetsen. I stället för att acceptera att det var en olyckshändelse odlar dock den omkomne presidentens tvillingbror Jaroslaw och PIS en konspirationsteori med Europeiska rådets ordförande, den tidigare premiärministern Donald Tusk, ibland som huvudanklagad.

Den nya regeringen har tagit vid där den förra PIS-regeringen hastigt slutade 2007 – och mot bakgrund av att partiledaren nu som då heter Jaroslaw Kaczynski är det inte förvånande. En skillnad är att Kaczynski som då var premiärminister, nu inte har någon formell maktposition utan styr från baksätet. En likhet är viljan att lägga ett politiskt raster över institutioner som ska vara oberoende (Riksbanken respektive Konstitutionsdomstolen).

Tyvärr finns det en logik i att Kaczynski diggar ungersk Orban-style. Och på flera sätt. Som ny koordinator för säkerhetstjänsterna har det tillsatts en Kaczynski närstående, som i våras dömdes till tre års fängelse för brott begångna vid en anti-korruptionsmyndighet. Domen var överklagad men innan rätten hunnit säga sitt hann presidenten före och gav nåd. Klappat och klart.

Kulturministern har råkat i blåsväder för att lägga en politisk näsa i blöt i fråga om en pjäs av Jelinek. Som politiskt hantverk är det amatörmässigt men samtidigt är det förstås avslöjande. Det var det också 2007 när det varnades för att Tinky Winky på barn-tv kunde vara försåtlig homosexproganda.

Det nationalkonservativa PIS vill ha respekt men bjuder på demonstrationspolitik i form av att plocka bort EU-flaggan som tidigare flankerat den polska vid regeringens presskonferenser. Trots att man knappt har hunnit värmt upp piedestalerna har regeringen valt konfrontation med EU i fråga om miljö och flyktingar. Kompromiss är inte PIS starka sida.

Under Tuskeran blev Polen i kraft av politisk stabilitet och stark ekonomisk tillväxt på hemmaplan i kombination med en vilja att vara medspelare i EU och pådrivande i Nato, ett land att räkna med. Utan en kraftigt stigande lärokurva är det nu i stället självmarginalisering som väntar på bortaplan och ekonomiska problem hemmavid.

Polen behövde förnyelse efter åtta år med Medborgarplattformen, men inte det här. Det är Europa 2015.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/12 2015.

Read More

Pojken i jeans och grön t-tröja som stod framför Jan Matejkos monumentala målning Rejtan (1866) på det kungliga slottet i Warszawa, kunde väl vara 8-9 år. Han stod där blickstilla, som en symbol för historiens betydelse i Polen. Målningen visar en emotionellt laddad protest mot Polens första delning 1773 och är en ikonisk manifestation av polsk nationalism.

I det offentliga rummet är Polens moderna historia påtagligt närvarande. Under de senaste 25 åren har vi återfått möjligheten att bestämma själva, står det på en trottoarutställning om frigörelsen från kommunismen. Här och var finns bilder av påven Johannes Paulus II. Och förstås även Solidaritetsledaren Lech Walesa. Att Polen på 1980-talet visade vägen till friheten är en känsla till nationell stolthet.

Gatubilden i Warszawa – nyrenoverad och nybyggd på höjden – är en avspegling av hur Polen förändrats från grå socialrealism till europisk modernitet. Politiken har varit hyggligt stabil. BNP per capita har mer än fyrdubblats sedan kommunismens fall. Finanskrisen har varit som en västanfläkt i förhållande till betydligt kyligare vindar i andra stater i det forna östblocket.

I EU har Polen sökt en ledarroll bland annat genom radikalt förbättrade relationer med Tyskland. Att premiärminister Donald Tusk förra året valdes till ordförande i Europiska rådet är ett framgångskvitto så gott som något. Den resoluta satsningen på att rusta upp försvaret är ett exempel på att Polen också stigit fram i Nato-kretsen. Det är väldigt välkommet att man intar och driver på för en realistisk hållning i relation till kriget i Europa.

