Claes Arvidsson

Archive
March, 2018 Monthly archive

Den bristande styrkebalansen mellan Väst och Ryssland diskuterades i två artiklar för SvD/Säkerhetsrådet av Folk och försvars tidigare generalsekreterare Lars Ekeman: Ryskt hitte-på om hotet från Nato respektive Militär styrka spelar förstås roll. Artiklarna byggde till stor del på två studier från FOI: Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016respektive Västlig militär förmåga.

Slutsatserna understöds i en ny forskningsrapport från det amerikanska forskningsinstitutet RAND: Assessing the Conventional Force Imbalance in Europa: Implications for Countering Russian Lokal Superiority.

Författarna, Scott Boston, Michael Johnson, Nathan Beauchamp-Mustafaga & Yvonne Crane, konstaterar att medan Väst efter kalla kriget slut fokuserat på stabilitetsoperationer och lättrörliga styrkor, valde Ryssland en annan och tyngre inriktning som ger fördelar i strid med mekaniserade förband nära de egna gränserna med fokus på det Västra militärdistriktet.

Kännetecknande är rörlighet, eldkraft och förmåga försvarsgrensöverskridande samordnad strid. Materiel har moderniserats, fler yrkessoldater har anställts, fler förband hålls i hög beredskap och stridserfarenhet har erhållits i Ukraina och Syrien.

Slutsatsen är att Ryssland – givet den nuvarande styrkebalansen – kan ställa Nato inför ett snabbt fait accompli i Baltikum och sedan genom brinkmanship frysa konflikten. I konsekvens därav följer slutsatsen att Nato behöver höja tröskeln i Baltikum.

Tilläggas bör förstås att det gäller även Sveriges bidrag till försvaret i det nordisk-baltiska stridsområdet. Den mest påtagliga tröskeleffekten i svensk försvarspolitik är dock fortfarande regeringens oförmåga att hittills inte bara verbalt utan konkret i form av rejält höjda försvarsanslag inse att tröskeln behöver höjas.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 12/3 2018.

Read More

I ett gemensamt uttalande från Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA slås det fast att det inte finns någon annan rimlig förklaring till förgiftningen med nervgiftet Novitjok av Sergej Skripal och hans dotter, än att Ryssland är skyldig till dådet.

I den ryska trollfabriken är man av annan mening. Anklagelserna är ren och skär russofobi, kommer från USA, är en provokation av anti-ryska aktörer eller ett sätt att rättfärdiga de orättfärdiga sanktionerna mot Ryssland. Det kan också ha varit en olyckshändelse med gift från ett brittiskt laboratorium eller kanske en överdos.

Ryska UD påminde för sin del i en kommentar att Storbritannien inte borde tala ultimativt till en kärnvapenmakt. Ryska ambassaden i London skämtar om saken. Något beklagande har inte kommit. Ryska medier har påpekat att det var ett förväntat slut för förrädaren – på samma sätt som Vladimir Putin tidigare uttalat att det alltid slutar illa för sådana. Anklagelserna är sinnessjuka; lägg fram bevisen, efterlyser Kreml. Men även om de läggs fram kommer man att fortsätta blåneka. Det är rutinen – samtidigt som det ofta lite vagt antyds något annat.

Fallet Skripal fogar in sig i en lång rad mord och misstänkta dödsfall med anknytning till ryssar i väst som, kan det noteras, har accelererat under senare tid. Förgiftningar har också ägt rum i Ryssland. Oppositionsledaren Boris Nemtsov sköts ned på öppen gata.

Det är ovisst om attentatet sanktionerats på högsta nivå eller om det handlar om att visa framfötterna på lägre. I båda fallen säger det något om vad slags stat Ryssland är. I det senare fallet indikeras dessutom att systemet inte heller på detta område är under “kontroll”.

Budskapet kan tolkas som ett hot riktat mot personer som kan tänkas komma med avslöjanden, men också som en påminnelse till oss alla med innebörden att Ryssland inte skyr några medel. Få saker är mer brutala än nervgift. Och tabu.

