Claes Arvidsson

Archive
Stefan Löfven

Försvarsministerns uppgift är att hålla gränsen, men för Peter Hultqvist handlar det om att hålla masken. Inte minst kommer den förmågan att prövas på dagens möte med Norges och Finlands försvarsministrar. I vanlig ordning lär Hultqvist tala om historiska satsningar på försvaret, men den försvarspolitiska verkligheten talar ett annat språk. Att så är fallet har tydliggjorts i samband med turerna kring den kraschade försvarsberedningen, igen budgeten och den i höst kommande försvarspropositionen.

Trots att regeringen Löfven skrivit upp allvaret i det säkerhetspolitiska läget är den inte beredd att prioritera rikets säkerhet (och än dystrare skulle det vara utan trycket från stödpartierna C och L). Visst finns det också nu mycket gott att säga när det gäller att stärka det militära försvaret. Kryssningsrobotar. Nya regementen. Nya korvetter. Återtaget av det civila försvaret fortsätter. Men vi är på efterkälken.

Öppenheten kring brister i försvarsförmågan är välkommen, men den politiska logiken haltar. Slutsatsen borde ju vara att den satsning som görs inte är tillräcklig och saken blir inte bättre av att ekonomin knappast lär räcka till den i förhållande till hotbilden blygsamma ambitionshöjningen. Till saken hör ju dessutom att det är en hotbild som mycket snabbt kan bli väldigt mycket värre – samtidigt som det tar tid att bygga försvarsförmåga.

Det finns i grunden ett förhållningssätt i regeringen till försvaret som är oerhört avslöjande. Definitionen av riktig ”sossepolitik” är att sätta ”välfärden” före den existentiella frågan om försvaret. Eller som finansminister Magdalena Andersson uttryckte saken när hon 2019 dissade notan från Försvarsberedningen: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

I krisbudgeten har regeringen och samarbetspartierna valt att med hjälp av ökad upplåning både ”gå på bio och köpa godis”. Det finns dock ett undantag. När det gäller tillskottet till försvarsekonomin ska det finansieras genom en budgetteknisk innovation i form av en bankskatt samt med höjda avgifter för alkohol och tobak.

Försvarsministermötet i dag är en påminnelse om att en av grundvalarna i den svenska försvarsdoktrinen är att vi inte kan försvara oss på egen hand och att Norden–Baltikum är ett stridsområde. Tillsammans är ett nyckelord – och det gör naturligtvis allianslösheten paradoxal. I stället för medlemskap i Nato bygger Hultqvistlinjen på multilateralt och bilateralt nätverkande. Inte minst har försvarsministern varit pådrivande för att kraftfullt fördjupa försvarssamarbetet med Finland.

Det är alldeles utmärkt, men frågan är hur utvecklingsbart det är när regeringen så tydligt visar att den inte tar försvaret på största möjliga allvar. Finland kommer nästa år satsa 2 procent av BNP på försvaret medan Sverige siktar på 1,5 procent 2025. Nyligen skickade Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen i ett tal till och med en offentlig signal till Stockholm som inte borde ha kunnat missförstås.

”Till och med de bästa samarbetsarrangemangen hjälper inte om de samarbetsvilliga staterna saknar verklig militär kapacitet – eller ett engagemang för den långsiktiga utvecklingen av sina väpnade styrkor. Försvarssamarbete är möjligt – och meningsfullt – mellan kapabla stater.”

Det hjälpte inte. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samarbetspartierna innebär att en ny försvarsberedning tillsätts efter valet 2022, att en kontrollstation införs 2023 och ett nytt försvarsbeslut fattas 2025. I stället för värnkraften i försvarsberedningens samlade förslag framemot 2030, skjuts Sveriges nationella förmåga på framtiden.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/9 2020.

Read More

Inget är mer grundläggande för en stat än att skydda sina medborgare och sina gränser. Rikets säkerhet ska försvaras i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift. Orden föll tungt när statsminister Stefan Löfven talade i Sälen 2018, men det var allra mest tungomålstalande. Det är svårt att veta vad som ska till för en ändring – innan det är för sent. Militär förmåga tar tid att bygga.

Mellan den 3 och 12 augusti genomförde Ryssland övningen Ocean Shield 2020 med Kaliningrad som utgångspunkt för offensiva aktioner i syfte att etablera herravälde till havs och i luften i Östersjön. Marininfanteri tränade landstigning. Sedan gick en flottstyrka genom Öresund ut i Nordsjön, där man simulerade anfall med kryssningsrobotar mot mål till havs och på land. Efter fullgjort uppdrag återvände man till Östersjön för att radera kvarvarande motstånd och omöjliggöra hjälp sjövägen.

Och den förhöjda ryska marina övningsverksamheten (som under kalla kriget) har fortsatt, något som har lett till att Försvarsmakten nu genomför en beredskapsinsats som främst involverar marinen och flygvapnet.
På Gotland är armén på plats i Slite och Ljugarn. Allvaret understryks av att det nyskapade begreppet beredskapsinsats till skillnad från en beredskapskontroll inte är en övning, utan skarp verksamhet. Det är dock inte en beredskapshöjning utan en markering om att ”vi är vakna”. Fast ännu inte den svenska statsministern.

