Claes Arvidsson

Archive
Jonas Gahr Støre

Kom inte hit! Det säger åtskilligt om tillståndet i Arbeiderpartiet att lokala ledare inte vill ha Jonas Gahr Støre på besök inför kommunvalet i höst. Annars tillhör det ju den politiska rutinen att partiledare reser runt i landet för att sprida glans över sina lokala förmågor. Men statsministern och den politik som förs i minoritetsregeringen med Senterpartiet ses inte som ett vallokomotiv, utan som ett sänke.

Det är en kris som har många ansikten.

Det är lätt att föreställa sig panikångesten i partihögkvarteret på Youngstorget inför varje ny opinionsmätning – det verkar ju inte finnas något slut på det fallande väljarstödet. I Stortingsvalet 2021 var AP:s 26,3 procent ett historiskt dåligt resultat. SP gick dock fram starkt till 13,5 procent och det var tillräckligt för att bilda regering med Sosialistisk Venstreparti som stödben. Men sedan har det varit slut med det roliga.

AP hade gått till val på slogan ”Nå er det vanlig folks tur”, men i stället blev det elprischock, dyrare livsmedel och höjda räntor. För alla. För icke-vanligt folk med en årsinkomst över 750 000 norska kronor blev det dessutom höjd inkomstskatt.

I en enskild opinionsmätning i mars fick AP 15,5 procent och SP 6,2. För SP är det ett normalresultat men för AP med en självbild som 30-procentsparti är det en katastrof. Och tendensen är tydlig. I poll-of-polls för mars fick AP 17,2 procent. Inte någon gång sedan i oktober förra året har partiet lyckats nå upp till ett väljarstöd på 20 procent.

Saken blir knappast bättre av att vinnaren är Erna Solberg. Med 36,9 procent i marsmätningen har Høyre ett större stöd än hela vänstersidan. I poll-of-polls uppvisar H ett ökat och stabilt väljarstöd från 20,4 procent i valet 2021 till 32,2. Sedan i höstas har H aldrig haft under 30 procent i poll-of-polls. 

***

Kollapsen för AP avspeglas i förlusten av sakägarskap. På en fråga efter Stortingsvalet 2021 om vilket parti som hade bäst politik ägde Arbeiderpartiet 7 av 12 politikområden. I en nyligen genomförd opinionsundersökning handlade frågan om 13 områden. Inte i något fall var AP bästa parti. Høyre som 2021 bara ansågs vara bäst på försvar och säkerhet tar nu hem segern på sju områden.

Av de fyra områden som rankas som viktigast av väljarna, är det bara i ett fall som svaret inte är Høyre. Sosialistisk Venstreparti ”äger” frågan om sociala skillnader. AP:s bästa-parti-notering med 14 procent rörde ekonomi och arbetsliv. 26 procent svarade dock Høyre. 

AP:s hopp är att 30–35 procent inte säger sig veta vilket parti som har bäst politik på de olika områdena. Men då krävs andra tag än att göra kollapsen till en fråga om svårigheten att i tuffa tider kommunicera en i grunden riktig politik.

Partipolitik är mer än en uppsättning partiledare, men det betyder inte att det personliga saknar betydelse – och i Norge understryker bristen på popularitet krisen för AP och regeringen. I en mätning i mars var det bara 24 procent av de tillfrågade som tyckte bra om Støre. Hela 47  gillade honom inte. 28 procent var neutrala (en procent visste inte vem han är). 

Än värre ser ut för SP-ledaren och finansministern Tryggve Slagsvold Vedum. Bara 12 procent gör tummen upp för honom. 27 procent är neutrala medan 57 procent gjorde tummen ned (4 procent visste inte vem han är). 

Återigen är kontrasten till höger slående. 44 procent säger sig gilla Erna Solberg, 28 procent är neutrala och bara 27 negativa.

***

Genom ”vanlig-folk-strategin” ville AP skapa en konfliktyta att bygga sin politik kring. Som LO:s ordförande Peggy Hessen Følsvik uttryckte saken sommaren 2022: ”De rikeste står i gjeld til vanlig folk. Det er payback-time. Nå skal vi ta de rike.” Retoriken blev efterhand så hård att AP har tvingats att hitta nya mer näringslivsvänliga talepunkter. 

Det ändrar dock inte på en politik som erbjuder höjd förmögenhetsskatt, naturresursskatt på lax och vindkraft samt övervinstindragning på vattenkraft. Men politiken drabbar också de egna ute i distrikten – samtidigt som attraktionskraften är mindre än man trott i storstäderna. Däremot har jakten på ”rikingarna” lett till en utflyttningsvåg av kapital till Schweiz och frågetecken kring investeringsklimatet.

På regeringens att-göra-lista står återställare av Solbergregeringarnas (2013–2021) sammanslagningar på kommunal och regional nivå för en mer rationell förvaltning. Alltså att till stora kostnader upplösa redan fusionerade kommuner och regioner. Men på lokal nivå – också inom de egna leden – möter man motstånd.

En vindkraftstrid i renbetesland har både fött ett sameuppror med krav på att vindsnurrorna ska bort och ökat konflikten kring den vindkraftsutbyggnad som regeringen anser nödvändig för att kunna genomföra ”det gröna skiftets” nya elkrävande ”industriäventyr”. Utlösande för protesten var att regeringen – 500 dagar efter en dom i Högsta domstolen – inte hade agerat. Striden skapar också motsättningar mellan å ena sidan urfolksrättigheter och bevarande av orörd natur och, å andra sidan, möjligheten att skapa jobb i avfolkningsbygder.

Elpriskrisen är dock den som varit allra mest förödande för regeringen. Detta trots att man var tidigt ute med en stödordning till hushållen, ett stöd som senare har blivit mer generöst och som även kommit att riktas till näringslivet. Men vad hjälper det när förväntningen är att ström ska vara ”gratis”. Det finns dessutom nästan 450 000 hytter och andra fritidsbostäder som inte omfattas av stödet.

Elpriskrisen har dessutom fått EU-frågan att blossa upp, inkluderande krav på att Norge ska frikoppla sig från EU och bara exportera el när den inte ”behövs” i Norge. Skulle EU motsätta sig detta, hävdas det, kan Norge i en förhandling rätt och slätt svara med hot om att sluta exportera rörgas. 

***

Splittring kring sakfrågor är ett hinder för AP att kraftsamla. Ett annat rör personkonflikter. Titeln på Lars Joakim Skarvøys och Marie Melgårds skildring av det inre livet 2015–2018 är Arbeiderpartiet – Alle skal ned (Kagge 2018) och alluderar på valslogan ”Alle skal med”. I centrum stod den oförsonliga striden mellan partiets två vice ordföranden. I ena ringhörnan fanns Støres protegé Hadia Tajik och i den andra Trond Giske med ambitioner att ta över partiledarskapet.

I efterdyningarna av en bostadbidragsskandal i Stortinget fick Tajik 2022 först gå som minister och sedan som vice ordförande i partiet. Giske hade redan 2018 fått lämna uppdraget som vice ordförande efter en metoo-skandal. 2020 meddelade Giske att han skulle sluta med politik. I stället har han blivit Støres värsta kritiker och bedriver regelrätt fraktionskamp. 

