Krim är ockuperat av rysk militär, lokala Putinlojala och, av allt att döma, inhyrda busar. På marken fortsätter man att manifestera makt och vilja till kontroll. Samtidigt pågår propagandakriget med oförminskad kraft med Ryssland i rollen som räddaren i nöden mot ett nazistiskt, fascistiskt eller västligt hot. Lögner om övergrepp och flyktande ryssar staplas på hög.

I verkligheten är den etniska och språkliga klyftan inte så entydig som Kreml vill göra sken av, och det största hotet mot Krimborna är snarare att protestera mot att Krim ska bli ryskt. Rädslan breder ut sig. Allra räddast är Krims ursprungsinnevånare, tatarerna.

Ska Vladimir Putin nöja sig med Krim eller är målet att ”ta över” hela Ukraina. På detta kan ingen utomstående svara. Det är inte ens säkert att det finns ett enda svar, utan att händelseutvecklingen blir avgörande.

Hittills har den nya ukrainska regeringen i handling valt en låg profil, och på Krim har ukrainska soldater inte låtit sig lura till att skjuta det första skottet. Ett tänkbart scenario bland fler är dock att det är just strider som Putin vill provocera fram för att kunna ”rädda” hela Ukraina. Det kan räcka med demonstrationer som spårar ur.

Operation Krim rullar vidare mot okänt mål. En sak är dock säker och det är att Kreml har etablerat ett nytt strategiskt faktum i Europa.

För det första blir Krim ryskt i en eller annan form. För det andra har tröskeln för att använda militärt våld hyvlats ned ännu en gång. Slutligen är det glasklart att Putin anser sig har full frihet att bryta ingångna avtal. Ryssland är ju en av de stater som har förbundit sig att garantera Ukrainas territoriella integritet.

I den förvridna legalistiska argumentation som bär upp Operation Krim ingår att den nuvarande interimistiska regeringen i Kiev inte representerar det ”riktiga” Ukraina. Därför är det egentligen inte något avtalsbrott. I samma statsrättsliga skådespel ingår begäran från det lokala parlamentet på Krim om att få bli ryskt, som senaten i det ryska parlamentet sedan bejakade.

Att det lokala parlamentet rätt och slätt kuppades av Putins vänner spelar inte någon roll för fasaden. Inte heller att parlamentsledamöter kallades till omröstningen under hot eller att icke närvarande registrerades som ja-röstare. En snabbutlyst folkomröstning på Krim den 16 mars ska kröna verket. Allt ska gå rätt till.

Dramaturgin i operation Krim är som hämtad ur Barry Levinsons ”Wag the Dog” från 1997. Det är en komedi. Krim är en pågående tragedi. Titeln är hämtad från ett skämt som det går att filosofera över:

”Varför viftar hunden på svansen? För att hunden är smartare än svansen. Hade svansen varit smartare, så hade svansen viftat på hunden.”

… med tanke både på svensk mediedebatt om vad som i detta spända läge är viktigast i det ukrainska dramat eller, för den delen, de mjuka reaktionerna i EU på Putinlands inmarsch i Ukraina.

GÄSTLEDARE I SvD 10/3 2014

Jag tror egentligen inte att Fredrik Reinfeldt gjorde någon besviken med sitt tal i Sälen i söndags. Han uppfyllde förväntningarna: Allt har blivit bättre och försvaret är på rätt väg. Nej till Nato-medlemskap eftersom det inte finns något stöd för detta. För mer än ett decennium sedan bestämde Sveriges riksdag i bred enighet att ett väpnat angrepp mot Sverige är osannolikt.

Så då är det så.

På den efterföljande presskonferensen fick Reinfeldt en fråga om den ryska påsksmällen 2013 med anflygning mot Sverige med bombflyg. Enligt Reinfeldt har man inte funnit ”något aggressivt som är riktat mot Sverige”. Kanske var det bara en felnavigering igen.

Och i händelse av konflikt kommer den inte att beröra Sverige som enskilt land, brukar det också heta i bulletinerna. Tanken är att vi ska dra en lättnadens suck.