Några stenkast bort har den av folkliga demonstrationer pressade diktatorn Lukasjenko försatt krigsmakten i högsta beredskapsläge och kallat in reservister för att möta ett påhittat militärt hot från Nato – allt i ett försök att skapa en atmosfär av nationellt krisläge som ska möjliggöra för honom att sitta kvar som president.

Hur det kommer att sluta i Belarus är det omöjligt att sia om, men det är inte lätt att vara optimist. Inte minst när diktatorn Putin är skräckslagen för att längtan efter frihet ska bli större än rädslan för repression även i Ryssland.

Som statsministern så riktigt har framhållit påverkar utvecklingen i Belarus också vår säkerhet och stabiliteten i närområdet. Den fråga svenska folket bör ställa till Löfven är om detta är något som påverkar vår egen förmåga att bidra till rikets säkerhet och stabiliteten i närområdet. Svaret Löfven har givit alltsedan tillträdet 2014 ha ju varit att nej – ”vi betalar inte”. Därför havererade också det som i sak var en enig försvarsberedning (och nu manövrerar man som bäst för att manövrera ut stödbenen i C och L).

När det gäller den svenska linjen för att bekämpa covid-19 tillbakavisade statsministern i en DN-intervju (21/8) kritiken mot denna med att han självklart lyssnar på experterna (statsepidemiologen och hans kollegor).
Detsamma gäller uppenbarligen inte expertmyndigheten Försvarsmakten ifråga om försvarsanslagets tillväxt. När det gällde arbetsmarknaden sade Löfven att det var parterna som han lyssnade till, men viljan att lyssna på partierna är det sämre beställt med. I stället håller fienden i taktpinnen.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar sig varm om historiskt stora satsningar på försvaret. Och ja, man satsar, men det centrala är förstås inte en jämförelse med hur läget var när det var som sämst utan den faktiskt gripbara militära förmågan, hur den står sig i förhållande till hotbilden och hur bristerna i bredd och uthållighet uppfattas av omvärlden.

Svaret är att rikets säkerhet kräver en ny regering. Också när det gäller försvarspolitiken.

Gästledare publicerad i SvD 26/8 2020.

Read More

Sedan januari 2017 har Sverige en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och var synnerligen välkommet. I samband med att den antogs framhöll statsminister Stefan Löfven att:

”Ända sedan jag tillträdde som statsminister har säkerhetsfrågorna stått i starkt fokus. De har påverkats av dramatiska händelser i vår omvärld, men också̊ av skeenden i vårt eget land. Den teknologiska utvecklingen har skapat starka ömsesidiga beroenden. Känsligheten för störningar i viktiga samhällsfunktioner har ökat. Informationsteknologin har förbättrat tillvaron för de allra flesta, men det blir alltmer tydligt hur den också kan användas i antagonistiska syften av både stater och individer.

“Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Det var kloka ord. Och välkommet att också det i Sverige går att peka ut vad regeringen anser vara de nationella intressen som ska vägleda politiken, liksom målen. Som strategi betraktat räckte den dock inte till, eftersom den säger mycket litet om vägarna för att uppnå målen och därmed förverkliga de nationella intressena. Avsaknaden illustrerar ett genomgående problem med regeringen Löfven. Det är mer politisk yta än säkerhetspolitiskt djup.

Redan efter regeringsskiftet 2014 inrättades ett Säkerhetspolitiskt råd i syfte att möta ”komplexa hot ”och ”försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen”. Genom rådet skulle ”säkerhetsfrågorna” kunnat hanteras på ett ”samlat sätt”. Det slogs fast att ”Sverige behöver fortsatt stärka sin förmåga att effektivt och samordnat möta omedelbara och långsiktiga hot och utmaningar”.

Också det kloka ord.

Statsministern leder rådet i vilket även vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och justitie- och inrikesministern ingår. Andra kan kallas in vid behov. Rådet ska ”diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse”. Inriktningen ska vara strategisk och inte operativ (beredning sker vid behov av ansvarigt departement).

Det är dock höljt i dunkel hur rådet fungerar och vad dess arbete resulterat i. För några år sedan ifrågasattes till och med om det över huvud taget sammanträdde. Efter Transportgate och efterföljande politisk turbulens har sedan hösten 2017 dagordning och tjänsteanteckning diarieförts. Men oklarheterna står fortfarande på kö. Ett exempel är att i februari 2020 hölls två möten utan att covid-19 togs upp och detta trots klassningen som samhällsfarlig sjukdom. Motiveringen i efterhand var att frågan ”berör hela regeringen”. Vid möten i mars och maj var dock covid-19 på agendan.

Hanteringen av Krishanteringsrådet kastar också ljus över Stefan Löfvens intresse för frågor som rör de komplexa hot som Sverige står inför. Sedan 2008 finns ett krishanteringsråd som sammanträder två gånger per år för information och diskussion rörande krisberedskap, men som också kan extrainkallas vid behov (kris eller s k särskild händelse). Kansliet för krishantering fungerar som sekretariat. Rådet och kansliet inrättades som ett resultat av den kritik som följde av regeringen Perssons bristande förmåga i samband med tsunamin 2004.

I samband med regeringsskiftet 2014 ombildades Krishanteringsrådet från ett organ inom Regeringskansliet under ledning av statsministern till att sortera under Inrikesdepartementet. Kort sagt, Löfven abdikerade som nationell krisledare och valde i stället en modell med långt mindre samordnande kraft.

