Claes Arvidsson

Archive
Säkerhetspolitik

Ointresset i Almedalen visar att politikerna inte hänger med

By: admin
07-07-2015
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

I sitt tal i Almedalen slog försvarsministern fast:

”Det tidigare hotet från den militära supermakten är borta. Östersjön kantas av Nato- och EU-länder. Den politiska förutsättningen och den geografiska förutsättningen för ett hot av den gamla typen är borta. Ryssland har höjt den utrikespolitiska tonen, men har varken ambition eller militär förmåga att utföra den gamla tidens hot.”

Året var 2008 – och försvarsministern hette Sten Tolgfors och var i full färd med arbetet på den kommande inriktningspropositionen som ytterligare skulle lägga fokus på internationell insats (Afghanistandoktinen). Talet var ett slags indirekt replik på varningarna från ÖB Håkan Syrén om att osäkerheten ökat i Sveriges närområde.

Inte ens när försvarsberedningens s k lackmustest hade utfallit negativt i och med Rysslands krig mot Georgien i augusti samma år, tyckte sig försvarsministern inledningsvis se en problematik som kunde beröra Sverige – och i allt väsentligt låg inriktningen fast när inriktningsbeslutet togs 2009. Därefter blev ett moderat mantra – också hos efterträdaren Karin Enström – att utvecklingen i Ryssland var mer ”komplex” än vad andra förstod.

Insatsförsvarets genomförande – här och nu – sköts först fram från 2014 till 2019 och sedan ytterligare några år. Nu är det väl inte ens aktuellt längre. I stället utmärks försvarspolitiken av en satsning på basplattan och utredningar om hur försvaret eventuellt ska utformas i framtiden. Alltmedan det är krig i Europa – och vi inte ens har ett ”enveckasförsvar”.

Almedalen 2015 kan bäst beskrivas som ett monument över ett formidabelt politikmisslyckande – först under Persson och sedan Reinfeldt. Solen har strålat i Visby men på seminarierna har det varit desto kyligare. Vad vill Putin? Vad kan Ryssland? Hybridkrigföring? Vad kan vi och vad ska vi göra? Varför förmår vi inte mer? Nato? Totalförsvarstanken har kommit i retur. Borde vi återinföra värnplikten?

Det ligger oro i luften med exempel på hur Ryssland rustar och provocerar – också särskilt farliga incidenter som rör Sverige både i form av släppta signalfacklor och närgånget agerade mot svenskt flyg i internationellt luftrum. Och det är klart att det ryska flyget kör utan transpondrarna påslagna.

I nuvarande spända läget kan ”shit happens” med oanade konsekvenser. Putin tycks dock inte intresserad.

Den amerikanske arméchefen Odierno ”says that he has endeavored to arrange meetings to discuss rules of engagement. “I’ve actually tried to meet to meet with my Russian counterpart on two separate occasions, and both times they’ve refused to do that in neutral settings. So it’s concerning,” because the lack of communication “definitely increases the danger of miscalculations” between the two countries.”

Att döma av talen i Almedalen befinner sig partiledarna på annan arena än den försvarspolitiska – eller ska vi säga en annan tid. Kriget i Europa – med Östersjön som ett område där det alltmer skaver – är inte något som riktigt fäster. SvD:s kvantitativa talanalyser visar att varken Lööf, Fridolin eller Åkesson fann det värt att ens nämna försvar och säkerhet. Löfven – och han är ju ändå statsminister – ägnade saken en halv minut. Utmärkt att hans utmanare om posten Anna Kinberg Batra tog upp behovet av både av att rusta hemma och gå med i Nato. Bäst på plan är dock KD:s Ebba Busch Thor som talade om kärnfrågan i hela fyra minuter.

Om Jonas Sjöqvist tar upp saken i sitt tal i dag blir det med en plädering för mindre försvar och säkerhet.

Jag är rätt säker på att det kommer att bli annat ljud i skällan från Jan Björklund på söndag. FP har knappast fått betalt för sin insats för att hålla frågan om försvaret av Sverige vid liv, men de borde Björklund få.

När Björklund i Sälen i januari 2009 – efter Rysslands krig mot Georgien 2008 och innan inriktningspropositionen var beslutad – betonade att Sverige också behöver ett nationellt försvar möttes han av hård kritik. Från Tolgfors förstås, men också från C och KD. Och i medierna. Expressens ledarsida betecknade utspelet som ett ”myteri”. Dagens Industri gick på samma linje med hårda ord om att Björklund uppträdde som en ”oppositionspolitiker” (fast förstås inte rödgrön). Dagens Nyheter avfärdade på ledarplats behovet av en ny inriktning på ett nationellt försvar med ord som ”gammal rysskräck och ryggradsreflexer”. (SvD:s ledarsida var däremot varmt välkomnande).

Det var då det. Nu är nu. Ingen talar längre om att vi kan sova gott om natten och att försvaret är ett särintresse. De rödgröna ville skära mer i försvarsanslaget än Anders Borg, men numera har socialdemokraterna med Hultqvist som ledsagare en politik för försvaret. Försvarspolitiken har blivit mer realistisk. Tyvärr har Putinland under åren flyttat sig från risk- till hotbild.

Ointresset i Almedalen är en illustration av att politikerna fortfarande inte hänger med. Försvarsuppgörelsen ger för lite och för sent. Bristen på allvar understryks av att den osäkerhetsskapande osäkerheten om Sveriges säkerhetspolitik består så länge som socialdemokraterna styrs av sitt Nato-medlemskapstabu. Partiets intresse går för rikets.

I en ledare med utgångspunkt från Wilhelm Agrells studie Fredens illusioner: Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009 (Atlantis 2010), efterlyste jag igen en undersökningskommission för att ”granska den kaotiska nedmonteringen av försvaret. Hur kunde det gå så fel och på så många fronter?”

