Claes Arvidsson

Archive
Försvarsmakten

Efter terroristattackerna i Paris utlöste den franska regeringen artikel 42.7 i Lissabonfördraget som stadgar om stöd från EU:s medlemsländer ”med alla till buds stående medel”. Så vad ska Sverige göra? Försvarskolumnisten Skipper påminde i SvD häromdagen om den ensidiga svenska solidaritetsförklaringens långtgående förpliktelser med den underförstådda innebörden att dessa i gengäld ska leda till att Sverige får hjälp i händelse av elände.

Slutsatsen är att Sverige måste ställa upp – för vår egen säkerhets skull.

En avgörande svag punkt i den svenska solidaritetspolitiken är att det inte finns några garantier för att få hjälp, men också att den ”garanti” som Sverige ställer ut har ett viktigt förbehåll. Sverige förbehåller sig rätten att själv bestämma om stödet ska vara militärt eller inte. Samtidigt står det ställt utom allt tvivel att den säkerhetspolitiska kalkylen för svensk del bygger på förutsättningen att vi faktiskt får militär hjälp utifrån (jämför ”enveckasförsvaret” någon gång i framtiden).

Alltså: Sverige erbjuder ett kanske, men vi bygger vår egen säkerhet på förhoppningen att få militär hjälp. Därför är det av avgörande vikt att vid politiska vägskäl som när Frankrike begär fördragsenlig hjälp visa att Sverige är att lita på. Detta gäller dock i ännu högre grad USA:s vädjan om bistånd i den amerikanskledda koalitionens kamp mot IS, som kommit i form av ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist från försvarsminister Ashton Carter.

Sveriges allianslösa politik stagas upp genom att utveckla det militära samarbetet med Finland och fördjupa integrationen med Nato, men inte minst genom att hårdsatsa på de bilaterala relationerna med USA.

Som försvarsminister Hultqvist formulerade saken i höstas i DN är regeringen av ”den uppfattningen att den transatlantiska länken är avgörande för Europas säkerhet och bör stärkas. Sveriges bilaterala samarbete med USA är viktigt och bör fördjupas. Det handlar om interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”

Sammantaget ska Hultqvistpolitiken generera både ökad försvarsförmåga och stärka förhoppningarna om hjälp.

USA har å sin sida i skenet av Putinlands aggressiva politik uppgraderat sitt intresse för Norden och Baltikum. Inte minst gäller det Sverige som spelar en central roll för möjligheten att skydda Baltikum. Som Stefan Forss har pekat på är det mycket som tyder på att USA därvid går fram läggs två vägar, via Nato och via ett nationellt spår.

Här möts Sverige och USA i ett gemensamt intresse, som kan föra tankarna till en återuppstånden dold allians (som titeln på Mikael Holmströms bok om det hemliga militära samarbetet under kalla kriget).

Desto viktigare blir det därför att USA:s vädjan om bistånd får det svar som Sveriges säkerhet behöver.

Finland har redan svarat både oui och yes, men Sverige dröjer med besked. Regeringspartierna drar i olika riktning och dessutom är Wallström och Hultqvist oeniga. UD vill ge ett politiskt svar i form av löften om humanitärt bistånd och diplomati medan Försvarsdepartementet betonar vikten av ”militär substans” (utöver de 35 personer som Försvarsmakten redan har stationerade i norra Irak för att träna och ge råd till kurdiska peshmergaförband).

Det är bra att försvarsvännerna i Alliansen trycker på för militär substans i de samtal som pågår med regeringen. Det är viktigt att bidra i kampen mot IS, men svaret till Carter kan för USA:s del även ses som ett test på Sveriges vilja att inte bara räkna med hjälp utan också att beredvilligt ställa upp. I nöden prövas vännen. Ömsesidigt.

Men det finns ju inga pengar för fler internationella insatser, säger vän av “krona för krona”. Men den statsbudgetregeln är dumpad.

Just do it.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 15/12 2015.

Read More

En norsk statlig utredning föreslog 2013 att den så kalladepolitireserven skulle avvecklas. Samma uppfattning hade chefen för beredskap på politidirektoratet. Arbeiderpartiet var drivande för samma sak; man menade att styrkan hade spelat ut sin roll.

Den uppfattningen delades inte av den blå-blå regeringen och i somras beslöt Stortinget att politireserven (PR) ska finnas kvar – och utvecklas i stället för att avvecklas.

Det beslutet är de norska politikerna – även de som röstade nej – säkerligen nöjda med i dag.

Politireserven kan brukes:

-når militær beredskap eller mobilisering helt eller delvis er satt i verk -for å avverge eller begrense naturkatastrofer
 -for å avverge andre alvorlig ulykker -for å opprettholde samfunnsorden når viktige allmenne interesser tilsier det

Bruk av PR kan ikke forventes brukt annet enn i tilfelle av mer komplekse og/eller omfattende ressurskrevende hendelser av noe varighet. Forsterkning av politiet med mannskaper fra PR som sekundær ressurs vil i slike situasjoner ha til formål dels å understøtte og dels avløse ordinære politimannskaper, slik at disse får nødvendig hvile eller frigjøres til mer krevende og risikofylte oppgaver.