Det är på sätt och viss typiskt att han inte tog ansvar när skandalen kring Transportstyrelsen briserade 2017 och har aldrig egentligen erkänt att någon gjorde fel utan bara att det blev fel. Signifikativt är att den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (som avgick inför hotet om misstroendevotum) är tillbaka på en ny ministerpost. Detsamma gäller Löfvens dåvarande statssekreterare Emma Lennartsson som fick gå (efter att inte ha förstått sakens allvar och fört information vidare), men som återkommit som statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson.

Krishanteringsrådet leds numera av inrikesministerns statssekreterare och bland deltagarna ingår som tidigare cheferna för Säpo, Must, RPS och MSB. Kansliet för krishantering har som tidigare till uppgift att analysera, samordna och hålla koll på krisarbetet i Regeringskansliet och leds av en tjänsteman direkt underställd inrikesministerns statssekreterare. Därtill finns Gruppen för strategisk samordning som också består av en grupp statssekreterare och leds av inrikesministerns statssekreterare.

Statsministern är långt borta. Det märktes också inledningsvis i hanteringen av Coronakrisen, d v s en nationell kris men där alltså Löfven inte hade den formella ledningen och inte heller verkade känna behov av att ta den reella. Vad som fungerat och vad som inte fungerat i krishanteringen blir nu föremål för den nyligen (mot regeringens vilja) tillsatta Coronakommissionen att utreda.

Ingen behöver dock tvivla på att vi inte hade den nödvändiga beredskapen.

Ingen behöver heller – i ljuset av turerna kring det kommande försvarsbeslutet – tvivla på att de högstämda ord som ackompanjerat inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd och införande av en nationell säkerhetsstrategi, framför allt är retorik som låter bra i ett allt mer spänt läge. Det är sämre beställt med substansen.

Så frågan är hur vi kommer vidare. Som en del av Coronakommissonens arbete kommer säkerligen ”ansvarsprincipen” (att den myndighet som normalt är ansvarig också är det när det krisar) som grund för arbetsfördelningen att ventileras, liksom krishanteringen i Rosenbad. Men bristerna i hur Regeringskansliet är organiserat handlar om mer än Corona – de handlar om hur vi på ett säkrare sätt ska kunna fylla den högstämda politiska retoriken med konkret innehåll. En väg framåt som lyfts fram av både L och M är att inrätta ett Nationellt säkerhetsråd.

Det Nationella säkerhetsrådet skulle ledas av statsministern med de fasta medlemmarna i dagens Säkerhetspolitiska råd kompletterade med ÖB och cheferna för Säpo och Must. Vid sidan därav skulle en Nationell säkerhetsrådgivare utnämnas för att fungera som personlig rådgivare till statsministern. Det nuvarande kriskansliet kan utgöra fundament till en stab.

En poäng är att Stefan Löfven (och kommande statsministrar) skulle tvingas att intressera sig och dessutom få en person vid sin sida som i kraft av formell status och faktisk kompetens talar klarspråk med statsministern. Just detta att institutionalisera det politiskt obekväma, och tvinga statsministern att förhålla sig till det, är kanske den allra viktigaste politiska poängen.

Den dåvarande brittiske premiärministern David Cameron inrättade 2010 ett Nationellt säkerhetsråd i syfte att få en striktare, mindre informell beslutsprocess och öka samordning mellan olika ministerier och myndigheter. Allt för att möta en mer komplex hotbild. I en kritisk kommentar till premiärminister Boris Johnsons val av David Frost till ny nationell säkerhetsrådgivare pekar Lord Peter Rickets (som satt på posten 2010–2012) på hur avgörande det är att kunna vara obekväm.

Rickets pekar på att säkerhetsrådgivaren är den som organiserar arbetet och sätter agendan för det nationella säkerhetsrådet. I den funktionen krävs förmåga att övertyga premiärministern; en ”balanserad” dagordning som också innehåller punkter som ”chefen” inte är intresserad av är helt centralt. Därigenom lyfts hot som kan verka avlägsna för premiärministern. Även saker som inte når upp på den centrala dagordningen, men som kan vara första prio för ett ministerium, kan uppmärksammas. Den viktigaste uppgiften är att som artikeln heter Speaking truth to power.

En förutsättning för det ska ske är att den nationelle säkerhetsrådgivaren inte (som i fallet Frost) utses på basis av politisk lojalitet. I stället bör det vara en opolitisk tjänsteman med egen erfarenhet och kompetens och med en förtroendefull relation till relevanta ministerier och myndigheter. Så även om denna ”institution” kräver politiska vilja, är den trots detta att föredra före den nuvarande svenska modellen.

Finns det i dag någon som talar klarspråk med Stefan Löfven om kris och beredskap, om försvar och säkerhet? Frågar åt en vän.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och Säkerhet 20/7 2020.

Read More

Veckorna kom och gick – liksom deadline efter deadline – men försvarsminister Peter Hultqvist kunde aldrig utbrista i att ”we have a result”. I stället råder nu med en välvillig beskrivning en time out i förhandlingarna om det nya försvarsbeslutet 2021–2025, och om den gordiska knuten inte löses med ett anslagshugg kommer regeringen Löfven att få lägga en försvarspolitisk proposition utan stöd i riksdagen. 

