Ubåtskrisen, s 401-409 i Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Den 27: oktober 1981 upptäcktes en strandsatt sovjetisk ubåt på ett skär i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Sverige chockades trots att ubåtskränkningar var kända i militära kretsar sedan 1960-talet och en ubåt hade upptäckts och jagats vid Huvudskär i Stockholms södra skärgård hösten 1980. Med hjälp av turen hade nu en av skuggorna blivit synlig. Från sovjetisk sida hävdades att ubåt 137 kommit ur kurs på grund av fel på navigationsinstrumenten, men med tanke på platsen för grundstötningen var det osannolikt. Saken blev inte bättre av att den sannolikt var bestyckad med kärnvapen. Och inte heller när militären under de följande åren hittade nya skuggor.

Den borgerliga tvåpartiregeringen levererade en skarp protest efter ubåt 137:s grundstötning. Allt besöksutbyte avbröts. Socialdemokraterna stod på samma barrikad. Den 6:e november talade

Olof Palme på ett protestmöte på Sergels torg:

”Vi har samlats här för att med all kraft protestera mot den allvarliga sovjetiska kränkningen av svenskt terrortorium…Det är viktigt att Sverige med stor bestämdhet kunde avvisa denna kränkning. Det är också av utomordentligt stor vikt att vår protest och statsmakternas åtgärder bärs upp av en enig svensk folkopinion. Det finns ingen som helst anledning för oss att falla undan inför uppenbara kränkningar av vår rätt. Vi måste säga ifrån. Så har också skett. Vi har samlats här för att markera vår uppslutning kring den svenska neutralitetspolitiken.”*

Trots rapporterna om att kränkningarna inte upphörde tonades allvaret ned. I utrikesdebatten våren 1982 var ett genomgående tema att det inträffade var allvarligt, men inte så allvarligt att det förändrade Sveriges säkerhetspolitiska läge. Olof Palme framhöll för sin del – liksom han gjort på protestmötet på Sergels torg – att det inträffade visade hur viktigt det var att arbeta för en kärnvapenfri zon i Norden.

Det politiska läget komplicerades av att Sverige samtidigt förde förhandlingar med Sovjetunionen om gränsdragningen i Östersjön (ekonomiska zoner). Sverige hade hävdat mittlinjeprincipen, men i december 1981 hade tvåpartiregeringen Fälldin–Ullsten föreslagit att den skulle frångås. Sovjet krävde 75–25 i egen favör. Palme var för eftergifter och moderaterna mot. När det sedan blev offentligt att regeringen några månader efter ubåtskränkningen hade givit efter för sovjetiska krav protesterade moderaterna; detta var inte tiden för eftergifter.

Resultatet blev att regeringen återtog mittlinjeprincipen, något som även Palme slöt upp bakom. Det hindrade dock inte Palme från att senare anklaga moderaterna för att ha sökt strid i en nationellt viktig fråga.

Riktigt skarpt läge blev det först i samband med den omfattande ubåtsjakten i Hårsfjärden hösten 1982. Känslan av hot spred sig utanför kretsen av – som det tidigare uppfattats – alarmister i moderata samlingspartiet. Den nytillträdde statsministern Olof Palme hade alltså inte bara en ekonomisk kris att hantera, utan också en kris för rikets säkerhet.

Den 8:e oktober 1982 läste Palme upp regeringsförklaringen i riks- dagen. Inramningen var sinister. Det skedde samtidigt som marinen jagade ubåtar i Hårsfjärden. Palmes budskap var glasklart:

”Det svenska territoriet skall skyddas mot kränkningar med alla tillgängliga medel. Förtroendet för vår vilja och förmåga att bevara neutraliteten måste vidmakthållas. Det får varken skapas farhågor eller förväntningar om att Sverige ens under starkt yttre tryck skulle överge sin neutralitetspolitik.”

