Hallå! Var är demonstranterna?

By: admin

01-06-2015

Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

Jag blir så trött. Varför kan den rödgrönrosa vänstern aldrig växa upp? Svenska freds- och skiljedomsföreningen visar att den allra mest är barnsligt pr-kåt, när man placerar ut Singing Sailor i Stockholms skärgård med det morsekodade budskapet till homofoba Putinland: This way if you are gay. Welcome to Sweden. Gay since 1994.

Det är deras bidrag till alternativet att lägga försvarsresurserna på fredliga samarbeten och utveckling. Det är som om Ukraina inte existerade.

Ett par amerikanska B 52:or ska i juni inom ramen för den Nato-ledda övningen Baltops genomföra minfällning nära Ravlunda skjutfält, och som ett skott rycker MP:s utrikespolitiska talesperson Valter Mutt ut: ”Jag minns B 52-planen väldigt tydligt från Vietnamkriget. Då släppte de varje dag sin dödliga last över brinnande byar i Vietnam. Jag har bilderna av de dödade barnen på min egen näthinna.” (Expressen 20/5).

Och dessutom: ”Vi är inte några vänner av Natonärmande.”

I verkligheten är samverkan med Nato helt avgörande för det svenska försvarets förmågeutveckling. Men de gröna vill väl inte ha något militärt försvar.

B 52 var för övrigt samma flygplanstyp som om det kalla kriget hade blivit hett skulle ha bombat sovjetiska hamnar och flygfält i Baltikum – och skyddat Sverige. Sverige hade ju också ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder. I den svenska krigsplaneringen var det först efter Berlinmurens fall som neutralitetsoptionen i händelse av konflikt fanns med som alternativ. Men i vänstern lever myten om alliansfriheten kvar.

Anti-amerikanismen är också något som fortsätter att frodas. I samband med en annan övning framhöll Mutt att USA var problemet: ”Det jag främst reagerar mot är att Sverige, som ska vara en alliansfri nation, har bilaterala samövningar med USA, även om det här sker med Finland.” (Aftonbladet 16/2).

Vänsterpartiet vill också backa ur Nato-samarbetet. I Jonas Sjöstedts partiprogram beskrivs dessutom USA som en stat som permanent för krig mot ”verkliga eller påstådda fiender”: ”Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”

I den verkliga världen är det Nato som stagar upp europeisk säkerhet och utan USA inget Nato. Det som är rödgrönrosavänsterns dröm skulle med en Putin i Kreml bli europeisk mardröm – och det är det ju redan. Det är krig i Europa.

Trots det blir det allra mest bisatsfördömanden av Putinland. Varför är de rödgrönrosa fredsvännerna inte ute och demonstrerar mot rysk aggression och upprustning? Varför genomför man inte insamlingar till förmån för det lidande Ukraina? Varför förklarar man sig inte solidarisk med det hotade Baltikum?

Uppropsvänstern varnar i stället för fienderetorik: ”Är det inte så att ett land, precis som en enskild människa, som hela tiden tillskrivs svekfulla avsikter slutligen börjar agera i enligt med den bilden, eftersom domen redan avkunnats av omgivningen?” (DN 19/4).

En av uppropsmakarna, Stina Oscarson, betonar att det finns skäl att vara rädd – Sverige kan varken försvara sig på egen hand eller räkna med hjälp från Nato (DN 18/3). Den bakvända slutsatsen är att varken stärka försvaret eller söka säkerhetsförankring i Nato. I stället ska Sverige låta bli att ”leka med elden” genom övningar som Arctic Challenge Exercise. Putin hade inte kunnat uttrycka det bättre själv: reta inte Ryssland.

Det riktigt allvarliga är förstås att den rödgrönrosa fredsrörelsen finns rikligt representerad inom socialdemokratin.

Så blir det som blir.

Gästledare publicerad i SvD 24/5 2015.

Putin på Oslo S?

By: admin

01-06-2015

Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik

Vi må ikke bare minnes at Sovjet befridde Finnmark i 1945, men også at Stalin samarbeidet med Hitler for å gjøre det lettere for nazistene å okkupere Norge i 1940.

«Seiersdagen» den 9. mai ble feiret på den røde plass med fullastet våpenparade – som i de dårlige gamle dager. Tradisjonen forsvant med Sovjetunionen i 1991, men ble gjenopptatt av Vladimir Putin i forbindelse med feiringen i 2008 (et par måneder før den russiske krigen i Georgia). Styrkedemonstrasjonen inngår i den propagandaen om trussel og kommende krig som fullstendig dominerer det politiske budskapet og medielandskapet.

