Claes Arvidsson

Archive
Tag "Kärnvapen"

Det är bra att Vänsterpartiet och Miljöpartiet sade nej till ökat bilateralt svenskt försvarssamarbete med USA. Ställningstagandet bidrog nämligen till att det klargjordes i den offentliga debatten vad DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) är och inte är. 

Genom avtalet får USA tillgång till 17 militära områden som kan användas för övningar och förhandslagring av materiel. Det innebär dock inte att amerikanska soldater har ”immunitet” mot brott som begås på svenskt territorium – ett missförstånd som förekommit i debatten. Antingen faller domen enligt amerikansk eller svensk lag.

Det öppnar inte heller för USA att sätta Sverige under ”förmyndarskap”, som det påståtts. Tvärtom fastslås svensk suveränitet, svensk lag och full frihet att agera i enlighet med ingångna bindande internationella avtal.

På kravlistan från V och MP stod ett uttalat förbud mot införsel av kärnvapen. Avtalet ger dock Sverige den fulla rätten att avgöra vilka vapen som får lagras på svenskt territorium. Skulle USA (mot förmodan) komma med en sådan propå går vägen dessutom via Nato där Sverige har möjlighet att utnyttja vetorätten. 

Regeringens linje är att kärnvapen på svenskt territorium i fredstid inte är önskvärda; en hållning som till skillnad från förbud ger handlingsfrihet vid behov. I krigstid finns inte några förbehåll – och så måste det ju också vara. Kärnvapen är Natos yttersta avskräckningsmedel. Som medlem i Nato tar Sverige skydd under det kärnvapenparaply som Frankrike, Storbritannien och framför allt USA spänner ut.

USA har liknande bilaterala avtal med en rad medlemmar i Nato och de fungerar som ett slags smörjmedel i alliansen. Det blir lättare för Sverige att få hjälp men väl så viktigt är att det också ökar möjligheterna för Nato att bistå vänner i nöd. 

Och ja, DCA-avtalet kan både omförhandlas och sägas upp.

Så tack till V och MP – de enda två riksdagspartierna som också denna gång röstade nej till att göra Sverige tryggare. Nato-medlemskapet var ju också fy, fy.

Faktiskt var det bara med nöd och näppe som V och MP tillsammans med Palmenostalgikerna i S inte lyckades med att omöjliggöra ett medlemskap.

Först efter politiskt palaver sattes det 2019 stopp för dåvarande utrikesminister Margot Wallströms politiska skötebarn: ett svenskt tillträde till FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Kritiken var skoningslös ifråga om konventionens tekniska utformning, dess praktiska konsekvenser och inte minst implikationerna för svensk säkerhetspolitik. 

Eftersom kärnvapen ingår i Natos försvarsstrategi skulle tillträdet effektivt ha förhindrat möjligheten att ansöka om medlemskap. Man skulle så att säga ha slagit två flugor i en smäll.

Som debatten om DCA-avtalet visat lever både anti-amerikanismen och frågan om kärnvapen. Det på sitt sätt mest förundrande är att ”fredsivrarna” bortser från att Nato är defensivt och inte hotar med kärnvapen. Till skillnad från Ryssland som gör det dagligdags. Det är som om man inte vill låtsas om konsekvensen av ett kärnvapenlöst Nato; att alliansen inte längre skulle vara en fungerande försvarsallians. Vägen skulle ligga öppen för rysk kärnvapenutpressning.

Om det värsta skulle hända visar det brutala övergreppskriget mot Ukraina vad som väntar. ”Värdegrunden” i Putinland fångas i ord som folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar.

Kan så vara att Sveriges rykte som förkämpe för kärnvapennedrustning tar skada av att ett nej till kärnvapen på svensk mark i fredstid inte slås fast i ett dokument. I den tid som vi nu lever i skulle det dock kunna tyckas självklart att prioritera en höjd tröskel för krig i Östersjöregionen – just det som görs genom att sluta avtalet med Sveriges viktigaste allierade.

Ledare i Svenska Dagbladet 23 juni 2024

Read More

Vi måste alla bidra till att minska risken för krig och konflikt och därför avråder Ryssland från investeringar i försvarsindustrin i Väst. Det gäller särskilt investeringar som bidrar till att vidmakthålla eller öka kärnvapenförmågan i Frankrike, Storbritannien och USA. Alltså de medlemmar i Nato som har kärnvapen.