Hovedoppgavene til Politireserven ved bruk vil være:

– objektvakthold – trafikktjeneste – ordenstjeneste – grensekontroll

Så långt regelverket.

Sverige har också haft en politireserv, kallad beredskapspolisen. Den allmänna beredskapspolisen avskaffades 2009. Den särskilda beredskapspolisen gick samma öde till mötes 2012. Beredskapspolisen bestod av civilpliktiga poliser och utgjorde en förstärkningsresurs för polisen. Grupperna leddes av yrkespoliser. Den särskilda beredskapspolisen var bättre utbildad, beväpnad och kunde verka även i fredstid (när Gudrun drog fram 2005 och under fågelinfluensan 2006).

Men inget av detta behövdes enligt dåvarande alliansregeringen, ivrigt påhejad av polisledningen och polisfacket. En slutsats som för övrigt låg i linje med den eviga fredens försvarspolitik. I budgetpropositionen 2011/12 slogs det fast att:

”Mot bakgrund av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling med en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret där uttag med bl a civilplikt inte längre sker, samt den kraftiga ökningen av antalet poliser i tjänst, har Rikspolisstyrelsen framfört att polisen inte längre har behov av den förstärkningsresurs som beredskapspolisen utgör.

Till detta kommer även att polisen har ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation. Regeringen gör bedömningen att det mot denna bakgrund inte finns tillräckliga skäl att upprätthålla beredskapspolisen. En avveckling av organisationen bör genomföras under 2012.”

Jag skulle tro att det i dessa dagar finns en del ånger och krank blekhet. I flykting- och migrantkrisens Sverige skulle beredskapspolisens resurser behövas.

På riksdagens bord ligger nu tre motioner (FP, V, SD) om att återinföra/utreda beredskapspolisen. Utmärkt. Bra också att frågan finns på regeringens bord. Vid ett seminarium på Folk och försvar i maj i år fick inrikesminister Anders Ygeman en fråga just om beredskapspolisens återinförande. Svaret blev att ”det finns en diskussion men inga planer”.

Nu är det hög tid att gå från prat till plan – och för den som tvivlar på mediebilden ger Ygeman själv uttryck för att polisresurserna inte räcker till.

Precis som i Norge behövs det en djupare fundering kring hur beredskapspolisen modell 2015 ska se ut. I avvaktan på en sådan utredning borde dock den gamla organisationen hjälpligt dras i gång. Den senast utbildade gruppen beredskapspoliser kan kallas in, och före tjänstgöring få kompetensen uppfriskad och bli säkerhetsklassade. Det kan bli ett viktigt tillskott på kanske upp mot 800-900 personer, men även om det skulle bli färre blir det ändå en synnerligen nödvändig resursförstärkning.

Problemet är förstås att den förordning som reglerade beredskapspolisen försvann 2012, men återtaget av förmågan skulle kunna ske med stöd i totalförsvarsplikten. I avvecklingsbeslutet slogs det tydligt fast att regeringen vid höjd beredskap eller vid totalförsvarsplikt skulle kunna ”återinföra organisationen”.

En snabbupprättad beredskapspolis blir inte perfekt, men precis som kommunerna måste få improvisera gäller det nu att göra det bäst möjliga i ett kritiskt läge.

Och dessutom: I tider av rysk hybridkrigföring skulle beredskapspolisen kunna utgöra en viktig resurs i lägen där polisen blir första instans att hantera situationen. Den särskilda beredskapspolisen har också beskrivits som ett anti-sabotageförband med förmåga att till exempel strida i ett kringränt Stockholm. Beredskap behövs.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 12/112015.

Read More

Peter Hultqvists stridsrop för att utveckla hoppas-på-det-bästa-doktrinen är ännu mer Nato, men förstås utan medlemskap. Det – och en dos samverkan med Finland – är den säkerhetspolitiska motsvarigheten till maningen att täta bottenplattan, få det lilla som finns att fungera bättre. Ett inslag i försvarspolitiken är att det ska finnas uniformer.

Nu genomförs både ett återtag av uniformerad förmåga i närtid och ett femårigt utvecklingsprogram för att all militär utrustning oavsett längd, vikt och kön ska passa alla. Det är en klen tröst att det i alla fall inte råder någon brist på regler för vad som gäller för bärande av uniform. ÖB:s förhållningsorder är ”Magdalena Ribbing” i kvadrat.

Reglemente Uniformsbestämmelser 2015 kan man fördjupa sig i vad som gäller för strids-, arbets-, parad-, sällskaps- och specialuniformer i en uppsjö olika modeller. Den 659 sidor tjocka luntan omfattar också sådant som regler för tjänstetecken, ordnar och medaljer. Sålunda bärs ”medalj med svärd före medalj utan svärd oavsett valör och får dubblera medalj utan svärd oavsett valör”.

Här återfinns portalregler som att ”uniformen ska vara hel, ren och försedd med korrekta tjänstetecken”, men också vilka krav som ställs på skoputs och byxpress. För den fåkunnige är det också bra att få veta att ”ofodrade handskar töjer sig ordentligt vid användning varför utprovning av ny handske bör ske så att handsken känns trång”. Och ja, det är tillåtet att bära ett svart eller mörkblått paraply till högtidsdräkt och sällskapsdräkt. Dock får det inte finnas reklamtryck på paraplyet.

