Claes Arvidsson

Archive
Stefan Löfven

I Frivärlds rapport Att göra Sverige (s)torslaget igen ger Claes Arvidsson en historisk överblick över Socialdemokraternas förda utrikespolitik och hur Olof Palmes politiska arv än idag lever i den socialdemokratiska rörelsen. Arvidsson förklarar hur Palmeismen syns både i partiföreträdares retorik såväl som i utrikespolitiska beslut och hur det då som nu har inneburit en konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

https://frivarld.se/wp-content/uploads/2019/06/Att-göra-Sverige-storslaget-igen.pdf

Read More

I veckan lämnade försvarsberedningen sin slutrapport Värnkraft, men innan Björn von Sydow hann överlämna den till försvarsminister Peter Hultqvist hoppade de fyra borgerliga partierna av. Den enighet som fanns i beredning om inriktning, ökade förmågor och ekonomi hade ”fem i tolv” punkterats av Hultqvist. Han ville ha handlingsfrihet och fortsatta förhandlingar i riksdagen i höst. Ekonomin stod i förgrunden – och så har det fortsättningsvis också låtit från Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

De ville alltså inte den för ögonblicket återupplivade alliansen.

Från UD har det utgått direktiv (talepunkter) om hur den kraschade beredningen ska beskrivas i omvärlden: 

”Det finns en bred enighet kring den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen samt kring behovet att förstärka det militära försvaret och den samlade förmågan i totalförsvaret. Fyra partier har dock valt att inte skriva under Försvarsberedningens rapport.”

Det kan knappast ens med största välvilja beskrivas som en någorlunda fullödig beskrivning av av beredningens paketlösning. Passar dock regeringen bra, förstås.

Bråk uppstod också efter försvarsberedningens första rapport Motståndskraft, i vilken det slogs fast att ett angrepp på Sverige inte kunde uteslutas. Såväl statsminister Löfven som utrikesminister Margot Wallström valde först att hålla fast vid den tidigare formuleringen om att ett angrepp på Sverige var osannolikt. I UD:s talepunkter till missionerna utomlands höll man också fast vid den gamla formuleringen. 

Vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen i januari 2018 ledde oenigheten till rena kalabaliken. Var stod regeringen? Och vad sysslar UD med?

UD var i blåsväder också efter riksdagsvalet 2018. Inför möjligheten att det skulle bildas en borgerlig regering (i någon konstellation) med stöd av SD gick 261 opolitiska tjänstemän i regeringskansliet ut med en protestskrivelse. Man krävde garantier för att en sådan regering – och dess politik – inte skulle ”urholka regeringskansliets värdegrund”. Man efterlyste också svar på frågan om vad som i händelse av konflikt kom i första hand; lojalitetsplikten mot arbetsgivaren eller ”regeringsformens bestämmelse om människors lika värde.”

Det var dagen innan Stefan Löfven skulle röstas bort i riksdagen.

De flesta som undertecknade hade sin kontorshörighet på UD, varav flera är höga chefer som tillsatts av regeringen Löfven.

Kort sagt, det finns frågetecken kring politisering av UD. Det är inte heller brist på tecken när det gäller Margot Wallströms politiska roll i regeringen när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken, något som blivit särskilt tydligt i samband med frågan om en svensk ratificering av FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Wallström vill så gärna skriva under – trots att det skulle skada rikets säkerhet.

När det gäller talepunkterna rörande Värnkraft finns det dock också skäl att ställa frågan om Peter Hultqvist gav klartecken till den felaktiga beskrivningen och i sådana fall varför. En och annan hund verkar i alla fall ligga begraven. Är det så enkelt som att försvarsministern som avspisat beredningens förslag i termer av önskelistor, har en alldeles egen önskelista?

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 18/5 2019.

Read More

Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow överlämnade i går sin slutrapport inför nästa års försvarsbeslut för perioden 2021–2025. Försvarsminister Peter Hultqvist tackade och tog emot, men leendena var av förklarliga skäl stela. Det som till nyligen såg ut att bli ett lyckligt slut på en lång gemensam partipolitisk resa, har ju i stället blivit en sprucken beredning.