Så skulle ett budskap från Vladimir Putin ha kunnat spritts över världen. Vädjan har dock inte behövts. Godhetsrörelsen i Väst har skött saken på egen hand. Också i Sverige.

En rad svenska banker tog eget initiativ till att säga farväl till vapen och ge svensk försvarsindustri en smäll. Inte hållbart, menade man med stöd i FN:s Agenda 2030:s mål om fredliga och inkluderande samhällen.

Tanken på att företag ska ta en hänsyn till hur affären påverkar samhället i vidare mening kan spåras tillbaka till den amerikanska ekonomen Howard Bowen som på 1950-talet myntade begreppet Corporate Social Responsibility (CSR). Det var dock först i kölvattnet på finanskrisen 2009 som CSR blev en veritabel väckelserörelse och egen slags industri. Modeindustri, om man så vill. På gott och på ont. 

Så här beskriver nätverket CSR Sweden sig själva enligt EU:s definition:

”CSR är det ansvar som företag har för den påverkan man har i samhället där man verkar. CSR är en process att integrera mänskliga rättigheter, miljö, socialt ansvar, anti-korruption i strategi och verksamhet. Man ska se över, tänka innovativt och utveckla sin affärsmodell, sina produkter och tjänster.”

I ljuset av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 och den därpå följande haussen för försvarsindustrin var fondpacifismen inte längre hållbar. Swedbank Robur som var storägare i Saab fram till dess man fasade ut ägandet 2021, började storköpa aktier i försvarskoncernen. SEB:s fondbolag slopade fy-fy-policyn i förhållande till försvarsindustrin.

Fortfarande har dock BAE Systems Hägglunds och BAE Systems Bofors pariastämpel hos Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank Robur. Flera AP-fonder har samma policy. Det som utpekas som ett problem är att ägarna BEA Systems till exempel har haft uppdrag att vidmakthålla missilerna Trident och Minuteman för USA:s räkning. Och kärnvapen, nej. Där går gränsen.

Det betyder att det inte betyder något att kärnvapentrion i Nato – i enlighet med icke-spridningsavtalet från 1968 – har rätt att inneha kärnvapen. Kärnvapen utgör dessutom den yttersta avskräckningen i Nato:s försvarsdoktrin, en doktrin som Sverige kommer att dela och vara med om att implementera när medlemskapet är fullbordat. Är man mot medlemskapet?

Det blir lätt fel när CSR går i samtramp med en fredsrörelse utan verklighetskontakt – typ FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Hållbarheten globalt skulle knappast öka om bara Ryssland, Kina och Nordkorea hade kärnvapen (och ja, troligen även Israel).

Det understryks av att det nästan inte går en dag utan att Ryssland hotar med kärnvapenkrig. Budskapet hörs i statstelevisionen, på sociala medier och från ledande politiker. Utspelen kan ses som moralhöjande propaganda i krigstid för inrikes konsumtion – och blir därmed en illustration av hur det står med moralen.

Men hoten kan inte bara avskrivas som inrikes utrikespolitik. Och det är med kärnvapenarsenalen i sin hand som Putin vill göra Ryssland stort igen. Kärnvapen i krig kan inte uteslutas.

I sitt nyligen avgivna Militära råd har ÖB Micael Bydén väl fångat vad som står på spel:

”Rysslands strategiska målsättningar sträcker sig bortom slagfälten i Ukraina och handlar i grunden om att försöka återupprätta en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund. Den ryska regimen eftersträvar en världsordning där Ryssland, jämte andra stormakter, upprätthåller en global maktbalans och erkänner varandras intressesfärer på bekostnad av mindre staters suveränitet. Det ryska anfallet mot Ukraina är därmed ett angrepp på hela den europeiska säkerhetsordningen och varje lands rätt att självständigt göra sina säkerhetspolitiska vägval.”

Visst är det bra att företag tänker vidare än bara vinst, men då förstås bara om de verkligen tänker sig om. Risken är att den etiska kompassen visar fel och att det goda i stället blir det bästas fiende.

Krönika i Altinget.se 22 november 2023.