Våpenskrammelet skal gi – og gir – Putin folkelig støtte. Men det er også et element i det arsenalet som brukes til projeksjon av makt overfor verden utenfor. Seiersdagen ble feiret også med massemarsjerende hyllester til de som kjempet og døde under andre verdenskrig. Det er både autentisk følelse og politisk kampanje. Som vanlig ser det ut til at noen var innleid eller beordret til å delta. Et tegn på det er at kastede bilder av ”nylig ærede slektninger” lå og fløt etter demonstasjonen.

Ingen trenger imidlertid å være i tvil om at krigen er levende historie i Russland. Heller ikke at den aktivt blir holdt i live som en del av etableringen av legitimitet for regimet på hjemmebane. Putin også gikk i toget med et portrett av sin far. Men ”den store fedrelandskrigen» fungerer også som en begrunnelse for politikken overfor omverdenen i dag – og dette er det viktig å forholde seg til. Selv på Oslo S, der Komiteen for det anti-fascistiske monument over Osvald-sabotørene og de falne ved NSB har plassert monumentet Knus nazismen.

Monumentet er laget av Bjørn Melbye Gulliksen med inspirasjon hentet fra billedspråket til sovjetisk «propagandakunst», og med den sovjetiske hammeren som symbol på motstanden. I sin historieløshet blir hyllest til motstandsgruppen til propaganda, som ubetenksomt knytter an til Putins historiefortelling. Problemet er at det mangler et MEN.

Min første tanke da jeg så monumentet gikk til krigen, og min andre tanke til freden – da hammeren med full kraft møtte det Sovjet-kontrollerte Øst-Europa. I Iron Curtain: The Crushing of Eastern Europe 1944-56 (Doubleday, 2012), beskrev Anne Applebaum hvordan Stalin og hans sikkerhetsapparat sammen med medløpere i de lokale kommunistiske partier opprettet et totalitært lydrike. Alt under samme slags høystemte retorisk banner, som sitatet fra Asbjørn Sunde som er gjengitt på monument: «Det var verd å kjempe for friheten – for alle land, for alle raser, for alle klasser, for alle mennesker og alle sinn.»

Uavhengig av intensjonene som medlemmene av Osvald-gruppen eller Sunde selv kunne tenkes å ha hatt for Norge (men det sier vel litt at han ble dømt for spionasje for Sovjetunionen), er det nettopp det motsatte av frihet som kommunismen representerer. NKP representert et mareritt som også hadde blitt en realitet i et Norge på feil side av jernteppet.

Det er likevel positivt at monumentet inviterer til en diskusjon om krigshistorien og Sovjetunionens rolle. Det er spesielt viktig i tider med russiske informasjonskrigføring i form av historien om «den store fedrelandskrigen», der den moderne kampen mot fascismen fremstilles som en slags fortsettelseskrig. Alt vagt forbundet med trommeslag om trusselen fra USA og NATO.

Det er en historie med mange holdeplasser, men i sentrum står selvfølgelig Molotov-Ribbentrop-pakten som ble undertegnet 23. august 1939. I en hemmelig protokoll delte det kommunistiske Sovjetunionen fremtidig krigsbytte med Nazi-Tyskland. Så mye for viljen til å knuse nazismen.

Pakten passer selvsagt ikke i Putins heroisering av den antifascistiske kampen, men han forsvarer den tappert med at det var den eneste måten å sørge for sikkerhet for sitt eget land. Den hemmelige protokollen bør vi helst glemme. Altså at bak det som offisielt var en ikke-angrepspakt fantes en aggresjonspakt rettet mot andre stater.

Samtidig bygger Putin den russiske politikken på samme tilnærming; ideen om retten til en innflytelsessfære der Russland bestemmer. I 1939 var det Polen som sto først i køen. Hitler var på plass noen dager etter signering av pakten, og Stalin en måned senere. Kremls offisielle motiv var behovet for å beskytte ukrainske og hviterussiske minoriteter. (Putin taler for sin del om retten til å gripe inn for å beskytte russiske minoriteter i Ukraina eller Baltikum).

Men angrepspakten og den økonomiske samarbeidsavtalen som ble signert hadde også betydning for hva som ville skje i Norge. Og som også er en del av konteksten til monumentet Knus nazismen. Sovjetunionen ga i største hemmelighet en marinebase på Kola til Nazi-Tyskland. Basis Nord ble først plassert i Litsafjorden, og deretter ved en bedre beliggenhet ved Lokangabukten.

Tanken var at basen skulle tjene som forsyningspunkt for tyske ubåter som deltok i sjøkrigen. Den kom dessuten til å spille en avgjørende rolle da Hitler tok Narvik i april 1940. Tre forsyningsskip skulle hjelpe den tyske marinestyrke, men bare en av dem kom frem med drivstoff. Det var den ombygde hvalkokeren Jan Wellhem – fra Basis Nord.