Det är fortfarande lika aktuellt – också efter 2009.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 4/7 2015.

Read More

Pst, det är från säkerhetspolisen

By: admin
27-06-2015
Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Den norska säkerhetspolisen PST, rapporterade Verdens Ganghäromdagen, tog förra året kontakt med Fremskrittspartiets stortingsrepresentant Tor André Johnsen och manade honom till försiktighet i sitt sociala umgänge med ryska diplomater. Det hjälpte inte. För ovanlighetens skull tvingades PST ta initiativet till ännu ett samtal.

Johnsen själv menar att det hela är problemfritt.

På den ryska ambassaden tycker man att Johnsen är ”en bra man”.

Varningarna kan ses i perspektiv PST:s trusselvurdering för 2015, där man lyfter fram Kina och Ryssland som två utländska makter som Norge inte har säkerhetspolitiskt samarbete med och som har stor underrättelsekapacitet. Vidare slås det fast att den ryska underrättelseverksamheten har störst skadepotential för norska intressen.

I Verdens Gangs avslöjande ingår också hur Johnsen agerade i den norska gruppen av OSSE-parlamentariker. Han var starkt pådrivande för att den förra året skulle ställa sig bakom en rysk resolution (författad av den tidigare FSB-chefen Andrej Kovalev), vars egentliga syfte var att ge stöd för Rysslands intåg i Ukraina. När han inte fick stöd för saken och i stället uppmanades att gå på den samlade norska linjen gjorde han sig själv ändå till medförslagsställare.

I omröstningen i OSSE:s parlamentariska församling var det bara – från EU och Norden – Johnsen och en representant från ett högerpopulistiskt grekiskt parti som var för.

Till vardags har Johnsen sin hemvist i Stortinget i Arbeids- och sosialkomiteen. Där har han nu internationellt reseförbud – om inte hela kommittén reser. FrP:s gruppledare har slagit fast att partiets stortingsledamöter ska följa PST:s råd.

Johnsen var också med om att strax före det ryska övertagandet av Krim bilda Norsk Russisk Venneforening i Stortinget. Den ryska ambassaden hade jobbet länge för detta. Av de 17 medlemmarna är sju från Fremskrittspartiet. I kretsen ingår också Arbeiderpartiets vice partiordförande och Miljöpartiets partiordförande.

Vänföreningens ordförande AP:s Kåre Simensen från Finnmark är tillika ledamot av utenriks- og forsvarskomitén, och ”er mer positiv til samarbeid med Russland enn det som er vanlig på Stortinget nå”:

”Med en gang du lærer å kjenne folk, så er det ikke så farlig lenger. Og det er litt av den erfaringen jeg har med meg fra nord, som jeg ønsker å ta meg inn hit til Stortinget.”

Lite naivt, kan det tyckas…

Informationskrigföring är inget nytt men har med nätet som nav mycket större möjligheter att nå ut i breda kretsar. Demokratier är också mer sårbara bland annat av den enkla anledningen att de politiska beslutsfattarna måste ta hänsyn till opinionerna – och att politiken i allt högre grad har blivit opinionsdriven.

Därför är den också så ett centralt inslag i den ryska hybridkrigföringen. Det handlar inte nödvändigtvis om att göra ryska lögner till sanna i Väst, men mer om att skapa tvivel och resa frågetecken, splittra och försvaga. Till exempel när det gäller Nato, där Kreml nyligen kunde glädja sig åt den bristande en opinionspejling som visade ihålig solidaritet.

Trollen går i skift och så här jobbar man mot Finland. I den ryska upprustningen ingår också propagandakanaler som vänder sig till utlandet. RT och Sputnik är potemkinkulisser som bakom en polerad fasad pumpar ut Kremltrogna beskrivningar av verkligheten. Till exempel att det inte finns rysk trupp i Ukraina.

Eller budskapet från Kreml att konfrontation måste ersättas av dialog och kompromisser. Det låter som ljuv musik i de troskyldigas öron. Allt inbakat i en kritik av USA, Nato och/eller EU som hakar i en egen politisk agenda. Och i den delen blir mer klassiska påverkansoperationer en viktig del – genomslaget ökar med lokala och trovärdiga budbärare.

Publicerad i SvD-bloggen Säkerhetsrådet 27/6 2015.

Read More

Ett fredsskadat land

By: admin
18-06-2015
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

Orden vägdes sannerligen på guldvåg i den rödgröna regeringens uppgörelse om försvaret med M, C och KD: Man tiger om konsekvenserna. Visst bör det välkomnas att försvarsanslaget faktiskt ökar, att Gotland blir en smula återmilitariserat och att det nationella försvaret ges första prio. Ammunition ska köpas in. Kanhända kommer uniformsbristen att lösas.

Problemet är att det inte räcker. På långa vägar.

Efter år av underfinansiering hade Försvarsmakten begärt i runda slängar totalt 18 miljarder kronor 2016-2010. ÖB får nöja sig med drygt 10 miljarder för att genomföra det som skulle ha varit klart 2014, men numera är skjutet på framtiden till efter 2020. Fast alltså med en mindre peng. Ekvationen går inte ihop.

Så räkna inte med att enveckasförsvaret kommer bli verklighet. Tryggare skulle vi dock ha kunnat vara om uppgörelsen hade blivit första steget till en uppbrott från allianslösheten. I stället är orden på stället marsch.

Det är lätt att förstå att Folkpartiet inte valde att i den heliga enighetens namn ställa sig bakom uppgörelsen. Trots att det är krig i Europa, rysk upprustning och konstant press är det som om svensk försvars- och säkerhetspolitik i praktiken bedrivs i ett vakuum. Politikerna säger rätt saker, men orden följs inte av handling.