Read More

Ryssland anser sig ha vetorätt över Sveriges säkerhetspolitiska vägval och hotar med vedergällning som svar på en ansökan om medlemskap i Nato. Putin har också hotat och hotar med kärnvapen. Det är allvar. Men på DN Debatt borstar i stället en övervintrad Pierre Schori av dammet från Palmekommissionens 1980-tal med ett citat från chefsgurun själv, nämligen att ”kärnvapenstaterna håller oss alla som gisslan”.

Kort sagt, Schori försöker göra en återlansering av Olof Palmes kålsuparteori. Varken Nato eller alliansens tre kärnvapenmakter har dock framfört några hot om att använda kärnvapen.

I Schoris idealvärld skulle FN-konventionen om förbud mot kärnvapen träda i kraft. Men tror någon på fullt allvar att Putin skulle göra sig av med sitt främsta ess i världspolitiken? Resultatet skulle bli mer rysk kärnvapen-utpressning.

Liksom Kreml och regeringen Andersson säger Schori nej till ett svenskt medlemskap i Nato – det skulle enligt dem öka osäkerheten. Men Sverige behöver inte heller medlemskapet, för med hänvisning till att vi allt sedan president Eisenhowers dagar står under amerikanskt beskydd, menar Schori att vi klarar vi oss fint utan Nato.

USA som annars inte står högt i kurs i fred(S)rörelsen har i ett huj förvandlats till en ädel riddare som garanterat drar ut till försvar av det militärt alliansfria Sveriges territorium. Kanske är det därför Schori inte skriver något om behovet av upprustning.

Liksom under ”det långa 70- talet” är Nato fy, fy, och ”att föra in Sverige under Natos ‘kärnvapenparaply’ vore som att ta på sig en global självmordsväst”. Men att andra för vår räkning har den på sig går däremot alldeles utmärkt. Den fredsrörelsemoralen är inte lätt att förstå sig på.

I Schoris värld är alltså Natos strategi med kärnvapen som sista utväg förenad med livsfara. Samtidigt är det helt oproblematiskt att huka under det amerikanska kärnvapenparaplyet – trots att det är samma amerikanska kärnvapen som i ”kärnvapenalliansen”.

I stället för Natos solidariska musketörsprincip väljer Pierre Schori att på osäker grund hävda nationell egoism. Det är lika cyniskt som oansvarigt. Gemensam säkerhet i krigstid får vi som medlem tillsammans med våra vänner i Nato.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 mars 2022.

Read More

Med valet av Magdalena Andersson fick först Socialdemokraterna en ny partiledare efter Stefan Löfven och Sverige sedan en ny statsminister. I sitt installationstal vid den nyligen genomförda partikongressen tog sig Andersson kraftfullt an den organiserade kriminaliteten och gängen. Hon slog fast att ”vi ska säga det som krävs och göra det som krävs, steg för steg, reform för reform, det sitter i vårt politiska dna”.

Det är förstås utmärkt om arbetet med den inre säkerheten snabbas på. Det är dock illavarslande att klarspråket och viljan att handla inte alls gällde den yttre säkerheten. Andersson hade kunnat överraska efter att under åren som finansminister sedan 2014 ha bromsat återtagandet av Sveriges nationella försvarsförmåga, men försvars- och säkerhetspolitiken hade övertaget inte någon plats i linjetalet.

Kort sagt, det blev en markering av att försvaret inte blir en prioriterad fråga. Ändå hölls talet mot bakgrund av att Ryssland/Belarus hybridkrigar med migranter, Putin använder sig av energivapnet och mobiliserar längs gränsen till Ukraina. Alltså en utveckling som ytterligare understryker vad som borde göras i försvarspolitiken.

Det har blivit mer akut att å ena sidan täcka upp för underfinansiering av försvarsbeslutet och, å andra sidan, tillföra medel för att snabba på återtaget av försvarsförmåga.

Att döma av motionerna från partiets gräsrötter under huvudrubriken Vi bygger en gemensam säkerhet tillsammans finns det tyvärr inte heller någon efterfrågan på att öka tempot i försvarspolitiken. Tvärtom är det ”fredsrörelsen” som fortsätter att dominera den partiinterna diskussionen uti landet. Här erbjuds nostalgi och drömmar.

