Claes Arvidsson

Archive
Donald Trump

Trump urholkar Hultqvistdoktrinen

By: admin
16-01-2019
Donald Trump, Försvarspolitik, Margot Wallström, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

1

Pentagon hälsade på i Sälen med budskapet att USA vill ha goda förbindelser med allierade i Nato och partners som Sverige. Bry er inte om president Trumps twitterflöde! Det i sig säger något om hur absurd situationen är med Trump i Vita huset – och om man bläddrar igenom urvalet i The Donald J Trump Presidential TwitterLibrary som sammanställdes av The Daily Show 2018 blir man påmind om att det egentligen är värre än så.

Och alla lögner. Som president hade Trump vid årsskiftet, enligt faktakollen i Washington Post,uttryckt 7 645 felaktiga eller vilseledande påståenden.

Och ta det dystra faktum i beaktande att en amerikansk president får en allvarligt ställd fråga från en journalist om han, det vill säga Donald Trump, någonsin arbetat för Rysslands räkning.

Och så vidare.

Tiotusenkronorsfrågan för ett Sverige som har USA som ankare för sin säkerhet, är vilken tilltro som ska sättas till Pentagons försäkringar inklusive att det är den gällande nationella säkerhetsstrategin som gäller. Annars skulle man kunna säga att beslutet att lämna Syrien pekar i en annan riktning. Kort sagt, det går inte att låtsas som att den amerikanske presidenten – och tillika överbefälhavaren – inte spelar någon roll i utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. 

Trump twittrar, andra får ägna sig åt skadebegränsning. Tryggare kan man vara.

Nato-toppmötet i somras var inte precis någon triumf för alliansen men blev ändå mer positivt än befarat. Att New York Timesnu rapporterar att Trump vid flera tillfällen förra året hotade med att ta USA ut ur Nato, gör Sveriges allianslöshet knappast mindre utsatt. Att det skulle vara en strategisk förlust – eller att det har ett större värde att slå vakt om en liberal världsordning – ingår inte i Trumps syn på saken. I stället är han som besatt att tanken på att USA har blivit lurat i allehanda ”deals”, inklusive Nato.

Utrikesminister Mike Pompeos talpå Nato:s utrikesministermöte i december formades inte oväntat till ett angrepp på internationellt samarbete. Inte minst EU fick på huden (alltmedan Brexit hyllades), men även FN, IMF, Världsbanken, WTO och ICC. Strategin bygger på att återta nationell suveränitet – och det bästa är om alla stater gör det. Fast under amerikansk ledning. ”America first”.

Sett från Trumps horisont kan Nato bara ha ett värde om USA:s allierade tar ett större kostnadsansvar (något som naturligtvis redan borde ha skett för länge sedan). Om så inte blir fallet – eller den om ökningen av försvarsbudgeten som sker i Nato:s respektive medlemsländer inte bedöms tillräcklig – är det fullt möjligt att Trump återkommer i ärendet. Med Trump kan allt hända. Kongressen kommer säkert att motsätta sig ett uttåg men vad finns kvar av den transatlantiska länken om Trump går så långt?

Visst ska det sägas att Pentagons man i Sälen också har argument på sin sida. Den amerikanske militära närvaron har ökat markant i Europa – och det stärker Nato. Redan det faktum att Trump skapat osäkerhet kring USA:s uppslutning kring artikel 5, har dock samtidigt skadat Nato:s trovärdighet. Och det är inte lätt att göra ogjort.

Så det finns egentligen bara ett Nato-svar att ge; se till att Nato:s medlemsländer uppfyller eller tydligt närmar sig alliansens tvåprocentsmål till 2022. Inte minst gäller detta även icke-medlemmen Sverige. Visst, det är som försvarsminister Hultqvist har uttryckt saken ett fyrkantigt mål. Trump är dock ännu mer fyrkantig – och att inte ha detta som ett ingångsvärde i Försvarsberedningen är rätt och slätt ansvarslöst. Att beredningen nu arbetar med att låta försvarsanslaget växa till 1,5 procent av BNP till 2025, är en målbild som knappast lär imponera på Trump. 

Bättre då att ha Försvarsmaktens absorptionsförmåga som utgångspunkt till anslagets tillväxt.

Sverige behöver USA och Nato – oavsett om vi fortsätter att stå utanför eller tar det naturliga steget från bästa partnerskap till ett fullt medlemskap. Den osäkerhet som Trump skapar ökar dessutom trycket på att Sverige i en osäkerhetens tid ska gå med. Som Hultqvist formulerade hotbildeni Sälen:

”Vi kan inte blunda för att det säkerhetspolitiska läget över tid har försämrats. Vi måste ha en medvetenhet om att kriser och incidenter som inbegriper militära maktmedel kan uppstå. Vi kan inte heller utesluta militära angreppshot.”