Alliansfriheten som överideologi försvann med EU-medlemskapet och Solidaritetsförklaringen (ja, i hemlighet var den förstås aldrig riktigt på riktigt men det är en annan sak). Men den hänger ändå kvar, som när uppropsvänstern gick till angrepp mot Sveriges samarbete med Nato. På DN-debatt stormade 31 kulturarbetare mot Nato, det svenska värdlandsavtalet med Nato och flygövningen Arctic Challenge Exercise.

Kulturarbetarna varnade för ”en fienderetorik som motiverar ökad upprustning och med ett tydligt närmande till Nato”, och för att Sverige blir ”gisslan i ett spel där det på förhand är bestämt vem som är god och vem som är ond”. Samarbetet med Nato skulle dessutom kunna reta Putin.

Kort sagt, vill de slå vakt om en alliansfrihet som alltså inte längre ens existerar på pappret utan bara i deras föreställningsvärld.

Långt allvarligare än att kulturvänstern sitter fast i den kallakrigstid då fredsmarscherna gick som tätats, är att insikten om att Sverige behöver ett försvar har urholkats i djupare samhällsled. Ett exempel är att Försvarsmakten ses som en störande inslag i vardagen, som helst borde öva någon annanstans.

Beslut att säga nej till försvarets medverkan vid nationaldagsfirandet den 6 juni på Gammlia i Umeå är kanske den bästa symbolen för hur ”fredsskadat” Sverige är. Motiveringen från Umeå kommun och Västerbottens museum var att ”nya svenskar med bakgrund i krigszoner kan ta illa upp av att se militärer”. Motsatsen hade ju också kunnat tänkas – svenska soldater som försvarar den frihet som man flytt till.

Efter palaver ändras beslutet men ändå…

Som en medlem i försvarsutbildare i Umeå uttryckt saken:

Att Försvaret deltar i nationaldagsfirandet är en självklarhet. Musikkår, Livgrupp och Fanvakt är ett naturligt inslag och en del av folkförankringen av Sveriges Försvarsmakt.

Vi ställer ALLTID upp.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 3 2015.

Read More

Det låter som mer pyspunka

By: admin
17-06-2015
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

 

Det satt långt inne, men till slut blev det en uppgörelse om försvaret mellan den rödgröna regeringen och M, C och KD. Vänstern var inte med. FP klev av förhandlingarna med motiveringen för lite och för sent. Så vad ska man säga? Till exempel att det är svårt att avgöra vem som har det svåraste jobbet: Är det förvarsminister Peter Hultqvist eller ÖB Sverker Göranson?

Hultqvist har i kraft av kunskap och engagemang visat att S-märkt försvarspolitik inte längre stavas nedrustning. Hans öde är att vara minister i ett delat parti, som dessutom delar regeringsmakten med ett grönt parti som i grunden är pacifistiskt (och med V som stödparti).

Med sig till förhandlingarna fick Hultqvist bud på en höjning på 6,2 miljarder kronor över fem år. Det är inte någon dålig gissning att Hultqvist inom sig var själaglad över att det i stället blev drygt 10 miljarder, som var moderaternas bud. I opposition har försvarsviljan vaknat.

Att det blev en höjning är ett välkommet trendbrott. I relation till BNP minskar dock försvarets andel ner mot 1 procent.

Sverker Göranson är säkerligen också glad över att finansminister Magdalena Anderssons – enligt egen uppfattning ”välavvägda” – bud kördes över i förhandlingarna. ÖB:s problem är dock att försvarsekonomin trots detta blir en fortsatt rysare när enveckasförsvaret ska bli verklighet. Signalvärdet blir därefter. Låter väl mycket som fortsatt pyspunka.

Försvarsmaktens underlag för att genomföra försvarsberednings förslag var inte tio utan 18 miljarder kronor. Det säger sig självt att det inte är möjligt att lyfta bort 8 miljarder utan att satsningar ryker (eller att man som i fråga om det civila försvaret satsar men med befintliga resurser). ÖB beskriver konsekvenserna med orden: ”detta innebär en kvarstående risk i en orolig omvärld.”

Militära samarbeten utreddes nyligen och föredömligt i den bertelmanska utredningen. Nu ska den göras om men förutsättningslösheten är inte större än att den stavas tabu. Den militära alliansfriheten, det vill säga medlemskap i Nato, får inte prövas. Personalförsörjning ska däremot synas med öppnare ögon.

I rättvisans namn ska det väl sägas att det finns anledning till en del hurra. Sverige ska ha första prio. Gotland ska återmilitariseras (ja, i alla fall lite grann) och bottenplattan ska tätas; det verkar klokt att medel avsätts för att ammunition ska köpas in. Det finns en tilltro till att försvarsförmågan kommer öka.

Problemet är att i ljuset av den snabba ryska upprustning som skett de senaste åren och som ska fortsätta innebär försvarsuppgörelsen en relativ svensk förmågeminskning. 2020 kommer gapet att ha ökat. Samtidigt ökar risken för att Putin inte är mätt och belåten efter Ukraina. Det är krig i Europa. Det kan spridas. Baltikum kan bli nästa Krim.

Försvarsuppgörelsen är klädd i många insiktsfulla ord, men i praktiken är det halvtomma ord. En försvarsgrupp med oklart mandat ska ta höjd för ett förändrat läge, men även om beslutskraft skulle finnas tar anpassning tid. Sverker Göranson slutar i höst. Rubriken på arbetsbeskrivningen för efterträdaren borde vara: Är du beredd att misslyckas men ändå gilla läget?

Publicerad i Vårt Försvar nr 2 2015.