Hur reglementet utvecklats är en tidsvisare. Fram till 1968 var det förbjudet att i uniform skjuta barnvagn. Numera inskränks den typen av förhållningsregler till att det inte är lov att hålla händerna i byxfickor. Då fanns det inte några kvinnliga officerare i försvaret – nu ingår Mammadräkt Uniform m/87 grå med klänning eller tunika m/87 grå i sortimentet.

Hårnätet gjorde entré i det militära regelverket i början på sjuttiotalet och hänger fortfarande med – fast bara vid behov. Tiden går och nu slås det fast att ”piercingsmycken avsedda för bärande i ansiktet (eller genom tungan) får inte bäras till uniform”.

Det är fortfarande förbjudet att bära uniform i politiska demonstrationer, men från den regeln är Pride-parader undantagna.

Reglementet framkallar en del ryckningar i mungiporna, men män och kvinnor i uniform är mer än bara kvinnor och män utan uniform. De är representanter för Försvarsmakten.

På förbanden är detaljrikedomen symboliska uttryck för gruppkänsla. Men uniformer i gatubilden kan störa, provocera eller framkalla dåliga minnen, har det hävdats. Hot om attacker mot militär personal från soloterrorister möts bäst genom att lämna uniformen på jobbet, har det också hävdats.

Den kritiken är både symtom på och förklaring till varför vi har fått det försvar som vi har. Nu behöver Sverige mer försvar men det är viktigt att det vi har ändå märks – också i det civila samhället.

Och så är ju en del uniformer faktiskt väldigt snygga.

Gästledare i Svenska Dagbladet 8/11 2015.

Read More

Det är med stor respekt som jag har tackat ja till uppdraget, sade flygvapenchefen generalmajor Micael Bydén sedan Peter Hultqvist gett besked om vem som blir ny ÖB. Det är ett utmärkt val som försvarsministern har gjort till rikets viktigaste myndighetschef. Bydén lär dock inte få någon flygande start.

Jobbbeskrivningen gör att uppdraget kommer att kantas av missade mål och sänkta ambitioner. Försvarspolitiken svarar inte mot hotbilden och det svenska försvarets behov av stärkt förmåga. Problemet är inte att det försvar som vi har är dåligt, utan att det inte är det försvar som vi behöver. Förmågebredd och uthållighet saknas.

När Sverker Göranson tillträdde 2009 var utgångspunkten för försvarspolitiken att evig fred hade inträtt i Europa. Försvaret hade ställts om för internationell insats. Nu pågår det ett krig i Europa som ingen vet hur det kommer att sluta. Spänningsnivån mellan Ryssland och Väst bara ökar. Baltikum är hotat. Putin hotar med kärnvapen.

Östersjöområdet har blivit strategiskt mycket viktigare med Gotland som en pärla i Östersjön.

Försvarsberedningen och Försvarsmakten har redovisat vad man anser behöver göras för att rusta upp det svenska försvaret i den nya säkerhetsmiljön. Man har också kostnadssatt satsningen. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och de borgerliga partierna (utom FP) innebär att Försvarsmakten tillförs en bråkdel av de resurser som politiker och militärer alltså var eniga om.

Bydén ska alltså lösa en ekvation som inte kan gå ihop. Inriktningen är nu att stärka förmågor genom att få organisationen i bättre form, men i närtid behövs det också mycket mer av förmågehöjande insatser. Inte minst eftersom Ryssland rustar i rasande takt. Vi blir bättre men samtidigt blir Putin ännu bättre. Det är faktiskt väldigt dåligt.

ÖB står också inför uppgiften att möta hybridkrigföring i dess olika dimension.

Bydéns jobb blir inte lättare av han ska leda i en tid när det svärmar av utredningar på försvarsområdet. Det gäller allt från logistik till personalförsörjningssystemet. Att rekrytera soldater till yrkesförsvaret kommer att bli en utmaning när ett återinförande av värnplikten (kanske) står på tur.

Att Bydén ger sig ut på gungfly understryks av att det nedlagda totalförsvaret ska återuppstå med bland annat återtagande av militär och civil samverkan. Militären är mer beroende av civilt stöd i dag än före avvecklingen av totalförsvaret, men samtidigt är stödförmågan svagare.

Men jobbet handlar om mer än så.

Försvarsmakten har de senaste åren blivit öppnare utåt, men ännu återstår mycket att göra t ex att publicera lekmannaversioner av de viktigaste planeringsdokumenten och årsrapporterna. Försvar och säkerhet har blivit viktigare i medierna och i den allmänna debatten, men debatten skulle vinna på att Försvarsmaktens information blev mer tillgänglig (d v s läsbar).

Men ÖB behöver också öppna upp den egna organisationen för en livaktig debatt, något som i sin tur kan leda till ett större militärt deltagande i den offentliga debatten.

Inte minst handlar utmaningen om att ÖB i vanlig ordning förväntas gilla det politiska läget – även om han inte gillar det. Men mothugg behövs. Och offentlighet. Sverker Göranson gjorde en ovärderlig insats när han gick ut med information om ”enveckasförsvaret”. Det bådar gott att Bydén tidigare har visat mod att stå på sig.

