Det är med stor respekt som jag har tackat ja till uppdraget, sade flygvapenchefen generalmajor Micael Bydén sedan Peter Hultqvist gett besked om vem som blir ny ÖB. Det är ett utmärkt val som försvarsministern har gjort till rikets viktigaste myndighetschef. Bydén lär dock inte få någon flygande start.

Jobbbeskrivningen gör att uppdraget kommer att kantas av missade mål och sänkta ambitioner. Försvarspolitiken svarar inte mot hotbilden och det svenska försvarets behov av stärkt förmåga. Problemet är inte att det försvar som vi har är dåligt, utan att det inte är det försvar som vi behöver. Förmågebredd och uthållighet saknas.

När Sverker Göranson tillträdde 2009 var utgångspunkten för försvarspolitiken att evig fred hade inträtt i Europa. Försvaret hade ställts om för internationell insats. Nu pågår det ett krig i Europa som ingen vet hur det kommer att sluta. Spänningsnivån mellan Ryssland och Väst bara ökar. Baltikum är hotat. Putin hotar med kärnvapen.

Östersjöområdet har blivit strategiskt mycket viktigare med Gotland som en pärla i Östersjön.

Försvarsberedningen och Försvarsmakten har redovisat vad man anser behöver göras för att rusta upp det svenska försvaret i den nya säkerhetsmiljön. Man har också kostnadssatt satsningen. Försvarsuppgörelsen mellan regeringen och de borgerliga partierna (utom FP) innebär att Försvarsmakten tillförs en bråkdel av de resurser som politiker och militärer alltså var eniga om.

Bydén ska alltså lösa en ekvation som inte kan gå ihop. Inriktningen är nu att stärka förmågor genom att få organisationen i bättre form, men i närtid behövs det också mycket mer av förmågehöjande insatser. Inte minst eftersom Ryssland rustar i rasande takt. Vi blir bättre men samtidigt blir Putin ännu bättre. Det är faktiskt väldigt dåligt.

ÖB står också inför uppgiften att möta hybridkrigföring i dess olika dimension.

Bydéns jobb blir inte lättare av han ska leda i en tid när det svärmar av utredningar på försvarsområdet. Det gäller allt från logistik till personalförsörjningssystemet. Att rekrytera soldater till yrkesförsvaret kommer att bli en utmaning när ett återinförande av värnplikten (kanske) står på tur.

Att Bydén ger sig ut på gungfly understryks av att det nedlagda totalförsvaret ska återuppstå med bland annat återtagande av militär och civil samverkan. Militären är mer beroende av civilt stöd i dag än före avvecklingen av totalförsvaret, men samtidigt är stödförmågan svagare.

Men jobbet handlar om mer än så.

Försvarsmakten har de senaste åren blivit öppnare utåt, men ännu återstår mycket att göra t ex att publicera lekmannaversioner av de viktigaste planeringsdokumenten och årsrapporterna. Försvar och säkerhet har blivit viktigare i medierna och i den allmänna debatten, men debatten skulle vinna på att Försvarsmaktens information blev mer tillgänglig (d v s läsbar).

Men ÖB behöver också öppna upp den egna organisationen för en livaktig debatt, något som i sin tur kan leda till ett större militärt deltagande i den offentliga debatten.

Inte minst handlar utmaningen om att ÖB i vanlig ordning förväntas gilla det politiska läget – även om han inte gillar det. Men mothugg behövs. Och offentlighet. Sverker Göranson gjorde en ovärderlig insats när han gick ut med information om ”enveckasförsvaret”. Det bådar gott att Bydén tidigare har visat mod att stå på sig.

I Hultqvistdoktrinen ingår att utveckla bilaterala samarbeten och med särskilt fokus på USA – borta är den socialdemokratiska ideologiskan om att Norden och FN är Sverige viktigaste säkerhetspolitiska samarbeten. Nu handlar det om att som under kalla kriget luta sig mot USA, men under öppenhet. Samtidigt fördjupas integrationen med Nato genom det s k värdlandsavtalet. Avtalet ger Sverige ökade möjligheter att ta emot och ge militär hjälp. Bydén blir den som ska sjösätta det hela.