Read More

Vi kommer i fred

By: admin
15-06-2015
Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

Mange akademikere i Vesten vil at vi skal ”forstå” Russland. Men hva er det egentlig vi skal forstå?

I Tim Burtons film Mars Attacks fra1996 kommer mennesker i kontakt med romvesener. Presidenten og hans rådgivere regner glatt med at de er fredelige. Dette var også budskapet fra marsboere da de landet: «We come in peace». Så begynner de å skyte. Man forsøker å megle og forhandle. Marsboerne fortsetter å skyte.

Det er ikke fritt for at tankene går til Putinland. Å si en ting og gjøre noe annet er en del av strategien, som Putin med suksess har brukt mot Vesten. Han skyter også. Det er krig i Europa.

Til tross for overveldende bevis, benekter Kreml at de har tropper i Donbass. Det benektet man også i forbindelse med kuppet på Krim. I dag skryter Putin av det – og at annekteringen var planlagt lang tid i forveien. Nå er budskapet at vi må finne en forhandlingsløsning på kampene i det østlige Ukraina – og dermed har det blitt forhandlet. Det finnes to avtaler fremforhandlet i Minsk.

Et sentralt punkt i begge avtalene gjelder tilbaketrekking av russiske tropper. En retrett kunne ha skjedd like «skjult» som de ble sendt inn i ”folkerepublikkene”, men nei, det blir ikke noe av. Styrkene roteres inn og ut. Kampene fortsetter. I øyeblikket ser det dog ut til at planene om å lage Novarossiya er avskrevet. I stedet står de to «folkerepublikkene» i sentrum – og en frosset konflikt som skal hindre Ukraina i å realisere en europisk fremtid. Men alt kan selvsagt skje. Og Mariupol og en korridor til Transdniester er nødvendig av strategiske grunner.

Forvent ikke noen godvilje
Russland ser NATO som en fiende, og USA fremstilles som den store Satan. Putin rasler med atomvåpen – ruster, øver og provoserer. Projiserer makt. Østersjøen er et område hvor det gnisser, med de baltiske landene som midtpunkt. Arktis blir hetere. Økonomien kan nå best beskrives som en krigsøkonomi.

Samarbeidet etter at Berlinmuren falt og Sovjetunionen ble oppløst har over lang tid utviklet seg til en ny slags kald krig, med den russiske krigen mot Georgia i 2008 som et brudd. Hvordan det kunne gå så ille? Var det faktisk Vestens feil? Ja, slik høres ut på begge sider av den nye «jernteppet»: Det handler om at vi må forstå.

Svaret fra Kremls talsmenn er at Putin er ikke bare har reagert på russisk ydmykelse. Det er et slags Weimar i reprise. Russland har ikke fått sin naturlige plass i det internasjonale systemet. Vesten tar ikke hensyn til russiske interesser. Suvereniteten er truet. Og tenk på Jugoslavia. Og Vesten har absolutt ikke prøvd å integrere Russland.

Cohen og Mearsheimer
Som et vedheng til denne fortellingen finnes det politikere, forskere og eksperter i Vesten som går i samme bane, i et spor ved siden av. Det har ikke gått upåaktet hen at en av Russlandsforskningens nestorer har omfavnet Putin. Ifølge Stephen Cohen ønsket ikke Putin noen krise, og det var heller ikke han som startet den.

I en bredt anlagt artikkel i Foreign Affairs slo professor i statsvitenskap John Mearsheimer fast at det aller meste var Vestens feil. Den nye kalde krigen er en reaksjon på NATO og EU. Moskva følte seg omringet. Det må vi forstå. Selvsagt har verken Cohen eller Mearsheimer fått stå uimotsagt. I en oversiktsartikkel i The American Interest vasker Lilia Shevtsova ved Carnegie i Moskva gulvet med det apologetiske Weimar-syndromet. I realiteten ble jo Nato-kretsen utvidet fordi statene i gamle Sovjetunionen ønsket å bli med – for å få beskyttelse mot Russland. EU-medlemskap for de statene som inngår i det østlige partnerskapet har ikke vært på kartet, enn si NATO-medlemskap. Assosieringsavtalene var ikke noe å krangle om – før man nettopp begynte å gjøre det.

Kissingers kynisme
I Shevtsovas gjennomgang utgjør Henry Kissinger et dystert lavmål, både når det gjelder kynisme og overtakelse av Putins narrativ:

’“Russian history began in what was called Kievan Rus. The Russian religion spread from there.” Very Puninesque! Here is one more of Kissinger’s revelations. His interviewer for aSpiegel Q&A asks: “But we cannot tell the Ukrainians that they are not free to decide their own future.” Kissinger’s response: “Why not?” It’s the kind of answer one would expect from a Russian imperialist.

”The ’Weimar syndrome’ that the Russian propagandists have attempted to inject into the political discussion between Russia and the West is the key ingredient of the Kremlin’s anti-Western campaign. This ‘humiliation’ device has dual purpose: it helps legitimate the Kremlin domestically, and it has its uses in foreign policy as well –namely, as a means of blackmailing the West: “I’f you continue to humiliate Russia, we could find ways to retaliate!’”

Når det gjelder Ukraina konstaterer hun:

”Numerous Western attempts to solve the Ukraine crisis boil down to the following formula: no NATO membership for Ukraine; consultations with Russia on the association between Ukraine and the EU; reform of Ukraine’s constitution according to Moscow’s ideas. What does this package mean? One very clear thing: Ukraine has to return into the Russian area of influence.”

Kort sagt, ved å forstå vil vi vise forståelse. Men hva er det egentlig vi bør forstå? Shevtsova peker på klare uttalelser fra både Putin og utenriksminister Lavrov om at krigen i Ukraina egentlig ikke handler om Ukraina, men om å tegne opp en sikkerhetsordning.