Etter okkupasjonen av Norge var Basis Nord ikke lenger til nytte, men den forble et symbol på godt partnerskap (at Nazi-Tyskland i 1941 brøt tvillingpakten er en annen historie).

Det er ikke bare den sovjetiske frigjøringen av Finnmark for 70 år siden vi nå skal minnes, men også hvordan Stalin for 75 år siden i pakt med Hitler aktivt jobbet for å legge til rette for den nazistiske okkupasjonen.

Publicerad i tidskriften Minervas nätupplaga 21/5 2015.

Regeringen kör 1970-talet i repris

By: admin

30-04-2015

Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Bara så 1970-tal. Retroregeringen Löfven höjer skatterna, bygger ut offentlig sektor, minskar valfriheten och – förstås – lägger ned kärnkraften. Som väntat gav effektskattehöjningen på kärnkraft i vårpropositionen det önskade resultatet i form av ett besked från Vattenfall om förtida avveckling av Ringhals 1 och 2. Med E.ON:s planerade stängning av Oskarshamn 1 blir det tre reaktorer mindre.

Vice statsminister Åsa Romson har varit tydlig med den politiska viljan att stänga två reaktorer till nästa val. Att Vattenfall släcker ljuset någonstans mellan 2018 och 2020 i stället för 2025, har alltså inte med att reaktorerna har tjänat ut att göra. Beslutet är en effekt av en energipolitik som dessutom pressar kärnkraftens lönsamhet genom subventioner av andra energislag.

Att som Ibrahim Baylan beskriva detta som marknadsmässigt är faktiskt rena skämtet. Det är mindre roligt att politiken är ett rödgrönt Kinderägg: förtidsavvecklingen innebär kapitalförstöring för miljarder, är dålig för miljön och oroväckande för näringslivet.

Det finns dessutom ett säkerhetspolitiskt perspektiv, som Stefan Löfven rätt och slätt väljer att bortse från i sin iver att ge Miljöpartiet (och Vänsterpartiet) möjlighet att omsätta antikärnkraftsfundamentalismen till politik. Därmed går man på tvärs mot sin egen säkerhetspolitiska uppfattning.

MP har varit pådrivande för en bredare syn på säkerhet och varit så framgångsrik att både fallskador i hemmet och risken för militär konflikt numera ryms i det svenska säkerhetsbegreppet. Sårbarhetsfrågor och då inte minst de som rör energin finns med som en central del i bilden – i Sverige och Europa.

I Försvarsberedningen var MP med om att betona vikten av att ”skyndsamt genomföra vidtagna åtgärder för att analysera och minska EU:s energiberoende av Ryssland”. Här kan Sverige spela en roll via elkabelförbindelser till Baltikum och Centraleuropa. Det handlar om att öka sammanlänkningen mellan de tre baltiska staterna, utbyggd infrastruktur i Östersjöregionen och leveranssäkerhet.

Inom EU pågår ett intensivt arbete för att göra starkt beroende medlemsstater mindre utsatta och överlag minska sårbarheten – både i fråga om gas och om el. Den kommande energiunionen har tre fokusområden: miljö, effektivitet och säkerhet. Det är illustrativt att den rödgröna regeringen valt att prioritera bort säkerheten. Så mycket för solidaritetspolitiken.

Men inte heller på hemmaplan hänger energisäkerhetspolitiken ihop. I en reservation klagade MP över att beredningen inte nog hade lyssnat på de gröna:

”Vi har under beredningens arbete lyft upp att de nationella säkerhetsintressena borde breddas såsom t ex el-och livsmedelsförsörjningen. Energiförsörjningens sårbarhet har aktualiserats i samband med Ukrainakrisen.”

Slutsatsen – rödgrön logik – är alltså att öka sårbarheten genom att via politiska beslut snabbavveckla kärnkraft.

I decemberöverenskommelsen ingår energipolitiken som ett av tre samförståndsområden, men Löfven har valt att sätta sin egen agenda och gå före.

Energisäkerhetspolitiken är skäl nog att säga upp DÖ. Också det är för dåligt för Sverige. Europa är i krig. Regeringen låtsas som om det är fred.

Gästledare i Svenska Dagbladet 30/4 2015.

Feministisk försvarspolitik modell Stefan Löfven

By: admin

15-04-2015

Försvarsmakten, Ryssland, Svensk politik

På Expressens ledarsida den 13 april skrev Ann-Charlotte Marteus häromdagen om feministisk försvarspolitik modell Feministiskt initiativ. Den handlar om att inte upprusta utan att i stället nedrusta. Fi-analysen är rena skämtet. Fast det är på allvar.