Försvarsberedningen har lagt ett genomarbetat förslag som alla partier står bakom, men problemet är socialdemokraterna inte är beredda att betala notan (något som ytterligare kompliceras av notan ser annorlunda ut sedan tidigare okända kostnader dykt upp). Kort sagt, man fortsätter år av springnotspolitik. 

Man skulle kunna tycka att det när regeringen inte vill betala för det nationella försvaret, vore det skäl att ta de säkerhetspolitiska steg som skulle innebära att Sverige får större utväxling på insatta medel, det vill säga ett medlemskap i Nato. Steget till en formell allians ju är dessutom minimalt, men likväl gör det stor skillnad att vara eller inte var medlem.

I ett läge där USA under president Trump väljer att försvaga den transatlantiska länken – senast med aviserad minskning av de amerikanska styrkor som är stationerade i Tyskland – vore det också ett sätt att stärka det europeiska Nato. Visst kan man hoppas på ett presidentbyte till hösten men även om det skulle bli väsentligen annorlunda med Biden i Vita huset, är det realistiskt att räkna med att Europa framöver blir mindre viktigt för USA. Asien och Kina är så att säga det nya Europa.

Det borde i sin tur påverka regeringens politik att ha USA som säkerhetspolitiskt ankarfäste. Man skulle i alla fall kunna tycka att det nyligen klubbade regelverket rörande operativt militärt stöd med Finland också skulle omfatta övriga Norden. Det skulle dessutom ligga mer i linje med Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring (som omfattar alla medlemsländer i EU). 

Dissonansen i försvarspolitiken understryks av att (i alla fall) försvarsminister Hultqvist står bakom försvarsberedningens slutsats i rapporten Motståndskraft om att : ”Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Sedan rapporten publicerades 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild inte minst med cyber i fokus. Men det är också viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo” i, för att ta ett exempel, Taiwansundet.

Finansminister Andersson och försvarsminister Hultqvist brukar som skäl till snålheten hänvisa till kostnaderna för att motverka det ekonomiska effekterna av corona. Men det finns en väg framåt. Den som Stefan Löfven i en artikel i Financial Times (16/6) vill gå i fråga om EU:s stödpaket märkt corona. 

Han betonar att krisåtgärderna inte får blandas ihop med andra utmaningar och vad gäller nästa EU-budget slår han fast att när nya prioriteringar görs krävs det omprioriteringar. Allt kan inte vara lika viktigt. Löfven har också helt rätt när han konstaterar att det är särskilt viktigt att medel endast används när man vet att de kommer att göra verklig skillnad. Och vad kan vara viktigare än rikets säkerhet?

Publicerad i Svenska Dagbladet 23/6 2020.

Read More

Gör Sverige rätt eller fel när det gäller valet av strategi för att möta Coronakrisen? Vad gjorde Sverige för fel i fråga om beredskap? Och hur kan den förbättras? Vad finns att lära i fråga om sjukvården? Eller om sektorsövergripande samarbete? Och hur ska man se på de samhällsekonomiska konsekvenserna av pandemin? Trots att vi är mitt uppe krishanteringen står frågorna på rad. Och det finns faktiskt inte något bra skäl till varför vi inte ska försöka hitta svar på dem på ett sätt som går utöver den pågående offentliga diskussionen. I själva verket understryker den behovet av att gå vidare.

Det kan man göra genom att tillsätta en Coronakommission – som statsminister Erna Solberg (H) har gjort i Norge med uppgift att göra ”en grundig og helhetlig gjennomgang og evaluering av myndigheternes håndtering av Covid 19-pandemin

Koronakommisjonens mandat är brett. Den kan få tillgång till hemligstämplad information och kan inhämta extern kompetens. Den ska arbeta oberoende av regeringen. Kommissionen ska kartlägga alla relevanta aspekter som:

  • Myndighetenes beredskap og planverk for pandemier både på nasjonalt og kommunalt nivå sett hen til tidligere pandemier og scenarioer
  • Berørte departementer og virksomheters forberedelser, håndtering og samarbeid, herunder ansvarsdeling og samarbeid mellom Helsedirektoratet og Folkehelseinstituttet
  • Iverksatte tiltak for å redusere smittespredning, bedre kapasiteten i helsetjenesten og behandle pasienter
  • Iverksatte tiltak i primærhelsetjenesten og tiltak, forberedelser og beredskap i kommunene for å ivareta beboere i heldøgns omsorg
  • Ansvarsdelingen og samarbeidet mellom statlig og kommunalt nivå
  • Kommunikasjon og informasjon til befolkningen, og befolkningens adferd og respons
  • Økonomiske og sosiale konsekvenser av pandemien og smittetiltakene
  • Hvordan de bredere, samfunnsmessige konsekvensene av pandemien ble håndtert og fulgt opp av myndighetene
  • Hvordan sentrale samfunnsfunksjoner, herunder de demokratiske, klarte å opprettholde sin funksjon, og om de rette funksjonene ble identifisert og ivaretatt.