I Hultqvistdoktrinen ingår att utveckla bilaterala samarbeten och med särskilt fokus på USA – borta är den socialdemokratiska ideologiskan om att Norden och FN är Sverige viktigaste säkerhetspolitiska samarbeten. Nu handlar det om att som under kalla kriget luta sig mot USA, men under öppenhet. Samtidigt fördjupas integrationen med Nato genom det s k värdlandsavtalet. Avtalet ger Sverige ökade möjligheter att ta emot och ge militär hjälp. Bydén blir den som ska sjösätta det hela.

Som en konsekvens av hotet från Ryssland, tränger sig dock frågan om Natomedlemskap på allt mer. Alla de borgerliga partierna har – till slut – dragit slutsatsen att ett medlemskap är vägen för att öka Sveriges säkerhet.

Vaktbytet på ÖB-posten sker i ett skärpt läge. Om kriget kommer är det bra att Bydén är en ”krigare”.

Gästledare (bloggen) i Svenska Dagbladet 11/9 2015

Read More

Tack och adjö, var länge Sveriges inställning till de soldater som kom hem efter att ha deltagit i internationella insatser. Intresset, ansvaret och omtanken för veteranerna från riksdagen, regeringen och Försvarsmakten var skamligt dåligt.

2007 tillsattes den första veteranutredningen, som senare följdes av en ny utredning. I sitt slutbetänkande 2014 pekade utredaren Allan Widman på luckor som behövde fyllas igen, t ex i fråga arbetsgivaransvar, behov av kunskap och inkluderandet av ”civila” veteraner.

I Widmans katalog av förslag för en modern veteranpolitik ingick bildandet av en veteranmyndighet. Det skulle bli ett veterancentrum med medicinsk och juridisk expertis dit det skulle gå lätt att vända sig – inte minst viktigt för de veteraner som inte längre står under t ex FM:s ansvar. Men också för anhöriga skulle det underlätta med ett sådant centrum.

I utredningen var det olika aktörerna positiva till den lösningen, men när nu remisserna är avlämnade är det revirtänkande som gäller: Vi måste ha ansvaret för vår egen personal (även om vi inte har resurser till det, men det sägs förstås inte). Nu är det försvarsminister Peter Hultqvist jobb att sätta veteranerna i första rummet och köra över den uppsjö av myndigheter som tänker mer på sitt eget organisationsego än på skyldigheten att ge veteranerna bästa tänkbara stöd.

En del i den veteranpolitik som tagit form efter 2010 handlar om att statsmakten offentligt uttrycker sin erkänsla för de insatser som soldater och civila gjort i internationella insatser. Självklart i andra länder, men inte i Sverige.

Ett tack under högtidlig former för insatsen för landet är viktigt för dem som – med risk för det egna livet – har gjort jobbet åt oss andra. Men att det görs har också en annan sida, nämligen att skapa förståelse bland allmänheten både för veteranerna och för behovet av att skicka soldater i strid för freden.

Det hade ett stort värde att medaljering för hemvändande från Afghanistan flyttades till gården till Armémuseum. Det har en stor betydelse att det instiftats en medalj för sårad i strid. Sedan 2011 firas också Veterandagen (med statsceremoniell status) varje år den 29 maj.

I samband med högtidlighållande 2013 invigdes ett veteranmonument vid Sjöhistoriska Museet på Djurgården av kung Carl XVI Gustaf. Monika Larsen Dennis staty Restare var tänkt både som ett hedrande minnesmärke och en stilla plats för anhöriga att besöka.

Så har det inte blivit. Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna har under flera år kritiserat det faktum att olika publika arrangemang ”invaderar” det som ska vara en plats för avskildhet. Det går inte an att monumentet t ex använts som ”läktare”. Nu senast har veteranföreningen tagit upp – det som faktiskt är en skandal – i samband med Dagens Nyheters årliga konsert.

Det är mycket som återstår att göra för våra veteraner.

En del handlar om attityder och vilja att hjälpa (som när Kyrkomötet förra året sade nej både till förslaget om en årlig minnesgudstjänst och en särskild ansträngning för veteranerna). Detsamma gäller minnesmonumentet. Jag föreslår att försvarsminister Hultqvist slår en signal till Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Stockholms stad som hyr ut marken.

Och så förväntar jag mig att ÖB Sverker Göranson reagerar – också Försvarsmakten har ett ansvar.

Hur svårt kan det vara?

Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet 27/8 2015.

Read More

Det är tätt mellan de dåliga framtidsutsikterna för Afghanistan. Så var det värt det? Att besvara den frågan är vi skyldiga de 9 000 svenska soldater som sedan 2001 har stridit för fred och säkerhet i Afghanistan. Och deras anhöriga. Fem svenska soldater och två lokalt anställda tolkar har stupat. Det är närmast ett under att det inte har blivit värre.

I pengar räknat har den militära insatsen kostat 10 miljarder kronor. Sverige har också bistått med en miljard i humanitärt stöd och fem miljarder i bilateralt bistånd (och utlovat 8,5 miljarder kronor för perioden 2015–2024).