Hur trovärdigt låter det budskapet för svenska folket? I MSB:s senaste mätning Opinioner 2013 svarar 52 procent av ett representativt urval att de har litet eller mycket litet förtroende för försvarspolitiken.Det är inte någon svår gåta att lista ut vad både Jan Björklund och Göran Hägglund skulle ha svarat på den frågan.

I kölvattnet på den försvarsdebatt som förts sedan Sälen förra året har opinionen för ett Nato-medlemskap stärkts. Hos MSB skiljer endast 4 procentenheter: 36 procent säger ja och 40 procent nej.

Två partier vill att Sverige ska gå med (M + FP) och två vill ha en utredning (C + KD). Men någon Nato-utredning är inte i sikte. Bra i alla fall att Reinfeldt för en gångs skull klargjorde att ”Nato är centralt för säkerhet och stabilitet i Europa genom sitt kollektiva försvar, sin krishantering och sin samverkan med andra länder och regioner”.

För det är ju så det är.

Så kul det hade varit om Stefan Löfven hade överraskat med något annat än ett ägna en stor del av sitt premiärtal på Folk och försvars rikskonferens åt att låta som om han var i valrörelsen. Klyftor och arbetslöshet och det ena med det andra. Det dröjde innan Löfven kom till saken och då levererade han inte mer än missnöjesvädrande av tillståndet inom försvaret, lite växelpengar och välvillig beredskap för breda lösningar. Men om vadå?

Statsministern och hans utmanare klarade knappast checklistan när det gäller att seriöst ta sig an problemen inom försvars- och säkerhetspolitiken: behovet av materiel och personal, den ackumulerade bristen på pengar, beroendet av Nato för att upprätthålla förmågor och interoperabilitet. Och förstås den framväxande riskbilden.

Försvars- och säkerhetspolitiken är lika hård som ett löskokt ägg.

Finlands president Sauli Niinistö efterlyste på ett artigt sätt ett starkare svenskt försvar. Det ligger så att säga också i Finlands intresse. Samtidigt betonade han att den finländska grundpremissen är ”man måste ta hand om sitt eget försvar, ingen annan gör det”. Utmärkt. Fast Finland behöver också gå med i Nato.

Gästledare i Svenska Dagbladet 14/1 2014.

I Kiev fortsätter protesterna mot president Janukovitj plötsliga beslut att säga nej till ett avtal om omfattande ekonomiskt samarbete med EU – ett avtal som också skulle vara ett redskap för att reformera landet. Handelskrig, andra ekonomiska och politiska påtryckningar från rysk sida fällde avgörandet.

Hundratusentals demonstranter – i olika politiska schatteringar – säger nej till det tvångsäktenskap som ska ingås med Putinland. Det är spänt. Utrikesminister Carl Bildt har varnat för risken att fortsättningen kan bli mycket dyster.

Medan händelserna utvecklades slag i slag i Ukraina var Karin Enström på besök i Helsingfors. I en intervju i Hufvudstadsbladet (4/12) försvarade hon med de vanliga argumenten den svenska försvarspolitiken. Det som får sägas vara en nyhet är att försvarsministern pekar ut terrorism och organiserad brottslighet som ”militärens största utmaningar”.

Rysslands agerande mot Ukraina och andra stater i ”det nära utlandet” i syfte att inlemma dem i vad man uppfattar som sin rättmätiga intressesfär, understryker att osäkerheten fortsätter att öka. Den ryska maktpolitiken måste dessutom ses i perspektiv av den tyngd som man får i kraft av den alltmer intensiva och avancerade militära övningsverksamheten och tillförseln av nya militära förmågor inom ramen för ett ambitiöst upprustningsprogram.

Och hur passar Sverige in i den nya säkerhetspolitiska verkligheten som definieras av en mörkare riskbild? Tyvärr dåligt. Den iakttagelsen görs också när omvärlden betraktar Sverige.

Ett exempel är Charly Salonius-Pasternak vid Finlands utrikespolitiska institut som inte är nådig i beskrivningen (FIIA Comment 19/2013). Den svenska försvarsreformen beskrivs som underfinansierad och försvaret som underbeväpnat. Försvarspolitiken hänger inte heller ihop med säkerhetspolitiken – och de understödjer därmed inte varandra.