Under ledning av Medborgarplattformen har Polen blivit ”bäst i klassen”, men efter åtta år ser det nu ut som om väljarna vill ha något annat. I presidentvalet förvandlades en given vinst till en förödmjukande förlust. Inför parlamentsvalet i oktober leder Lag och rättvisa, det största oppositionspartiet, i opinionsmätningarna.

Det finns flera förklaringar. Väljartrötthet brukar infinna sig efter två mandatperioder. Eva Kopacz har inte lyckats fylla Tusks plats. En avlyssningsskandal (om än med oklart innehåll) har inte heller hjälpt. Viktigare är kanske att den dominerande ”berättelsen” inte längre handlar om framgång, utan om ekonomisk ojämlikhet och osäkra villkor på arbetsmarknaden.

Establishment är ute. I presidentvalet hade rocksångaren och populisten Pawel Kukiz en punkt på programmet, införande av enmansvalkretsar. Han fick en femtedel av rösterna och 40 procent från dem under 29 år. Det är en generation som tar friheten för given, och snarare tenderar att jämföra sig med livet i ett rikare Västeuropa i dag än då, under fattig-kommunismen. Kukiz siktar nu på parlamentsvalet. Vänstern har bildat en ny organisation och ställer sitt hopp till Tillsammans. Ett nytt liberalt parti utmanar Medborgarplattformen, och så finns förstås Lag och rättvisa under ledning av Jaroslaw Kaczynski som är sig likt.

Frågan är om inte Polen är på väg in i en ny fas som gör politiken mer spännande men som också reser frågetecken om vart man är på väg. Polsk riksdag?

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 15/6 2015.

Read More

Hvorfor ikke skape en møteplass, fremfor å ta Erlend Loe i øret for hans fremstilling av polakker i Kampen for tilværelsen?

Lilyhammer er en verdenssuksess som på en stereotyp måte formidler et bilde av nordmenn og det norske samfunnet. Sett i lys av den polske ambassadør Stefan Czmurs reaksjon på NRKs såpe Kampen for tilværelsen er den nærmest å betrakte som en katastrofe for varemerket Norge.

Utenriksminister Børge Brende har allikevel ikke latt Utenriksdepartementet rykke ut med kritiske krav til et mer nyansert bilde av Norge. Brende ville heller ikke ha gjort det om Lilyhammer ble produsert i Polen.

I vår tid kan en slik måte å forsøke å styre mediebildet i offisiell retning på bare virke mot sin hensikt.

Det er en grei sak å slå ned på rene faktafeil, som for eksempel når Auschwitz beskrives som en «polsk konsentrasjons- og utryddelsesleir». Jeg har selv kranglet med de svenske myndigheter som har i oppgave å opplyse om at Holocaust var nazistisk og foregikk i et Polen okkupert av Nazi-Tyskland.

Tar Erlend Loe i øret

Noe helt annet er det å heve pekestokken, slik man gjorde fra polsk side i fjor i forbindelse med den tyske tv-serien fra andre verdenskrig Krigens unge hjerte, og som nå i Norge, der man tar Erlend Loe i øret for ikke å si sannheten – og hele sannheten. Eller, om jeg forstår Czmur riktig, så burde serien ikke ha blitt sendt før stereotype forestillinger om polakker i det norske samfunnet var fjernet.

Hvorfor ikke heller se Kampen for tilværelsen som en positiv erkjennelse av at det lever en stor gruppe polakker i Norge.

At polakkene er en del av Norge og som nettopp det – i likhet med svenskene – kan les av og fleipes med.

At man i stedet ønsker å legge lokket på, blir noe som ligner en polsk UD-klisjé. Da er det bedre å skape et rom for samtale.

Det går ikke, som Nina Witoszek riktig fremholder, å kreve av Loes manus at det skal omfatte alt som kan sies – og som går på tvers av NRK-stereotypien. Alt dette må derimot komme frem i andre mediesammenhenger. Men da kreves en innsats – ikke bare fra mediene selv.

Sverige er et eksempel på at det er mulig å skape et mer helhetlig bilde av Polen. Som når ambassaden i Stockholm arrangerer seminar i Riksdagen om Jan Karski & Raoul Wallenberg. Eller arrangerer en virtuell helg som gir stockholms borgere muligheten til å se og samtale med borgere fra Gdansk.