Johanne Hildebrandt har i boken ”Krigare” (Forum 2011) skildrat soldaternas vardag och det fantastiska jobb de gör. I Willhelm Agrells ”Ett krig här och nu – Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan” (Atlantis 2013) är perspektivet ett annat. Agrell beskriver hur det som startade som en kortvarig humanitär fredsinsats några år senare hade utvecklats till deltagande i ett krig. 2006 fick Sverige huvudansvar för fyra provinser i norra Afghanistan.

Insatsen blev en grundplåt i den svenska hoppas-på-det-bästa-doktrinen och ett sätt – i en tid när tanken på evig fred i Europa rotade sig – för Försvarsmakten att visa sitt existensberättigande. Sedan förra året är FN:s och Nato:s ISAF-koalition bestående av ett 40-tal stater avvecklad och säkerhetsansvaret överlämnat till regeringen Kabul. Sverige bidrar fortfarande med femtiotal personer i FS 29. Så var det värt det?

I Norge arbetar en utredning för att vrida och vända på den norska insatsen – militär och civil – i Afghanistan. Utredningen omfattar både insatsens internationella och nationella dimensioner. Man har möjligheten att kräva in hemlig information. Den leds av den förre utrikes- (1994–1997) och försvarsministern (2000–2001) Bjørn Tore Godal och består i övrigt av nio experter på Afghanistan, norsk säkerhets-och försvarspolitik, internationell politik, fredsbyggande, post-konflikt situationer, bistånd och humanitärt stöd, civil och militär samverkan, mänskliga rättigheter och folkrätt.

På regeringens sommarfika den 9 juli kom beskedet att den samlade svenska insatsen i Afghanistan ska utvärderas. Ambitionen är att omfånget av insatsen ska ”återspeglas” och resultatet ställas i relation till politiskt fastställda mål. ”Om möjligt ska utredningen ”se vilka effekter” som insatsen haft på det afghanska samhället med särskilt fokus på ”kvinnors roll och deltagande”.

Utredningen består av den socialdemokratiske riksdagsledamoten Tone Tingsgård. Hon var partiets försvarsetta i riksdagen 1998–2006 och således inte bara ledande i avvecklingen av det svenska nationella försvaret utan också beslutsfattare när gäller Afghanistan. Det ska konsulteras ”brett” med berörda aktörer. Eventuella rekommendationer för framtiden ska kostnadsberäknas. Ytterligare utredningar kan komma att genomföras.

Våra Afghanistanveteraner hade förtjänat bättre. Mer respekt.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 24/8 2015.

Read More

En likhet mellom Norge og Sverige er at politikken ikke lenger ligner seg selv. Spillets regler brukte å være slik at ledermøtene i partiene som er medlem av regjeringen, støtter sistnevntes politikk. Frie valg i spørsmål som splitter partiene er én sak, men det er noe helt annet når Fremskrittpartiets stortingsgruppe betrakter seg selv som helt frittstående når de skal stemme over forslagene som deres egen regjering legger frem. Det er en ny definisjon på maktfordelingen mellom regjeringen og Stortinget.

Mer opp-ned

Å spise kaken (altså å sitte i regjering) og samtidig beholde den (stemme imot) er en strategi for regjeringssamarbeidet som ikke er holdbar i lengden – ikke minst siden Solberg & Jensen AS må forholde seg til Venstre og Krf for å sy sammen politikken.

I Sverige er politikkens verden enda mer opp-ned. Etter valghøsten 2014, valgte de fire borgerlige partiene verken å spise kake eller beholde den. Det er heller ikke noen holdbar strategi.

Det er ingen tilfeldighet at den politiske ordenen som forsvant sammen med den rødgrønne regjeringen forkortes til DØ. Ordningen medfører at de borgerlige skal droppe sin egen politikk og vedta minoritetsregjeringens budsjett.

Den såkalte Decemberöverenstemmelsen (DØ) ble svaret etter valget da Sverigedemokratene valgte å bryte med konstitusjonell stemmepraksis for opposisjonspartier og dermed felle Löfven-regjeringens statsbudsjett. De fikk i stedet innlede styret med å regjere på Alliansregjeringens forslag til budsjett – som i en opp-ned-verden.

Demokratisk paradoks

Ett øyeblikk så det ut til å bli nyvalg, men i stedet ble det altså DØ. Alt for å samle riket slik at det kunne bli styrt, og på den andre siden forhindre at Sverigedemokratene fikk innflytelse. Partiet ville gjøre hvert statsbudsjett til spørsmål om innvandring, med trusselen «gjør som vi vil, ellers…».

Resultatet er et demokratisk paradoks. De borgerlige partiene beskylder den rødgrønne regjeringen for å bedrive en feilslått politikk som leder Sverige inn på den gale vei. Tross dette ble nylig minoritetsregjeringens eget «vårbudsjett» vedtatt i tråd med DØ, og med Sverigedemokratene som eneste opposisjonsparti – som de selv omtaler seg.

Den politiske tryllekunsten har heller ikke stoppet Sverigedemokratene som nå har satt seg målet å bli Sveriges størst parti. At de ser til Dansk Folkeparti ble tydelig da Jimmie Åkesson i sin tale under Almedalsveckan gjorde barn til den viktigste politiske saken. Nå skal velferdsstaten, i henhold til kjent populistisk resept, omfavnes.