De fyra borgerliga partierna hoppade klokt nog av när det visade sig att Stefan Löfven inte var beredd att ekonomiskt backa upp beredningens förslag. Försvarsministern avfärdade dess arbete som ”önskelistor”. I stället för en ökning av anslaget till 84 miljarder kronor vill regeringen förhandla om nivå och förmågor i riksdagen.

Det är kanske inte det allra viktigaste – när vi igen har fått svart på vitt att socialdemokraterna sviker Sveriges säkerhet – att också påminna om att omdömeslösheten går hand i hand med nonchalans mot försvarsberedningens ordförande. Likväl gör jag det.

Björn von Sydow är en riktig ärkesosse som startade sin politiska karriär i statsrådsberedningen under den första ministären Carlsson och blev sedan riksdagsledamot, handelsminister och försvarsminister. 2002–2006 var han riksdagens talman. Han brukar beskrivas som ”förståndig”, ”erfaren”, ”kunnig”, ”gladlynt” och med förmåga att ena stridande parter. Kort sagt, att göra von Sydow till ordförande i försvarsberedningen var ett klokt.

Men några meter innan mål var alltså regeringen inte beredd att ställa sig bakom beredningens förslag att till 2025 låta försvarsanslaget växa till 1,5 procent av BNP (och till 1,6 procent inkluderande totalförsvaret), det vill säga den ram som har styrt arbetet och som även regeringen varit införstådd med (eller kanske angivit som tyst direktiv). Tacket för lång och trogen tjänst är att Löfven, Andersson och Hultqvist helt sonika körde över honom. Dumpade honom. Förödmjukade honom. Det går inte an.

Till saken hör att von Sydow var den första socialdemokraten med tyngd som insåg att det inte räckte med ett litet expeditionärt försvar: ”Vårt nationella försvar bör få en ökad tonvikt och tydligare verka avskräckande i en sämre omvärld.” Orden föll i januari 2009 – ett halvår efter det ryska kriget mot Georgien. Men S har fortfarande inte riktigt vaknat.

I beredningens slutrapport ”Värnkraft”, står man fast vid förra årets formulering i ”Motståndskraft” att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. ”Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige”. Och att ”Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde”.
Slutsatsen är att försvaret ominriktas från ett insatsförsvar till ett försvar av Sverige.

Tänk att det skulle ta så många år innan det blev en självklarhet.

Samtidigt understryks allvaret i bedömningen att Försvarsmaktens operativa förmåga att möta ett väpnat angrepp har ”väsentliga begränsningar” och inte heller klarar att uppnå ambitionsnivån för innevarande försvarsbeslut. Nästa försvarsbeslut måste handla om mer än att genomföra det nuvarande. Mycket mer. Beredningens förslag är minimum.

Björn von Sydow är statsvetare och disputerade 1978 på en avhandling som ställde frågan: Kan vi lita på politikerna? Då var hans svar i huvudsak positivt, men jag gissar att det blir negativt i förhållande till valaffischeringen 2018 som stolt braskade med att Socialdemokraterna har den bästa försvarspolitiken. I stället blev det en repris på Löfvens försvarsfarsnoir: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 15/5 2019.

Read More

Det är inte svårt att slå fast vad som är värst med Transportgate. Det är självklart det möjliga säkerhetsläckaget och risken för liv och lem för viss personal i rikets tjänst. Men sedan blir det svårare.

Är det generaldirektören Maria Ågren som 2015 medvetet bröt mot gällande lagstiftning rörande rikets säkerhet? Vid flera tillfällen. Trots varningar.

Eller är det värsta ministrar och politiska tjänstemän i regeringskansliet som inte agerade? Vid flera tillfällen. Trots information. Men som i stället senare försökte mörklägga skandalen genom att, enligt Ågren, övertala henne att i tysthet godta ett strafföreläggande med böter för vårdslöshet med hemlig uppgift. 

