Vice statsminister Lövin visade fingret till Donald Trump när hon signerade regeringens klimatpropp omgiven av kvinnliga medarbetare. Det var roliga timmen i Rosenbad.

I samband med att Wallström fick audiens hos utrikesminister Lavrov i Moskva överräckte hon en diktsamling av Tomas Tranströmer som gåva. Och dedicerade boken med den egna dikten:

If there is a will – there is a way,
could be a motto of you, Sergej,
Thank you for welcoming me
to your land
easier now to stretch
out a hand.

Och så vidare.

Så blev det presskonferens där Lavrov i sedvanlig ordning tryckte in budskapet att bevarandet av ”Sveriges och Finlands alliansfrihet är avgörande för stabiliteten i Östersjöregionen och i hela Europa”. Wallström svarade att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva, men hon hade kunnat svara: instämmer. För det är ju så regeringen argumenterar för den militära alliansfrihet och mot ett svensk medlemskap i Nato. Kort sagt, Wallström låter busen definiera lösningen.

En konsekvens av Natofobin är bristen på klartext. Som i Afghanistanutredningen. Där sägs att det är ett svenskt intresse ”att främja en alleuropeisk säkerhetsordning och att värna det euroatlantiska samarbetet, inklusive en vital transatlantisk länk”. Sant. Det konstateras också att insatsen bidragit till att utveckla partnerskapet med Nato. Också sant.

Ett rakare sätt att formulera saken är att det viktigaste målet för Afghanistaninsatsen var att ge stöd till USA och säkra Natos trovärdighet. Ytterst i hopp om att solidariteten skall återgäldas Sverige i händelse av elände.

När det vid årsskiftet 2012/2013 stormade kring ihåligheten i försvars- och säkerhetspolitiken, lugnade statsminister Reinfeldt svenska folket med att det gick alldeles utmärkt att sova gott om natten. Härförleden bytte jag några ord med Peter Hultqvist och frågade då vad han oroar sig för under sömnlösa nätter. Hultqvist, visar det sig, sover gott i vetskap att han gör så gott han kan.

Tyvärr innebär det att försvarsministern ändå både säger njet till Natomedlemskap och raljerar bort kraven på mer pengar till försvaret.
Sömnlösheten överlåter han därmed åt andra. Till exempel ÖB Micael Bydén som i Försvarsmaktens offentliga budgetunderlag klargjort att han utan extra tillskott på 6,5 miljarder kronor inte kan genomföra försvarsbeslutet från 2015. Allvaret understryks av att ÖB i hemliga bilagor äskar mer än så.

För att summera: 1) Försvarsbeslutet 2015 var i utgångspunkten för klent, 2) utan ökade anslag går det inte att förverkliga och 3) det råder bred politisk enighet om att det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre sedan 2015 och att osäkerheterna framöver ökar.

Ändå är regeringens huvudlinje att hålla den gamla kursen. Det vore bättre med en politik för att hålla gränsen.

Gästledare i Svenska Dagbladet 10/3 2017.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten. Om några dagar skålar vi till de högstämda orden i Alfred Tennysons dikt. Hoppfullt. Glatt. Och det ska vi göra – trots att vi lever i en tid när de ljusa förhoppningarna i stroferna synes mer avlägsna än på mycket länge. Bisterhet är den nya normalen.

Som det officiellt har konstaterats gång efter annan har det säkerhetspolitiska läget försämrats. Och trots att orden är desamma innebär det att läget har blivit sämre för varje gång de uttalas. Putinland förstås – och efter årsskiftet en växande osäkerhet med Donald Trump i Vita huset. Bara för att ta två exempel ur högen av faktorer med direkt påverkan på Sverige.

Men insikten om att allt är i gungning är inte detsamma som att nynna med orkestern på Titanic. Det går att göra saker. Att lägga om kursen i försvarspolitiken har varit som att vända en supertanker men den har definitivt lagts om. Den naiva föreställningen om evig fred i Europa är borta.
Totalförsvarstanken har kommit tillbaka. Värnplikten är på gång att återinföras. I den färska utredningen Logistik för högre försvarsberedskap(SOU 2016:88) föreslås Försvarsmakten åter bli ansvarig myndighet för logistikförsörjningen (i stället för FMV). Inte minst är det viktigt att ledningskedjan i krigsförbanden hålls samman för att vid plötsligt behov kunna agera snabbt.

Utredaren Ingemar Wahlberg går nu vidare med en utredning av Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov. Det blir ett jättejobb att skaffa en överblick över status för befintlig materiel, leveranstider och mängdberäkningar för planerad ny materiel, och förstås behovet av nya förmågor. Mest spännande blir redovisningen av de materielbehov som inte ryms inom oförändrade ekonomiska ramar. Resultatet blir ett ingångsvärde inför försvarsbeslutet 2020.

Kursomläggningen sker längs två tidsaxlar. I närtid med fokus på att öka den operativa förmågan i ett anorektiskt försvar, och på sikt för att göra det något mindre smalt. Visst är det för lite och för sent – och i otakt med regeringens säkerhetspolitiska låsning i fråga om svenskt Natomedlemskap. Men ändå bättre än förr.

Kunskap är en tillgång också inom försvars- och säkerhetspolitiken. Den insikten speglas i betänkandet Forskning och utveckling på försvarsområdet, signerat av förre försvarsministern och statsvetaren Björn von Sydow. FoU är viktig för försvarsförmåga och civil industriell utveckling. Den bidrar till att göra Sverige till en attraktiv partner i utvecklingsprojekt eller för byte av information. Och kan tas i anspråk i utrikespolitiken.

Det spelar roll vad vi gör – och vad vi gör är avhängigt vad vi ser.

Därför är det ord i rättan tid när von Sydow pekar på det bakvända i att dra ned på den säkerhetspolitiska analysen i en tid när osäkerheten ökar. Han går motsatt väg, inte minst genom att föreslå att FOI får ett basanslag på 60 miljoner för strategiska forskningssatsningar. Det ger en grund- möjlighet att inte bara leverera forskning på områden som politikerna vill ha, utan också på sådana som de inte vill ha.

Om det sedan hjälper är förstås en annan sak.

Gästledare i Svenska Dagbladet 27/12 2016.