Båda kombattanterna kommer att vara på plats vid Landsmötet i maj. Tadjik vill komma tillbaka som vice ordförande. Giske kommer för sin del säkerligen inte att skräda orden om regeringens hantering av elströmpriskrisen och EU.

Men till bilden hör också en partiledarkris. Indirekt handlar Alle skal ned om Støres handfallna hantering av partiets inre liv, oförmågan att ta befälet. Det är inte någon tillfällighet att bristen på tydlighet har gett honom tillnamnet Tåkefyrsten (tåke=dimma).

Det kan tyckas vara en paradox att Høyre som i huvudsak står för samma krispolitik som AP, rusar i opinionsmätningarna. Det verkligt skiljande är skattepolitiken. Höyre kan dock rida på den landsmoderstatus som Solberg fick under pandemin, men också på den lågmälda politiska stilen i en polariserad tid.

Solbergs färska bok Veien vidare – Politikk for nye utfordringar (Kagge Forlag 2023) är inte något generalangrepp mot AP i fråga om regeringens krishantering varken i fråga om elpriskrisen eller behovet av att prioritera inflationsbekämpningen på bekostnad av reallönerna. Pragmatismen är i högsätet och inte mer ideologiskt utmanande för ”folk flest” än att frihet är liktydigt med en aktiv stat.

Regeringens – och därmed AP:s – politik både appellerar och repellerar egna väljargrupper. Dessa är i hög grad ”lila” väljare som kan tänka sig att rösta på AP, men också på Høyre. De vill ha regeringsduglighet och uppenbarligen saknar man den hos AP. Att ”avkommersialisera” offentlig sektor av ideologiska skäl är knappast väljarvinnande i en grupp som är mer intresserad av funktion. Den sittande utredningen är rätt och slätt en eftergift till SV och vänstern inom LO.

Höyres landsmöte förra helgen blev en bekräftelse på att väljare som känner behov av att trycka på trygghetslarmet lugnt kan lita på Erna Solberg.

***

På AP:s landsmötet i maj blir det centralt att i görligaste mån manövrera i konfliktfyllda sakfrågor och att försöka se till att personstriderna inte urartar helt i valet av partiledning. Och än så länge sitter Støre säkert. 

Om det inte inträffar ett underverk blir dock kommunvalet i höst en katastrof för Arbeiderpartiet och statsministern. Det kommer i sådana fall att sätta press både på regeringsprojektet med Senterpartiet och utlösa interna krav på att gå Stortingsvalet 2025 till mötes med en ny partiledare. Och det kan nog vara klokt.

För att vända den nedgående spiralen krävs det att AP förmår sätta ett intryck av tydlig politisk vilja och regeringsduglighet för att kunna lindra bilden av ett parti som är tillbakablickande, alltför polariserande, för mycket vänster och när det gäller hantverket att det rätt och slätt är tafflig. Det blir inte lätt med en regering redan i spagat. Den utmanas av bidragsoppositionen till vänster som vill avskaffa arbetslinjen och till höger av Erna Solberg. Inför kommande val är regeringen dessutom internt oenig om till exempel skattetrycket. 

I botten finns förstås också pressen från krisovana norrmän som allra helst vill ha ”mer av alt – raskare”.

Essä i Smedjan 28 mars 2023

Read More


I bland verkar det faktiskt som att en elefant är mer än fem myror. Som i fallet med Norges stödpaket till Ukraina, som nyligen kungjordes högtidligt i Stortinget. I det så kallade Nansenprogrammet utlovas 75 miljarder norska kronor som ska fördelas lika mellan civilt och militärt bistånd. Det är onekligen ett substantiellt belopp som är ägnat att fästa sig på näthinnan. Men ska vi låta oss imponeras?

Optiken blir en annan när det visar sig att stödet ska fördelas över fem år. Alltså 15 miljarder per år. I det ingår dessutom redan utlovade medel för 2023.

Till sammanhanget hör att samtliga partier utom yttervänstern i Rødt står bakom programmet. Därför, poängterar man, kommer det att stå sig även vid ett regeringsskifte 2025. Men är det verkligen en realistisk tanke att det inte skulle göra det – och vad säger den i sådana fall om Norge?

Nansenprogrammet kan jämföras att helstatliga Statkraft – med vattenkraft som främsta affär – 2022 betalade in 27 miljarder norska kronor i skatt och 17 miljarder i vinstutdelning till statskassan. Olje- och gasföretaget Equinor, med staten som dominerande ägare, fyllde på med 420 skattemiljarder. Och kulorna fortsätter att rulla in. Också i fråga om vinst. Statens del av den förväntade vinstutdelningen Equinor 2023 uppgår till cirka 114 miljarder. 

Regeringen Støre har gång efter annan framhållit att man från norsk sida kommer att göra allt vad man kan för att trycka ned priset på gas, och därför alltid leverera maximal kapacitet i existerande rörledningar. Trots dessa utfästelser minskade Equinor – som står för 80 procent av den norska gasexporten – sin produktion av rörgas sista kvartalet 2022 jämfört med samma period 2021. 

Bolaget har motiverat sitt agerande med fallande priser – trots att det fortfarande är skyhögt. Priset ligger 80 procent högre än genomsnittspriset för åren 2018–2021. Från regeringens sida är detta helt i sin ordning.

Så mycket för utfästelserna om maximal kapacitet.

Att den norska femårsplanen döpts till Nansenprogrammet är lätt att förstå. Fridtjof Nansen är en norsk hjälte och ett slags grundare av självbilden av Norge som moralisk stormakt. Hans namn väcker dessutom fortfarande internationell anklang. Nansen tilldelades 1922 Nobels fredspris för sina humanitära hjälpinsatser bland annat för att lindra en svältkatastrof i Ryssland, Nord-Kaukasus och Ukraina. 

Men medaljen har också en baksida. Sett i ljuset av dagens kontext kan valet av programnamn verka tondövt. Ja, rent av utmanande.

Nansenhjälpens betydelse har överdrivits både i Norge och Sovjetunionen/Ryssland. 1921–1923 stod American Relief Administrationen (ARA) för 80 procent av biståndet, medan den hjälp som gavs under Nansens paraplyorganisation (där bland andra Röda Korset ingick) uppskattas ha bidragit med 13 procent. ARA var också bättre organiserat och helt fristående från bolsjevikerna.

1923 gav Nansen ut boken ”Rusland og freden”. I den träder Moskva fram som en egen civilisation: ”Moskva er en annen kultur-verden. Det er ikke lenger Europa, det er heller ikke Orienten – det er Russland.” Det är ett Ryssland som dock behövde frigöra sig från västligt inflytande: ”Den russiske folkesjel har enda ikke kunnet avkaste det vesteuropeiske åk og komme til fri utfollelse, den har enda ikke funnet formen for sin sannhet.

Medan vägen framåt var osäker för ett sjukt och korrupt Västeuropa, menade Nansen ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Han ansåg dessutom att de olika nationaliteterna och kulturerna i bolsjevikernas rike aldrig hade haft det bättre. Det gällde också Ukraina. En nation som för Nansen blott och bart var en del av Ryssland och inte ett eget land.