Den rödgröna regeringen nöjer sig med att föra en feministisk utrikespolitik och talar för försvarets del om behovet av förstärkning för att möta en rysk hotbild. Samma dag intervjuades Stefan Löfven i Expressen och han slog då fast att ”ett lands regerings viktigaste uppgift är att se till att försvara våra gränser”.

I verkligheten är Löfven feministisk som Schyman. Ansvaret för att det trögar i förhandlingarna om försvarsbeslutet ligger helt på regeringen vars ingångsbud på totalt dryga 6 miljarder kronor är rena skämtet. Fast där är på allvar. Räknar man av 2 miljarder för ökade kostnader blir det alltså lika mycket ÖB har äskat per år.

I praktiken innebär detta den nedrustning som Fi efterlyser. Eftersom Putin inte för en rosa försvarspolitik utan tvärtom rustar upp, minskar vår relativa förmåga.

Socialdemokraternas försvarspolitik står på samma fredsskadade fundament som presenterades i en SvD-artikel häromdagen. Den ställde ökade försvarsanslag mot möjligheten att få x antal nya undersköterskor och speciallärare.

Jag förstår mycket väl att tålamodet tog slut för folkpartiet och att man därför lämnade försvarsförhandlingarna. Med Löfven och Andersson – med Hultqvist som påjagat ombud – blir det på låtsas. Det är inte roligt men förstås väldigt allvarligt.

Allan Widman kan – precis som Mikael Odenberg kunde efter sin protestavgång 2007 – se sig själv i spegeln. Det gäller även Jan Björklund även det ska noteras att det är åtskilliga sprickor i hans spegel. Förvisso lyfte Björklund försvarsfrågan i offentligheten under alliansåren och gav moderaterna välförtjänt kritik, men någon regeringskris var aldrig synlig. Enligt Reinfeldt drev Björklund aldrig frågan om försvarsanslaget vid regeringens budgetförhandlingar.

Likväl: respekt.

Fp:s utgångsbud på 17 miljarder kolliderade med den politiska verkligheten, men kanske kan FP:s avhopp öka pressen på lite mindre feministisk försvarspolitik från Löfven och Andersson. I bästa fall kan resultatet bli dåligt, men sannolikt blir det inte så bra.

Här är Widmans egen kommentar till avhoppet.

Och hur är då läget utanför förhandlingsrummet? Ja, den insatsorganisation som skulle vara färdig 2014 dröjer till någonstans 2020. Om försvarsanslagen höjs enligt ÖB:s räkneverk – och så blir alltså av allt att döma inte fallet. Det betyder att inte ens enveckasförsvaret (i en riktning) kommer att förverkligas.

Och som om det inte skulle räcka så behövs egentligen en ny inriktning.

Häromdagen kom det en, som jag ironiskt kallar, positiv försvarsnyhet. Statskontoret har efter granskning av logistikreformen kommit fram till att den bara blir minst två år försenad.

Så vi är där vi är och Ryssland ligger där det ligger – och ligger på.

Publicerad 15/4 2015 på bloggen Säkerhetsrådet i SvD.

Skambud på rikets säkerhet

By: admin

08-04-2015

Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

Det är krig i Europa. Säkerhetsordningen är raserad. Ryssland hotar att göra en Krim i de baltiska staterna och varnar för kärnvapeninsats om Nato blandar sig i. Att utvecklingen dramatiskt har gått åt fel håll avspeglades förra året i försvarsberedningens rapport Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid. Högre ambitioner och ökad förmåga ställdes på dagordningen inför försvarsbeslutet 2015.

När tiden nu börjar rinna ut i förhandlingarna är dock det mest påfallande regeringens vilja att nöja sig med att bara tala om den allt mörkare hotbilden. Man vill inte betala försäkringspremien. Försvarspolitiken blir ett glaspärlespel.

Försvarsbeslutet 2009 var underfinansierat med 4-6 miljarder kronor. Så gick det som det gick. ÖB har konstaterat i sitt underlag till regeringen att det nu krävs 4 extra miljarder per år under fyra år för att leverera det som politikerna har beställt (och kanske totalt närmare 18 miljarder kronor för den femåriga försvarsbeslutsperioden).

När finansminister Magdalena Andersson räknat på saken kom hon fram till att det räcker med totalt 6,2 miljarder kronor. Enligt Andersson är detta ”väl avvägt”. Myndighetens bedömning i saken väger alltså bomullslätt i vågskålen.

Men vad innebär det i praktiken för möjligheterna att förverkliga försvarsminister Hultqvists så kallade bottenplattapolitik? Som det är nu finns det till exempel fler förband än det finns utrustning till. ÖB borde ge besked krona för krona om vad som inte kommer att kunna göras med en socialdemokratisk bråkdelsbudget.