Som en konsekvens av hotet från Ryssland, tränger sig dock frågan om Natomedlemskap på allt mer. Alla de borgerliga partierna har – till slut – dragit slutsatsen att ett medlemskap är vägen för att öka Sveriges säkerhet.

Vaktbytet på ÖB-posten sker i ett skärpt läge. Om kriget kommer är det bra att Bydén är en ”krigare”.

Gästledare (bloggen) i Svenska Dagbladet 11/9 2015

I sitt tal i Almedalen slog försvarsministern fast:

”Det tidigare hotet från den militära supermakten är borta. Östersjön kantas av Nato- och EU-länder. Den politiska förutsättningen och den geografiska förutsättningen för ett hot av den gamla typen är borta. Ryssland har höjt den utrikespolitiska tonen, men har varken ambition eller militär förmåga att utföra den gamla tidens hot.”

Året var 2008 – och försvarsministern hette Sten Tolgfors och var i full färd med arbetet på den kommande inriktningspropositionen som ytterligare skulle lägga fokus på internationell insats (Afghanistandoktinen). Talet var ett slags indirekt replik på varningarna från ÖB Håkan Syrén om att osäkerheten ökat i Sveriges närområde.

Inte ens när försvarsberedningens s k lackmustest hade utfallit negativt i och med Rysslands krig mot Georgien i augusti samma år, tyckte sig försvarsministern inledningsvis se en problematik som kunde beröra Sverige – och i allt väsentligt låg inriktningen fast när inriktningsbeslutet togs 2009. Därefter blev ett moderat mantra – också hos efterträdaren Karin Enström – att utvecklingen i Ryssland var mer ”komplex” än vad andra förstod.

Insatsförsvarets genomförande – här och nu – sköts först fram från 2014 till 2019 och sedan ytterligare några år. Nu är det väl inte ens aktuellt längre. I stället utmärks försvarspolitiken av en satsning på basplattan och utredningar om hur försvaret eventuellt ska utformas i framtiden. Alltmedan det är krig i Europa – och vi inte ens har ett ”enveckasförsvar”.

Almedalen 2015 kan bäst beskrivas som ett monument över ett formidabelt politikmisslyckande – först under Persson och sedan Reinfeldt. Solen har strålat i Visby men på seminarierna har det varit desto kyligare. Vad vill Putin? Vad kan Ryssland? Hybridkrigföring? Vad kan vi och vad ska vi göra? Varför förmår vi inte mer? Nato? Totalförsvarstanken har kommit i retur. Borde vi återinföra värnplikten?

Det ligger oro i luften med exempel på hur Ryssland rustar och provocerar – också särskilt farliga incidenter som rör Sverige både i form av släppta signalfacklor och närgånget agerade mot svenskt flyg i internationellt luftrum. Och det är klart att det ryska flyget kör utan transpondrarna påslagna.

I nuvarande spända läget kan ”shit happens” med oanade konsekvenser. Putin tycks dock inte intresserad.

Den amerikanske arméchefen Odierno ”says that he has endeavored to arrange meetings to discuss rules of engagement. “I’ve actually tried to meet to meet with my Russian counterpart on two separate occasions, and both times they’ve refused to do that in neutral settings. So it’s concerning,” because the lack of communication “definitely increases the danger of miscalculations” between the two countries.”

Att döma av talen i Almedalen befinner sig partiledarna på annan arena än den försvarspolitiska – eller ska vi säga en annan tid. Kriget i Europa – med Östersjön som ett område där det alltmer skaver – är inte något som riktigt fäster. SvD:s kvantitativa talanalyser visar att varken Lööf, Fridolin eller Åkesson fann det värt att ens nämna försvar och säkerhet. Löfven – och han är ju ändå statsminister – ägnade saken en halv minut. Utmärkt att hans utmanare om posten Anna Kinberg Batra tog upp behovet av både av att rusta hemma och gå med i Nato. Bäst på plan är dock KD:s Ebba Busch Thor som talade om kärnfrågan i hela fyra minuter.