Senare underströk statsministern att regeringen hade mandat att beordra en sänkning av främmande ubåt i svenskt vatten. Men hotet bet inte. Kränkningarna fortsatte. I syfte att klarlägga vad och varför tillsattes den s k Ubåtsskyddskommissionen under ledning av den förre socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson och med bl a Carl Bildt som en av medlemmarna. När dess betänkande lades fram den 26:e april 1983 gick larmklockorna: utöver vad som begärts i direktiven hade kommissionen givit svar på frågan: vem?

Kommissionen diskuterade ett 60-tal undervattenskränkningar under perioden 1980-82 och konstaterade att frekvensen var i stigande. Alla nationalitetsbestämdes som till- hörande Sovjetunionen eller något annat Warszawapaktsland. Omfattande samordnade ubåtsoperationer beskrevs.

Utredningen pekade på tre motiv: militäroperativa motiv, underrättelsemotiv samt förberedelser för landsättning av spetsnazförband i syfte att genomföra sabotageaktioner. Rikets säkerhet var hotad. För att möta hotet och sätta stopp för kränkningarna var receptet ”egna militära resurser”. Utredningen föreslog även en ytterligare skärpning av IKFN-reglerna, något som regeringen fattade beslut om mars 1984 så att vapeninsats mot en kränkande ubåt kunde ske utan förvarning från den 1 juli 1984. Det var allvar. Stål mot stål.

Ubåtsskyddskommissionen bröt med traditionen av hysch- hysch och överslätning. Den hade arbetat på egen hand och utan vägledning från högsta politiska ort. Det märktes. Utpekandet av Sovjetunionen från en enig kommission var, som Anders Ferm uttryckt saken, ett politiskt faktum. Det omöjliggjorde för regeringen att ligga lågt. Den hade inget annat val än att skriva ut en skarp protest adresserad till Sovjetunionen. Allt annat skulle ha föranlett anklagelser om undergivenhet. På den presskonferens som Palme höll sedan Ubåtsskyddskommissionens rapport presenterats uttryckte han ett krav på att kränkningarna skulle upphöra:

”…vi förutsätter att regeringen i Sovjetunionen instruerar marinen att icke företa den här typen av kränkningar för det fall att marinen skulle sakna sådana instruktioner.”

Men han sköt också in sig på ovissheten. Han framhöll att det var oklart om Kreml var införstådd med kränkningarna, som han beskrev som något slags spioneri, men att det också var oklart. Någon månad senare betonade Palme att kommissionen inte funnit några politiska motiv och att den militära motivbilden inte nödvändigtvis innefattade Sverige. Statsministern var konfunderad:

”Allting är dessvärre spekulationer, för det hela är ju alldeles obegripligt.”

Samtidigt låg fredspolitiken fast. I ett förstamajtal 1983 framhöll utrikesminister Lennart Bodström:

”Vår skarpa reaktion på intrången i den svenska skärgården innebär inte att vårt arbete för avspänning, nedrustning och fred nu kommer att mattas…Vårt viktiga arbete för att skapa en kärnvapenfri zon i Norden kommer att föras vidare utan att de senaste avslöjandena får lägga hinder i vägen.”

Försvarsminister Anders Thunborg slog i juni 1983 fast att den utrikespolitiska stabiliteten i Norden består och kritiserade karikatyrer av andra länder eller ideologiska korståg. Sådant hörde inte hemma i svensk säkerhetspolitik eller i en debatt om hur Sverige skall göra om det blir krig i Europa. Slutsatsen var att i:

”…tider av växande spänning måste vi tala mer – inte mindre – med varandra.”

Alltså: diplomati parad med en öppen attityd i förhållande till Sovjetunionen. På våren 1984 gick utrikesminister Bodström ytterligare ett par steg genom att hävda att Sovjetunionen bara hade vänskapligt intresse för Sverige. När Palme tillfrågades om saken i en TV-intervju i maj 1984 framhöll han emellertid att Sovjetunionen också kunde ha andra intressen:

”De kan ha militära ambitioner som har att göra framför allt med deras motsättning till den andra supermakten.”

Palme kunde därmed tyckas ge Sovjetkritikerna ett köttben, men i realiteten behöll han det för egen del. Det han sade var att kränkningarna egentligen inte berörde Sverige, och därmed inte heller Sveriges relationer till Sovjetunionen. Däremot gav kränkningarna ytterligare tyngd åt kraven på avspänning mellan supermakterna; den relation som ansågs motivera intresset för svenska vatten.