Eller är det den färska friande domen i Arbetsdomstolen? Ågren fick gå från Transportstyrelsen till en ”gd-tjänst” i regeringskansliet, men när skandalen briserade 2017 blev hon avskedad, men med det har inte Ågren låtit sig nöja. Efter en dom i Arbetsdomstolen har hon nu fått jobbet tillbaka på ”elefantkyrkogården” i regeringskansliet. Enligt domstolen går det inte att bevisa att hennes agerande medfört skada. Och det är klart – främmande makt har inte hört av sig. Att Ågren har en straffrättslig dom mot sig är inte något som AD tar hänsyn till – i stället pekar man på att det fanns ömmande omständigheter.

Eller är det att Ågren numera anser att hon aldrig gjorde något fel?

Eller är det i själva verket Stefan Löfven som borde stå i fokus? Löfven har aldrig medgivit att han själv eller hans ministrar handlat fel. Ansvarsfriheten understryks av att ansvariga ministrar som avgick inför hotet om misstroendevotum sommaren 2017 har redan kommit in i värmen. 

Infrastrukturminister Anna Johansson är socialdemokraternas etta på Göteborgsbänken i riksdagen (och gruppledare i Arbetsmarknadsutskottet). Inrikesminister Anders Ygeman blev först socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och är nu åter minister med ansvar för energipolitik och digitalisering.

Eller är det allianspartiernas valhänta hantering av misstroendefrågan som felar mest. Hotet om misstroende riktades aldrig mot chefen för ”det hele” och hans tydligt manifesterade vilja att inte vilja störas av slika frågor som Transportgate. De borgerliga fegade ur av rädsla för nyval. Får man anta.

Så vad är värst? Kanske är det ändå osäkerheten om vad man faktiskt har lärt av Transportgate.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 7/3 2019.

Read More

Ned med vapnen! Stockholms stadsteater bjuder sedan förra veckan på en dramatisering av fredspristagaren från 1905 Bertha von Suttners roman med samma namn. I en ”tid av upprustning och höjd beredskap ropar hon på oss med en röst som hörs lika tydligt som Hesa Fredrik. En röst som vågar och uppmanar till motstånd.” Allt enligt Stadsteatern som tillägger: ”Viktigt meddelande till alla medborgare! Om kriget kommer; Ned med vapnen!”

Men teatermakarna har intet att säga om fortsättningen. Den fortsättning som skulle ha inneburit att inte bara delar av Georgien utan hela landet skulle ha ockuperats av Ryssland 2008 – om man inte hade bjudit motstånd. Sex år senare skulle Ukraina inte bara ha förlorat det av Putin annekterade Krim utan också ha blivit styrt som en lydstat från Moskva. Är det verkligen så vi vill ha det?

Så det är ett val. Om kriget kommer. Vi är också mitt uppe i en valrörelse som borde handla om hur vi får en försvars- och säkerhetspolitik som gör att vi kan undvika att kriget kommer. Ha beredskap. Höja tröskeln. Bidra till fred och stabilitet i vår del av världen.

Försvarsberedningen utesluter inte ett väpnat angrepp mot Sverige. Ryssland rustar. Tänk Georgien och Ukraina, hot och militära provokationer mot Sverige, påverkansoperationer och cyberattacker mot Sverige. Presidentvalet i USA. Brexit. Ryssland arbetar envetet för skapa motsättningar och splittring i enskilda stater, i Nato och EU.

Ändå är intresset i valrörelsen ljumt. Väljarna verkar inte riktigt bry sig. I en färsk mätning från Demoskop var det två procent som utpekade försvaret som valets viktigaste fråga. När Novus frågade om valets viktigaste frågor (man kunde välja flera) hamnade försvaret på tionde plats. Trots att kriget i Europa bara är några “stenkast” bort, Östersjön ett friktionsområde och Norden-Baltikum ett stridsområde. Händer det något blir Sverige indraget.

De politiska partierna verkar följa väljarströmmen. Samma klena intresse visas från dem som utformar utfrågningar och debatter i medierna. Rikets säkerhet kommer inte i första hand – om alls. Trots att läget är allvarligt. Vad tänker de på?