I 11 motioner efterlystes tillskapandet av ett Fredsdepartement. 21 motioner handlade om vapenexport. Alla negativa och med den typiska vinklingen att stöpa om försvarsindustrin till civil produktion. Totalförsvar och personalförsörjning lockade till 14 motioner med tonvikt på ”alla ska med” (till exempel personer med NPF-diagnos). 25 motioner handlade om Civilt försvar och krisberedskap med en betoning lagd på beredskapslager och ökad samordning.

Underrubriken Försvarspolitik lockade 10 motioner och inte någon handlade om behovet av att stärka det nationella försvaret. Ystad arbetarekommun (motion E106) vill t o m lägga ned detta:

”Peter Hultqvist, Michael Byden, Ebba Busch Thor och det borgerliga gänget, ja hela försvarsberedningen, ja t o m en majoritet av riksdagsledamöterna är liksom på en annan planet. Det är som om man inte ser att det brinner i Australien och glömt att det brann i Sverige. Det är som om man inte kommer ihåg attentatet mot Charlie Hebdo mfl terroristangrepp. Istället sysslar man med spöken och hotar med Putin istället för att undersöka vad ”trollfabrikerna” åstadkommer vid val och hur flyktingar utsätts för spionage och utpressning. Och vad hjälper då kanoner, ubåtar, stridsvagnar och …?

(…) Den försvarspolitik som partiet för närvarande bedriver med utbyggnad av försvaret, omfattande investeringar i försvarsmateriel och närmande till Nato är destruktiv och i grunden falsk. Destruktiv då rustning är en förberedelse för krig och faktiskt ökar krigsrisken. I grunden falsk då den motiverats av att Putin skulle ha onda avsikter mot Sverige. Visst var det fel av Putin att ta Krim men ganska naturligt att inte vilja ha det blivande Nato-landet Ukraina som hyresvärd för en av Rysslands största marinbaser (…)

Socialdemokratiska Partiet bör genomföra en omfattande medlemsdiskussion om hur försvaret skall moderniseras till dels en insatsstyrka mot terrorister och ett utbyggt cyberförsvar dels ock en freds- och katastrofstyrka.”

Motståndet mot Nato både i form av samarbete och medlemskap är kompakt. Östergötlands partidistrikt (motion E19) vill backa bandet:

”Den interna debatten inom socialdemokratin om freds- och säkerhetspolitik tog fart i och med att det s k Värdlandsavtalet antogs av riksdagen. Många partimedlemmar protesterade mot avtalet när man menade att beslutet om Värdlandsavtalet var ett första smygande steg mot svenskt Natomedlemskap.

Den svenska socialdemokratin har en ofta ärofylld historia när det gäller frågor om aktiv säkerhetspolitik, fred och nedrustning. Nu menar vi att det är mycket viktigt att vi återtar initiativet och återupprättar socialdemokratin som en kraft för självständighet, alliansfrihet och neutralitet.”

Att det inte råder samsyn med partiledningen om hur Ryssland ska hanteras, hur hotbilden ser ut eller hur den ska mötas illustreras väl av Lunds arbetarekommun (motion E18):

”Ryssland har en auktoritär regim som bl a förtrycker den egna befolkningen. Men avskräckning som metod för att minska risken för väpnad konflikt är ineffektiv. Ökad upprustning leder till ökade spänningar och ökad risk för misstag samt minskat utrymme för dialog och diplomati. Säkerhet genom avskräckning och upprustning bygger på kortsiktighet och på att skapa rädsla, vilket går tvärtemot vad mänsklig säkerhet handlar om.

För att kunna hantera och förebygga de hot och säkerhetsrisker som Sverige och världen står inför måste säkerhetspolitiken utgå från de människor som lever såväl innanför som utanför Sverige, istället för att fastna i den förlegade syn på säkerhet som leder till ständigt ökande satsningar på att bygga militär styrka för att kunna stå emot ett angrepp från en annan stat. Ett av de högst påtagliga säkerhetshot som hela världen står inför, är klimatförändringarna.

Sverige fokuserar på förtroendeskapande åtgärder genom diplomati och ökat samarbete i Östersjöregionen och tydliggör sin alliansfrihet och neutralitet inte utveckla samarbetet med Nato ytterligare, eftersom det äventyrar Sveriges förutsättningar att vara en oberoende och militärt alliansfri nation tydligt säga nej till att Sverige ska bli medlem i Nato.”