Hotbilden glattades. Försvarsminister Thunborg talade våren 1983 om utländska ubåtar. Samma vår bortförklarade statsministern att Arbatov kallat neutralitetspolitiken naiv och att protester inte skulle hindra Sovjet från att fortsätta kränka svenska vatten. Luleå, Härnösand, Hudiksvall, Söderhamn, Sundsvall, Oxelösund och Töre. Ubåtsjakten gick som följetong under sommaren 1983. Men när ÖB Lennart Ljung hösten 1983 redovisade skörden (180 observationer varav 20-40 klassificerades som säker ubåt) tolkades detta av försvarsministern som att Sverige sannolikt blivit utsatt för kränkningar.

 

Regeringen distanserade sig från militären genom att systematiskt tala om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. I en rapport den 20 december 1983 redovisade ÖB 63 kränkningarunder det gångna året mot 52 året innan och i den följande slutanalysen betecknades 25 som säkra. Men i utrikesdeklarationen den 21 mars 1984 drog Bodström militärens säkerhet i tvivelsmål genom att tala om iakttagelser som vederbörande myndigheter inte kunnat utesluta var kränkningar. Rapporten för 1984 som ÖB överlämnade i januari 1985 avfärdades av försvarsministern med att den innehöll så osäkra element.

 

Medan Ubåtsskyddskommissionen hade pekat ut Sovjetunionen som aggressor valde Palme alltså att tona ned den öppna konflikten. Det var ett sätt att ta udden av offentligheten och återföra frågan till det politiska manövrerandets skuggvärld.

 

I den protestnot som den sovjetiske ambassadören Boris Pankin hade fått hämta hos statsministern våren 1983 gick den politiska ledningen i Kreml fri, men den förutsatte samtidigt att militären skulle beordras att upphöra med kränkningarna. Noten talade om mer resurser till försvaret och att det kränkande landet fick bära konsekvenserna av ett ingripande (d v s sänkt ubåt). Allt inbakat i viljan att verka för fred, lugn och stabilitet i Norden (d v s Sverige skulle inte göra avsteg från neutraliteten). Enligt samtalsuppteckningar var Palme till och med skarpare i sin muntliga framställning än vad noten hade krävt.

 

Det sovjetiska svaret blev att beteckna noten som en ovänlig handling, avfärda kommissionens slutsatser som obevisade påståenden samt kräva en ny undersökning. Palme uttalade sitt missnöje med svaret, men ville ändå tolka det som att kränkningarna skulle upphöra. Något medgivande sade han sig inte ha räknat med, men han hade via ambassadör Pankin begärt att få löften om att Sovjetunionen skulle respektera Sverige: gränserna och neutraliteten.

 

Vid ett möte i utrikesnämnden den 16 september 1983 meddelade Palme att den högsta politiska och militära ledningen i Sovjetunionen nåtts av det svenska budskapet och att svaret var att det inte skett några kränkningar efter ubåt 137. I en DN-intervju senare under hösten 1983 anspelade han på detta genom att säga sig ha fått positiva signaler om en vilja att respektera våra stånd- punkter. Han var inte hundraprocentigt säker att det förekom några kränkningar, men han kunde inte heller säga att det hade upphört:

 

”Så småningom skapas väl klarhet.”

 

Intrycket av personlig diplomatisk framgång befästes genom det möte som ägde rum med utrikesminister Andrej Gromyko i samband med Europeiska säkerhetskonferensens möte i Stockholm i januari 1984. Palme framställde det som ett genombrott. Gromyko hade försäkrat att Sovjetunionen respekterade Sveriges territoriella integritet. Sovjet skulle inte kränka Sveriges gränser. Palme betonade att man från sovjetisk sida aldrig tidigare gjort några sådana utfästelser:

 

”Vi tar fasta på det. Sedan får vi se vad som händer.”