Det är omöjligt att veta om Nansen 100 år senare skulle ha hållit fast vid ett slavofilt svärmeri för Ryssland, men han skulle säkerligen ha ändrat uppfattning om Ukraina. Det politiska problemet 2023 är i stället parallellerna med Putins Russkij Mir-ideologi. Den är ett centralt ledmotiv i legitimerandet av kriget genom sitt förnekade av att Ukraina är en egen nation utan bara är en del av ”det heliga Ryssland”.

I kölvattnet på energipriskrisen i Europa med påföljande klirr i statskassan har etiketten (ofrivillig) krigsprofitör kletat sig fast på Norge. Bara 2022 uppgick de totala intäkterna från olja och gas till svindlande 1 457 miljarder norska kronor. Det är bra att Norge utlovat mer stöd till Ukraina. Det valda beloppet imponerar dock inte. Inte heller den (ofrivilliga) historielösheten i valet av Fridtjof Nansen som frontfigur.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 mars 2023.

Read More

Det var jubelstämning när Arbeiderpartiet och Senterpartiet bildade en minoritetsregering efter det norska Stortingsvalet förra hösten, men sedan dess har det bara gått nedåt. Det vill säga i opinionsmätningarna. I valet fick Ap 26,6 och Sp 13,3 procent. I en färsk undersökning får regeringspartierna 17,1 respektive 5,9 procent – något av ett norskt rekord i tillbakagång. 

Statsminister Støre har inte fått politisk utdelning på en ekonomi som går som tåget och på ett generöst elkrisstöd. Regeringens förslag till budget för 2023 som presenterades i oktober blev inte heller någon vändpunkt trots att den lanserades som stram men rättvis. Det var tänkt att balansera ökad offentlig välfärd med höjda skatter för de ”rika” – med det övergripande målet att trycka tillbaka inflationen och minska behovet av räntehöjningar. 

Tvärtom har kritiken haglat mot att regeringen inte bryr sig om de fattiga i dyrtid. Å andra sidan har ”laxbaronerna” protesterat mot införande av en naturresursskatt för fiskodling (som sedan länge finns för petroleumnäringen). Och så vidare.

Uppblåsta förväntningar, oväntade kriser och ett ostadigt politiskt handlag; allt har gjort sitt till för att Støre i en internationell mätning av stödet för stats- och regeringschefer hamnar på plats 20 av 22. 70 procent av norrmännen är lite eller mycket missnöjda med honom.

Det är som inget riktigt vill sig för regeringen. Inte minst gäller det Sp:s finansminister Vedum som i valrörelsen utlovade pizza med allt och lite mer därtill, men som nu ska stå för en mer “asketisk” finanspolitik. I veckan lyckades man i alla fall sy ihop en uppgörelse med Sosialistisk Venstreparti om budgeten, som bland annat innebär en skärpt fördelnings- och klimatprofil. Återstår att se om det kan blidka opinionen.

På ett annat plan lättar i alla fall trycket på regeringen. Med budgetuppgörelsen i hamn kunde Støre i går äntra scenen på Berlin Security Conference och kungöra uppgörelsens viktigaste punkt. Den handlar om ett kraftigt utökat stöd till Ukraina – och om att möta kritiken mot Norge för att, om än ofrivilligt, profitera på Rysslands krig mot Ukraina och Europa.

För bara någon månad sedan var Støres besked att Norge tog sin del av ansvaret med ett budgeterat kommande finansiellt, humanitärt och militärt bistånd på tio miljarder norska kronor. Det övertygade inte någon utanför Norge och till slut har polletten ramlat ned. 

I budgetuppgörelsen hänvisas det i klartext till att ”intäkterna från petroleumsektorn har ökat betydligt som en direkt konsekvens av Rysslands energikrig mot Europa”. Och att det finns ett behov av ökat bistånd till Ukraina.

Efter nyår ska regeringen presentera – och söka brett stöd i Stortinget för – ett ramverk som syftar till ett ”större, flerårigt bidrag till återuppbyggnaden av och stöd till Ukraina”. Tanken är att biståndet ska kanaliseras via etablerade internationella kanaler, tas ur en förstärkt biståndsbudget och delvis bekostas av ett något högre uttag ur Oljefonden.

I programskissen ingår även ökat bistånd till andra stater som drabbas av kriget. Det handlar om livsmedel och energi.

Norges geopolitiska ställning är i förändring. Det gäller Nato – med Sverige och Finland som (förväntade) medlemmar. Det gäller också den nya rollen som stabil huvudleverantör av naturgas till Europa.

Att nu gå krigsprofitkritikerna till mötes stärker Norges ställning i Europa. Det kan också utlösa krav på mer stöd från andra europeiska aktörer till Ukraina – viktigt också som ett budskap till USA om att Europa är berett att ta ett större ansvar. 

Ledare i Svenska Dagbladet 1 december 2022

Read More

Det är aldrig särskilt smickrande för ett land att bli beskrivet som krigsprofitör. Och det blir inte mindre jobbigt när självuppfattningen är att man är en moralisk stormakt. Kort sagt, det råder en viss kognitiv dissonans i Norge.

Internationella medier har skrivit om krigsprofiten – och runt om i Europas huvudstäder pratas det. Det sticker i ögonen att Norge har blivit en vinnare till följd av Rysslands storinvasion av Ukraina och energikriget mot Europa.

Medan andra kämpar för att få ekonomin att gå ihop och Ukraina strider för livet, formligen forsar exportinkomsterna in i Norge. Hittills i år har man dragit in 889 miljarder norska kronor (NOK) på naturgasen och 398 miljarder på oljan. Alltså tillsammans 1 287 miljarder NOK, vilket motsvarar nästan 1 400 miljarder svenska kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som under det tidigare rekordåret 2021.

Det ger klirr i statskassan (Oljefonden) och bara för årets andra kvartal gjorde det statliga olje- och gasbolaget Equinor en skatteinbetalning på 80 miljarder NOK. Ryktet blir något mindre skamfilat av att Norge bara har råkat bli krigsprofitör. Liksom vunnit på Lotto. Och när man har försökt att lindra energipriskrisen i Europa genom att öka den egna produktionen av naturgas, så ja, då ökar också profiten.

I rollen som problemlösare ingår att tillsammans med EU-kommissionenförsöka hitta vägar att stabilisera energimarknaden. Likväl fastnar bilden av Norge som krigsprofitör. Om statsminister Jonas Gahr Støre vill göra något åt detta handlar det om att göra mer för Ukraina.

Efter 24 februari har Norge stött Ukraina med motsvarande 4,5 miljarder NOK, varav cirka hälften har varitmilitärt bistånd. Hjälpinsatsen sker i samarbete med bland annat EU, Världsbanken och International Fund for Ukraine. I regeringens förslag till statsbudget 2022/23 avsätts tio miljarder NOK till finansiellt, humanitärt och militärt bistånd till Ukraina.

Givet ”krigsprofiten” får det beloppet sägas vara blygsamt.