Svensk försvarspolitik från mitten av 1990-talet till 2014 präglades av en förställning om att Suttners dröm om fred i Europa redan hade förverkligats. Det nationella försvaret avvecklades. Försvarsmakten skulle bara användas i långt-bort-i-stan och när vi själva ansåg det lämpligt. Uppvaknandet blev bryskt men ändå yrvaket. Försvarsbeslutet 2015 var för tunt både i fråga om förmågebredd och förmågedjup – och ändå underfinansierat. Än sämre hade det varit om regeringen Löfven hade bestämt på egen hand.

Visserligen har medel tillförts, men fortfarande ligger försvarsanslaget bara någon tiondel över en procent av BNP. Det är minst i Norden. Och får inte ÖB mer kulor i tilläggsbudgeten redan i höst går det ut över den operativa förmågan, och än mer om det inte sker en extra anslagsförstärkning på 18 miljarder fram till 2021. Och det är bara början på vad som kommer att behövas.

Mer av debatt och granskning av partiernas försvars- och säkerhetspolitik är angelägen. I Alliansen har det funnits en samsyn om mer pengar till ÖB, men det har varit tyst från regeringen. Att kritiken till slut har fått finansminister Andersson att nästan helt ge vika är i grunden positivt, men dröjsmålet säger åtskilligt om bristen på politisk vilja att prioritera försvaret.

Symptomatiskt nog handlar budskapet på valaffischerna med försvarsminister Peter Hultqvist inte om försvaret. Utrikesminister Wallström, för sin del, är pacifist.

Publicerad i Svenska Dagbladet 28/8 2018.

Read More

De gör fantastiska insatser. Det är också fint att se hur helt vanliga människor bistår både med moraliskt stöd och som ”pizzabud”. Parallellt pågår en kritisk diskussion om brister. Det gäller MSB under ledning av den från posten som polis-GD sparkade Dan Eliasson (”extremt tunn bemanning, brist på sakkunniga och svårigheter att få in personal”).

Men saken gäller mycket mer än MSB.

På twitter har det uppmärksammats att släckningsarbetet delvis sker under devisen att nöden har ingen lag. Eller rättare sagt, nu synliggörs konsekvenserna av beslut som aldrig borde ha tagits – och som sedan länge borde ha rättats till.

Hemvärnet utför tydligen polisiära uppgifter, något som det inte har lagligt mandat att göra. Samtidigt bryter dess befäl mot inriktningsbeslutet 2004 som stadgar att anställda i Försvarsmakten inte “får utsättas för risken att bruka tvång eller våld mot enskilda”. Militärpolisen får inte heller, som nu skett, ge polisen ett handtag. MP:s jobb är uttryckligen endast ordning och säkerhet i Försvarsmakten.

Att Försvarsmakten bidrar är förstås bra och viktigt, men det det vore också bra att reda ut det juridiska.

De omfattandeskogsbränderna har visat på sårbarhet i form av helikoptrar (och personal), deltidsbrandmän och bevakningspersonal. Det verkar till exempel inte helt optimalt att sätta in personal från polisens operativa avdelning i arbetet.

Bristen på bevakningspersonal är en påminnelse om att regeringen inte har anammat kraven på att återupprätta beredskapspolisen, en styrka som annars skulle ha passat som hand i handske i det rådande krisläget. Det hade varit fullt möjligt att ha den på plats – om bara viljan hade funnits.

Försvarsberedningen har på förslag att det ska ske, men udda nog bara för insatser i krigstid. Alltså inte när det “bara” brinner i knutarna.

Till regeringen Löfvens försyndelser hör att – tvärtemot den slutsats som dragits av tidigare kriser – att ha flyttat det högsta ansvaret för krisledning från Löfven till en fackminister (se här och här). Det är på något sätt symtomatiskt att den utredning som alliansregeringen tillsatte efter den stora skogsbranden i Vestmanland 2014 fick sina arbetsmöjligheter begränsade efter Löfvens tillträde.

Transportstyrelsegate är en symbol för säkerhetsmedvetandet i regeringen Löfven, men det kan också gälla Morgan Johanssons hantering av helikopterkapacitet. Med motiveringen att varje medlemsland borde bygga upp egen styrka, var Sverige motståndare till pooling and sharing i EU. Men mer än ord blev det inte för Johanssons del.