Fra Solidaritet til Stockholm Pride

Det polske instituttet har gjennom målrettet arbeid siden 2006 skapt en utadvendt møteplass mellom svensk og polsk med stor bredde. I programmet finnes selvfølgelig gamle travere som Chopin, men også moderne klassikere som få har hørt navnet på. Man satser på design. Poesi. Film. Discjockeys. Stockholm Pride. Samarbeider med teatre. Solidaritet. Kort sagt, Polen.

Et ønske om å møtes er blitt et kjennetegn i stedet for å stille nonchalante spørsmål ved øyeblikket og historien som kan sverte bildet av Polen. I dette møtet skapes muligheter til å vise frem nyanserte forestillinger for eksempel av antisemittismen. Slik det også gjøres i Polen.

DEBATTINLÄGG I AFTENPOSTEN 6/11 2014

Read More

När jag återigen ser på foton från ett polskt 1980-tal fångas jag av kraftfullheten och karisman hos den unge Lech Wałęsa. Bilderna återkallar också dramatiken. Hoppet och rädslan. När jag träffade Wałęsa för några år sedan frågade jag om hans drömmar under diktaturens tid. Svaret blev att han aldrig hade trott att han någon gång skulle få leva i ett fritt land. Men inget är omöjligt, tillade han.

Numera är Wałęsa en gammal herre. I höst när Andrzej Wajdas spelfilm Wałęsa – Man of Hope går upp på svenska biografer, ges möjlighet att förstå varför han är en av vår tids frihetshjältar.

Det är 25 år sedan Polen genomförde halvfria parlamentsval. Det var ett slags mirakel efter ett 1980-tal som hade sett den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet födas, strejker och undantagstillstånd. Som väntat förlorade kommunistpartiet valet men mer oväntat var förstås att man valde att acceptera resultatet. Och i Kreml valde Michail Gorbatjov, som blev ett slags återtågets hjälte, att göra detsamma.

Att det var möjligt att kasta av oket frigjorde en uppdämd våg av frihetslängtan. Visst hade modiga människor tidigare vågat stå upp för frihet och varit beredda att betala priset för dissidens, men exemplet Polen gjorde att så många fler klarade att resa sig mot förtrycket. Kommunistregimerna föll i Östeuropa, de baltiska staterna återtog sin självständighet och till slut – 1991 – upplöstes Sovjetunionen.

En röd diktatur som dödat egna medborgare i masskala och som tagit ifrån så många, många fler deras liv, hade upphört.

Historiens slut, var det en del som trodde sig se i demokratins och marknadsekonomins seger. Och visst finns det mycket att glädja sig över. EU:s utvidgning. Natos utvidgning. För en del länder, som till exempel Polen, har det gått bra. Här har politiken mognat, ekonomin tickar på och man söker sin roll på den europeiska scenen.

På andra håll kommer dementier av ”historiens slut”. Det gäller i det forna Östeuropa, men framför allt blir frågan var det ska sluta allt mer ödesmättad när det gäller Ryssland.

1989 har kallats ett Annus mirabilis och skildrats fint av Timothy Garton Ash i boken ”We the people” (Granta 1990). 25 år senare är det ett annat slags märkesår som flimrar förbi. Paralleller görs mellan Putins annektering av Krim och Nazitysklands av Sudet 1938, men likhetstecknen gäller också bristen på kraftfullhet i reaktionen.

1914 är ett annat år som blivit aktuellt på grund av Putinland. Skotten i Sarajevo blev den gnista som tände en präriebrand genom att dra i gång ett maskineri som blev dödligt självspelande. 2014 finns risk för att shit happens och att utvecklingen får sin egen logik.

2014 räcker det inte med att stå på knä; det är nödvändigt att stå upprest för Ukrainas rätt att gå sin egen väg. Och nog vore det klokt att stationera trupp från Natoländer i Baltikum och Polen för att minimera risken för ryska provokationer och att dessa ska leda till olyckshändelser. För att påminna om Wałęsa så är allt möjligt.

Gästledare Svenska Dagbladet 12/6 2014.

Read More