De borgerlige alliansepartiene står sterkere i opinionen enn de rødgrønne som ligger klart under valgresultatet. Statsministeren selv er i ferd med å miste tillit – og det handler ikke om å få orden på arbeidsmarkedet, for ham var ikke dette det samme som å bygge ned offentlige sektor. Det har ikke hjulpet med et eget budsjett når regjeringen sliter med amatørmentalitet og indre uenighet. MIljøpartiet blokkerer i tillegg for politiske reformer for innvandring og integrering. Kort sagt, på det området har Löfven havnet i samme tapssituasjon da Alliansregjeringens oppgjør med De grønne etter valget i 2010.

Vil få tyn

Fredrik Reinfeldt bidro til det borgerlige valgnederlaget med sin tale om at svenskene burde åpne sine hjerter, men uten å gjøre det klart hva som måtte gjøres i praksis. Det var helt på linje med temaet som toppet partiledernes hitliste i Almedalen året før. Da, etter EU-parlamentsvalget og før riksdagsvalget, sto Sverigedemokratene klemt opp i et hjørne av kritikere. I år – og det er en viktig endring – sto problemløsning og en del «tenke nytt»-slagord sentralt i spørsmål om innvandring og integrering på de borgerlige partienes agenda.

Og det er på høy tid at det formuleres alternativer til de grønnes «fri innvandring» og Sverigedemokratenes «ingen innvandring».

Med tanke på den rådende stemningen, er det interessant at Stefan Löfven talte om krav for den enkelte borger med begrepet om utviklingsmoralisme (Gjør din plikt), mens Moderatlederen Anna Kinberg Batra understreket at man måtte gjøre sitt ytterste for å skaffe seg jobb (og samtidig burde kravene for sosialstønader økes), og Folkpartiets Jan Björklund advarte mot et curlingsamfunn for voksne. Virkeligheten trenger seg på.

Til tross for den også trenger seg på i form av krig i Ukraina. Østersjøen, som er et område der gnisningene stadig tiltar i form av russiske, militære provokasjoner, var ikke ett av årets store politiske spørsmål. Statsministeren spanderte et halvt minutt på saken. Fire av partilederne nevnte den ikke. Arbeidsledighet trumfet. Også det kan bli en politisk nedtur for regjeringen som kommer til å få tyn etter sitt løfte om å få EUs laveste arbeidsløshet.

I Almedalen er det mye politikk, og enda mer rosévin. Nå er vinglassene tomme, men de politiske utfordringene er intakte. Ikke minst kan den rødgrønne regjeringen få seg en smell. Fra alliansepartiene har det kommet advarsler om å stille mistillitsforslag mot regjeringen, og jo mer rødgrønn politikken blir, jo mer fristende blir et nyvalg. Temperaturen i politikken kommer i hvert fall til å bli hetere. Sinte velgere har allerede med rette pekt på det absurde i å støtte en politikk som er skadelig for landet.

Publicerad i Verdens Gang 10/7 2015.

Read More

I sitt tal i Almedalen slog försvarsministern fast:

”Det tidigare hotet från den militära supermakten är borta. Östersjön kantas av Nato- och EU-länder. Den politiska förutsättningen och den geografiska förutsättningen för ett hot av den gamla typen är borta. Ryssland har höjt den utrikespolitiska tonen, men har varken ambition eller militär förmåga att utföra den gamla tidens hot.”

Året var 2008 – och försvarsministern hette Sten Tolgfors och var i full färd med arbetet på den kommande inriktningspropositionen som ytterligare skulle lägga fokus på internationell insats (Afghanistandoktinen). Talet var ett slags indirekt replik på varningarna från ÖB Håkan Syrén om att osäkerheten ökat i Sveriges närområde.

Inte ens när försvarsberedningens s k lackmustest hade utfallit negativt i och med Rysslands krig mot Georgien i augusti samma år, tyckte sig försvarsministern inledningsvis se en problematik som kunde beröra Sverige – och i allt väsentligt låg inriktningen fast när inriktningsbeslutet togs 2009. Därefter blev ett moderat mantra – också hos efterträdaren Karin Enström – att utvecklingen i Ryssland var mer ”komplex” än vad andra förstod.

Insatsförsvarets genomförande – här och nu – sköts först fram från 2014 till 2019 och sedan ytterligare några år. Nu är det väl inte ens aktuellt längre. I stället utmärks försvarspolitiken av en satsning på basplattan och utredningar om hur försvaret eventuellt ska utformas i framtiden. Alltmedan det är krig i Europa – och vi inte ens har ett ”enveckasförsvar”.

Almedalen 2015 kan bäst beskrivas som ett monument över ett formidabelt politikmisslyckande – först under Persson och sedan Reinfeldt. Solen har strålat i Visby men på seminarierna har det varit desto kyligare. Vad vill Putin? Vad kan Ryssland? Hybridkrigföring? Vad kan vi och vad ska vi göra? Varför förmår vi inte mer? Nato? Totalförsvarstanken har kommit i retur. Borde vi återinföra värnplikten?

Det ligger oro i luften med exempel på hur Ryssland rustar och provocerar – också särskilt farliga incidenter som rör Sverige både i form av släppta signalfacklor och närgånget agerade mot svenskt flyg i internationellt luftrum. Och det är klart att det ryska flyget kör utan transpondrarna påslagna.