Och ja, nu talar Johansson förstås vackert om EU-solidariteten.

Och så har vi förstås det svenska försvaret.

Trots att regeringen inte har brist på kulor uteblir anslag i närtid. Kommer det inte en ändring redan i ändringsbudget i höst är beskedet från ÖB att försvarsförmågan kommer att gå ned. Än mer så om inte 18 miljarder extra tillförs till 2021. Samtidigt mörknar hotbilden.

Stefan Löfven har – i en debattartikel i DN tillsammans med Magdalena Andersson, Margot Wallström och Peter Hultqvist – klargjort att försvar och säkerhet inte är något som de vill prioritera under nästa mandatperiod.

Det är inte utan att man kan undra hur länge försvarsminister Hultqvist håller ut.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 27/7 2018.

Read More

Socialdemokraterna presenterade häromdagen i sina prioriteringar för nästkommande mandatperiod. Försvarsminister Peter Hultqvist var en av undertecknarna (vid sidan av Andersson, Löfven och Wallström). Det svenska försvaret är dock inte något som socialdemokraterna vill prioritera. Så nu vet vi det, om vi inte visste det sedan tidigare.

Med Ulf Kristersson som partiledare har däremot moderaterna hittat tillbaka till försvaret. Senast manifesterades detta i rapporten Ett starkt försvar för att säkra Sverige. Man behöver inte vara enig med M i allt för att dra slutsatsen att detta är ett gott dagsverke.

Här sägs bra saker som att:

“Sveriges försvar skall säkra vårt land, vår territoriella integritet och vår suveränitet och därmed vårt sätt att leva. Försvaret skall göra detta året runt i fred, kris och krig, och tillsammans med andra. Ytterst skall försvaret säkra Sverige i fred.”

Här finns en ansats till självrannsakan vad gäller försvarspolitiken under de två mandatperioderna med alliansregeringen. Mest skyller man dock på S – trots att också M i huvudsak var med på vagnen.

“De största nerdragningarna av försvaret genomfördes under S-ledda regeringar under perioden 1994-2006 då ett 60-tal fredstida förband och enheter lades ner, krigsorganisationen reducerades och försvarsanslaget sjönk med en hel procentenhet som del av BNP. Tyvärr vände inte alliansregeringen utvecklingen, utan även då var försvaret en mindre prioriterad fråga.”

Fast det var förstås värre än beskrivningen “en mindre prioriterad fråga”. Grundproblemet var synsättet på Försvarsmaktens uppgift och påföljande organisation (internationell insats) samt oförmåga att reagera på en allt mörkare hotbild. Som jag åskådliggör i boken Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) var politiken kunskapslös och styrdes ända in i kaklet i stället av föreställningen om den eviga freden.

För moderaterna är försvaret inte längre ett särintresse:

“Försvaret är en av statens kärnuppgifter. Sveriges försvarsförmåga ska höjas genom att mer resurser tillförs försvaret kontinuerligt under den kommande tioårsperioden. Utgångspunkten måste vara att ökade resurser också kan omsättas i ökad försvarsförmåga och står i proportion till hotbilden.”

Och konstateras det:

“Ju längre in i försvarsbeslutsperioden vi har kommit desto tydligare har det framgått att Försvarsmakten inte kunnat leverera den ambition som varit målet för försvarsbeslutet 2015 utifrån de tilldelade resurserna. Bland annat ökade kostnader för vidmakthållande och en för materielprojekten ofördelaktig dollarkurs har varit återkommande problem.”

Och:

“Försvarsmakten varnar i sitt budgetunderlag för 2019 att får inte myndigheten de tillskott man angivit – sammanlagt 18 miljarder kronor – under perioden 2019- 2021 så kommer nerdragningar i verksamheten behöva göras. Nerdragningar som redan kommer att börja genomföras från 2019 och vilka kommer att innebära en uppstannande förmågeutveckling i närtid och på sikt en sänkt förmåga relativt utvecklingen i Ryssland.”