Om Jonas Sjöqvist tar upp saken i sitt tal i dag blir det med en plädering för mindre försvar och säkerhet.

Jag är rätt säker på att det kommer att bli annat ljud i skällan från Jan Björklund på söndag. FP har knappast fått betalt för sin insats för att hålla frågan om försvaret av Sverige vid liv, men de borde Björklund få.

När Björklund i Sälen i januari 2009 – efter Rysslands krig mot Georgien 2008 och innan inriktningspropositionen var beslutad – betonade att Sverige också behöver ett nationellt försvar möttes han av hård kritik. Från Tolgfors förstås, men också från C och KD. Och i medierna. Expressens ledarsida betecknade utspelet som ett ”myteri”. Dagens Industri gick på samma linje med hårda ord om att Björklund uppträdde som en ”oppositionspolitiker” (fast förstås inte rödgrön). Dagens Nyheter avfärdade på ledarplats behovet av en ny inriktning på ett nationellt försvar med ord som ”gammal rysskräck och ryggradsreflexer”. (SvD:s ledarsida var däremot varmt välkomnande).

Det var då det. Nu är nu. Ingen talar längre om att vi kan sova gott om natten och att försvaret är ett särintresse. De rödgröna ville skära mer i försvarsanslaget än Anders Borg, men numera har socialdemokraterna med Hultqvist som ledsagare en politik för försvaret. Försvarspolitiken har blivit mer realistisk. Tyvärr har Putinland under åren flyttat sig från risk- till hotbild.

Ointresset i Almedalen är en illustration av att politikerna fortfarande inte hänger med. Försvarsuppgörelsen ger för lite och för sent. Bristen på allvar understryks av att den osäkerhetsskapande osäkerheten om Sveriges säkerhetspolitik består så länge som socialdemokraterna styrs av sitt Nato-medlemskapstabu. Partiets intresse går för rikets.

I en ledare med utgångspunkt från Wilhelm Agrells studie Fredens illusioner: Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009 (Atlantis 2010), efterlyste jag igen en undersökningskommission för att ”granska den kaotiska nedmonteringen av försvaret. Hur kunde det gå så fel och på så många fronter?”

Det är fortfarande lika aktuellt – också efter 2009.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 4/7 2015.

Det satt långt inne, men till slut blev det en uppgörelse om försvaret mellan den rödgröna regeringen och M, C och KD. Vänstern var inte med. FP klev av förhandlingarna med motiveringen för lite och för sent. Så vad ska man säga? Till exempel att det är svårt att avgöra vem som har det svåraste jobbet: Är det förvarsminister Peter Hultqvist eller ÖB Sverker Göranson?

Hultqvist har i kraft av kunskap och engagemang visat att S-märkt försvarspolitik inte längre stavas nedrustning. Hans öde är att vara minister i ett delat parti, som dessutom delar regeringsmakten med ett grönt parti som i grunden är pacifistiskt (och med V som stödparti).

Med sig till förhandlingarna fick Hultqvist bud på en höjning på 6,2 miljarder kronor över fem år. Det är inte någon dålig gissning att Hultqvist inom sig var själaglad över att det i stället blev drygt 10 miljarder, som var moderaternas bud. I opposition har försvarsviljan vaknat.

Att det blev en höjning är ett välkommet trendbrott. I relation till BNP minskar dock försvarets andel ner mot 1 procent.

Sverker Göranson är säkerligen också glad över att finansminister Magdalena Anderssons – enligt egen uppfattning ”välavvägda” – bud kördes över i förhandlingarna. ÖB:s problem är dock att försvarsekonomin trots detta blir en fortsatt rysare när enveckasförsvaret ska bli verklighet. Signalvärdet blir därefter. Låter väl mycket som fortsatt pyspunka.