Så även i kontrast till att regeringen – trots det ständigt upprepade mantrat om en stram budget – avser att köpa bruket Meraker (en av de största privata egendomarna som utgörs av ett stort friluftsområde på närmare 130 000 hektar med jakt, fiske, alpinanläggning, hytter, skogsdrift och vattenkraftverk) för 2,5 miljarder. Det sker genom ett uttag ur Oljefondens behållning på 12 000 miljarder NOK.

Venstre har utmanat regeringen med förslag om att Norge med sina gigantiska intäkter borde ta en ledande roll i den samlade europeiska insatsen för att återuppbygga Ukraina. Den avfärdande responsen från Arbeiderpartiets förstanamn i utrikes- och försvarsutskottet var att Venstre bara ville plocka egna politiska poäng på Ukraina.

Och förvisso är det självöverskattande att vilja ta en ledande roll för ett litet land som inte tillhör samordnarna i G7. Icke förty kan Norge öka sitt engagemang mycket mer än att som Støre nöja sig med att slå fast att Norge tar sin del av ansvaret.

Återuppbyggnaden av Ukraina i form av en ny Marshallplan står på agendan – senast på G7-mötet i Berlin 25 oktober – men framtiden kan inte vänta. Det behövs mer pengar till Ukraina. Nu. Det har uppskattats att Ukraina nästa år kommer att behöva externt makroekonomiskt stabilitetsstöd på 50 miljarder dollar, samt 17 miljarder för återbyggnad av kritisk infrastruktur. Och, ska det tilläggas, notan för förstörd infrastruktur ökar för var dag som Ryssland attackerar mer och fler civila mål. Det är ren terror.

I samspel med Världsbanken och IMF är G7 de tyngsta aktörerna, men Norge kan och bör växla upp sitt engagemang. I pengar räknat men också i form av verbal diplomati; agera pådrivare genom att höja rösten och betona det moraliska imperativet att bistå. I stället verkar strategin vara att vänta in och följa andra aktörer. Motsatsen skulle däremot stå i samklang med den ökade geopolitiska tyngd som följer av att Norge har ersatt Ryssland som den största exportören av naturgas till Europa.

Det handlar då om att med tydlig röst deklarera den politiska viljan att ta ett ökat finansiellt ansvar för den internationella ”dugnaden” i fråga om budgetstöd och mana andra att följa efter. Norge kan också göra ett mer direkt avtryck – Made by Norway – genom att gå in i konkreta hjälpprojekt för återuppbyggnad ”här och nu” i Ukraina. Varför inte med fokus på insatser för barnen?

I ett kraftfullt tal till G7:s givarmöte vädjade president Zelenskyj om hjälp – för Ukrainas skull men också för vår. Så för Norge handlar det inte bara om att agera ”moralisk stormakt” eller ta udden av stämpeln som krigsprofitör. Vinner Ryssland blir det en seger för den starkes rätt i internationell politik. Det får globala ringverkningar, men ökar också risken för rysk aggression i Norden-Baltikum.

Det ligger i Norges nationella intresse att Ukraina vinner kriget. Därför är ett uttag ur Oljefonden till förmån för Ukraina också en investering för framtida generationer.

Och det drabbar ingen fattig.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2022

Read More

I Sverige och Danmark gick larmet hos relevanta myndigheter efter sabotaget mot Nordstream I och II. I Norge som nu står för 40 procent av gasförsörjningen till Europa, meddelade olje- och energiminister Terje Aasland att det är olje- och gasföretagen som har ansvaret för säkerheten på norsk sockel: 

”De har et selvstendig ansvar for att håndtere sikkerheten på sokkeln og stabiliteten og forutsigbarheten i gassleveransene. Selskapene har stor oppmerksomhet på sikkerheten. Vi støtter dem selvsagt i dette, men det er selskapene som har ansvaret.”

Uttalandet är på sitt sätt betecknande för den politiska ansvarsfriskrivelse som kännetecknat säkerhetsarbetet på sockeln. Forsvarets Forskningsinstitutt konstaterade 2016 att petroleumbranschen hade god kompetens vad gäller risken för olyckor, personskador och miljö, men däremot inte vad gäller att värja sig mot ”onda handlingar”. Och så verkar det ha förblivit i fråga om det förebyggande arbetet. 

FFI pekade även på bristen på styrning. Så verkar det också ha förblivit.

Och visst är det så att regelverket stadgat att företagen har huvudansvaret för den egna säkerheten, men när något händer ska staten gripa in. Problemet är att det då är väldigt många departement och myndigheter som ska agera utan att det är glasklart vem som ska göra vad. Kort sagt, det är upplagt för ansvarspulverisering.

Varningar har inte saknats från forskningsvärlden, men inte minst upprepande gånger under lång tid från säkerhetstjänsten PST. Som 2020 så PST pekade på risken för rysk underrättelseverksamhet riktad mot petroleumsektorn, inklusive sabotage mot rörledningar med påföljande leveransproblem av norsk gas. 

Efter den nya ryska invasionen av Ukraina 24 februari har PST framhållit att i den mörkare hotbilden ingår att norsk gas blivit geostrategiskt viktigare. Man pekade på underrättelseverksamhet, cyberangrepp och sabotage. Nu vill PST ha bättre motmedel i form av samma ”ingripande metoder” som man har när det gäller att förebygga och efterforska terrorism.  Och ja, det är något som man redan tidigare har efterlyst. 

Men alltså inte fått.

Ingripandeansvaret vid ett angrepp ligger hos polisen som dock kan begära hjälp från Forsvarets spesialkommando. Man har tränat tillsammans på terrorism mot olje-och gasinstallationer men inte på angrepp från en statsaktör.

Det finns mycket att göra.

**

Efter en sen start har regeringen bestående av Arbeiderpartiet och Senterpartiet vaknat. Militären har ökat sin närvaro både till lands, i luften, till sjöss och under ytan. Hemvärnet har kallats in för att bevaka anläggningar på land. Petroleumsektorn har nu också inordnats i den Nasjonale sikkerhetsloven som trädde i kraft 2019, något som tvingar fram ett ökat fokus på cyberhot och sabotage. Att det var statsminister Jonas Gahr Støre som helt oväntat kungjorde detta och inte olje- och energiministern har tolkats som att han körde över en motvillig Aasland.

Känslan av oro har dessutom drivits på av observationer av oidentifierade drönare på sockeln men också vid anläggningar på land. Att Kreml – också som en del av rysk psyops – anklagade bland annat Norge för att ligga bakom sabotaget av Nord Stream I och II har inte heller verkat lugnande. Den militär underrättelsetjänsten E-tjenesten har å sin sida varnat för en rysk operation på norsk sockel.

Det säger sig självt att övervakning av 9 000 km rörledningar är en omöjlig uppgift. I diskussionen hörs dock krav på att begränsa rörelsefriheten för ryska fartyg innanför den norska tolvmilazonen, liksom upprättandet av säkerhetszoner runt gasledningarna på internationellt vatten. En bättre säkerhet kring anläggningar som plattformar och mottagningsstationer på land borde dock var möjlig att åstadkomma.