Det är utmärkt att moderaterna är positiva till ÖB:s äskande för 2019-2021, liksom att inom en tioårsperiod vill uppnå tvåprocentsmålet.

Det som däremot är helt obegripligt är att Ulf Kristersson i Almedalen aviserade att Försvarsmakten endast skulle få ett tillskott på 100 miljoner kronor när M lägger sin ändringsbudget i höst. Det är ju raka motsatsen till att prioritera.

Detta samtidigt som Micael Bydén som bäst planerar för hur ebb i kassan ska kunna hanteras – och det finns egentligen bara två stora grepp för att dra ned. Det andra är att skjuta på materielbeställningar. Vilket som är värst är svårt att säga.

Men det är inte bara obegripligt i sak utan även partitaktiskt. “Därute” finns det fortfarande väldigt många försvarsvänner som behöver övertygas om att M går att lita på (och det är orättvis paradox att få tycks minnas den ännu sämre S-politiken som alltså inte utgjorde någon konstruktiv opposition). Förtroendetappet tar tid att läka, liksom inom migrationspolitiken. Almedalen blev därigenom en förlorad möjlighet vad gäller försvaret..

Det är inte heller så att prognosen för omvärldsläget precis har förbättrats sedan rapporten nyligen släpptes. Det går fort. Det är skakigt. Det gäller att hänga med. Närmast Nato-toppmötet i nästa vecka och därefter Trump & Putin på egen hand i Helsingfors.

I rapporten sägs klokt att:

“Från politikens sida måste vi bli bättre på att se de långa linjerna och inte låta kortsiktiga ekonomiska hänsyn riskera svensk säkerhet.”

Som sagt, 100 miljoner är helt obegripligt. Men det är kanske något som jag inte förstår. Så frågan går till Ulf Kristersson. Kan du förklara?

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 6/7 2918.

 

Read More

Nationaldagen är fest men också en dag att ägna en tanke åt hur fred och frihet ska bevaras i en tid då, som det heter i Försvarsberedningens första rapport, ett väpnat angrepp inte kan uteslutas.

Det är ett allvar som underströks av Aurora 17 i höstas och nu av den största beredskapskontrollen av Hemvärnet sedan 1975.

Försvarsminister Peter Hultqvist är till synes överallt. Ena dagen på utlandsbesök, andra på regementsbesök. Han står i talarstolen eller talar på distans i storskärmsformat. Hultqvist är symbol för att S efter Krim 2014 återupptäckt behovet av ett nationellt försvar. Varken Löfven eller Hultqvist har dock självrannsakat den tidigare politikens förfall, utan håller i realiteten fast vid att det som nu betraktas som fel, var rätt då.

Ändå var den socialdemokratiska försvarspolitiken värre än den som signerades Reinfeldt.

Och nu när bättre – ökad operativ förmåga på hemmaplan – är mottot för dagen är bilden densamma. Socialdemokraterna är inte beredda att betala för försvaret. Underfinansieringen av innevarande försvarsbeslut hade varit ännu allvarligare om regeringen Löfven hade fått bestämma.

Och fortfarande har Peter Hultqvist inte klargjort om koalitionsregeringen S+MP+V är beredd skjuta till de extra 18 miljarder som ÖB saknar för att undvika att ökningen av försvarsförmågan först avstannar och sedan minskar efter 2021.

Det finns också ett längre perspektiv. Försvarsberedningen bereder ett nytt försvarsbeslut. Försvarsmakten har i Tillväxt för ett starkare försvar gett sitt perspektiv på vad som behöver göras fram till 2035 (dubbelt så stort försvar och mer än en dubblering av försvarsanslaget).

I utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov konkluderar Ingemar Wahlberg att om Sverige vill ha ett avskräckande försvar krävs investeringar i försvarsmateriel på ytterligare 168 miljarder till 2030.

I den händelse politikerna inte är beredda att tillföra hela beloppet gör Wahlberg en prioritering i tre steg av hur knappare medel bäst kan användas för att stärka försvaret.