Finlands försvarsminister Jussi Niinistö varnade för svensk del för att ”det inte går att utesluta strategiska överraskningsangrepp”, men att om något inträffar så ”kommer vi”. Utmärkt, men vad innebär det i praktiken? Sverige och Finland har inte en försvarsallians med allt vad det innebär av förpliktelser och förberedelser, utan är en nästanallians med målsättningen att de militära resurserna ska kunna användas gemensamt i alla konfliktnivåer.

Det svensk-finländska försvarssamarbetet – liksom det nordiska samarbetet – skulle bli så mycket tydligare och effektivare om också Sverige och Finland blev medlemmar i Nato. Ett smart sätt att öka båda ländernas krigsavhållande förmåga. Och Nato:s.

Mindre smart är det förstås att som statsministerkandidaten Stefan Löfven öppna för att Vänsterpartiet som plåster på Jök-såret ska få inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. Det är illa nog med ”Wallströmfalangen” inom S. På DN-debatt klassar Daniel Färm, chefen för S-tankesmedjan Tiden, den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen som ett försök att medelst stämpeln säkerhet behövs lyfta ut frågor från den vanliga demokratiska debatten. 

”Högerkrav på svenskt Nato-medlemskap, vilket skulle innebära ett kraftigt minskat svenskt demokratiskt inflytande över storleken på försvarsanslagen och de egna säkerhetspolitiska vägvalen…ett svenskt Natomedlemskap skulle också – utöver risken för ökad subregional instabilitet och att dras in i Trumps eller Erdogans påhitt – innebära krav på kraftigt höjda militärutgifter på bekostnad av skola, sjukvård, trygghetssystem etc.”

Alltså: Försvaret av Sverige ses som ett hot mot demokratin. Att döma av flödet av rapporter och analyser från Tiden har man dock inte bara missat Krim 2014 utan också att den europeiska säkerhetsordningen är lagd i spillror och att den transatlantiska länken inte längre är vad den borde vara. Och Brexit. Och…

En replik från Peter Hultqvist vore på sin plats.

Read More

Ryssland rustar snabbare

By: admin
25-10-2018
Donald Trump, Försvarspolitik, Nato, Norge, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Vladimir Putin

För några dagar sedan avled en av de sista norska krigshjältarna från andra världskriget. Joachim Rønneberg var en av ”hjältarna från Telemarken” som sprängde Norsk Hydros tungvattenanläggning på Rjukan 1943. Ett budskap som han lämnat efter sig är att ”vi må alltid ha et sterkt forsvar, uavhengig av skiftende trusselbilder”. Han konstaterade också ”friheten er ikke gratis”.

Det är en klokskap som också gick förlorad i Sverige.

Vad ska till för att takten i försvars- och säkerhetspolitiken ska växla upp från snigelfart? Risken är ju till och med snigelfart med riktning bakåt om Försvarsmakten inte tillförs extra medel. Bums. Och det är bara början på vad som behövs för en satsning på ett hållbart nationellt försvar.

Ja, förstås i kombination med en riktigt fast förankring i Nato.

Man skulle till exempel kunna tycka att Putins krig i Ukraina och annekteringen av Krim borde ha räckt. Men icke. Nu drar Donald Trumps avsiktsförklaring ifråga om uppsägning av INF-avtalet om medeldistansrobotar med Ryssland bort ytterligare ett fundament i de bjälklager som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Den amerikanska kongressen har dock sista ordet i saken.

Mot bakgrund av att Ryssland brutit mot avtalet kan man ha viss förståelse för reaktionen, men allra mest beklaga bristen på tufft agerande under Obama – eller för den delen från Europas sida. Ett tillkommande motiv för USA är att Kina står utanför avtalet och har känt sig helt fritt att agera därefter. Så det kan vara ett exempel på hur konflikten mellan USA och Kina spiller över på Europa.

Nu riskerar en uppsägning att bli en propagandaseger för Kreml (som förstås i vanlig ordning blånekar), att så ytterligare split mellan Europa och USA samt leda till en rustningsspiral men med USA rejält på efterkälken i vapenutvecklingen.

Det har skett ett visst återtag av svensk försvarsförmåga men i och med att Ryssland rustar snabbare har förmågegapet i själva verket ökat. En ny indikation på att björnen inte sover är att fyra ryska baser i enklaven Kaliningrad byggs ut med nya bunkrar för att kunna härbärgera flera robotar (kryssningsrobotar och ballistiska robotar) och stridsspetsar (kärnvapen och konventionella).