Och det är viktigt i en tid när Ryssland bedriver energikrig mot Europa.

**

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning (avskrekking) och lugnande (beroligelse). Å ena sidan ett militärt försvar med förankring i Nato, och å andra sida samarbete och dialog. Tyvärr har det visat sig att lugnandet fungerat som ett sömnpiller i relationerna till Putins Ryssland. 

Också i Norge har man varit i naiva. 

På listan kan föras upp att:

  • Petroleumstilsynet har i flera decennier haft samarbete med den ryska motsvarigheten Rostekhnadzor och så sent som i december 2020 ingicks ett (dock vilande) avtal om samarbete/informationsutbyte i olje- och gasindustrin. 
  • 2012 etablerade sig Rosneft i Norge (och lämnar nu) men har varken pumpat upp olja eller gas. Däremot har man köpt sig kunskap om bland annat seismik och geofysik på norsk sockel. 2013 fick man tillgång till den sensitiva Nasjonale seismikkdatabasen Diskos som både innehåller data om områdena kring de norska rörledningarna och deför Ryssland militärt högintressanta områdena kring Jan Mayen.
  • Forskningsfartyg för undervattensundersökningar (läs spionfartyg) direkt eller indirekt knutna till den ryska krigsmakten har i åratal kunnat ägna sig åt kartläggning eller försåt.
  • Ryska fartygskaptener har tilldelats farledsbevis som gör att de inte behöver norsk lots ombord. 
  • Och så de ryska fiskebåtarna förstås. I april 2021 bröts en sjökabel (för militära ändamål) och i januari 2022 var det dags igen. Som av en händelse var det samma tre ryska fiskebåtar som hade passerat över kablarna.
  • Och oligarkernas återkommande besök med jättelika yachter fulla med high-tech.

Å andra sidan.

  • 2017 avvecklades Sjøheimvernet. Styrkan uppgick då till 2 000 soldater med 200 större fartyg och 130 snabbgående mindre båtar.

Eller kanske handlar det inte bara om naivitet, utan också om en övertro – hybris – på den egna förmågan ­att bygga broar till gemensam nytta. Som när Olof Palme på 1980-talet trodde sig kunna skapa en kärnvapenfri zon i Norden. 

Visst var det en stor diplomatisk framgång när utrikesminister Støre och utrikesminister Sergej Lavrov undertecknade delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Tilltron i Norge till den egna förmågan att via avspänd dialog hantera Moskva har dessutom underblåsts av det fungerande samarbetet kring sjöräddning och fiskeriförvaltning, men också det mer vardagliga – ”folk till folk” – samarbetet i norr.

Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den dåvarande statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Men även om de diplomatiska relationerna frystes, fortsatte alltså samarbetena att rulla på. Till trots av den fortsatta ryska militära uppladdningen på Kola, rysk GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard. 

När regeringen Støre tillträdde efter Stortingsvalet hösten 2021 flaggade han för att det nu skulle bli mer av dialog och mindre av hårda ord. Kriget kom dock i vägen. I stället har Norge givit vapenhjälp och ekonomiskt bistånd till Ukraina, men samtidigt varit tillbakahållen. 

Norge som annars följer EU:s sanktionspolitik valde att i det längsta att införa förbud (med undantag för tre hamnar) mot att ryska fiskebåtar landar sin fångst i norska hamnar – och det trots att norska fiskare är portade på den ryska sidan. Och som enda EU/EES-land med gräns mot Ryssland hålls övergången vid Storskog fortfarande öppen.

Ryssland har under Putin gått från att vara en demokratur till att bli en aggressiv totalitär våldsdiktatur mer och mer lik Nazityskland och Sovjetunionen. Historien har lärt oss att mot sådana stater hjälper inte lugnande som metod.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12 okt 2022.

Read More

En nyligen avlivad valross vid namn Freya med förkärlek för strandnära lägen i Oslo, har varit en toppnyhet som gått som en veritabel följetong i norska medier. Upprördheten över den plötsliga döden ledde till en insamlingskampanj i syfte att göra staty av djuret. Inom några veckor ska den vara färdig.

Så ja, ibland kan Norge kännas en smula insulärt.

I samband med den årliga Arendalsuka (motsvarigheten till Almedalen) sände NRK i vanlig ordning en partiledardebatt. Och det hade ju onekligen funnits mycket att tala om. I sin helhet ägnades tiden dock åt priset på el, varför det är så dyrt, vem som bär det politiska ansvaret och vad som nu bör göras.

Den norska minoritetsregeringen med Arbeiderpartiet och Senterpartiet reagerade snabbt (december och januari) på stigande priser. Man införde både riktade och generella stöd. Det som betyder mest är att staten tar räkningen för 80 procent av kostnaden när genomsnittspriset överstiger 70 öre per kilowattimme. Den 1 september höjs subventionen till 90 procent.

Liksom i Sverige sticker prisskillnaderna mellan olika elprisområden ut.

Det hade varit politiskt självmord av regeringen att inte möta prisökningar på el (och livsmedel). Billig el ingår i den nationella självförståelsen och när andra priser går upp borde i alla fall inte elen kosta skjortan. Liksom i Sverige sticker prisskillnaderna mellan olika elprisområden ut.

Väljarnas belöning har dock uteblivit. I en färsk opinionsmätning minskar AP från 26,3 procent i Stortingsvalet 2021 till 19,4 procent. SP går tillbaka från 13,5 procent till 5,9. Om det hade varit på riktigt hade Høyres Erna Solberg blivit statsminister igen. I förhållande till valet har Høyres stöd ökat med 50 procent, från 20 till 30 procent.

Mot den bakgrunden var det befriande att statsminister Jonas Gahr Støre i Arendal höll emot trycket från den våg av el-nationalism som präglar debatten, med krav på lägre norska priser och export endast när det den inhemska efterfrågan är täckt. Klokt nog vill han inte riskera att starta ett el-krig genom att strypa exporten utan söker istället lösningar inom ramen för det europeiska elsamarbetet för att säkra försörjningstryggheten.

Den totala kostnaden för strømstøtten under 2022 beräknas uppgå till 41 miljarder norska kronor. Och om, som nu är på tapeten, stödet också utvidgas till näringslivet blir notan förstås högre. Lite oväntat trycker Høyre på för företagsstöd medan AP avvaktande håller emot med marknaden som argument.

Staten tjänar storkovan på de skenande elpriserna, men framför allt är exporten av olja och gas närmast att likna vid en jackpot. Intäkterna från petroleumsektorn uppgick 2021 till 830 miljarder. Givet nuvarande prisnivåer uppskattas de i år till 1 500 miljarder. Det skärper det dilemma som är utmärkande för norsk politik.

I det flesta andra länder handlar problemet om att politiker spenderar pengar som inte finns. I Norge är det tvärtom. Här består den svåra politiska uppgiften i att inte använda pengar som man faktiskt har.

Det problemet understryks i dagsläget av att företagen går som tåget och att det i praktiken inte råder någon arbetslöshet. Inflationen ökar. Norges bank har redan höjt styrräntan och mer väntar om inflationstrycket håller i sig. 