Det finns ett starkt politiskt tryck att komma överens, men det skiljer miljarder – och perspektiv – mellan partierna. Socialdemokraterna har lagt ett skambud. Moderaterna – nyvakna i försvaret – kan ännu inte räkna längre än till minst 10 miljarder. Folkpartiet säger 17 medan C och KD offentligt ännu inte siffersatt sig. Och visst vore det bra med nationellt samförstånd, men inte om en politik som ger Putin ännu fler uppslag till skämtfilmer på Youtube om det svenska försvaret. Det är på allvar.

Peter Hultqvist har lyft försvarsfrågan inom Socialdemokraterna och med sin kärva stil ökat politikens trovärdighet. Men det är allra mest en bild som finns på näthinnan. I säkerhetspolitiken är medlemskap i Nato fortfarande tabu och budet i försvarsförhandlingarna är inget annat än ett tecken på hur lätt partiet tar på rikets säkerhet.

Det är säkerligen så att Peter Hultqvist skulle vilja vara minister för sitt departement i stället för att i förhandlingarna agera ombud för Magdalena Andersson och Stefan Löfven. Nu får försvarsministern glädjas krona för krona för varje gång som han tvingas ge efter för borgerliga krav. Men räcker det?

I samband med att Mikael Odenberg hösten 2007 avgick i protest mot hur Reinfeldt och Borg hanterade försvarets ekonomi sade han: ”Jag vill kunna se mig själv i spegeln och Försvarsmaktens anställda i ögonen.”

Är Peter Hultqvist beredd att blunda?

Gästledare Svenska Dagbladet 8/4 2015.

Vänstern har ett problem

By: admin

19-03-2015

Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik, USA

Splittra och härska är en välprövad taktik som inte har gått ur tiden. Ryssland odlar vänskapsband med alla politiska partier och rörelser som kan bidra till att försvaga EU och Nato. Högernationalister i Front National och Jobbik ingår i stödtrupperna. När Putin bjuder upp är man lättflirtade även till vänster. Ett exempel är tyska Die Linke som sände valövervakare till den så kallade folkomröstningen på Krim. Och ja, valfarsen fick väl godkänt. Utgången i det grekiska valet bjöd på en extra bonus. Regeringspartiet Syriza har goda kontakter med Kreml, inklusive chefsideologen Alexander Dugin.

”Kampen mot fascismen angår oss alla. Stöd frihetskampen i Ukraina.” Affischer med det budskapet dök först upp i Malmö i vintras. Undertecknare är Donbassföreningen som på Facebook anknyter till Putinland med den gamla Sovjetsymbolen hammaren och skäran. Donbassföreningen har förgreningar också i andra svenska städer. Mötesverksamhet och demonstrationer står på dagordningen.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det är en del av den breda propagandakampanj som Ryssland bedriver för att sätta sin bild av kriget mot Ukraina som anti-fascism – och i en vidare ram ett hotfullt väst som är ute efter att ta moder Ryssland. Och inte minst är det något som kan det slå an till vänster. Det knyter an till en central berättelse i vänsterns självbild – kampen mot nazism och fascism.

Just det senare var ett motiv när Vänsterpartiet i Sverige valde att med biståndsmedel från Sida stödja kompisar i Ukraina i kampen mot högerextremistiska Svoboda. Strålkastarljuset riktas nu både mot hur biståndsmedlen betalas ut och mot mottagaren. I avslöjandet ingår anklagelser om att pengar betalats ut till privata konton och att revisionsrapporter har blivit förfalskade. Kort sagt, det verkar som naiva svenskar har blivit rejält lurade.

Men saken handlar om långt mer än utbetalningen av flera hundratusen kronor i ett projekt som formellt avslutades 2014. Vänsterpartiet i Sverige har beskrivit Borotba som en ”ukrainsk vänsterrörelse mot nazism och för feminism”. Samma rörelse har beskrivits av en forskare ”som en pr-avdelning av separatister i östra Ukraina”. En annan forskare betonar inslagen av sovjetnostalgi och separatism, liksom organisationens roll som del av anti-majdanrörelsen.

Vänsterpartiet har tydligt tagit ställning för Ukrainas territoriella integritet. Det är utmärkt. Men för förstå den lockelse som Putin utgör på vänsterkanten räcker det med att gå till partiprogrammet. Det är solitt förankrat i marxistisk klassanalys och anti-amerikanism. Enligt programmet är USA en stat som permanent för krig mot ”verkliga eller påstådda fiender”:

”Att en imperialistisk makt på nedgång försöker kompensera förlusten av ekonomisk styrka med militära angrepp är ett mönster vi känner igen från historien. Det vi ser är hur ett system i kris måste upprätthållas med våld.”