Men det er også viktig å være klar over hva slags stat Putinland er: En illiberalt kleptokrati. IPutins Kleptocracy – Who owns Russia (Simon & Schuster 2014) har Karen Dawisha dokumentert i detalj at korrupsjon er selve systemets ryggrad. Det gjelder fra bunnen opp til toppen – Putin og hans krets av for det meste gamle kamerater fra tiden i St. Petersburg.

Kleptokratiet holdes oppe av et stadig mer autoritært styre (enda en ny lov skal det gjøre det enda vanskeligere for uavhengige organisasjoner), ren desinformasjon og informasjonskontroll (nylig at informasjon om drepte i spesialoperasjoner hemmeligstemples selv i fredstid – alt for å få stopp på opplysninger om russiske soldater som er døde i krigen mot Ukraina).

Vladimir Putin sa i et intervju nylig at «bare en sinnsyk person, og bare i en drøm, kan tenke seg at Russland plutselig ville angripe NATO». Men i Moskva er det helt OK å diskutere og true med et preventivt angrep mot de baltiske statene. Som sagt: «Vi kommer i fred.»

Men de grønne gutta er ikke fra Mars.

Publicerad i Minervanett 10/6 2015.

Read More

Hallå! Var är demonstranterna?

By: admin
01-06-2015
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

Jag blir så trött. Varför kan den rödgrönrosa vänstern aldrig växa upp? Svenska freds- och skiljedomsföreningen visar att den allra mest är barnsligt pr-kåt, när man placerar ut Singing Sailor i Stockholms skärgård med det morsekodade budskapet till homofoba Putinland: This way if you are gay. Welcome to Sweden. Gay since 1994.

Det är deras bidrag till alternativet att lägga försvarsresurserna på fredliga samarbeten och utveckling. Det är som om Ukraina inte existerade.

Ett par amerikanska B 52:or ska i juni inom ramen för den Nato-ledda övningen Baltops genomföra minfällning nära Ravlunda skjutfält, och som ett skott rycker MP:s utrikespolitiska talesperson Valter Mutt ut: ”Jag minns B 52-planen väldigt tydligt från Vietnamkriget. Då släppte de varje dag sin dödliga last över brinnande byar i Vietnam. Jag har bilderna av de dödade barnen på min egen näthinna.” (Expressen 20/5).

Och dessutom: ”Vi är inte några vänner av Natonärmande.”

I verkligheten är samverkan med Nato helt avgörande för det svenska försvarets förmågeutveckling. Men de gröna vill väl inte ha något militärt försvar.

B 52 var för övrigt samma flygplanstyp som om det kalla kriget hade blivit hett skulle ha bombat sovjetiska hamnar och flygfält i Baltikum – och skyddat Sverige. Sverige hade ju också ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder. I den svenska krigsplaneringen var det först efter Berlinmurens fall som neutralitetsoptionen i händelse av konflikt fanns med som alternativ. Men i vänstern lever myten om alliansfriheten kvar.

Anti-amerikanismen är också något som fortsätter att frodas. I samband med en annan övning framhöll Mutt att USA var problemet: ”Det jag främst reagerar mot är att Sverige, som ska vara en alliansfri nation, har bilaterala samövningar med USA, även om det här sker med Finland.” (Aftonbladet 16/2).

Vänsterpartiet vill också backa ur Nato-samarbetet. I Jonas Sjöstedts partiprogram beskrivs dessutom USA som en stat som permanent för krig mot ”verkliga eller påstådda fiender”: ”Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”

I den verkliga världen är det Nato som stagar upp europeisk säkerhet och utan USA inget Nato. Det som är rödgrönrosavänsterns dröm skulle med en Putin i Kreml bli europeisk mardröm – och det är det ju redan. Det är krig i Europa.

Trots det blir det allra mest bisatsfördömanden av Putinland. Varför är de rödgrönrosa fredsvännerna inte ute och demonstrerar mot rysk aggression och upprustning? Varför genomför man inte insamlingar till förmån för det lidande Ukraina? Varför förklarar man sig inte solidarisk med det hotade Baltikum?

Uppropsvänstern varnar i stället för fienderetorik: ”Är det inte så att ett land, precis som en enskild människa, som hela tiden tillskrivs svekfulla avsikter slutligen börjar agera i enligt med den bilden, eftersom domen redan avkunnats av omgivningen?” (DN 19/4).

En av uppropsmakarna, Stina Oscarson, betonar att det finns skäl att vara rädd – Sverige kan varken försvara sig på egen hand eller räkna med hjälp från Nato (DN 18/3). Den bakvända slutsatsen är att varken stärka försvaret eller söka säkerhetsförankring i Nato. I stället ska Sverige låta bli att ”leka med elden” genom övningar som Arctic Challenge Exercise. Putin hade inte kunnat uttrycka det bättre själv: reta inte Ryssland.

Det riktigt allvarliga är förstås att den rödgrönrosa fredsrörelsen finns rikligt representerad inom socialdemokratin.

Så blir det som blir.

Gästledare publicerad i SvD 24/5 2015.

Read More

Putin på Oslo S?

By: admin
01-06-2015
Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Vi må ikke bare minnes at Sovjet befridde Finnmark i 1945, men også at Stalin samarbeidet med Hitler for å gjøre det lettere for nazistene å okkupere Norge i 1940.

«Seiersdagen» den 9. mai ble feiret på den røde plass med fullastet våpenparade – som i de dårlige gamle dager. Tradisjonen forsvant med Sovjetunionen i 1991, men ble gjenopptatt av Vladimir Putin i forbindelse med feiringen i 2008 (et par måneder før den russiske krigen i Georgia). Styrkedemonstrasjonen inngår i den propagandaen om trussel og kommende krig som fullstendig dominerer det politiske budskapet og medielandskapet.