Den riktigt stora frågan gällde om Sverige ska ratificera FN-konventionen mot kärnvapen. I 40 motioner krävdes just detta – och backades upp under kongressdagarna av ett upprop undertecknat av 100 S-profiler som Birgitta Dahl, Thage G Peterson och Pierre Schori under rubriken Vi måste skriva under förbud mot kärnvapen.

Karlskrona arbetarekommun (motion E7) kritiserade regeringen för att visserligen ha ”tagit en hedrande ledarplats” när det gäller klimat och miljö men samtidigt ha ”tagit timeout” i fråga om kärnvapen:

“Det återstår därmed endast 14 länder innan det blir internationellt bindande. Signering markerar regeringens inställning och är ofta ett första steg mot ratificering. Signera kan varje regering göra utan riksdagens godkännande.

De borgerliga partierna förordar att vi istället ska söka skydd under USA:s och Natos radioaktiva ”kärnvapenparaply”. Det vore ju som att gå omkring med en laddad pistol mot tinningen och en självmordsväst runt kroppen. Att gå med i Nato, som dessa partier vill, vore ett lika katastrofalt självmål. Det skulle göra oss automatiskt till ett militärt mål och det skulle betyda att vi legitimerade kärnvapenalliansens doktriner om ömsesidig total förintelse och rätten att använda sig av ett förstaslag med kärnvapen.”

Till bilden hör att en kvardröjande föreställning om Sveriges möjligheter att påverka. Göteborgs partidistrikt (motion E10) slår fast att:

”Sverige må vara litet land. men vi har varit och tänker bestämt fortsätta vara ett inflytelserikt land. Vi är inte inflytelserika på basis av militär styrka eller ekonomiska muskler, utan genom att vara ett föregångsland som visar vägen och hjälper andra att följa efter. Dock ser vi att stora internationella aktörer har slagit in på en mer aggressiv utrikespolitik. Detta måste Sverige försöka vända genom att mer intensivt arbete med fred och nedrustning.”

Som föredragande under partikongressen manövrerade förvarsminister Peter Hultqvist igenom regeringens politik, men det är inte gott och väl. Det han inte gjorde var att röja i fredsvännernas minfält genom att tala klartext om var vi hör hemma, att vi inte klarar oss utan Nato och att USA:s vilja att bistå är helt avgörande för rikets säkerhet. Och att så är fallet är ju ingen hemlighet. Allt står i klartext i offentliga handlingar.

Att via konventionsfrågan – såsom fredsrörelsen vill – i praktiken ta strid med Nato framstår alltså inte som höjden av politisk klokskap. Nu landande kongressen regeringens ”kompromiss” om att söka observatörsstatus till konventionsstaternas möte nästa år. Det är illa nog. Alliansen förbehåller sig rätten att ha kärnvapen i arsenalen som yttersta avskräckningsmedel så länge andra stater har kärnvapen.

Ett annat skäl är förstås att det i Sveriges grannskap finns en regim som aldrig skulle komma på tanken att skrota sina kärnvapen och som offensivt hotar med kärnvapenangrepp. Det framgår dock inte av motionerna.

Att läsa motionerna om försvars- och säkerhetspolitik till Socialdemokraternas partikongress är som att kliva in i en bubbla, ett eget universum befolkat av sedan länge döda hjältar. Fredsrörelsen med rötter i Olof Palmes neutralism lever i högsta välmåga bland partiets aktivister – och nostalgin kommer att frodas så länge som partiet inte gör upp med sin egen historia. Eller rätt och slätt säga att nu lever vi i en annan tid.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 25/11 2021.

Read More

I en debattartikel på Brännpunkt frammanar Pierre Schori (S) bilden av ett kommande ödesval, men det handlar inte om att Stefan Löfven måste få fortsätta som statsminister i en socialdemokratisk regering. Schoris ärende är i stället att propagera för att Sverige ska ställa sig bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och mot ett svenskt medlemskap i Nato.

Ungefär som Margot Wallström.

Om hur viktigt det är för rikets säkerhet att Sverige inte biträder konventionen har jag skrivit om här och här. I stället vill jag lufta Schoris historieskrivning.

 Schori argumenterar med Olof Palme vid sin sida.