Det passar utmärkt ihop med Putins propagandabild av det belägrade Ryssland. En annan del som hakar i det ryska narrativet är beskrivningen av informationssamhället:

”Världsomfattande mediamonopol begränsar det fria ordet och människors rätt till kunskap. Att hundratals miljoner människor hålls nere i arbetslöshet, fattigdom och okunskap är i sig ett effektivt hinder för demokratin, oavsett vilka formella friheter som till äventyrs finns.”

När den ryske utrikesministern Lavrov säger att USA inte är en liberal demokrati, nickas det säkerligen instämmande.

Krigsvåren 2014 var det som om kulturvänstern hade gjort en tidsresa till 1968.

Enligt poeten och samhällsdebattören Göran Greider var det ”uppenbart att EU länge har agerat okänsligt när man gärna velat inkorporera Ukraina i vad som måste kallas EU:s intressesfär”.

Författaren och chefen för Aftonbladets kulturredaktion Åsa Linderborg klagade över hur konflikten mellan Ukraina och Ryssland beskrevs:

”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval: det är Ryssland som är roten till det onda, medan den västvänliga oppositionen vägleds av en fram till nu uppdämd frihetslängtan”.

Jan Myrdal – nestor för vänstern till vänster – försvarade Putins agerande mot vad han betecknade som ett västligt existentiellt hot mot Ryssland. Att stater i det forna östblocket har velat och fått ansluta sig till EU kallar Myrdal för tvångsintegrering.

Jan Myrdal är initiativtagare till det årliga Leninpriset. Sovjetnostalgiskt så det förslår. I år gick priset till artisten Michael Wiehe och förra året till författaren Jan Guillou. Både var glada över utmärkelsen.

Ja, vänstern har problem.

Putin myser.

Krönika publicerad (på norska) i Verdens Gang 14/3 2014.

Kalla in ditt säkerhetsråd, Löfven!

By: admin

19-03-2015

Försvarsmakten, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

I valrörelsen bet sig Stefan Löfven fast i Fredrik Reinfeldts beryktade uttalande om försvaret som särintresse. Oppositionsledaren utställde förhoppningar om att rikets säkerhet var viktigare än så. Som statsminister har han tagit initiativ till bildandet av ett nationellt säkerhetsråd med fasta platser runt bordet för Romson, Wallström och Hultqvist.

Allt detta är utmärkt men i praktiken faller politiken allt plattare till marken. Med försvarsministern klämd mellan sköldarna.

Att döma av hur försvarspolitiken utvecklas tar Löfven inte krisen för försvaret på mer än verbalt allvar – trots att det är krig i Europa, åtföljt av återkommande ryska provokationer längs våra och andras gränser. Det varnas för hybridkrigföring mot Baltikum, ja till och med för ett angrepp mot ett Nato-land med konventionella ryska styrkor. Sverige kommer i sådana fall inte att vara oberört.

Allvar betyder pengar. Allvar betyder ökade försvarsanslag för att skapa mer förmåga i en närtid som präglas av att Putinland följer devisen Carpe Diem.

I korridorerna har det skvallrats om att Försvarsmakten gjorde ett politikavdrag på sitt äskande inför försvarsbeslut i juni. Allt för att göra det mer politiskt lättsmält. Kanske det. ÖB har begärt en höjning med 4 miljarder kronor per år. Hultqvist skulle säkert utställa den checken på totalt 16 miljarder kronor, men i förpostfäktningen har Magdalena Andersson erbjudit totalt 2 miljarder kronor.

Att regeringens reformer på andra områden leder till att försvaret får ökade kostnader, gör att höjningen till och med kan bli en reell sänkning. Kan det kallas att ta rikets säkerhet på allvar?

Det är därför inte heller det minsta förvånande att det trögar i regeringens förhandlingar med allianspartierna. Varningar har hörts om att försvarsbeslutet 2015 kommer att skjutas upp från juni till hösten. Det är faktiskt skandalöst.

Med hänvisning till att krispolitiska inslag från 1990-talet nu kan omprövas, vill finansminister Andersson skrota överskottsmålet. Borde man då inte i dagens krisläge också kunna ompröva användningen av värnskatten, som drar in 4-5 miljarder kronor per år till statskassan. Varför inte göra den till en verklig värnskatt?

Dessutom krävs det mer än här-och-nu-politik. De långsiktiga ekonomiska planeringsförutsättningarna för försvaret måste tydliggöras för att inte hamna i kvartalspolitik. Sverige satsar 1,1 procent av BNP på sin riskförsäkring. Målet borde vara en successiv höjning till två procent, det vill säga detsamma som gäller för Nato-länderna. Det är ju ändå till säkerhetsgemenskapen med Nato vi ställer vårt hopp.