I “fästningen” Kaliningrad finns nu medelräckviddiga Iskander (med goda utvecklingsmöjligheter upp till 1 500-2 000 km), långräckviddiga Kalibr och kustrobotsystemet Bastion.

Vilken typ av regim som håller fingret på avtryckaren har illustrerats i närtid i form av Novichok (och att det efter förgiftningarna i Salisbury finns en öl under det märket), men också skandalerna som avslöjats i Nederländerna och Schweiz. Och av påverkansoperationer i både dåtid och i realtid. Och så vidare.

Förvisso är det inte helt enkelt att veta hur GRU:s avdelning “Kling och Klang” ska tolkas. Kanske inte alls som inkompetens? Kanske handlar det om att demonstrera att “vi” gör precis som “vi” vill. Så “du” gör bäst i att tiga still vare sig du har lämnat eller är kvar i Ryssland.

Samtidigt har Putin inte samma fasta grepp som tidigare. Trots den inhemska “trollfabriken” syns det sprickor i fasaden. Pensionsreformen har mötts med protester. Lokalvalen har inte gått som på räls. Putins popularitet har minskat – om än från en hög nivå.

Samtidigt har Putin som “vann” Krim förlorat den ukrainska ortodoxa kyrkan i och med att den frigjort sig från den ryska. Svaret har blivit en skyldighet att skydda de troende, på samma sätt som man tidigare lovat ryskspråkiga i det “nära utlandet”.

Det drar ihop sig till storm. Tyvärr också på andra håll.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/10 2018.

Read More

Självupptagen, smickerkåt och segersugen

By: admin
01-10-2018
Donald Trump, Försvarspolitik, Nato, Säkerhetspolitik

I flödet av ständigt nya trumpismer – tweets, avslöjanden och beslut – är det lätt att bli avtrubbad. Det onormala blir så att säga normalt. De scener som skildras i Bob Woodwards ”Fear – Trump in the White House” (Simon & Schuster 2018) är dock minst sagt påtrubbande. Och den kan gärna parallelläsas med exempelvis Barbara Kellermans ”Bad leadership” (Harvard Business School Press 2004) som dissekerar sju olika typer av just dåligt ledarskap.

Resonemangen om inkompetens, rigiditet, labilitet, känslokyla, korruption, insularitet och ondskefullhet ger perspektiv på Trump i Vita huset.

Journalistveteranen Woodwards beskrivning av Trumps första år som president inger både en lätt overklighetskänsla och en tung oroskänsla. Kan det verkligen vara så illa? Ja, tyvärr.

Kanske räknade aldrig Trump med att bli president; det gjordes i alla fall få förberedelser för att flytta in i Vita huset. Det blev kaotiskt. Och på den vägen fortsatte det – trots tappra försök att bringa ordning och reda av “vuxna” i rummet. Personalomsättningen har varit hög med skandaler och rekordkorta anställningar för till exempel den nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn (efter avslöjande om kontakter med Ryssland).

Till det intressanta i “Fear” hör inblickarna i revir- och personstrider, men också det interna politiska spelet i en administration med delvis fundamental oenighet om inriktningen på olika politikområden. Inte minst gäller det synen på handel (där frihandlarna alltså har fått stryka på foten), militära engagemang och allianser. Det finns många skäl att skänka en tacksamhetens tanke till försvarsminister Jim Mattis.

Och så är det förstås huvudpersonen själv. Woodwards bok summerar till ett skrämmande porträtt av en president som rider på faktaresistenta käpphästar (alla lurar USA), är ointresserad av att läsa på inför beslut eller förbereda sig för toppmöten och är besatt av att titta på tv. Och twittra. Koncentrationsförmågan är låg medan impulsiviteten är hög. Det senare medför att beslut ändras.

Självupptagen, ja. Smickerkåt, ja. Segersugen, ja.

Till det på sitt sätt mest anmärkningsvärda hör att medarbetare obstruerar genom att inte genomföra, eller fördröja, beslut i hopp om att Trump glömmer. Eller att i väntan på presidentens signatur lägga beslag på dokument – också i hopp om att de ska glömmas bort.

Sista orden i Woodwords bok går till Trumps (avhoppade) advokat John Dowd, som för sin del anser att presidenten varken samarbetat med ryssarna eller hindrat rättvisans gång, men som skulle ha velat säga till honom: Du är en jävla lögnare.

När presidenten häromdagen talade inför FN:s generalförsamling utbröt skratt när Trump skröt över att hans administration hade åstadkommit mer än någon annan i USA:s historia. Dagen efter – när han tillfrågades om skratten – blev svaret att man inte hade skrattat åt honom utan med honom: “Vi hade roligt … De respekterar vad jag har åstadkommit. USA är respekterat igen.”