Våpenskrammelet skal gi – og gir – Putin folkelig støtte. Men det er også et element i det arsenalet som brukes til projeksjon av makt overfor verden utenfor. Seiersdagen ble feiret også med massemarsjerende hyllester til de som kjempet og døde under andre verdenskrig. Det er både autentisk følelse og politisk kampanje. Som vanlig ser det ut til at noen var innleid eller beordret til å delta. Et tegn på det er at kastede bilder av ”nylig ærede slektninger” lå og fløt etter demonstasjonen.

Ingen trenger imidlertid å være i tvil om at krigen er levende historie i Russland. Heller ikke at den aktivt blir holdt i live som en del av etableringen av legitimitet for regimet på hjemmebane. Putin også gikk i toget med et portrett av sin far. Men ”den store fedrelandskrigen» fungerer også som en begrunnelse for politikken overfor omverdenen i dag – og dette er det viktig å forholde seg til. Selv på Oslo S, der Komiteen for det anti-fascistiske monument over Osvald-sabotørene og de falne ved NSB har plassert monumentet Knus nazismen.

Monumentet er laget av Bjørn Melbye Gulliksen med inspirasjon hentet fra billedspråket til sovjetisk «propagandakunst», og med den sovjetiske hammeren som symbol på motstanden. I sin historieløshet blir hyllest til motstandsgruppen til propaganda, som ubetenksomt knytter an til Putins historiefortelling. Problemet er at det mangler et MEN.

Min første tanke da jeg så monumentet gikk til krigen, og min andre tanke til freden – da hammeren med full kraft møtte det Sovjet-kontrollerte Øst-Europa. I Iron Curtain: The Crushing of Eastern Europe 1944-56 (Doubleday, 2012), beskrev Anne Applebaum hvordan Stalin og hans sikkerhetsapparat sammen med medløpere i de lokale kommunistiske partier opprettet et totalitært lydrike. Alt under samme slags høystemte retorisk banner, som sitatet fra Asbjørn Sunde som er gjengitt på monument: «Det var verd å kjempe for friheten – for alle land, for alle raser, for alle klasser, for alle mennesker og alle sinn.»

Uavhengig av intensjonene som medlemmene av Osvald-gruppen eller Sunde selv kunne tenkes å ha hatt for Norge (men det sier vel litt at han ble dømt for spionasje for Sovjetunionen), er det nettopp det motsatte av frihet som kommunismen representerer. NKP representert et mareritt som også hadde blitt en realitet i et Norge på feil side av jernteppet.

Det er likevel positivt at monumentet inviterer til en diskusjon om krigshistorien og Sovjetunionens rolle. Det er spesielt viktig i tider med russiske informasjonskrigføring i form av historien om «den store fedrelandskrigen», der den moderne kampen mot fascismen fremstilles som en slags fortsettelseskrig. Alt vagt forbundet med trommeslag om trusselen fra USA og NATO.

Det er en historie med mange holdeplasser, men i sentrum står selvfølgelig Molotov-Ribbentrop-pakten som ble undertegnet 23. august 1939. I en hemmelig protokoll delte det kommunistiske Sovjetunionen fremtidig krigsbytte med Nazi-Tyskland. Så mye for viljen til å knuse nazismen.

Pakten passer selvsagt ikke i Putins heroisering av den antifascistiske kampen, men han forsvarer den tappert med at det var den eneste måten å sørge for sikkerhet for sitt eget land. Den hemmelige protokollen bør vi helst glemme. Altså at bak det som offisielt var en ikke-angrepspakt fantes en aggresjonspakt rettet mot andre stater.

Samtidig bygger Putin den russiske politikken på samme tilnærming; ideen om retten til en innflytelsessfære der Russland bestemmer. I 1939 var det Polen som sto først i køen. Hitler var på plass noen dager etter signering av pakten, og Stalin en måned senere. Kremls offisielle motiv var behovet for å beskytte ukrainske og hviterussiske minoriteter. (Putin taler for sin del om retten til å gripe inn for å beskytte russiske minoriteter i Ukraina eller Baltikum).

Men angrepspakten og den økonomiske samarbeidsavtalen som ble signert hadde også betydning for hva som ville skje i Norge. Og som også er en del av konteksten til monumentet Knus nazismen. Sovjetunionen ga i største hemmelighet en marinebase på Kola til Nazi-Tyskland. Basis Nord ble først plassert i Litsafjorden, og deretter ved en bedre beliggenhet ved Lokangabukten.

Tanken var at basen skulle tjene som forsyningspunkt for tyske ubåter som deltok i sjøkrigen. Den kom dessuten til å spille en avgjørende rolle da Hitler tok Narvik i april 1940. Tre forsyningsskip skulle hjelpe den tyske marinestyrke, men bare en av dem kom frem med drivstoff. Det var den ombygde hvalkokeren Jan Wellhem – fra Basis Nord.

Etter okkupasjonen av Norge var Basis Nord ikke lenger til nytte, men den forble et symbol på godt partnerskap (at Nazi-Tyskland i 1941 brøt tvillingpakten er en annen historie).

Det er ikke bare den sovjetiske frigjøringen av Finnmark for 70 år siden vi nå skal minnes, men også hvordan Stalin for 75 år siden i pakt med Hitler aktivt jobbet for å legge til rette for den nazistiske okkupasjonen.

Publicerad i tidskriften Minervas nätupplaga 21/5 2015.