Att det nästan inte finns någon marin kvar är bara ett exempel på ett sjunkande försvarskepp. Försvarsministerns linje går ut på att täta de värsta läckorna i bottenplattan.

För att göra det som borde göras finns möjligheten att aktivera beredskapskrediten hos Riksgälden på 40 miljarder kronor. Kan inte Löfven kalla in det nationella säkerhetsrådet? Det är allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/3 2015.

Wallström har gjort det igen

By: admin

19-03-2015

Försvarsmakten, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Svensk politik

När Stefan Löfven i regeringsdeklarationen slog fast att Sverige inte ska gå med i Nato, innebar det i praktiken en anpassning till Putins säkerhetspolitiska linje. Och detta oberoende av om omläggningen egentligen var uttryck för inrikesutrikespolitik i syfte att tillfredsställa trupperna till vänster i den rödgröna regeringen.

Signalen till omvärlden blev att Sverige inte vill stöta sig med Kreml.

Att döma av Expressens avslöjanden om kabinettssekreterare Annika Söders möte med den ryske Stockholmsambassadören i förra veckan vacklar regeringen vidare på samma farliga väg.

Enligt den PM som upprättats gav ambassadör Tatarintsev uttryck för ryskt missnöje med att svenskt och finländskt stridsflyg i mars och april ska samöva med USA och i samband därmed nyttja den estniska basen Ämari. Det är förstås inte ett dugg förvånande utan ett led i en hela tiden pågående påverkansoperation – nyligen manifesterad i den ryska dumans hotbrev till riksdagen.

I PM:en framgår att Söder gav ett positivt besked till Moskva om att ”inga svenska plan skulle landa på estniskt territorium, och detsamma gällde Finland”.

Så mycket mer fel kan det inte bli. Svaret borde ha varit att detta är något Sverige bestämmer på egen hand. Punkt slut. I stället sprids en obehaglig känsla av fortsatt anpassning. I Expressens rapportering kan man få intrycket att Putin krävde och Wallström biföll.

Så en central fråga blir förstås när beslutet om att begränsa flygövningen togs. Men även om det skett långt tidigare kommer det ändå att uppfattas som, just det, anpassningspolitik.

En annan fråga är vem som har fattat beslutet om landningsförbud. Expressen uppger att försvarsministern och försvarsledningen är upprörda över att UD diskuterat den militära övningsverksamheten med Kreml. Försvarsmakten har senare kommenterat avslöjandet med att det aldrig har varit aktuellt att Jas Gripen skulle landa i Estland. Likväl har beslutet en gång fattats.

Av den refererade framgår att Wallström har varit i kontakt med Finlands utrikesminister Tuomioja i frågan. Wallström själv förnekar dock att UD över huvud taget har ”haft några synpunkter på övningen”. Att döma av uppteckningen är det därför antingen Söder eller Wallström som lämnar felaktiga uppgifter.

Om Wallström inte kan reda ut härvan sitter hon löst – och oklarheterna står som spön i backen. Det som dock står allt mer klart är att klyftan mellan Hultqvist och Wallström växer. Men Sverige kan inte ha två linjer.

Och, bör det tilläggas; det gäller också Finland.

Kärnpunkten för Ryssland är att hålla USA borta. Eller som Tatarintsev formulerade saken för Söder ”att dessa militära alliansfria stater samövar med USA kunde inte lämna Ryssland likgiltig”. Och så är det förstås. USA bär inte bara upp Nato, utan har dessutom en central roll att spela om det svensk-finländska försvarssamarbetet ska fördjupas på allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 16/2 2015.

Støres ord låter som ljuv musik i Kreml

By: admin

19-03-2015

Försvarsmakten, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina

Arbeiderpartiets ordförande Jonas Gahr Støre säger att det är ”viktigt at Norge forstår Russland”. Vad menar han egentligen med det? Vad är det vi ska förstå? Om jag förstår Støre rätt betyder det att han vill bryta samförståndet om norsk säkerhetspolitik.

”I Ukraina blir volden verre og krisen dypere. Russland fortsetter å overse internasjonale regler og støtter separatistene med avanserte våpen, trening og styrker.” Orden föll tungt från AP:s tidigare partiordförande Jens Stoltenberg i samband med Nato:s försvarsministermöte den 2 februari. En slutsats från mötet blev att stärka den kollektiva försvarsförmågan bland annat med en spjutspetsstyrka. I väntan på att den upprättas nästa år ska Norge tillsammans med Nederländerna och Tyskland bilda en tillfällig spjutspets.