Och om den ekonomiska ramen blir oförändrad förordar Wahlberg inköp av luftvärn med medellång räckvidd inte skall prioriteras:

”Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att Försvarsmaktens materiel efter 2020 vid en oförändrad ekonomi successivt blir mindre relevant utifrån ställda krav och uppgifter. Den operativa förmågan kan efter hand inte bevaras efter 2020. Försvarsmaktens uppgifter kommer att behöva ses över och ambitionsnivån sänkas för att uppnå nödvändig balans mellan resurser och uppgifter. 

Mot den bakgrunden förordar utredningen en senareläggning av den planerade anskaffningen av ett luftvärnssystem med medellång räckvidd. Därigenom frigörs cirka 12 miljarder kronor. Därmed möjliggörs en höjning av den operativa förmågan inom Försvarsmakten som helhet, som annars inte skulle vara möjlig. Med de medel som frigörs föreslår utredningen i stället att vidmakthållandet och materielunderhållet ökas (cirka 5 miljarder kronor), att ytterligare mängdmateriel anskaffas (cirka 5 miljarder kronor), att luftvärn ur förbandsreserven förbandssätts samt att logistikresurserna förstärks (cirka 2 miljarder kronor).”

Regeringen har dockvalt att inköpa det amerikanska systemet Patriot. FMV väntas lägga en order i närtid med en kostnad på 10 miljarder kronor. Men frågan är vad som ingår i optionen. En inte helt oviktig fråga är förstås om det ingår ammunition. Det verkar inte så.

Med en tilläggsorder i ett senare skede med en option på 300 robotar ökar notan till 24,5 miljarder.

Det innebär i sådana fall att vi får ett väl fungerande system som inte är särskilt användbart utan tilläggsorder – och som dessutom tränger ut andra tänkbara användningar.

Kort sagt, det är ännu en fråga som Peter Hultqvist behöver svara på.

Men affären reser också frågan om regeringens säkerhetspolitik, om det som kallas Hultqvistdoktrinen och som bygger på nära samarbete med Nato i kombination med bilaterala säkerhetssamarbeten med Nato-länder. Alltså i stället för vara medlem i Nato.

Det viktigaste bilaterala avtalet är det som tecknats med USA – och att så är fallet kastar också en skugga över Hultqvist val att prioritera inköp av amerikanska Patriot.

Det är förstås också skäl att ställa frågan hur klokt det är att förlita sig på en förhoppning om hjälp eller tilltron till en implicit säkerhetsgaranti eventuellt utställd av D Trump.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 6/6 2018.

Read More

Statsminister Stefan Löfven skrädde inte orden när han den gånga september gästade Aurora 17. Så här föll orden:

”Det är vår uppgift är att försvara vår territoriella integritet. Ytterst handlar det om vårt land, ett land som vi älskar. Alla ska veta att om man har som avsikt att skada Sverige eller inta Sverige så ska det göra riktigt, riktigt ont.”

Och vad ska man säga – mer än att låt oss hoppas att det dröjer innan prövningens stund infaller. En armébrigad, inte ens två handfull fartyg och så flyget förstås. I stället förlitar vi oss på säkerhetspolitikens förhoppning om att få hjälp från ”andra”, men utan att ta steget fullt ut genom att ingå en försvarsallians med ”de andra”. Alltså ett medlemskap i Nato.

Allvaret bakom det bristande taktgåendemellan försvars- och säkerhetspolitiken blir än tydligare vid en jämförelse av styrkeförhållandena mellan Nato och Putins Ryssland. Och närmare bestämt att balansen tyvärr är till Kremls fördel. Men, brukar det ibland invändas, Rysslands BNP är ju ingenting i jämförelsen med ekonomierna i Väst. Samma röster brukar peka på att också den militära balansen i själva verket är till Nato:sfördel. 

Kort sagt, man menar att snacket om ett ryskt hot bara är snack.

Att den ”argumentationen” bemöts med siffersatta tal över styrkebalansen är en viktig poäng med FOI-rapporten Västlig militär förmåga: En analys av Nordeuropa 2017. Sett i relation till reell militär förmåga (kvantitet, kvalitet och tillgänglighet) är det Ryssland som sitter med trumf på hand.