 

Read More

Regeringen kör 1970-talet i repris

By: admin
30-04-2015
Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Bara så 1970-tal. Retroregeringen Löfven höjer skatterna, bygger ut offentlig sektor, minskar valfriheten och – förstås – lägger ned kärnkraften. Som väntat gav effektskattehöjningen på kärnkraft i vårpropositionen det önskade resultatet i form av ett besked från Vattenfall om förtida avveckling av Ringhals 1 och 2. Med E.ON:s planerade stängning av Oskarshamn 1 blir det tre reaktorer mindre.

Vice statsminister Åsa Romson har varit tydlig med den politiska viljan att stänga två reaktorer till nästa val. Att Vattenfall släcker ljuset någonstans mellan 2018 och 2020 i stället för 2025, har alltså inte med att reaktorerna har tjänat ut att göra. Beslutet är en effekt av en energipolitik som dessutom pressar kärnkraftens lönsamhet genom subventioner av andra energislag.

Att som Ibrahim Baylan beskriva detta som marknadsmässigt är faktiskt rena skämtet. Det är mindre roligt att politiken är ett rödgrönt Kinderägg: förtidsavvecklingen innebär kapitalförstöring för miljarder, är dålig för miljön och oroväckande för näringslivet.

Det finns dessutom ett säkerhetspolitiskt perspektiv, som Stefan Löfven rätt och slätt väljer att bortse från i sin iver att ge Miljöpartiet (och Vänsterpartiet) möjlighet att omsätta antikärnkraftsfundamentalismen till politik. Därmed går man på tvärs mot sin egen säkerhetspolitiska uppfattning.

MP har varit pådrivande för en bredare syn på säkerhet och varit så framgångsrik att både fallskador i hemmet och risken för militär konflikt numera ryms i det svenska säkerhetsbegreppet. Sårbarhetsfrågor och då inte minst de som rör energin finns med som en central del i bilden – i Sverige och Europa.

I Försvarsberedningen var MP med om att betona vikten av att ”skyndsamt genomföra vidtagna åtgärder för att analysera och minska EU:s energiberoende av Ryssland”. Här kan Sverige spela en roll via elkabelförbindelser till Baltikum och Centraleuropa. Det handlar om att öka sammanlänkningen mellan de tre baltiska staterna, utbyggd infrastruktur i Östersjöregionen och leveranssäkerhet.

Inom EU pågår ett intensivt arbete för att göra starkt beroende medlemsstater mindre utsatta och överlag minska sårbarheten – både i fråga om gas och om el. Den kommande energiunionen har tre fokusområden: miljö, effektivitet och säkerhet. Det är illustrativt att den rödgröna regeringen valt att prioritera bort säkerheten. Så mycket för solidaritetspolitiken.

Men inte heller på hemmaplan hänger energisäkerhetspolitiken ihop. I en reservation klagade MP över att beredningen inte nog hade lyssnat på de gröna:

”Vi har under beredningens arbete lyft upp att de nationella säkerhetsintressena borde breddas såsom t ex el-och livsmedelsförsörjningen. Energiförsörjningens sårbarhet har aktualiserats i samband med Ukrainakrisen.”

Slutsatsen – rödgrön logik – är alltså att öka sårbarheten genom att via politiska beslut snabbavveckla kärnkraft.

I decemberöverenskommelsen ingår energipolitiken som ett av tre samförståndsområden, men Löfven har valt att sätta sin egen agenda och gå före.

Energisäkerhetspolitiken är skäl nog att säga upp DÖ. Också det är för dåligt för Sverige. Europa är i krig. Regeringen låtsas som om det är fred.

Gästledare i Svenska Dagbladet 30/4 2015.

 

Read More

Skambud på rikets säkerhet

By: admin
08-04-2015
Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Det är krig i Europa. Säkerhetsordningen är raserad. Ryssland hotar att göra en Krim i de baltiska staterna och varnar för kärnvapeninsats om Nato blandar sig i. Att utvecklingen dramatiskt har gått åt fel håll avspeglades förra året i försvarsberedningens rapport Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid. Högre ambitioner och ökad förmåga ställdes på dagordningen inför försvarsbeslutet 2015.

När tiden nu börjar rinna ut i förhandlingarna är dock det mest påfallande regeringens vilja att nöja sig med att bara tala om den allt mörkare hotbilden. Man vill inte betala försäkringspremien. Försvarspolitiken blir ett glaspärlespel.

Försvarsbeslutet 2009 var underfinansierat med 4-6 miljarder kronor. Så gick det som det gick. ÖB har konstaterat i sitt underlag till regeringen att det nu krävs 4 extra miljarder per år under fyra år för att leverera det som politikerna har beställt (och kanske totalt närmare 18 miljarder kronor för den femåriga försvarsbeslutsperioden).

När finansminister Magdalena Andersson räknat på saken kom hon fram till att det räcker med totalt 6,2 miljarder kronor. Enligt Andersson är detta ”väl avvägt”. Myndighetens bedömning i saken väger alltså bomullslätt i vågskålen.

Men vad innebär det i praktiken för möjligheterna att förverkliga försvarsminister Hultqvists så kallade bottenplattapolitik? Som det är nu finns det till exempel fler förband än det finns utrustning till. ÖB borde ge besked krona för krona om vad som inte kommer att kunna göras med en socialdemokratisk bråkdelsbudget.

Det finns ett starkt politiskt tryck att komma överens, men det skiljer miljarder – och perspektiv – mellan partierna. Socialdemokraterna har lagt ett skambud. Moderaterna – nyvakna i försvaret – kan ännu inte räkna längre än till minst 10 miljarder. Folkpartiet säger 17 medan C och KD offentligt ännu inte siffersatt sig. Och visst vore det bra med nationellt samförstånd, men inte om en politik som ger Putin ännu fler uppslag till skämtfilmer på Youtube om det svenska försvaret. Det är på allvar.