Samma dag talade statsminister Erna Solberg på den traditionsrika Leangkollen-konferensen. Kritiken mot Ryssland var stenhård. Hon slog fast dessutom fast att Nato utgör hörnstenen i norsk säkerhetspolitik men pekade även på att EU spelar en allt viktigare roll för europeisk säkerhet. När det gällde nordområdena betonade hon att Norge genom militär närvaro ska spela en stabiliserande roll. Samtidigt lyfte hon fram vikten av fortsatt samarbete med Ryssland i frågor av gemensamt civilt intresse.

Det fanns inte ett uns av tvivel om vilket läger som den blåblå regeringen anser att Norge hör hemma i.

Dagen efter, den 3 februari, talade Jonas Gahr Støre på Luftmaktsseminaret i Trondheim. Støre anslog en ton som indikerar att Arbeiderpartiet inte står bakom regeringens linje – och att samförståndet i norsk politik kring säkerhetspolitiken därmed är på väg att spricka. Det är i sådana fall dåligt för Norge. Inte minst för det med sig en säkerhetspolitisk kostnad när trovärdighet som allierad i Nato och stödmedlem i EU urholkas.

I AP:s nya linje, ja i alla fall att döma av partiledaren, är nyckelordet förstå. Det er viktigt at Norge forstår Russland, slog Støre fast. Det är ord som låter som ljuv musik i Kreml, där man tolkar sådana uttalande i termer av en mjukare, just det, mer förstående attityd till att Putin raserar den europeiska säkerhetsordningen. Att finna indirekt stöd hos ansvariga politiker i Väst är mycket bättre än den öppna support som fås från UKIP, Syriza och Viktor Orban.

Härska och splittra är Putins melodi.

Vid Luftmaktsseminaret uttalade sig dessutom Støre på ett sätt som reser frågetecken om vilken roll som han anser att Norge konkret bör spela.

”Når vi møter Russland som nabo er det med Nato i ryggen, og når vi møter Nato så vet de at vi har Russland som nabo.”

Den första delen av meningen är lätt och förstå, men den andra delen öppnar för tolkningar. Formuleringen ”når vi møter Nato” är ett väldigt distanserat sätt att beskriva Norges allierade. Och exakt vad är det som Nato ”vet” om Norges positioner med ”Russland som nabo”?

Än mer undrande kan man bli när den AP närstående tankesmedjan Agenda går ut med krav på att Norge ska bli medlare i kriget mellan Ryssland och Ukraina. För Agenda verkar det dock vara ett medel för att kunna prioritera samarbetet med Ryssland i nordområdena. Det finns inte något geografiskt område som är viktigare för Norge, menar man, och visar därmed att den internationella solidariteten tar slut vid den norska gränsen.

I den ryska militärdoktrinen utpekas Nato som fiende – och ännu värre låter det i Putinpropagandan. Nato anser för sin del att Ryssland inte längre är en partner. I tider av rysk avancerad hybridkrigföring förefaller det en smula naivt att tro att kriget i Europa inte berör Norge. Men Støre verkar se Norge som ett utanförland:

”De kalde vindene fra Russland vi snakker om geopolitisk oppstår veldig sjelden i vårt nabolag i nord.”

Så vad är det som vi ska förstå? Att Ryssland vill styra och ställa i sin egen proklamerade intressesfär, att det finns ryska militärstrategiska behov att ta hänsyn till och att Putinismen behöver utländska fiender för att sitta tryggt vid makten?

Eller är det snarare det här som väst borde förstå och förhålla sig till.

Som ett led i grunnlovsfirandet förra året gjorde försvaret filmen Minus fem. Tanken var att få unga att förstå hur viktig grunnloven är genom att fokusera på ockupationsåren 1940-45. Dess bärande budskap blev inte inaktuellt när jubileumsåret var till ända. För det handlar inte bara om Norge.

I det ryska kriget mot Ukraina har mer än 5 000 människor dött och en och en halv miljon drivits på flykt. Krim är annekterat och delar av östra Ukraina under rysk kontroll. Ukraina ska inte få gå sin egen väg.

I grunden ändras inte den bilden efter det nya avtalet i Minsk. Vapenvila är välkommen men samtidigt innebär den säkerhetszon som ska inrättas ett slags gränsdragning. Inte minst är ”folkrepublikernas” självstyre en av de svåra olösta frågorna. Putin behöver inte ”segra”, utan för Ryssland räcker det med att Ukraina inte fritt kan utvecklas till en modern europeisk stat.

Och än har vi inte sett slutet på kriget i Europa.

CLAES ARVIDSSON

Artikeln publicerades ursprungligen i Verdens Gang den 13 februari 2015.