Men fallet Skripal kan beklagligtvis också ses som ett cyniskt inslag i valkampanjen inför morgondagens “presidentval” i Ryssland, då Putin ska väljas till president för ytterligare sex år. Putin blev tillförordnad 1999 och ordinarie 2000. 2008 bytte han plats med premiärminister Dimitrij Medvedev. Efter att ha ändrat grundlagen blev Putin president igen 2012. Och nu är det alltså dags igen.
Det har framkallat viss oro i presidentadministrationen att valdeltagandet ska fortsätta att falla – och ändå har, enligt Golos, den officiella statistiken varit grovt förfalskad. Den uppblossande konflikten med väst om Skripal kan bidra till att mobilisera. Den kan göras till en bekräftelse på den berättelse som bär upp stödet för Vladimir Putin. Ryssland mobbas. Ryssland är hotat. Ryssland måste vara starkt. Och som det heter i en poplåtsvalfilm på Youtube finns det bara en ledstjärna bland stjärnorna. Gissa vem.

På samma sätt är det inte en tillfällighet att valet äger rum på årsdagen av annekteringen av Krim. En händelse som i Ryssland både förknippas med nationell stolthet och med bilden av landet som offer för dolska ränker från väst. Samtidigt blir det ett “fuck off ” till väst: Vi bryr oss inte.

I mobiliseringen av tänkbara soffliggare ingår även andra inslag i Putins politikarsenal. Väst är inte bara ett påstått militärt hot som måste bemötas militärt, utan också ett hotande moraliskt moras. På Youtube varnas för vad som kan hända om man inte går och röstar (på Putin). Man kan vakna upp till ett helt annat samhälle med påtvingat homosex och soldater av afrikanskt ursprung.

I årets valkampanj kandiderar Putin som oberoende kandidat. Fast han kampanjar inte och deltar inte i några valdebatter. Putin är landsfader. Eftersom han ändå dominerar den ryska offentligheten har han förstås inte heller något direkt behov av att synas. I sitt tal till nationen nyligen slog han på stora trumman i fråga om militär styrka, och lovade visserligen inte ryssarna guld och gröna skogar men att allt ska bli så mycket bättre de nästa sex åren.

I presidentvalet finns det egentligen bara en kandidat – fast det finns sju kandidater som representerar olika partier men har en sak gemensamt. Det ska locka till ökat valdeltagande. Huvudrollen är dock att få Putin att framstå i sin bästa dager. TV–debatterna har urartat till freak show. När Grudinins popularitet steg kom avslöjanden om att jordbruksdirektören är mångmiljonär med bankkonto i Schweiz…

Den ende som möjligtvis skulle ha kunnat utmana får inte ställa upp. Eftersom fru Justitia ser på lagen genom maktens ögon får Aleksej Navalnyj inte ställa upp. Resten är teater. Potemkinkulisser, fast i vår tid för folket. Visst framförs kritik, t ex mot korruptionen. Men det gör Putin också.

Det hålls val men inte på riktigt. Det är på sitt sätt en grundpelare i systemet att inget är som det är. Och på så sätt är det också en arvtagare till det Sovjetunionen som Putin nostalgiskt längtar tillbaka till: Borde aldrig ha upplösts. En historisk katastrof.

I Alexander Zinovievs sjuttiotalsromaner kläs systemets dubbelhet av. I retoriken. I den dåtida sovjetiska verkligheten. Detsamma görs i Putintid i romaner av Vladislav Surkov (skrivna under pseudonymen Nathan Dubovitskij men tillskrivna Surkov), men med den stora skillnaden att han anses vara huvudarkitekt bakom den så kallade “styrda demokratin”. Med partier som dyker upp och försvinner. Med stödtrupper i form av ungdomsorganisationer och stöd till bildande av kritiska NGO:s. Nåd och onåd. Svårgripbart. Förvirrat. Allt i rörelse.

Det som gör att Peter Pomerantsev, författaren till “Ingenting är sant och allting är möjligt” (Ordfront 2016), kallar Ryssland för en postmodern diktatur.

Vladislav Surkov anses dessutom vara en av manusförfattarna till dramat “Ukraina” och pseudonymen Dubovitskij har för sin del skrivit roman om icke-linjär krigföring. Eller hybridkrigföring. Som, kan det sägas, praktiseras i trollfabriken. I form av ryskt stöd till högerextremister och till samma sort på vänsterkanten. I form av inblandning i val. I form av förnekanden och icke-förnekanden. I form av militära hot och proklamerande av de allra fredligaste avsikter. I form av öppen aggression och dold.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/3 2018.

 

Read More

Det långa sjuttiotalet var på det hela taget förfärligt.