Kommissionen ska se bakåt i syfte att se framåt. Den ska komma med förslag rörande beredskap och krishantering. Det kan gälla finansiering och organisering av t ex medicinlager eller, för den delen, personalresurser vid behov uppskalering. Den ska också granska de samhällsekonomiska konsekvenserna. Arbetet ska vara färdigt i mars 2021. Om mer tid krävs ska kommissionen delrapportera i fråga om beredskap och scenarier samt den inledande krishanteringen under våren 2020.

Utvärderingen lär inte bara utmynna i ros utan även i ris – också till Solberg som har haft regeringsansvaret sedan 2013. Så visst krävs det en rejäl dos politiskt mod att välja att gå till Stortingsvalet hösten 2021 med Koronakommisjonen i bagaget. Det kallas också att ta politiskt ansvar.

Stefan Löfven (S) har varit statsminister sedan 2014. Han borde tillsätta en svensk Coronakommission. Men har han modet att ta politiskt ansvar?

Publicerad i Säkerhetsrådet 27/4 2020.

Read More

Precis som i Sverige ledde utbrottet av covid-19 till brist på sjukvårdsmateriel i Finland. Till skillnad från i Sverige kunde man dock öppna sina hemliga beredskapslager för att möta sjukvårdens behov. I Sverige är den strategiska reserven avvecklad till ett som nu alla inser mycket högt pris.

På frågan ”varför vi inte längre ansågs behöva beredskapen”, svarade socialminister Lena Hallengren att ”vi är i en extraordinär kris och jag vill inte peka finger på någon, för det är många som behöver tänka till över de system som vi har haft och hur vi har rustat oss”.

Kort sagt, skyll inte på regeringen. Men är det så enkelt? Hösten 2018 tillsatte dåvarande socialministern Annika Strandhäll en utredning om hälso- och sjukvårdens kapacitet att hantera allvarliga kriser. Hon poängterade dock att ”utredningen inte handlar om att vården inte har klarat sitt uppdrag utan om att se till att svensk hälso- och sjukvård också i framtiden kan hantera kriser och katastrofer”.

Krisinsikten satt alltså inte särskilt djupt – och detta trots att en rad utredningar och rapporter tidigare pekat på allvarliga brister i beredskapen. Ett exempel är utredningen ”Åtgärder vid allvarliga krissituationer” som kom redan hösten 2013 i vilken en rad problem identifierades, men som i stället för att ha lösts alltså blev föremål för en ny utredning.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att regeringen Löfven har ansvar för den senfärdigheten. Coronakrisen fogas därmed in i raden av ”affärer” och ”skandaler” som rör säkerhet och sårbarhet. Men upprinnelsen ska sökas längre tillbaka i tiden.

I sin memoar ”Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag 2007) skriver en stolt och nöjd Göran Persson om nedmonteringen av totalförsvaret från 2,6 procent av BNP 1994/95 till 1,4 procent budgetåret 2006/07:

”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av försvaret… Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas.”

I den processen försvann också de hemliga beredskapslagren. Även om det mesta under Perssons tid handlade om försvarsuppgörelser mellan S och C var alla med på inriktningen av försvaret, som också fortsatte under alliansregeringarna. Det var ett kollektivt politiskt misslyckande, format av en tilltro till att den eviga freden brutit ut i Europa och att Sverige därmed kunde välja sina strider. I Finland var det kollektiva minnet ett annat. Totalförsvaret bevarades.

I en ny studie med den talande titeln ”När totalförsvaret föll samman” (Bihäfte till Kungliga krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift) granskar Katarina Engberg försvarspolitiken 1999–2005. Engberg som själv var med som tjänsteman på försvarsdepartementet, är inte lika nöjd som Persson.

Frågan vad att göra med försvaret var tänkt att med början i mitten på 1990-talet besvaras under en så kallad strategisk time-out på tio år under vilka ett väpnat anfall på Sverige ansågs som osannolikt. Det var inte feltänkt. I och med försvarsbeslutet 2004 försvann dock den grundläggande försvarsförmåga som skulle utgöra grund för anpassning till ett sämre säkerhetspolitiskt läge.

In tågade i stället experimentet nätverksförsvar med nyckelord som flexibilitet och kompetenser som byggstenar i ett litet, expeditionärt försvar och med försvarsplanering för internationell insats. Själva idén om ett totalförsvar försvann. Det civila försvaret skildes från det militära och ominriktades från en aktörsstyrd hotbild till funktionella sårbarheter. Hotbilden breddades.

På ett annat plan kan det som sker beskrivas som en banalisering när försvarspolitiken fylls av visionära koncept med svag förankring i verkligheten. Påhejad av utländska och svenska industriintressen blev tänkandet mer teknokratiskt.

Engberg är tydlig med att det är Försvarsmakten som hade (och har) problemformuleringsinitiativet. En lärdom att ta med i den försvarsdebatt som nu förs är alltså att det inte alls är säkert att Försvarsmakten vet bäst.

En annan slutsats är att försvarspolitiken skulle behöva en motsvarighet till det finanspolitiska rådet, eller i alla fall en, som Engberg efterlyser för Försvarsmakten, oberoende granskningsinstans. Hon varnar för särintressen och en generellt inom politikområdet dålig kunskap om försvarsekonomi.

Bra att Försvarsberedningen tog initiativ till ”förstudien”. Visst vill man veta mer.

Gästledare publicerad i SvD 9/4 2020.