Försvarsmaktens underlag för att genomföra försvarsberednings förslag var inte tio utan 18 miljarder kronor. Det säger sig självt att det inte är möjligt att lyfta bort 8 miljarder utan att satsningar ryker (eller att man som i fråga om det civila försvaret satsar men med befintliga resurser). ÖB beskriver konsekvenserna med orden: ”detta innebär en kvarstående risk i en orolig omvärld.”

Militära samarbeten utreddes nyligen och föredömligt i den bertelmanska utredningen. Nu ska den göras om men förutsättningslösheten är inte större än att den stavas tabu. Den militära alliansfriheten, det vill säga medlemskap i Nato, får inte prövas. Personalförsörjning ska däremot synas med öppnare ögon.

I rättvisans namn ska det väl sägas att det finns anledning till en del hurra. Sverige ska ha första prio. Gotland ska återmilitariseras (ja, i alla fall lite grann) och bottenplattan ska tätas; det verkar klokt att medel avsätts för att ammunition ska köpas in. Det finns en tilltro till att försvarsförmågan kommer öka.

Problemet är att i ljuset av den snabba ryska upprustning som skett de senaste åren och som ska fortsätta innebär försvarsuppgörelsen en relativ svensk förmågeminskning. 2020 kommer gapet att ha ökat. Samtidigt ökar risken för att Putin inte är mätt och belåten efter Ukraina. Det är krig i Europa. Det kan spridas. Baltikum kan bli nästa Krim.

Försvarsuppgörelsen är klädd i många insiktsfulla ord, men i praktiken är det halvtomma ord. En försvarsgrupp med oklart mandat ska ta höjd för ett förändrat läge, men även om beslutskraft skulle finnas tar anpassning tid. Sverker Göranson slutar i höst. Rubriken på arbetsbeskrivningen för efterträdaren borde vara: Är du beredd att misslyckas men ändå gilla läget?

Publicerad i Vårt Försvar nr 2 2015.

Det är krig i Europa. Säkerhetsordningen är raserad. Ryssland hotar att göra en Krim i de baltiska staterna och varnar för kärnvapeninsats om Nato blandar sig i. Att utvecklingen dramatiskt har gått åt fel håll avspeglades förra året i försvarsberedningens rapport Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid. Högre ambitioner och ökad förmåga ställdes på dagordningen inför försvarsbeslutet 2015.

När tiden nu börjar rinna ut i förhandlingarna är dock det mest påfallande regeringens vilja att nöja sig med att bara tala om den allt mörkare hotbilden. Man vill inte betala försäkringspremien. Försvarspolitiken blir ett glaspärlespel.

Försvarsbeslutet 2009 var underfinansierat med 4-6 miljarder kronor. Så gick det som det gick. ÖB har konstaterat i sitt underlag till regeringen att det nu krävs 4 extra miljarder per år under fyra år för att leverera det som politikerna har beställt (och kanske totalt närmare 18 miljarder kronor för den femåriga försvarsbeslutsperioden).

När finansminister Magdalena Andersson räknat på saken kom hon fram till att det räcker med totalt 6,2 miljarder kronor. Enligt Andersson är detta ”väl avvägt”. Myndighetens bedömning i saken väger alltså bomullslätt i vågskålen.

Men vad innebär det i praktiken för möjligheterna att förverkliga försvarsminister Hultqvists så kallade bottenplattapolitik? Som det är nu finns det till exempel fler förband än det finns utrustning till. ÖB borde ge besked krona för krona om vad som inte kommer att kunna göras med en socialdemokratisk bråkdelsbudget.

Det finns ett starkt politiskt tryck att komma överens, men det skiljer miljarder – och perspektiv – mellan partierna. Socialdemokraterna har lagt ett skambud. Moderaterna – nyvakna i försvaret – kan ännu inte räkna längre än till minst 10 miljarder. Folkpartiet säger 17 medan C och KD offentligt ännu inte siffersatt sig. Och visst vore det bra med nationellt samförstånd, men inte om en politik som ger Putin ännu fler uppslag till skämtfilmer på Youtube om det svenska försvaret. Det är på allvar.