 

I Palmes framställning kunde det verka som om Gromyko varit på defensiven och att ubåtskrisen skulle vara löst. I själva verket visade det sig sedan att Gromyko hade talat stormaktsspråk med den svenske statsministern. Statsministern blev uppläxad. Palme hade inte gjort nog för att förbättra förbindelserna. Det existerade inte några reella problem mellan länderna. Sovjet hade inte någon anledning att kränka och därmed fanns det inget mer att prata om i fråga om ubåtskränkningarna. Den sovjetiske utrikesministern uttryckte också sitt missnöje med att Palme inte värvat tillräckligt många anhängare till en kärnvapenfri zon.

 

Palme hade för sin del varken tagit upp Hårsfjärden eller den svenska protesten. I stället hade han framhållit att inget land hade utpekats som kränkare. Men Palme hade också konstaterat att fortsatta kränkningar var oförenliga med den svenska neutraliteten och betonat att förr eller senare skulle försvaret tvinga upp en utländsk ubåt. Palme hade således varit eftergiven om det förflutna, men ståndaktig inför framtiden.

 

Hur ska detta förstås? Palmes agerande blir begripligt mot bakgrund av ett antagande om att Sovjetunionen inte längre skickade in ubåtar i svenska vatten. Försvarsminister Thunborg var inte helt säker på att kränkningarna verkligen inträffat. Utrikesminister Bodström var mer än skeptisk och Palmes närmaste rådgivare Anders Ferm raljerade över militärens ubåtsjakt. Ingvar Carlsson har senare skrivit om ubåtar i syne. Och Pierre Schori har beskrivit ubåt 137:s intrång i termer av irrfärder. KU:ordföranden – och kommissionsmedlemmen – Olle Svensson noterade i sin dagbok den 3 juni 1983:

 

”Sanningen är som Sven Andersson påpekat för mig att Bodström och Schori aldrig trott på vår rapport.”

 

Enligt Thage G Peterson var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Han hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut dess ordförande Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Efter den resultatlösa ubåtsjakten utanför Sundsvall från slutet av april och under hela maj 1983 var Palmes uppfattning klar. Till Peterson sade han:

 

”Vi har helt enkelt blivit förda bakom ljuset. Lurade.”

 

Och en tid efter Bodströmaffären sade han till Peterson att Bodström hade haft rätt, men:

 

”De borgerliga utnyttjade att jag var bunden till händer och fötter i själva sakfrågan.”

 

En rimlig tolkning av dessa uttalanden – och i ljuset av hur regeringen faktiskt agerade – är att ubåtskrisen för Palmes del i praktiken var över hösten 1983. I alla fall vad Sovjetunionen anbelangade. Det som officiellt fällde avgörandet för en normalisering av förbindelserna var att ingen nationalitetsbestämning kunde göras. Utrikesminister Bodström talade om återupprättande av normala relationer. Statssekreterare Carl Johan Åberg talade för sin del om att regeringen dragit ett streck över ubåtskränkningarna. Under pågående ubåtsjakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett statsministerbesök i Moskva 1986.

 

I den meningen var det husbondens röst – och hur skulle det ha kunnat vara annorlunda? – som talade vid den middag som Lennart Bodström gav den 29 januari 1985 för en utvald skara journalister. Utrikesministern hävdade att det inte förekommit några kränkningar efter Hårsfjärden, att Sovjetunionen inte hade några skäl att skicka in ubåtar och att UD saknade anledning att ägna sig åt saken. Middagspratet ledde till att de borgerliga partierna riktade misstroendeförklaring mot Bodström. Palme försvarade sin minister.

 

Och visst, om det inte fanns något konkret hot var bilateralt samarbete och internationell avspänning de naturliga stegen för att demonstrera neutralitetens trovärdighet. Inte göra något utmanande. Det bästa Palme kunde göra var att sitta still i båten. Med det motsatta antagandet – som hans kritiker utgick från – var svaret det motsatta. Neutralitetens trovärdighet krävde att Sverige tydligt visade att kränkningar inte accepterades. De naturliga stegen var då i stället att kyla ned relationerna med Sovjetunionen och satsa på försvaret.

*För noter hänvisas till Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More