I nuvarande spända läget kan ”shit happens” med oanade konsekvenser. Putin tycks dock inte intresserad.

Den amerikanske arméchefen Odierno ”says that he has endeavored to arrange meetings to discuss rules of engagement. “I’ve actually tried to meet to meet with my Russian counterpart on two separate occasions, and both times they’ve refused to do that in neutral settings. So it’s concerning,” because the lack of communication “definitely increases the danger of miscalculations” between the two countries.”

Att döma av talen i Almedalen befinner sig partiledarna på annan arena än den försvarspolitiska – eller ska vi säga en annan tid. Kriget i Europa – med Östersjön som ett område där det alltmer skaver – är inte något som riktigt fäster. SvD:s kvantitativa talanalyser visar att varken Lööf, Fridolin eller Åkesson fann det värt att ens nämna försvar och säkerhet. Löfven – och han är ju ändå statsminister – ägnade saken en halv minut. Utmärkt att hans utmanare om posten Anna Kinberg Batra tog upp behovet av både av att rusta hemma och gå med i Nato. Bäst på plan är dock KD:s Ebba Busch Thor som talade om kärnfrågan i hela fyra minuter.

Om Jonas Sjöqvist tar upp saken i sitt tal i dag blir det med en plädering för mindre försvar och säkerhet.

Jag är rätt säker på att det kommer att bli annat ljud i skällan från Jan Björklund på söndag. FP har knappast fått betalt för sin insats för att hålla frågan om försvaret av Sverige vid liv, men de borde Björklund få.

När Björklund i Sälen i januari 2009 – efter Rysslands krig mot Georgien 2008 och innan inriktningspropositionen var beslutad – betonade att Sverige också behöver ett nationellt försvar möttes han av hård kritik. Från Tolgfors förstås, men också från C och KD. Och i medierna. Expressens ledarsida betecknade utspelet som ett ”myteri”. Dagens Industri gick på samma linje med hårda ord om att Björklund uppträdde som en ”oppositionspolitiker” (fast förstås inte rödgrön). Dagens Nyheter avfärdade på ledarplats behovet av en ny inriktning på ett nationellt försvar med ord som ”gammal rysskräck och ryggradsreflexer”. (SvD:s ledarsida var däremot varmt välkomnande).

Det var då det. Nu är nu. Ingen talar längre om att vi kan sova gott om natten och att försvaret är ett särintresse. De rödgröna ville skära mer i försvarsanslaget än Anders Borg, men numera har socialdemokraterna med Hultqvist som ledsagare en politik för försvaret. Försvarspolitiken har blivit mer realistisk. Tyvärr har Putinland under åren flyttat sig från risk- till hotbild.

Ointresset i Almedalen är en illustration av att politikerna fortfarande inte hänger med. Försvarsuppgörelsen ger för lite och för sent. Bristen på allvar understryks av att den osäkerhetsskapande osäkerheten om Sveriges säkerhetspolitik består så länge som socialdemokraterna styrs av sitt Nato-medlemskapstabu. Partiets intresse går för rikets.

I en ledare med utgångspunkt från Wilhelm Agrells studie Fredens illusioner: Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009 (Atlantis 2010), efterlyste jag igen en undersökningskommission för att ”granska den kaotiska nedmonteringen av försvaret. Hur kunde det gå så fel och på så många fronter?”

Det är fortfarande lika aktuellt – också efter 2009.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 4/7 2015.

Read More

Orden vägdes sannerligen på guldvåg i den rödgröna regeringens uppgörelse om försvaret med M, C och KD: Man tiger om konsekvenserna. Visst bör det välkomnas att försvarsanslaget faktiskt ökar, att Gotland blir en smula återmilitariserat och att det nationella försvaret ges första prio. Ammunition ska köpas in. Kanhända kommer uniformsbristen att lösas.

Problemet är att det inte räcker. På långa vägar.

Efter år av underfinansiering hade Försvarsmakten begärt i runda slängar totalt 18 miljarder kronor 2016-2010. ÖB får nöja sig med drygt 10 miljarder för att genomföra det som skulle ha varit klart 2014, men numera är skjutet på framtiden till efter 2020. Fast alltså med en mindre peng. Ekvationen går inte ihop.

Så räkna inte med att enveckasförsvaret kommer bli verklighet. Tryggare skulle vi dock ha kunnat vara om uppgörelsen hade blivit första steget till en uppbrott från allianslösheten. I stället är orden på stället marsch.

Det är lätt att förstå att Folkpartiet inte valde att i den heliga enighetens namn ställa sig bakom uppgörelsen. Trots att det är krig i Europa, rysk upprustning och konstant press är det som om svensk försvars- och säkerhetspolitik i praktiken bedrivs i ett vakuum. Politikerna säger rätt saker, men orden följs inte av handling.

Alliansfriheten som överideologi försvann med EU-medlemskapet och Solidaritetsförklaringen (ja, i hemlighet var den förstås aldrig riktigt på riktigt men det är en annan sak). Men den hänger ändå kvar, som när uppropsvänstern gick till angrepp mot Sveriges samarbete med Nato. På DN-debatt stormade 31 kulturarbetare mot Nato, det svenska värdlandsavtalet med Nato och flygövningen Arctic Challenge Exercise.