Read More

Det är mycket med Jan Guillou och spioner, och det gäller inte bara den fiktive hjälten Carl Hamilton med ett förflutet i 68-vänstern. IB-affären briserade den 3 maj 1973 när tidskriften ”Folket i Bild/Kulturfront” (FiB/K) avslöjade den dittills okända organisationen Informationsbyrån, IB. Det svenska utrikesspionaget med udden mot öst röjdes. FiB/K rapporterade bland annat om inbrott på utländska ambassader i Stockholm och om olaglig åsiktsregistrering av vänstersympatisörer.

Den 4 januari 1974 dömdes Jan Guillou och två andra till fängelse för spioneri.

Den 24 oktober 2009 fyllde Guillou Expressens löpsedel med budskapet om att han på 1960-talet under fem år agerat hemlig agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB: utfört kuriruppdrag och tagit emot pengar.

Hösten 2015 var Guillou åter rubrikknipare med anklagelser för plagiat när han i romanen ”Blå stjärnan” berättar om den så kallade sekreterareklubben. Klubben var en del av den svensk militära underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Detta skulle ha kunnat vara tre skäl till att SVT borde ha valt en annan ciceron till serien Agenternas världskrig – om bland annat en av ”sekreterarna”. Men icke.

Guillou är också samhällsdebattör som vill skriva historien om det jag kallat det långa sjuttiotalet. Nu har han i en artikel i FiB/K vädrat sitt missnöje med hur 68-vänstern beskrivs i SVT:s dramasuccé ”Vår tid är nu”. Det är, menar han, en ”nidbild” att låta en enda sekt – mest inspirerad av den så kallade Rebellrörelsen – representera hela rörelsen. Däri har han rätt.

Vänsterrörelsen var verkligen mer än så. Det fanns ett antal bokstavspartier knutna till sina respektive förebildsländer. Alla kommunistiska diktaturer. Hoxhas Albanien. Maos Kina. Och Vänsterpartiet hängde fortfarande med Sovjetunionen.

Att IB spelar en positiv roll i ”Vår tid är nu”, tycker Guillou är negativt. IB var det verkliga hotet medan extremvänstern i stort var hyvens folk. Viljan till väpnad revolution och införandet av proletariatets diktatur, är uppenbarligen inte något vi ska bry oss om. Kort sagt, det blir mer av självbekräftande nostalgi än analys.

Och nostalgi ligger i tiden. Det finns ett sådant drag i den rad av dokumentärer som producerats under 2010-talet bland annat om Björn Borg, Astrid Lindgren och Olof Palme. På något sätt är det signifikant att det senaste exemplet ”Hasse och Tage – En kärlekshistoria” inleds med orden att efter Olof Palmes död 1986 började folkhemmet att falla isär.

En krympande socialdemokrati ser längtansfullt tillbaka på den tid då partiet fortfarande var dominanten – och säger sig inspireras av Palmes politiska gärning. I svensk, brittisk och amerikansk lite-längre-till-vänster-debatt handlar det inte om ett förlorat folkhem utan om att hitta tillbaka till ett socialistiskt program med ett svenskt 70-tal som modell.

Men var framtiden verkligen bättre förr? På många sätt var tiden som vår tid. Allt var eller verkade vara i gungning. Den stora bilden präglades av maktförskjutningar i världspolitiken. Krig. Terrorism. Oljekris. Radikala proteströrelser i väst men också i öst. Undergångsprofetior.

Och folkhemmet? I den svenska bilden ingick en våg av vilda strejker, nymornat motstånd mot centralism, förortstristess och miljöväckelse. Skattechocken gjorde att den första boken om skatteplanering gavs ut. Huvudlinjen i politiken präglades av det som jag i boken ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper förlag, 2019) sammanfattar i begreppet revolutionär reformism. De bärande strukturerna – politiskt, ekonomiskt och socialt – skulle stöpas och stöptes om med staten som främsta instrument.

Det är viktigare nycklar till hur Sverige blev – varför framgångslandet krackelerade – än bokstavsvänsterns sektmummel. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets familjepolitiska program från 1972 ger en glimt av den demokratiskt socialistiska grundsynen:

”Den liberala friheten, som innebär att var och en kämpar för sina intressen utan hänsyn till kollektivet, tar vi bestämt avstånd från. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Det är ett tankegods som går igen i dagens S-märkta återfallspolitik.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/12 2019.

Read More

Häromdagen uppmärksammades att finansminister Andersson i en fotnot till budgetpropositionen planerade att tumma på försvarsberedningens förslag från i maj för utformningen av det militära försvaret; ja, det sades intet om hur de uppskattningsvis 4 miljarder indragna kronorna över perioden 2022– 2025 skulle påverka förslagen utan bara att medlen skulle sparas in genom att inte täcka den uppskattade kostnaden för att värdesäkra anslaget.

Budgetbomben slog ned efter att regeringen Löfven först vägrade ställa sig bakom finansieringen av förslagen i samband med att beredningen skulle leverera sin slutrapport. Det fick i sin tur de borgerliga och SD att hoppa av i undertecknande stund. 

I nästa steg aviserade regeringen lägre nivåer än beredningen föreslagit och efter nya protester lanserades i somras en omväg i form av att Försvarsmakten visserligen skulle räkna med de nivåer som beredningen angivit men att man skulle ange prioriteringar på en ”tregradig” skala. 