I alla fall för dem som inte gillade revolutionsromantik, revolutionär reformism modell (S) eller åsiktskonformism. Det borgerliga Sverige trängdes tillbaka – och med de borgerliga partierna som slavar under tidsandan. Sverige blev mer socialistiskt. Visst fanns det goda sidor i uppbrottet från stela sociala strukturer som gjorde landet mindre dammigt och gav individen större frihet. Mycket blev mycket roligare.

Samtidigt var alltså tidsandan i dominerande grad präglad av motsatsen.

Vad minns du från 68? Vietnam är en minnesbild som nog skulle dyka upp hos många. Kanske i form av det foto som gick världen runt med en fackelbärande och ryssmössprydd Olof Palme tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör, marscherande sida vid sida i täten för en antiamerikansk demonstration. 5 300 tågade i kylan från Humlegården till Sergels torg 21 februari 1968.

Svenska Dagbladet var på plats och kunde dagen efter rapportera att:

Den lille ambassadören med det svåruttalade namnet gavs ett entusiastiskt mottagande. Det viftades frenetiskt med FNL-flaggor i den kompakta lyssnarskaran. Och talkören, som tidigare vrålat ”USA mördare” omväxlande med ”USA ut ur Vietnam”, slog an en annan melodi ”Ho-Ho-Ho-Ho-Ho-Chii-Minhh…”

I sitt tal framhöll Ngyuen Tho Chan att han var i Stockholm på inbjudan av den svenska regeringen för att stärka de vänskapliga förbindelserna mellan Nordvietnam och Sverige. Han talade också varmt om känslan av helhjärtat svenskt stöd och slog fast att våra segrar är era segrar.

Palme för sin del tog framgångarna i den nyligen inledda Tet-offensiven till intäkt för att FNL var en social rörelse med folkligt stöd. Samtidigt avdramatiserade han en seger för FNL. FNL representerade, i högre grad än USA och Sydvietnams regering, demokrati.

Demonstrationen ägde rum knappt tre veckor efter att världen hade förfärats över AP-fotografen Eddie Adams foto av hur Sydvietnams högste polischef Nguyen Ngoc Loan avrättar en FNL-officer i Saigon. Pistolskotten föll dock efter att frun och barnen till en av polischefens vänner hade mördats av FNL:aren. I den så kallade Tet-offensiven hade reguljära Nordvietnamesiska styrkor och lokala FNL-soldater angripit 36 av 44 provinshuvudstäder och 69 mindre städer. Cirka 70 000 man riktade in sig på Saigon och Hue.

Att Vietnam till dels var ett proxykrig i ett kallt krig märktes inte i den svenska diskussionen. I stället är det påfallande hur den svenska linjen läggs parallellt med den nordvietnamesiska stridslinjen. Samtidigt var Vietnam inte bara utrikespolitik. Vietnam – och krigen i Kambodja och Laos – blev både ett slags katapult för vänstervågen och något som präglade hela Sverige. Som i brevet från femteklassaren Carina till Olof Palme:

Jag tycker om att demonstrera. Men vi får åka ända till Hälsingborg för vi bor i en liten stad som heter Höganäs. På lördag ska vi till Hälsingborg och demonstrera. Det ska bli kul. När jag blir tonåring ska jag gå med i SSU eller FNL. Jag tycker att det är bra att dom finns. När man är med i FNL får man sälja Vietnambulletiner och hålla bössor. Det är också bra.

Men Vietnam var mer än så. Det var också en etablissemangsstrid mot yttervänstern och svensk dubbelpolitik i förhållande till ”den store Satan”.

Alla ska med

Journalisten Barbro Alving, Bang kallad, var en av talarna vid demonstrationen 21 februari. Hon manade till samling i en nationell vilja och slog fast att ”ingen svensk kan i dag undkomma Vietnam”. Och så blev det. Vietnam, antikapitalism och antiamerikanism kom att bli en del av den svenska vardagen. En första vändpunkt var Olof Palmes tal vid Broderskapsrörelsens kongress i juli 1965:

Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan urskillning drabbar enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Först i slutet gjorde Palme en hänvisning till att det var Vietnam saken gällde. Att utpeka USA som skurken var ett linjebyte i svensk utrikespolitik, levererad av den tillförordnade utrikesministern.

1965 bildades Svenska Vietnamkommittén, föregångaren till FNL-rörelsen. Det första demonstrationståget avgick samma år och efterhand blev det allt tätare mellan avgångarna. 1966 startade Nationalinsamlingen för Vietnam, som fick stöd av samtliga riksdagspartier och delar av näringslivet. På socialdemokratiskt initiativ bildades 1967 Svenska kommittén för Vietnam. Den tog tydlig ställning för FNL (som fick öppna informationskontor) och Nordvietnam (som erkändes 1969).