I ett konfliktläge kommer Nato:sstyrketillväxt först efterhand att ge ett övertag till sjöss och i luften, men däremot varken i fråga om gemensam strid eller markstrid i närområdet. Inte heller det kvalitativa försprång som en gång kunde uppväga lägre kvantitet, föreligger längre.

En annan poäng med FOI:sgranskning är att påvisandet av ihåligheten i Nato-ländernas försvarsmakter kan fungera som en väckarklocka. Inte minst bör den göra det i Sverige. 

Styrkejämförelsen visaratt i vårt närområde kommer Nato-ländernas förmåga att vara ”mycket begränsad de första dagarna och veckorna efter att motåtgärder börjar vidtas”. Samtidigt drar man slutsatsen av genomförda krigsspel att Ryssland har störst möjlighet till framgång genom att välja begränsade mål som kan nås snabbt. 

Samma bild tecknas i amerikanska forskningsinstitutet Rand:trapport Assessing the Conventional Force Imbalance in Europa: Implikations for Countering Russian Lokal  Superiority. Och när det gäller lokal överlägsenhet är det Baltikum som är på tapeten. Och därmed Sverige. Det är ett ryskt intresse att antingen själv få tillträde till svenskt territorium eller att neka Nato att få det.

Såväl utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov som ÖB:s perspektivstudie Tillväxt för ett starkare försvar ger en god bild av luckorna i försvaret, och den miljardrullning som krävs bara för att inte tappa förmåga. Styrketillväxten kan dock inte vänta till dess att ett antal år har gått efter 2020. Och än värre blir det om ÖB får nobben i fråga om förstärkningar av försvarsanslaget 2018-2021.

Vi kan och behöver göra mer än vi redan gör redan. I försvarspolitiken och genom vårt säkerhetspolitiska val. I den ena fallet handlar det mer närtidspengar till försvaret – och i det andra om Nato-medlemskap. Det spelar roll för om hur ont det kommer att göra också för oss, men förstås också för möjligheten att undvika det värsta. För i sådana fall kommer vi att få känna hur ont det gör. 

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 2 2018.

Read More

ÖB Micael Bydén presenterade i dag budgetunderlaget för 2019. I äskandet ingår en höjning av anslagsnivån med två miljarder kronor 2019 och med ytterligare två miljarder 2020. Från och med 2021 flaggas för behovet av en ytterligare höjning med fem miljarder.

Allt för att hålla planen fram mot 2020 och motverka en förmågenedgång efter 2021.

I planeringen för 2019-2021 behöver Försvarsmakten senarelägga, nedprioritera och sänka ambitionen i förhållande till lagd plan om det inte ges ett tillskott av pengar. Resultatet blir sänkta ambitioner i fråga om övningar, projekt och investeringar.

Ett resultat av de hittills alltför trånga ekonomiska ramarna är man har minskat eller skjutit på investeringar. Det vill säga framtidens försvar.

Ett resultat av fortsatt ebb i kassan är att satsningar som har gjorts ”inte fullt ut (kommer att) kunna genomföras som planerat eller vidmakthållas”. Det vill säga inte ge valuta för insatta kronor.

För en utanförstående är det omöjligt att ta ställning till exakt hur stort behovet av tillskott är. Eller, för den delen, i vilken mån behovet snarare handlar om bristande ledning i Försvarsmakten än om brist på pengar. Det verkar ju alla vara försvarsminister Hultqvist klockartro, som har uppdragit åt Statskontoret att granska ÖB:s räkneförmåga. Men ser Hultqvist inte bjälken i det egna ögat?

En sak som vi med säkerhet vet är politikerna vill få mer gjort än vad de betalar för i försvarsuppgörelserna, kommer med tilläggsbeställningar och ger inte heller kompensation för kostnadsökningar genom konstruktionen av Försvarsprisindex.

Svaret på ÖB:s begäran om extra medel blir ett test på den politiska viljan att värna Sverige fred och frihet. Agnarna skiljs från vetet.

Publicerad i Svenska Dagbladet/Säkerhetsrådet 1/3 2018.

Read More