Kulturarbetarna varnade för ”en fienderetorik som motiverar ökad upprustning och med ett tydligt närmande till Nato”, och för att Sverige blir ”gisslan i ett spel där det på förhand är bestämt vem som är god och vem som är ond”. Samarbetet med Nato skulle dessutom kunna reta Putin.

Kort sagt, vill de slå vakt om en alliansfrihet som alltså inte längre ens existerar på pappret utan bara i deras föreställningsvärld.

Långt allvarligare än att kulturvänstern sitter fast i den kallakrigstid då fredsmarscherna gick som tätats, är att insikten om att Sverige behöver ett försvar har urholkats i djupare samhällsled. Ett exempel är att Försvarsmakten ses som en störande inslag i vardagen, som helst borde öva någon annanstans.

Beslut att säga nej till försvarets medverkan vid nationaldagsfirandet den 6 juni på Gammlia i Umeå är kanske den bästa symbolen för hur ”fredsskadat” Sverige är. Motiveringen från Umeå kommun och Västerbottens museum var att ”nya svenskar med bakgrund i krigszoner kan ta illa upp av att se militärer”. Motsatsen hade ju också kunnat tänkas – svenska soldater som försvarar den frihet som man flytt till.

Efter palaver ändras beslutet men ändå…

Som en medlem i försvarsutbildare i Umeå uttryckt saken:

Att Försvaret deltar i nationaldagsfirandet är en självklarhet. Musikkår, Livgrupp och Fanvakt är ett naturligt inslag och en del av folkförankringen av Sveriges Försvarsmakt.

Vi ställer ALLTID upp.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 3 2015.

Read More

 

Det satt långt inne, men till slut blev det en uppgörelse om försvaret mellan den rödgröna regeringen och M, C och KD. Vänstern var inte med. FP klev av förhandlingarna med motiveringen för lite och för sent. Så vad ska man säga? Till exempel att det är svårt att avgöra vem som har det svåraste jobbet: Är det förvarsminister Peter Hultqvist eller ÖB Sverker Göranson?

Hultqvist har i kraft av kunskap och engagemang visat att S-märkt försvarspolitik inte längre stavas nedrustning. Hans öde är att vara minister i ett delat parti, som dessutom delar regeringsmakten med ett grönt parti som i grunden är pacifistiskt (och med V som stödparti).

Med sig till förhandlingarna fick Hultqvist bud på en höjning på 6,2 miljarder kronor över fem år. Det är inte någon dålig gissning att Hultqvist inom sig var själaglad över att det i stället blev drygt 10 miljarder, som var moderaternas bud. I opposition har försvarsviljan vaknat.

Att det blev en höjning är ett välkommet trendbrott. I relation till BNP minskar dock försvarets andel ner mot 1 procent.

Sverker Göranson är säkerligen också glad över att finansminister Magdalena Anderssons – enligt egen uppfattning ”välavvägda” – bud kördes över i förhandlingarna. ÖB:s problem är dock att försvarsekonomin trots detta blir en fortsatt rysare när enveckasförsvaret ska bli verklighet. Signalvärdet blir därefter. Låter väl mycket som fortsatt pyspunka.

Försvarsmaktens underlag för att genomföra försvarsberednings förslag var inte tio utan 18 miljarder kronor. Det säger sig självt att det inte är möjligt att lyfta bort 8 miljarder utan att satsningar ryker (eller att man som i fråga om det civila försvaret satsar men med befintliga resurser). ÖB beskriver konsekvenserna med orden: ”detta innebär en kvarstående risk i en orolig omvärld.”

Militära samarbeten utreddes nyligen och föredömligt i den bertelmanska utredningen. Nu ska den göras om men förutsättningslösheten är inte större än att den stavas tabu. Den militära alliansfriheten, det vill säga medlemskap i Nato, får inte prövas. Personalförsörjning ska däremot synas med öppnare ögon.

I rättvisans namn ska det väl sägas att det finns anledning till en del hurra. Sverige ska ha första prio. Gotland ska återmilitariseras (ja, i alla fall lite grann) och bottenplattan ska tätas; det verkar klokt att medel avsätts för att ammunition ska köpas in. Det finns en tilltro till att försvarsförmågan kommer öka.

Problemet är att i ljuset av den snabba ryska upprustning som skett de senaste åren och som ska fortsätta innebär försvarsuppgörelsen en relativ svensk förmågeminskning. 2020 kommer gapet att ha ökat. Samtidigt ökar risken för att Putin inte är mätt och belåten efter Ukraina. Det är krig i Europa. Det kan spridas. Baltikum kan bli nästa Krim.

Försvarsuppgörelsen är klädd i många insiktsfulla ord, men i praktiken är det halvtomma ord. En försvarsgrupp med oklart mandat ska ta höjd för ett förändrat läge, men även om beslutskraft skulle finnas tar anpassning tid. Sverker Göranson slutar i höst. Rubriken på arbetsbeskrivningen för efterträdaren borde vara: Är du beredd att misslyckas men ändå gilla läget?

Publicerad i Vårt Försvar nr 2 2015.

Read More