Sedan skulle det bli förhandlingar. Var det tänkt. 

I stället kom beskedet från regeringen i slutet av augusti att det är försvarsberedningens förslag som gäller. Inte minst lyftes detta av de båda regeringspartierna som formellt inte ingår i regeringen. Både C och L hade ju hoppat av.

Mot den bakgrunden skulle man ha kunnat förvänta sig att C och L inte hade läst det finstilta i budgetpropositionen tillräckligt noga eller i alla fall inte hade bockat och tackat i en förhandling. Men de var med på neddragningen. C och L hoppade alltså tillbaka i Löfvens famn. 

Kan det bli rörigare? Ja, svensk politik är ju inte sig lik. Allan Widman (L) flaggar för nya ”förhandlingar där fler partier…ingår”. Daniel Bäckström (C) säger att det är ”frågor som vi måste fortsätta följa nära”.

Alltmedan Försvarsmakten och FMV till den 15 november ska ha levererat sina underlag inför det kommande försvarsbeslutet, men alltså utan att veta hur mycket pengar man har i uniformsfickan.

Vad kan man säga? Underkänt igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 3/10 2019.

Read More

Försvarsberedningen brukar lyftas fram som ett instrument för att skapa bred uppslutning runt försvarspolitiken. Den nationella enigheten ses som ett egenvärde. Och så kan det vara – även om hallelujastämningen regelmässigt fördystras av ett resultat som kan sammanfattas med ”för lite och för sent”. Som en rad utredningar har visat har försvarsekonomin släpat efter vilket har lett till att det finns ett materielberg att bestiga – och en mångmångmiljardnota som det saknas täckning för.

Enigheten, som är beredningens styrka, är samtidigt dess svaghet. I stället för att öppna för en politisk och offentlig diskussion om försvarspolitiken, stänger en enig beredning ”butiken”. Allt är klappat och klart.

Strävan efter enighet gör dessutom att omvärldsbeskrivning och hotbild (steg 1) blir utslag av en förhandling, liksom behov och inriktning av försvaret (steg 2) och förstås även vad rikets säkerhet får kosta (steg 3). Det finns inte heller någon garanti för en rationell process som går från steg 1, vidare till steg 2 och sedan till steg 3. Startpunkten kan i stället vara anslagsnivån och så jämkas hotbild och försvarsförmåga.

När det gäller den von Sydowska slutrapporten Värnkraft skulle politisk enighet dock haft ett egenvärde. Som beredningen konstaterar kan ett väpnat angrepp mot Sverige inte uteslutas, inte heller att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige. Men den paradoxala situationen uppstod att regeringen Löfven inte är enig med den eniga beredningen i fråga om pengarna. Detta trots att både beredningens hotbild och beskrivning av försvarsförmågan pekar på en vidare ekonomisk ram än den som beredningen (trott) sig ha att förhålla sig till, nämligen en successivt växande försvarsbudget till 1,5 procent av BNP slutåret 2025. Med en ökning på fem miljarder per år skulle anslaget då uppgå till 84 miljarder kronor.

I stället luftades tanken på en ”remiss” till Försvarsmakten och Försvarets materielverk som innebar att de två myndigheterna även skulle ta ställning till lägre kostnadsramar (69 respektive 74 miljarder kronor).

Inför den kritikstorm som mötte upplägget, valde försvarsminister Hultqvist att lägga ut en dimridå. I stället för att räkna rakt av med de två lägre alternativen ska den av beredningen föreslagna årsvisa ökningen delas in i fyra delar, som ska kosta lika mycket. De ska rangordnas från högst prioriterat, prioriterat, mindre prioriterat och övriga förslag.

Varje del ska dessutom innehålla ett balanserat försvar. Till det som ska redovisas hör också påverkan på krigsorganisationens förmåga (”tidsmässigt, organisatoriskt, personellt, materiellt och förmågemässigt”) och den samlade operativa förmågan.

Medan försvarspolitikerna rör sig framåt i slow motion ska försvarsmyndigheterna göra ett jättejobb i ultra rapid. Den 15 november ska jobbet vara färdigt för att regeringen sedan ska bjuda in till överläggningar om vilka delar som ska tas bort för att banta det kommande försvarsbeslutet. Det är fel väg att gå och ger fel signal till omvärlden om att Sverige saknar en regering som tar ansvar för landets eget försvar.

Lika fel som regeringen Löfvens nu, tack och lov, skrinlagda plan på att underteckna FN-konventionen mot kärnvapen som hade minskat hoppet om att få hjälp om det som Försvarsberedningen inte utesluter skulle kunna bli verklighet.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 13/8 2019.

Read More

Varför är inte Sverige medlem av Nato? Det numera öppna och även under regeringens Löfven ökade samarbetet med Nato är så omfattande att det ofta beskrivs som ett medlemskap de facto, fast utan säkerhetsgarantin i form av Nato-stadgans artikel 5. Det finns ett starkt stöd i opinionen. De fyra borgerliga partierna är för. Det enkla svaret är att socialdemokraterna är emot (tillsammans med V, MP och SD). Frågan är varför.