Överallt skramlades det med FNL-bössor. Folk uppmanades att köpa Vietnambulletinen, se konst i regi av FNL eller filmer. Kampsånger var inne. Genomslaget ökade i och med att Vietnam var det första tv-sända kriget. Statstelevisionen bidrog med mer än den vanliga nyhetsrapporteringen. Några exempel:

  • 1967 direktsändes den så kallade Russelltribunalen (International War Crimes Tribunal).
  • 1969 inleddes tv-barnteaterserien Engagerad teater med informationen att befrielsekamper pågår runt om i världen mot USA-reaktionen och imperialismen.
  • 1973 visades Segern på huvudväg 3. Trots att det var en av FNL producerad propagandafilm.

Vietnam gjordes till en nationell angelägenhet som involverade regering, riksdag, folkrörelser. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1972 arrangerades ett möte med madame Binh, FNL:s ansikte i väst, som stjärna. De 3 000 deltagarna sjöng FNL:s nationalsång ”Befria Södern”. Pengar samlades in. Palme fördömde USA för att ”bomba, ett litet, frihetsälskande folk till underkastelse”.

Efter Palmes budskap till president Nixon julen 1972 blev det nationell manifestation under rubriken ”Sverige för fred i Vietnam”. Samtliga partiledare (Gösta Bohman synnerligen motvilligt) skrev under – tillsammans med 2,7 miljoner svenskar.

Alla skulle med.

Socialdemokratisk hybris

Gunnar Myrdal var en annan av talarna 21 februari. Han var världsberömd nationalekonom, gift med Alva Myrdal och ordförande i arrangerande Svenska kommittén för Vietnam. Han beskrev USA som alltmer moraliskt och politiskt isolerat, och pläderade för att Sverige skulle gå i spetsen för en världsrörelse. Det var så många såg på Sveriges, eller rättare sagt den svenska socialdemokratins, roll.

Övergången från räddhågsen neutralitet till självgod neutralism kan illustreras med den rubrik som Palmes medarbetare Ernst Michanek valde till sitt bidrag i en vänbok till Tage Erlander: ”Ett litet land?”. Året var 1969 och frågan var retorisk. Sverige hade näst USA högst BNP per capita, toppade den allmänna levnadsnivån (arbete och social välfärd), och hade ett starkt försvar. Redan då var Sverige en viktig utrikespolitisk aktör, inte minst i FN.

Utrikespolitiken framöver borde ha fokus på fred och nedrustning, och Sverige påta sig särskild roll som tredje världens väktare. Sverige skulle gå före. Det underlättades i en tid av omdaning på världsscenen när ”ingen makt eller maktkombination ännu [var] given som ledande för lång tid fram över och därmed är inte heller Sveriges plats given”.

Småstatspolitikens tredje väg – med Sverige som ett slags modell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen – lades sedan definitivt fast i partiprogrammet 1975. USA-kapitalismen och den sovjetiska så kallade statssocialismen likställdes. Kålsuparteorin.

Hybri(S) ger relief till kritiken av USA. Manifestationen i februari 1968 skapade fnurror på tråden med Vita huset. Den amerikanske Stockholmsambassadören var vid tillfället i USA och det dröjde en månad innan han fick sätta sig på planet till Stockholm. Den verkliga istiden i relationerna med Vita huset utbröt dock efter Palmes julhälsning till president Nixon 1972. Och ja, den lästes upp av statsministern i lunchekot.

I juletid hade nya bombmattor lagts ut över Nordvietnam i hopp om att med B52:ornas hjälp öppna ett förhandlingsfönster. Palme såg det förstås inte på det sättet:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna…Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk…Därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns många i modern historia. Det förbinds ofta med namn – Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville, Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit tung över dem som burit ansvaret. Nu finns det ett namn att foga till raden – Hanoi julen 1972.

Svaret från Washington kom snabbt. Den svenske ambassadören blev uppkallad till State Department för en utskällning. Det klargjordes att den nyutnämnde men ännu inte installerade svenske ambassadören inte var välkommen och att USA:s Stockholmsambassadör skulle kallas hem. Det blev ett frostens år.