Peter Hultqvist har lyft försvarsfrågan inom Socialdemokraterna och med sin kärva stil ökat politikens trovärdighet. Men det är allra mest en bild som finns på näthinnan. I säkerhetspolitiken är medlemskap i Nato fortfarande tabu och budet i försvarsförhandlingarna är inget annat än ett tecken på hur lätt partiet tar på rikets säkerhet.

Det är säkerligen så att Peter Hultqvist skulle vilja vara minister för sitt departement i stället för att i förhandlingarna agera ombud för Magdalena Andersson och Stefan Löfven. Nu får försvarsministern glädjas krona för krona för varje gång som han tvingas ge efter för borgerliga krav. Men räcker det?

I samband med att Mikael Odenberg hösten 2007 avgick i protest mot hur Reinfeldt och Borg hanterade försvarets ekonomi sade han: ”Jag vill kunna se mig själv i spegeln och Försvarsmaktens anställda i ögonen.”

Är Peter Hultqvist beredd att blunda?

Gästledare Svenska Dagbladet 8/4 2015.

Read More

Vänstern har ett problem

By: admin
19-03-2015
Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik, USA

Splittra och härska är en välprövad taktik som inte har gått ur tiden. Ryssland odlar vänskapsband med alla politiska partier och rörelser som kan bidra till att försvaga EU och Nato. Högernationalister i Front National och Jobbik ingår i stödtrupperna. När Putin bjuder upp är man lättflirtade även till vänster. Ett exempel är tyska Die Linke som sände valövervakare till den så kallade folkomröstningen på Krim. Och ja, valfarsen fick väl godkänt. Utgången i det grekiska valet bjöd på en extra bonus. Regeringspartiet Syriza har goda kontakter med Kreml, inklusive chefsideologen Alexander Dugin.

”Kampen mot fascismen angår oss alla. Stöd frihetskampen i Ukraina.” Affischer med det budskapet dök först upp i Malmö i vintras. Undertecknare är Donbassföreningen som på Facebook anknyter till Putinland med den gamla Sovjetsymbolen hammaren och skäran. Donbassföreningen har förgreningar också i andra svenska städer. Mötesverksamhet och demonstrationer står på dagordningen.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det är en del av den breda propagandakampanj som Ryssland bedriver för att sätta sin bild av kriget mot Ukraina som anti-fascism – och i en vidare ram ett hotfullt väst som är ute efter att ta moder Ryssland. Och inte minst är det något som kan det slå an till vänster. Det knyter an till en central berättelse i vänsterns självbild – kampen mot nazism och fascism.

Just det senare var ett motiv när Vänsterpartiet i Sverige valde att med biståndsmedel från Sida stödja kompisar i Ukraina i kampen mot högerextremistiska Svoboda. Strålkastarljuset riktas nu både mot hur biståndsmedlen betalas ut och mot mottagaren. I avslöjandet ingår anklagelser om att pengar betalats ut till privata konton och att revisionsrapporter har blivit förfalskade. Kort sagt, det verkar som naiva svenskar har blivit rejält lurade.

Men saken handlar om långt mer än utbetalningen av flera hundratusen kronor i ett projekt som formellt avslutades 2014. Vänsterpartiet i Sverige har beskrivit Borotba som en ”ukrainsk vänsterrörelse mot nazism och för feminism”. Samma rörelse har beskrivits av en forskare ”som en pr-avdelning av separatister i östra Ukraina”. En annan forskare betonar inslagen av sovjetnostalgi och separatism, liksom organisationens roll som del av anti-majdanrörelsen.

Vänsterpartiet har tydligt tagit ställning för Ukrainas territoriella integritet. Det är utmärkt. Men för förstå den lockelse som Putin utgör på vänsterkanten räcker det med att gå till partiprogrammet. Det är solitt förankrat i marxistisk klassanalys och anti-amerikanism. Enligt programmet är USA en stat som permanent för krig mot ”verkliga eller påstådda fiender”:

”Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”

Det passar utmärkt ihop med Putins propagandabild av det belägrade Ryssland. En annan del som hakar i det ryska narrativet är beskrivningen av informationssamhället:

”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap. Att hundratals miljoner människor hålls nere i arbetslöshet, fattigdom och okunskap är i sig ett effektivt hinder för demokratin, oavsett vilka formella friheter som till äventyrs finns.”

När den ryske utrikesministern Lavrov säger att USA inte är en liberal demokrati, nickas det säkerligen instämmande.

Krigsvåren 2014 var det som om kulturvänstern hade gjort en tidsresa till 1968.

Enligt poeten och samhällsdebattören Göran Greider var det ”uppenbart att EU länge har agerat okänsligt när man gärna velat inkorporera Ukraina i vad som måste kallas EU:s intressesfär”.

Författaren och chefen för Aftonbladets kulturredaktion Åsa Linderborg klagade över hur konflikten mellan Ukraina och Ryssland beskrevs:

”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval: det är Ryssland som är roten till det onda, medan den västvänliga oppositionen vägleds av en fram till nu uppdämd frihetslängtan”.

Jan Myrdal – nestor för vänstern till vänster – försvarade Putins agerande mot vad han betecknade som ett västligt existentiellt hot mot Ryssland. Att stater i det forna östblocket har velat och fått ansluta sig till EU kallar Myrdal för tvångsintegrering.

Jan Myrdal är initiativtagare till det årliga Leninpriset. Sovjetnostalgiskt så det förslår. I år gick priset till artisten Michael Wiehe och förra året till författaren Jan Guillou. Både var glada över utmärkelsen.

Ja, vänstern har problem.

Putin myser.

Krönika publicerad (på norska) i Verdens Gang 14/3 2014.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.