Den negativa inställningen till ett Nato-medlemskap inom socialdemokratin är djupt rotad i kalla krigets förljugna hemlighetsmakeri, brännmärkningen av personer som ville ta upp samarbete med Nato till diskussion, knuten till protesterna mot kriget i Vietnam och fredsrörelsen för kärnvapennedrustning. Anti-amerikanismen. Men skulle man kunna tycka; har inte tiden gått?

I en intervju i Hufvudstadsbladet 15/6 2019 pekade den franske säkerhetspolitiske experten François Heisbourg på en i debatten underskattad faktor nämligen den som handlar om identitet: ”Socialdemokraterna har en fixering vid att inte gå med i Nato.” Heisbourg utvecklade inte saken närmare, men som jag skriver i rapporten Att göra Sverige (S)torslaget igen kan den identiteten knytas till Olof Palme.[1] Efter mordet på statsministern och partiledare 1986 blev Palme närmaste politiskt helgonförklarad i arbetarrörelsen: ideolog, visionär, reformator, fredsfurste.

Det är dock en minnesbild av Palmeismen som är synnerligen selektiv: Sverige som en moralisk stormakt stående mellan blocken och förespråkande gemensam säkerhet. På 1970-talet lanserades Palmedoktrinen, småstatspolitikens tredje väg, med Sverige som ett slags egen samhällsmodell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen. USA-kapitalismen och den sovjetiska statssocialismen beskrevs som lika dåliga kålsupare.

Kom så fredspolitiken. I slutrapporten från den av Palme 1980 initierade oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (”Palmekommissionen”) lanserades begreppet ”gemensam säkerhet” som alternativ till ”ömsesidig avskräckning”. Grundtanken var att det inte var möjligt att segra i ett kärnvapenkrig och därför måste säkerhet uppnås ”inte mot motståndaren utan tillsammans med honom”. FN borde stärkas i syfte att förebygga konflikter.

Till bilden hör att praktisk politik innebar det att Sverige intog positioner nära de sovjetiska. Mot Nato.

I partiet finns övervintrare som anser sig vara rättrogna uttolkare av Palmeismen, och som hävdar att det i själva verket var Palmes insats som ledde fram till slut på Kalla kriget. Viktigare är att en senare politisk generation nu aktiva socialdemokratiska politiker hade sina formativa år under Palmeeran. Mona Sahlin gick med i partiet på grund av Palme. Margot Wallström inledde sin rikspolitiska karriär 1979. Stefan Löfven har talat om ett politiskt uppvaknande till bilder från Vietnam och Palmes kritik: ”Lilla Sverige fick en stor röst. För rättvisa. För solidaritet.” Slutsatsen var då 1 maj 2014 att det efter en seger i riksdagsvalet var ”dags att höja Sveriges röst igen”.

Tanken på att Sverige åter ska ha en stark röst i världen – följa i Palmes fotspår är återkommande både hos Löfven och utrikesminister Wallström. Löfven har dessutom givit uttryck för tankefiguren som Sverige mellan blocken och UD:s kampanj för en plats i Säkerhetsrådet inleddes med att betona Sverige som en oberoende röst. Wallström har för sin del sagt att det överhuvudtaget inte finns något argument för att Sverige ska bli medlem i Nato.

Politiken är dock snarast en blek kopia. Erkännandet av Palestina saknade politisk betydelse utöver att ge Sverige uppmärksamhet. Palmes erkännande- och besökspolitik (DDR, Nordvietnam, FNL, PLO, Nordkorea, Kuba, Nicaragua) innebar däremot att Sverige agerande internationell dörröppnare.

Men det finns också blåkopiepolitik. Det tydligaste exemplet är FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som utrikesminister Wallström förespråkade men inte lyckades driva igenom. I samband FN:s 40 års jubileum hösten 1985 förde Palme fram förslaget att små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT) borde ha rätt att av kärnvapenstaterna kräva ett totalt provstopp (CTBT) och nedrustning. I själva verket borde det stiftas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

Palmeismen hyllas men politiken ger snarast uttryck för illusioner om det som kännetecknade politik då och den som nu förs. Det finns också inslag av fantomsmärtor med en politik som bygger en värld som inte längre finns. Sverige står inte mellan två block (som inte heller längre existerar). Sverige är sedan 1995 medlem av Europeiska unionen med allt vad detta innebär av förpliktelser, är inte längre alliansfritt (i fred syftande till neutralitet i krig) utan militärt alliansfritt men med ett omfattande, öppet och fortfarande för rikets säkerhet helt avgörande samarbete med Nato och USA.

Det kvardröjande skimret från en tid då socialdemokraterna dominerade inrikespolitiken och partiledaren räknades som internationell statsman hänger dock kvar. Fungerar som stoppkloss. Sverige är fortfarande inte medlem av Nato, med allt vad detta skulle medföra av fördelar för Sverige, det nordiska försvarssamarbetet och Nato. Samtidigt förmår socialdemokraterna inte ens ställa sig bakom försvarsberedningens föreslagna höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av BNP till 2025.

När kalla kriget tog slut förlorade Palmeismen sitt rotfäste – och trots att de politiska förutsättningarna för Palmeismen försvann förmådde Socialdemokraterna inte att släppa dess världsbild. Den har blivit en del av partiets identitet. Då som nu leder det till konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/8 2019.

Read More