Salonius-Pasternaks slutsats är att Sverige i det allt mer instabila läget i Östersjöområdet inte skapar säkerhet utan tvärtom spelar en destabiliserande roll. Han är inte heller någon ensam ropande röst utan den här bilden sprids allt vidare. Till saken hör dessutom att bara det faktum att Sverige uppfattas som en underskottsproducent av säkerhet gör att vi blir det. Andra makter agerar utifrån den premissen.

Är det verkligen så vi vill ha det? Om inte är Salonius-Pasternaks rekommendation, bättre finansiering och smarta lösningar tillsammans med Finland. Och i den mån inte försvarsanslaget höjs på ett signifikant sätt behövs en för- och nackdelsstudie av ett svenskt medlemskap i Nato.

GÄSTLEDARE I SVENSKA DAGBLADET 12/12 2013.

ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret på nyårsafton startade en viktig debatt på temat ”detta duger inte”, men det duger inte heller att stanna där. I dagsläget präglas försvars- och säkerhetspolitiken av oklarhet. Försvarsmakten är organiserad för internationell krishantering men har också återfått nationella uppgifter. Säkerhetspolitiken bygger på Natointegration men utan medlemskapets inflytande eller garantier.

Hittills är det tre sakfrågekomplex som har tagits upp: enveckasförsvaret, Nato och anslagen. Men för att komma vidare krävs att diskussionen borrar djupare i problematiken. Så vad ska vi prata mer om? Till exempel frågor med tillägget ”egentligen”.

Vad betyder det egentligen när försvarsminister Enström bemöter kritiken mot att Sverige bara ställer upp med 70 soldater och officerare med att Försvarsmakten inte kan få fram fler med kort varsel.

Hur ser den operativa förmågan ut? Hur mycket kan Sverige som icke-allierat land förlita sig på andra och hur kan Sverige säkerställa hjälp i en krissituation? Vad betyder den ensidiga svenska Solidaritetsförklaringen i fråga om såväl utfästelser, som förmåga att ge och ta emot militär hjälp?

För att få fotfäste i debatten om dimensioneringen av försvaret respektive Natomedlemskap måste också frågan om vad som ska vara en rimlig beredskaps- respektive ambitionsnivå lyftas. Men svaren handlar också om val av utgångspunkt: är det den aktuella bedömningen av riskbilden som ska vara styrande eller ska det oberoende av riskbild finnas ett visst nationellt försvar? Och kan ett nationellt försvar också andra värden?

Vilka är utvecklingsmöjligheterna för det nordiska försvarssamarbetet och var går gränserna? Samma frågor kan ställas i relation till Sveriges samarbete som ”partner” till eller de facto medlem i Nato. Och naturligtvis frågan: Vad skulle ett fullt medlemskap i Nato innebära av för- och nackdelar?

Försvarsberedningen tar inte i någon av dessa helt avgörande frågor utan nöjer sig med att oreflekterat vilja öka samarbete och integration fram till ömsesidiga försvarsförpliktelser. Tydligare än så blir inte svagheten med beredningen som modell för att utforma försvars- och säkerhetspolitiken.

I en samlad bild av säkerhetsriskerna hör också samhällets sårbarhet hemma (till exempel IT-beroendet). Hur ser beredskapen ut? Fungerar organisationen? Vad betyder icke-alliering och alliering på det området?

Det finns också ett behov av att bredda perspektivet på den omvärld som försvars- och säkerhetspolitiken ska ta höjd för. Hittills har fokus i den offentliga diskussionen nästan enbart legat på de framtida konsekvenserna av den politiska utvecklingen och upprustningen i Ryssland. Måste inte analysen samtidigt ta hänsyn till andra aspekter än de rent militära (till exempel rysk maktprojektion), andra geografiska områden (till exempel Arktis) och andra processer (till exempel nedrustning i Europa)?

Det finns hur mycket helst att prata om – från USA:s långsamma tillbakadragande från Europa till Kina som växande global stormakt. När diskussionen nu går vidare – och beredningen tar tag i uppgiften att omsätta den framkompromissade bilden av omvärlden – finns det ett behov av klarhet och ställningstagande till grundfrågorna:

• Varför har vi ett försvar?
• Vad ska det göra?
• Hur ska det säkerhetspolitiska vägvalet se ut för att kugga i försvarets syfte och uppgifter?