“Det var inte Olof Palme som förde mig in i politiken, det var atombomben. Men det var Palme som visade vägen, med mod och konkreta initiativ.”

Och med historien på sin sida:

“Själv slungades jag tillbaka till ett eget ödesval; till 1960-talet då frågan om ett svenskt atomvapen övervägdes.

För bomben talade då Högerpartiet och överbefälhavare Torsten Rapp. Socialdemokratin var avvaktande, medan en bred folklig opinion mobiliserades mot. Till slut insåg statsminister Tage Erlander att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och drastiskt minska vår säkerhet.”

S hållning kan dock inte med bästa vilja i världen beskrivas som “avvaktande”. Partiet var splittrat. 1960 hade Palme tråcklat ihop en kompromiss som innebar ett nej och ett ja till bevarad handlingsfrihet. Inom ramen för beslutet att inte utveckla kärnvapen ingick dock en underförstådd kärnvapenoption i form av fortsatt så kallad skyddsforskning men även (förbjuden) konstruktionsforskning. Det som kallades “utvidgad handlingsfrihet”.

Med, som Tage Erlander uttryckt saken, “Palme som chef för atomeriet”.

Beslutet 1968 att definitivt stänga dörren för svenska kärnvapen togs mot bakgrund av att de inte behövdes, eftersom Sverige stod under USA:s kärnvapenparaply. Det sades uttryckligen i försvarsutredningens betänkande i ärendet. Samtidigt hölls dörren på glänt för omprövning av i den händelse kärnvapen blev ett slags normaltillstånd för småstater.

Så det är nog snarare en senare Palme som Schori tänker på. Norden som en kärnvapenfri zon var en i raden av initiativ.

Sovjetunionen var helt för en kärnvapenfri zon i Norden.

Ja, i själva verket fanns de ju bara i Östersjön. Sverige hade inte några. Inte heller Finland. Norge och Danmark hade klargjort att kärnvapen inte fick utplaceras där. Sovjetunionen ville dock inte att det egna handlingsutrymmet skulle begränsas. Norden skulle vara kärnvapenfritt men med möjlighet för Sovjetunionen att agera med kärnvapen i Östersjön.

Palme och S intog olika ståndpunkter över tid. Från att inledningsvis (hösten 1981) ha krävt att kärnvapen skulle vara borta när zonen inrättades till motsatsen. Det vill säga att först en deklaration om Norden som en kärnvapenfri zon och sedan förhandlingar med Kreml om saken. De centrala var utfästelser från Moskva om att inte angripa.

I 1980-talets början med ett allt kallare krig stretade Palme emot ökade försvarsanslag – allt för att fredspolitiken inte skulle få hotas.

Samtidigt avfärdades efterhand de fortsatta intrången under vattenytan, som annars tydliggjorts när U 137 grundstötte.

Samtidigt som Palme i diskussionen om Nato:s s k dubbelbeslut från 1979 rörande utplacering av medeldistansrobotar gick på samma linje som Kreml. Nato borde inte svara på Sovjetunionens utplacering av SS 20. I stället borde förhandlingar inledas med sikte på nedrustning. Det var det “fredliga dubbelbeslutet”.

Från sovjetisk sida var svaret på Nato:s dubbelbeslut en kampanj mot Nato och för en kärnvapenfri zon i Norden i syfte att ändra opinionsklimatet i neutral och alliansfri riktning. De socialdemokratiska partierna ansågs särskilt viktiga och med den kärnvapenfria zonen om murbräcka.

I Schoris värld finns inte Putinland i den svenska hotbilden. Alltså behöver Sverige varken rusta upp eller gå med i Nato.

“Varför i all världen ska Sverige delta i detta? Vårt enprocentiga fredsfrämjande och konfliktförebyggande civila bistånd är långt bättre än Natos tvåprocentiga militära upprustning.”

“Valet blir så för mig framför allt ett ställningstagande för alliansfrihet och en kärnvapenfri värld, mot alla kärnvapen, dess allianser och dess försvarare.”

Till den bilden hör dock att Sverige inte är alliansfritt utan militärt alliansfritt, ingår i en politisk union med förpliktelser (EU) och har ett försvar vars fundament är bistånd från Nato och Nato-länder i händelse av elände.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 31/7 2018.

Read More