Den svenska självbilden stod inte i paritet med verkligheten. Palmes kritik betydde inget för Vita huset eller i kongressen. Däremot bidrog kritiken till opinionsbildningen både i USA och i Västeuropa. Redan 1968 hade den plussat på den svenske statsministerns rykte internationellt som en ny ledartyp: frispråkig och radikal. 1969 intervjuades han i brittisk TV av megastjärnan David Frost och i amerikanska CBS. Både Der Spiegel och New York Times publicerade intervjuer med honom.

Dubbelspel

I demonstrationståget den 21 februari var många deltagare från FNL-grupperna. De tågade för Vietnam men tog avstånd från organisatörerna. Palme avfärdades som en hycklare som bara pratade. Och visst fanns det ett moment av hyckleri i omläggningen av politiken; man ville ta grepp om opinionsbildningen och hålla den under demokratisk kontroll. Det fanns en rädsla för våldsvänstern. Som Säpochefen P G Vinge uttryckte saken 1968:

Om utvecklingen – som hittills – fritt får fortsätta under de kommande åren, kommer den marxist-leninistiska (kineskommunistiska) rörelsen att – i skydd av bl a FNL-rörelsen och dess eventuella efterföljare – utvecklas till en förhållandevis stark politisk rörelse, som med bl a utomparlamentariska medel kommer att bedriva en alltmer ökande samhällsomstörtande verksamhet. Icke minst farlig är rörelsen genom att den har så stark förankring hos de unga intellektuella, vilka i en framtid kan väntas bekläda ledande poster inom samhället.

Radikaliseringen av utrikespolitiken var dessutom ett sätt att behålla politisk initiativkraft i förhållande till de borgerliga partierna. Det var alltså även en väg att behålla regeringsmakten.

Till tidens – och politikens ­– paradoxer hör att det bakom Sveriges neutralitetsdoktrin (alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig) dolde sig ett hemligt försvarssamarbete med Nato-länder, inte minst USA. Samma kritiserade B52:or som flög över Nordvietnam skulle välkomnade flyga över svenskt territorium på sin väg för att bomba baser i Sovjetunionen. USA var högsta ”skyddsmakt” för Sverige.

För USA var det samma strid här som där, och när Sverige trappade upp kritiken fick det konsekvenser. ÖB Stig Synnergren konstaterade i början av 1973 att:

Sverige har i fråga om det militära samarbetet tidigare behandlats i huvudsak som Nato-länderna. Så är nu icke längre fallet – vi har skiljts ut från denna grupp. Försämras de politiska förbindelserna ytterligare kan en stegvis fortsatt nedfrysning av de militära förbindelserna aktualiseras. Försvarsavdelningen bedömer det därvid som möjligt att såväl besöksverksamheten som samarbetsavtal kan komma i den omedelbara farozonen.

Palme å sin sida var uppenbarligen medveten om risken. Han hade redan 1970 uppdragit åt Synnergren att hålla amerikanerna på gott humör: ”Nu när jag bråkar med amerikanarna, se för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanarna på försvaret i alla fall.”

Samtidigt fanns det också från amerikansk sida ett intresse att värna det militära samarbetet. Sverige var strategiskt viktigt. Detta förtar dock inte slutsatsen att den svenska Vietnampolitiken var ett nationellt högriskprojekt som satte rikets säkerhet i fara.

Hela världen hyllar Palme

Tet-offensiven efter det vietnamesiska nyåret 1968 hade chockerat med sin geografiska bredd, men den hade redan ebbat ut på de flesta platser när Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör. Och de folkliga upproren uteblev. Tre dagar senare återtog amerikanska och sydvietnamesiska styrkor den strategiskt och symboliskt viktiga staden Hue, eller, rättare sagt, resterna av den. 3 000 folkfiender hittades senare i en massgrav och ytterligare 2 000 som hade stått på FNL:s likvideringslista hittades inte.

Militärt var Tet-offensiven ett misslyckande för Nordvietnam, men den var ändå avgörande för utgången av kriget. Den satte bilden i USA att kriget inte gick att vinna. 1973 slöts en fredsuppgörelse som innebar att USA tog hem sina trupper och att förhandlingar skulle leda till en fredlig återförening av Vietnam. På Dagens Nyheters löpsedel stod det att ”Hela världen hyllar Palme”.

Nordvietnam avslutade den militära erövringen 1975. Vietnam blev en kommunistisk diktatur.