Med undantag för pandemin har Norge inte haft någon riktig kris sedan slutet av 1980-talet. Det har man inte nu heller, men däremot sprids en känsla av kris – väl illustrerad av att Aftenposten ställde finansminister Vedum inför frågan: ”Blir 2022 det økonomisk verste året for vanlig folk i Norge siden krigen?” Alltså, andra världskriget.

En mer relevant fråga hade varit om Norge i stället för att placera alla miljardinkomsterna i Oljefonden också borde göra en insättning i en Ukrainafond.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 september 2022.

Read More

Det var en glad Jonas Gahr Støre som dagen efter det norska stortingsvalet 13 september hörde av sig till följarna på Facebook: ”Takk for tilliten. Nå begynner jobben med å forme en regjering som bygger på fellesskap og rettferdighet for landet vårt. Jeg gleder meg til å ta fatt på jobben!”

Efter de drygt 100 första dagarna har statsminister Støres minoritetsregering drabbats av en opinionschock. Sedan valet har Arbeiderpartiet och Senterpartiet tillsammans gått tillbaka drygt 11 procentenheter. AP är inte heller längre största parti utan den positionen har tagits av Høyre, som sedan valet ökat med 6 procentenheter till 26,2 procent.

Antielitism var ett vinnande tema i valrörelsen. AP formulerade det i sin slogan “Nå er det vanlig folks tur”. Utnämningen av Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg till ny chef för Norges bank och därmed även styrelseordförande för Oljefonden, har i stället fört tankarna till motsatsen.

Uttrycket ”noen har snakket sammen” syftar bakåt till den tid då AP:s tungviktare möttes för att i förväg bestämma hur partiorgan och folkvalda politiker skulle agera. ”Gutteklubben grei” knyts främst till manliga ryggkliande nätverk i privat sektor.

Jens Stoltenberg är son till Thorvald Stoltenberg, som var vän till och minister hos Gro Harlem Brundtland. Han har själv varit näringslivsminister, finansminister och statsminister. Och anses som partiledare ha stöttat gode vännen Jonas Gahr Støres karriär i partiet.

I början av förra året åt Stoltenberg middag hemma hos vännen och finansmannen Knut Brundtland, son till Gro Harlem Brundtland. Oljefondens chef, den tidigare hedgefondförvaltaren Nicolai Tangen var också där. Några månader senare var Støre en av middagsgästerna hemma hos Brundtland. En annan var Tangen.

Vid båda tillfällena diskuterades jobbet i Norges bank – och detta trots att den sittande chefen ännu inte hade aviserat sin avgång. Det skedde först i slutet av augusti.

Och ja, Støre arbetade en gång för Gro.

Sedan tjänsten hade utlysts förklarade sig Støre jävig om Stoltenberg skulle söka. Han hade dock inte diskuterat jobbet med sin gode vän. Rättare sagt, visade det sig, hade temat ”tagits upp” men inte ”diskuterats”.

När tjänsten utlystes kunde jobbeskrivningen läsas som att man snarare sökte efter en styrelseordförande till Oljefonden som också skulle vara centralbankschef, än tvärtom. Typiskt nog lades vikt vid kriterier som passade Stoltenbergs erfarenheter från Nato. I nästa scen i dramat uppmanade finansdepartementet Jens Stoltenberg och vice centralbankchefen Ida Wolden Bache (med tunga akademiska meriter och lång erfarenhet från Norges bank) att söka.

Så fick Stoltenberg jobbet.

Och nu står frågetecknen på rad om utnämningen. Konstitutionsutskottet vill ha svar från finansministern på 17 frågor, samtidigt som fem har gått till statsministern. Kanske kokar det hela ned till att Norge är ett litet land. Kanske inte.

En annan fråga gäller hur Stoltenberg med sin politiska bakgrund kommer att agera som chef. I Norge är det regeringen som på förslag från finansministern som utnämner centralbankschef, men denne ska sedan agera oavhängigt i förhållande till politiken. Bara misstanken om motsatsen kommer att följa Stoltenberg och tära på förtroendet för Norges bank.

I efterspeldiskussionen kring utnämningen har det också visat sig att finansminister Slagsvold Vedum inte hade förstått att styrelseordföranden i Oljefonden inte ska delta operativt i förvaltningen. Saken blir inte klarare eftersom Støre själv tidigare i en intervju i Financial Times slog fast att oljefonden skulle bli mer politisk.

Till saken hör att Jens Stoltenberg av tjänsteskäl kan tillträda sitt nya jobb först i höst. Till dess kommer Ida Wolden Bache att vara vikarierande chef för Norges bank.

Publicerad i Svenska Dagbladet 13 februari 2022

Read More

Gränspasseringen Riksåsen var avspärrad med en bom och bevakad av norsk militär som genomförde kontroll av pass och vaccinationsbevis. Scenen kunde ha varit hämtad ur en tv-serie men det var nog så verklig i augusti 2021 – och att militär höll gränsen mot Sverige kändes helt absurt.

Gränsbevakningen blev en bild för hur annorlunda ”regeringen Tegnell” har förhållit sig till pandemin. Att köra in i Sverige hade varit lika enkelt som före sjukdomen.

När Norge stängde ned i mars 2020 grusade det till sig i förbindelserna över kölen. På den svenska sidan reagerade man på den stängda gränsen. I Norge växte förundran över bristen på skarpt agerande. När delar av Sverige i juni fortsatt var belagda med inreseförbud, utbrast utrikesminister Linde att det inte rörde sig om någon landskamp. Tegnell förmodade för sin del att Sverige till hösten 2020 skulle klara sig lindrigare än Norge.

Facit – so far – är mer än 15 000 dödsfall i Sverige och knappt 1 100 i Norge.

I sin första regeringsförklaring gjorde Magdalena Andersson en stark nordisk markering – Norden nämndes faktiskt före EU. Hon talade den fria nordiska rörlighetens lov och poängterade att ”det nordiska samarbetet (ska) fördjupas och breddas, med särskild tyngdpunkt på gemensam hantering av kriser.”

Några dagar senare stängde Sverige gränsen för elexport till Norge och Finland med påföljande is i relationerna. Mer gemensam än så blev inte den svenska elkrishanteringen.

Att det förr eller senare skulle komma en pandemi var väntat och åtgärder var efterlysta. Men regeringarna Löfven sov på sin post. Elkrisen har också varit i vardande, men här var man inte bara passiv när det gäller utbyggnaden av kraftnätet utan även aktiv i fråga om att lägga ned kärnkraft.

Magdalena Anderssons förtida julklapp till svenska folket är ett rådyrt bidrag till rusande elpriser. I Norge har däremot Arbeiderpartiets statsminister Støre slagit in julepresanger som ska lindra prischocken. Också i Norge drar staten in storkovan när elpriserna sticker i väg, men den extrainkomsten har man redan satt sprätt på. Nu väntar ett uttag ur Oljefonden och vips är problemet löst.

Ledare i Svenska Dagbladet 12/12 2021.