Peter Hultqvist har lyft försvarsfrågan inom Socialdemokraterna och med sin kärva stil ökat politikens trovärdighet. Men det är allra mest en bild som finns på näthinnan. I säkerhetspolitiken är medlemskap i Nato fortfarande tabu och budet i försvarsförhandlingarna är inget annat än ett tecken på hur lätt partiet tar på rikets säkerhet.

Det är säkerligen så att Peter Hultqvist skulle vilja vara minister för sitt departement i stället för att i förhandlingarna agera ombud för Magdalena Andersson och Stefan Löfven. Nu får försvarsministern glädjas krona för krona för varje gång som han tvingas ge efter för borgerliga krav. Men räcker det?

I samband med att Mikael Odenberg hösten 2007 avgick i protest mot hur Reinfeldt och Borg hanterade försvarets ekonomi sade han: ”Jag vill kunna se mig själv i spegeln och Försvarsmaktens anställda i ögonen.”

Är Peter Hultqvist beredd att blunda?

Gästledare Svenska Dagbladet 8/4 2015.

När Stefan Löfven i regeringsdeklarationen slog fast att Sverige inte ska gå med i Nato, innebar det i praktiken en anpassning till Putins säkerhetspolitiska linje. Och detta oberoende av om omläggningen egentligen var uttryck för inrikesutrikespolitik i syfte att tillfredsställa trupperna till vänster i den rödgröna regeringen.

Signalen till omvärlden blev att Sverige inte vill stöta sig med Kreml.

Att döma av Expressens avslöjanden om kabinettssekreterare Annika Söders möte med den ryske Stockholmsambassadören i förra veckan vacklar regeringen vidare på samma farliga väg.

Enligt den PM som upprättats gav ambassadör Tatarintsev uttryck för ryskt missnöje med att svenskt och finländskt stridsflyg i mars och april ska samöva med USA och i samband därmed nyttja den estniska basen Ämari. Det är förstås inte ett dugg förvånande utan ett led i en hela tiden pågående påverkansoperation – nyligen manifesterad i den ryska dumans hotbrev till riksdagen.

I PM:en framgår att Söder gav ett positivt besked till Moskva om att ”inga svenska plan skulle landa på estniskt territorium, och detsamma gällde Finland”.

Så mycket mer fel kan det inte bli. Svaret borde ha varit att detta är något Sverige bestämmer på egen hand. Punkt slut. I stället sprids en obehaglig känsla av fortsatt anpassning. I Expressens rapportering kan man få intrycket att Putin krävde och Wallström biföll.

Så en central fråga blir förstås när beslutet om att begränsa flygövningen togs. Men även om det skett långt tidigare kommer det ändå att uppfattas som, just det, anpassningspolitik.

En annan fråga är vem som har fattat beslutet om landningsförbud. Expressen uppger att försvarsministern och försvarsledningen är upprörda över att UD diskuterat den militära övningsverksamheten med Kreml. Försvarsmakten har senare kommenterat avslöjandet med att det aldrig har varit aktuellt att Jas Gripen skulle landa i Estland. Likväl har beslutet en gång fattats.

Av den refererade framgår att Wallström har varit i kontakt med Finlands utrikesminister Tuomioja i frågan. Wallström själv förnekar dock att UD över huvud taget har ”haft några synpunkter på övningen”. Att döma av uppteckningen är det därför antingen Söder eller Wallström som lämnar felaktiga uppgifter.

Om Wallström inte kan reda ut härvan sitter hon löst – och oklarheterna står som spön i backen. Det som dock står allt mer klart är att klyftan mellan Hultqvist och Wallström växer. Men Sverige kan inte ha två linjer.

Och, bör det tilläggas; det gäller också Finland.

Kärnpunkten för Ryssland är att hålla USA borta. Eller som Tatarintsev formulerade saken för Söder ”att dessa militära alliansfria stater samövar med USA kunde inte lämna Ryssland likgiltig”. Och så är det förstås. USA bär inte bara upp Nato, utan har dessutom en central roll att spela om det svensk-finländska försvarssamarbetet ska fördjupas på allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 16/2 2015.