Hade den svenska hejaklacken något ansvar för utvecklingen i Vietnam? Palmes svar var ett entydigt nej. Ett exempel kan hämtas från partikongressen 1975. Palme talade om vikten av att både ge sitt stöd till väpnad revolution och trycka på för en fredlig samhällsomvandling. Han berättade om långa samtal med Vietnams premiärminister och att denne ”alltid ville veta hur vi gjorde och hur vi fick med de många människorna i en demokratisk process”.

Åren gick, men Vietnam blev inte som Sverige. 1984 beklagade Palme att landet blivit ett tyranni, men friskrev den egna politiken från skuld. Kärnan hade handlat om rätten till nationellt självbestämmande och medförde inte något ansvar för utvecklingen när självbestämmandet hade uppnåtts.

Vänsterns dödsdans med de röda khmererna i Kambodja och mycket annat har synats i diskussionen om det långa sjuttiotalet. Vietnam i svart och vitt återstår att göra upp med: Myten om det goda befrielsekriget som bar upp folkrörelsen mot USA:s krig i Vietnam, och den politikomläggning som fotot på Palme och ambassadör Ngyuen Tho Chan från 21 februari 1968 är en dyster påminnelse om.

Fram till slutet på 1960 viskades det öppet om Sveriges beroende av hjälp i händelse av krig – och alla visste att det varifrån hjälpen skulle komma. Sedan blev det tyst. I stället hördes desto högre rop om USA som fallen fanbärare för Väst, med Sverige som en ljusets gestalt mellan blocken. Den öppna svenska neutralitetspolitiken gjordes till dogm. EEC kom inte på tal. Nato skurkförklarades. FN heligförklarades.

Vietnam bidrog till att ändra svensk politik på ett sätt som lämnat spår i självbilder och attityder: I Nato-debatten, i den roll som FN intar i offentligheten, i engagemanget för ”Tredje världen”, med (delar av) socialdemokratin ännu traskande längs den ”tredje vägen”.

Det var inte en tillfällighet att kandidaturen till FN:s säkerhetsråd marknadsfördes under parollen Sverige som en oberoende röst. Eller att utrikesminister Wallström obekymrat sätter rikets säkerhet på spel genom att vilja underteckna FN-konventionen som förbjuder kärnvapen.

Det nostalgiska tronandet på minnet från fornstora dagar dröjer kvar i föreställningen om att Sverige har en mission att gå före och visa vägen. Trots att vi gick vilse i pannkakan.

Publicerad i Smedjan 7/3 2018.

Read More

ÖB Micael Bydén presenterade i dag budgetunderlaget för 2019. I äskandet ingår en höjning av anslagsnivån med två miljarder kronor 2019 och med ytterligare två miljarder 2020. Från och med 2021 flaggas för behovet av en ytterligare höjning med fem miljarder.

Allt för att hålla planen fram mot 2020 och motverka en förmågenedgång efter 2021.

I planeringen för 2019-2021 behöver Försvarsmakten senarelägga, nedprioritera och sänka ambitionen i förhållande till lagd plan om det inte ges ett tillskott av pengar. Resultatet blir sänkta ambitioner i fråga om övningar, projekt och investeringar.

Ett resultat av de hittills alltför trånga ekonomiska ramarna är man har minskat eller skjutit på investeringar. Det vill säga framtidens försvar.

Ett resultat av fortsatt ebb i kassan är att satsningar som har gjorts ”inte fullt ut (kommer att) kunna genomföras som planerat eller vidmakthållas”. Det vill säga inte ge valuta för insatta kronor.

För en utanförstående är det omöjligt att ta ställning till exakt hur stort behovet av tillskott är. Eller, för den delen, i vilken mån behovet snarare handlar om bristande ledning i Försvarsmakten än om brist på pengar. Det verkar ju alla vara försvarsminister Hultqvist klockartro, som har uppdragit åt Statskontoret att granska ÖB:s räkneförmåga. Men ser Hultqvist inte bjälken i det egna ögat?

En sak som vi med säkerhet vet är politikerna vill få mer gjort än vad de betalar för i försvarsuppgörelserna, kommer med tilläggsbeställningar och ger inte heller kompensation för kostnadsökningar genom konstruktionen av Försvarsprisindex.

Svaret på ÖB:s begäran om extra medel blir ett test på den politiska viljan att värna Sverige fred och frihet. Agnarna skiljs från vetet.

Publicerad i Svenska Dagbladet/Säkerhetsrådet 1/3 2018.

Read More