Read More

Nyblivne norske statsministern Jonas Gahr Støre kallas ibland för tåkefyrsten. I tåken av ord – orddimman – är det svårt att förstå vad han egentligen säger. Som när han i en intervju förklarade att oljefonden (världens största investeringsfond) är politisk. Uttalandet tolkades som att fonden skulle bli ett utrikespolitiskt verktyg för den nya regeringen.

Men detta hade Støre inte alls menat, utan det var endast ett uttryck för att fonden ägs av det norska folket och att ramarna bestäms av Stortinget. Strålande uttryckt, tyckte han själv.

Det blåste vänstervind i valet till Stortinget. Det märks förstås i Hurdalsplattformen som ligger till grund för den politik som Arbeiderpartiet och Senterpartiet ska minoritetsregera på. Offentlig sektor kommer att växa, arbetslivet att bli mindre flexibelt och Norge mer korporativistiskt genom en större roll för politiskt samarbete mellan regeringen, facket och arbetsgivarna.

I utrikes- och försvarspolitiken ligger de stora linjerna fast. Det utesluter dock varken förändring eller frågetecken.

Senterpartiet är motståndare till EES-avtalet, men i regeringsplattformen slås det fast att avtalet utgör grunden för relationen med EU. Norge ska inte heller lämna energisamarbetet ACER. Europamotståndarna får nöja sig med en utredning om vad EES betytt för Norge under de senaste tio åren, liksom vilka erfarenheter närstående land utanför EU har med andra avtal. Så svaret lär bli att EES är bäst. Om regeringen hade menat allvar borde medlemskap varit ett alternativ, men det är tabu.

I plattformen slås det fast att Norge inte ska söka medlemskap, men arbeta mer aktivt för att främja norska intressen genom det ”handlingsrum” som finns. Det kan betyda olika saker. I väldigt hög grad har det hittills inneburit att Norge valt en utanförskapsposition, inväntat EU-lagstiftning och sedan sökt att implementera den på ett ”norskt sätt”. Alternativet är att arbeta proaktivt i syfte att påverka i EU under själva lagstiftningsprocessen. Kort sagt, att även som icke-medlem följa en innanförskapslinje.

Det finns ett förslag om en ny utredningsinstruks (arbetsordning) för hur statsförvaltningen ska hantera EES som pekar fram emot en mer proaktiv hållning och ökad kunskap. Frågan är dock om Senterpartiet och Arbeiderpartiet vill göra förslaget till sitt.

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning och lugnande. Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den tidigare statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Till saken hör en norsk hotbild med Ryssland i centrum, inkluderande militär uppladdning, GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard.

Det nya läget har inte uteslutit grannsamarbete kring fiskeri och sjöräddning, men för regeringen Solberg har det stått i vägen för en normalisering av relationerna med Ryssland.

Arbeiderpartiet har inte direkt fronderat när det gäller utrikespolitikens innehåll (sanktioner med mera), men har haft en mjukare retorik och hävdat att regeringen har varit för hård i sin. Inte minst gäller det partiledaren själv, vars stora triumf som utrikesminister var delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Nu ska det bli mer dialog.

Faktiskt hade Støre knappt mer än hunnit tillträda förrän utrikesminister Lavrov gjorde ett oplanerat besök i Oslo på sin väg tillbaka från Barentsrådets möte i Tromsø.

Det är ett illa tajmat linjeskifte att Norge ska följa i den svenska regeringens fotspår och söka observatörsstatus när staterna som står bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen möts nästa år. Men faktum är att det kunde ha blivit värre än så. Partiledningen har fått kämpa för att Arbeiderpartiet inte skulle sälla sig till de sex partier (inklusive Senterpartiet) i Stortinget som alla tidigare har gått in för förbud.

Ett undertecknande skulle stå i strid med Norges förpliktelser i Nato. Inget annat Nato-land gör heller som Norge. Alliansens linje är ju att den förbehåller sig rätten att ha kärnvapen så länge andra stater har det. Kärnvapen är ett nödvändigt ont. Støre har å sin sida tidigare betonat att han själv som utrikesminister var med om att starta förbudsprocessen – och hävdat att om regeringen Solberg inte hade hoppat av förhandlingarna skulle fördragstexten ha kunnat skrivas på ett Nato-anpassat sätt. Det bidrar inte till att dimmorna skingras.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 november 2021.

Read More

Den 13 september är det val till Stortinget. Efter åtta år som Norges statsminister skulle det vara en sensation om Erna Solberg får förnyat förtroende. Att vinna en tredje mandatperiod är alltid svårt. Det blir knappast enklare när oppositionen kolporterar en verklighetsbeskrivning under rubriken ”elände” och själva erbjuder en ”pizza med mer av allt”.

Den skrattande partiledaren

Senterpartiets digitala landsmöte i juni öppnades av partiledaren själv, Trygve Slagsvold Vedum. Han hälsade välkommen med en kopp kaffe i handen sittande vid köksbordet på det egna jordbruket. Så vidgades bilden och på andra sidan bordet blev hans gamla pappa synlig. Ett genialt drag i insäljandet av honom som en folkets man – med kontrastverkan i förhållande till såväl Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre och Høyres Erna Solberg.

Under våren hade Vedum rest runt mellan olika fototillfällen – ständigt med en kopp kaffe i handen. Med samma budskap om att halvera priset…bygga ut…bevara…öka stödet till bönderna…återupprätta nedlagda småhögskolor… Och förstås om att göra upp med den lattedrickande Osloeliten, statsbyråkraterna och EU som centraliserar allt de förmår utan att bry sig om folk i distrikten.

Alltid leende. Eller skrattande. Säg den fråga som han inte vill svara på som inte skrattades bort. Allt medan opinionssiffrorna steg i vädret. När högtrycket var som starkast låg SP i jämnhöjd med AP. Efter korandet av Vedum till statsministerkandidat har dock väljarstödet fallit dramatiskt. 

Kanske är det för att han inte är nog statsministerlig? Är han verkligen av det rätta virket när nästa kris kommer? Med anspråk på att leda landet följer att media har pressat honom på svar. Ett belysande exempel på Vedumismen är inställningen till EES-avtalet. Först skulle det sägas upp, för att sedan följas av förhandlingar om ett nytt handelsavtal. Nu vill SP i stället vänta med uppsägningen till dess att det nya avtalet är på plats. Samtidigt har han också slagit fast att det står Norge fritt att bryta mot avtal med EU.

Støre både förlorare och vinnare

Likväl kommer SP i Stortingsvalet 13 september att göra ett starkt val. I Poll of Polls får Vedum 12,5 procent (22 mandat). Siktet är inställt på att efter valet bilda regering tillsammans med AP. Till skillnad från när man regerade senast vill man dock stänga ute den dåvarande koalitionsbrodern i Sosialistisk Venstreparti (SV). Sannolikt för att inte skrämma bort borgerliga väljare.

Arbeiderpartiet kommer å sin sida att med 23,3 procent (43 mandat) att göra ett historiskt dåligt val. Trots detta råder inte förtvivlan. Efter uppslitande interna strider i kölvattnet av Metoo – och ett svagt ledarskap – har Jonas Gahr Støre lyckats samla partiet. Det mesta pekar på att regeringsmakten och statsministerposten är inom räckhåll och den vill man dela med både SP och SV.

Ett väljarstöd på 9,9 procent (17 mandat) avspeglar att Norges vänsterpartister i SV är ett av valets medvindspartiet. SV delar gärna taburetter med AP och SP. I kalkylen ingår dock att resultatet av regeringsförhandlingarna ska godkännas i en medlemsomröstning innan det kan bli skarpt läge.

Så ja, det är komplicerat, och än mer så sedan de tre partierna inte kan räkna med egen majoritet – minst 85 av Stortingets 169 platser – i opinionsundersökningarna. Såväl regeringens sammansättning som politikens innehåll är därmed okänd materia.

På ytterkanten ser Miljøpartiet de grønne (MDG) ut att verkligen etablera sig i rikspolitiken. 5,0 procent ger nio fler mandat än det enda som man har i dag. MDG vill ha en Støreregering – och inflytande. Rødt – ett parti som vill avskaffa kapitalismen och införa ett styre på baserat på den verkliga marxismen får i Poll of Polls 5,1 procent och nio mandat. Här bryr man sig inte om vem som blir statsminister i en rödgrön regering, men har klargjort att man i eventuella förhandlingar om budgeten inte kommer att rea ut sitt stöd.

Støre har för sin del helt tagit avstånd från regeringssamarbete med MDG och Rødt – för att inte skrämma bort mindre radikala väljare. 

Om valvinden inte slår om till en majoritet för AP:s trepartilösning, kan man alltså räkna med att det åtminstone inledningsvis blir nog så röd-grön-rörigt. Lösningen för Støre kan då i stället bli att på egen hand bilda en minoritetsregering som sedan söker stöd i Stortinget. Men ingen vet.

Dramatik kring spärrgränsen

När valresultaten tickar in blir spärrgränsen en nagelbitare. Både MDG och R ligger i Poll of Polls över gränsen på fyra procent för att komma i fråga för att dela på de 19 utjämningsmandaten. Hamnar de under blir läget sannolikt enklare för Støre. Men spärrgränsen blir också en nagelbitare på den andra kanten. 

Solbergs regeringskamrater i Venstre och Kristelig Folkeparti balanserar på randen till avgrunden. Att V (4,9 procent) och KrF (4,0 procent)  håller gränsen är helt avgörande för att hålla liv i hoppet om ett förnyat mandat för regeringen. För att Solberg ska få fortsatt förtroende efter sina åtta år vid makten, krävs dock även betydligt bättre resultat för Høyre och Fremskrittspartiet än de 20,3 respektive 10,8 procent som opinionsundersökningarna visar. I mandat räknat får H och FrP 35 respektive 19 mandat. De båda småpartierna får 15 tillsammans.

Fast å andra sidan har FrP klart deklarerat att man å ena sidan inte ämnar återinträda in den fyrpartiregering som man lämnade i början av 2020. Och, å andra sidan, är beskedet från partiledaren Sylvi Listhaug att man inte kommer att stödja en budget signerad en regering som FrP själv inte ingår i. 

Så ja, det är komplicerat. Men väljarna vet i alla fall vad de får – ”more of the same”.

Sociala skillnader viktigaste frågan

När väljarna i våras tillfrågades i en opinionsundersökning om de två viktigaste sakfrågorna i valet toppades listan av sociala skillnader (29 procent), hälsa (25 procent), skatter och avgifter (21 procent) och miljö (19 procent). Efter sommarens uppmärksammade klimatrapporter är sociala skillnader fortfarande viktigast för väljarna (28 procent), men följs nu av miljö (26 procent). 

Detta har gynnat MDG, SV och V – med Vedums dieselparti som största förlorare. AP, som står i spagat i klimatfrågan, har också missgynnats. Värt att notera är att det endast är MDG som kräver ett slutdatum för det norska oljeäventyret. Den politiska striden gäller snarare hur Norge ska klara de utsläppsminskningar som man i avtal med EU har förbundit sig att göra till 2030 – och väldigt mycket handlar om att höjda CO2-avgifter inte får drabba Ola och Kari Norman.

Debatten är polariserad. Det är knappast någon tillfällighet att ”Klimabrølet” på sociala medier har fått en motståndare i Oljebrølet.

Mot bakgrund av Vedumismens framgång är det lite överraskande att endast 13 procent pekade på distriktspolitik som en av sina två viktigaste frågor. Konflikten centrum–periferi kan dock gömmas inom andra områden där effektivitetsreformer ses som uttryck för centralisering. Det är likaledes oklart vad sociala skillnader egentligen är – också därför att det i debatten även tas in aspekter som till exempel tillgång till hälsotjänster.

Spänningen mellan centrum och periferi är inte ny, men det är ändå intressant att Norge faller in i en internationell trend. Detsamma gäller elitkritiken och inte minst frågan om sociala skillnader som Støre & Co kör stenhårt med. Vänster–höger-dimensionen är påtaglig.

Støre har slagit fast att efter åtta år med en ”högerregering” är det ”vanlige folks tur”.

De sociala skillnaderna kan dock knappast beskrivas som dramatiska. Norge tillhör toppskiktet i frågan om inkomstjämlikhet. 2018 uppgick ginikofficienten till 0,262 och Norge var då mer jämlikt än Sverige. Den årliga genomsnittsinkomsten är 500 000 norska kronor. Välfärdsstaten tillhör världens största. Sjukvården vinner internationellt beröm. Men bilden av ”elände” har satt sig. Och liksom i Sverige ökar dock skillnaderna i fråga om förmögenhet.

De partier som aspirerar på att ta över makten vill höja inkomst- och förmögenhetsskatten. Arvsskatten kan komma åter. Samtidigt utlovas en (ännu) mjukare bidragslinje. Med ett regeringsskifte följer också en mer aktiv näringspolitik och (ännu) mindre plats för det privat i offentlig sektor.

Det säger åtskilligt om Norge att AP:s bud innebär att ingen med en årlig inkomst upp till 750 000 norska kronor ska få höjd skatt. 

Exit Erna

Att Erna Solberg troligen får lämna in sin avskedsansökan kan synas en smula orättvist. Norge har klarat pandemin bra. Men väljarna ser framåt, ser efter något nytt. Det har dock varit stora rörelser bland väljarna och till bilden hör att många bestämmer sig dagarna före valet. Så undrens tid är kanske ändå inte förbi – även om NRK:s senaste mätning visar att så är fallet. I denna ligger både V och KrF under spärrgränsen medan R och MDG ligger över. Lika klar är oklarheten om hur en ny regering ska se ut. Men om AP lyckas skrapa ihop en majoritet tillsammans med SV och SP, slutar valdramatiken nog ändå med en trepartiregering – rörig men ändå mindre rörig än med R och MDG i leken.

Med strid in på målsnöret kan spurten bli extra löftesrik. Norsk politik är ju lite som Lyxfällan, men med skillnaden att ekonomin inte saneras, utan att man i stället lånar genom uttag i Oljefonden. Från kommande generationer.

Publicerad i Smedjan 10/9 2021.

Read More