Det är lätt att dra nedlåtande på munnen över den kommentaren, men Trump har också tidigare sagt att “verklig makt är att ingjuta fruktan” (därav titeln på Woodwards bok). Den överordnande handlingsstrategin gör att skrattet ändå sitter fast i halsen med en president som i FN avfärdade “globalism” och lyfte amerikansk “patriotism”. Kort sagt, America alone.

Det är inte riktigt så enkelt som att vi i Sverige bara kan luta oss förtröstansfullt mot FDR-citatet att “det enda vi behöver frukta är fruktan själv”.

Bättre då att öka försvarsanslaget och gå med i Nato.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/9 2018.

Read More

Trumpismen och Nato

By: admin
11-09-2018
Donald Trump, EU, Försvarspolitik, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, USA, Vladimir Putin

Nato-toppmötet i Bryssel 11-12 juli inramades av Donald Trumps misstroskapande av hur hållfast USA:s engagemang för Europa är. Det är allvarligt och sammantaget med Trumps agerande i andra sammanhang med Putin som vän och EU som fiende skapar det en osäkerhet kring innebörden av artikel 5. Samtidigt – och med USA som drivande kraft – antogs en deklaration som tydligt utpekade Ryssland som ”etta” i hotbilden. Konkreta beslut fattades med syfte att stärka säkerheten i Europa (Nato Readiness Initiative).

Paradoxen är således att Nato:strovärdighet både minskade och ökade. Det finns ”vuxna” i Ovala rummet, men samtidigt kommer man inte bort från det faktum att Trump är president och ÖB.

I skuggan av de stora rubrikerna undertecknades dessutom en gemensam deklaration mellan Nato och EU – med stor potentiell betydelse för ”integrationen” dem emellan. Relationen beskrivs i termer av ett strategiskt partnerskap med ett klargörande av samarbetsområden och roller. Nato ska även fortsättningsvis utgöra grundbulten i de allierades kollektiva försvar (de flesta EU-medlemmar är ju också med i Nato). Slöseri genom duplicering ska undvikas.

Samarbetsområden som utpekas är hybridhot, cyber, materiel och kapacitetsbyggande i södra och östra Europa samt inte minst viktigt militär mobilitet (ett militärt Schengen), anpassning av infrastruktur och borttagande av byråkratiska hinder.

PESCOblir ett slags nod för samarbetet – och ska vara öppet för deltagande från medlemmar i Nato som inte är med i EU. Också det ett sätt att stärka den transatlantiska länken.

Med det strategiska partnerskapet mellan Nato och EU kan det sättas definitiv punkt för den ibland uppdykande diskussionen om en Europaarmé, men partnerskapet (liksom besluten om att stärka Nato i Europa) kastar också ljus över den nu pågående diskussionen om att EU borde ha en strategisk autonomi. Med tanke på Trump är den diskussionen förståelig, men samtidigt verklighetsfrämmande. EU kan göra insats på egen hand, liksom genom konstellationer av europeiska stater (till exempel JEF). Det är dock USA som är själva ankaret för säkerheten i Europa. Ökat oberoende är en annan sak.

Det Europa kan göra – och som man redan borde ha gjort – är att ta ett större eget ansvar. Det gäller förstås även Sverige genom att stärka Nato genom ett svenskt medlemskap och betala försäkringspremien för vårt eget försvar av riket. Besluten vid toppmötet i Bryssel var en viktig motvikt till Trumpismen, men även bortom Trump är USA:s engagemang för Europa långsiktigt vikande.

Artikel publicerad på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet.

Read More

Så var det när kriget kom 1997

By: admin
23-07-2018
Donald Trump, Försvarspolitik, Kalla kriget, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Sovjetunionen, USA

Den förre folkpartiledaren Lars Leijonborg har skrivit sina politiska memoarer. I Kris och framgång: mitt halvsekel i politiken (Ekerlids 2018) kommer han också in på försvaret. Dels när han gör vapenfri tjänst vid Civilförsvarets anläggning på Rosersberg. Han återger en interiör från slutövningen, där det var Leijonborgs uppgift att hitta överlevande i raserade hus och föra dem till sjuktälten. Avslutningsvis skulle man ordna en uppsamlingsplats för döda.

Om detta kan man ha många tankar. Året var 1974. Kriget var kallt. Den reflektion som FPU:s tidigare ordförande gjorde var dock en annan än krigshot med tänkbara följder. Han “insåg hur tungt jobb det var att vara vårdbiträde och vilka risker för till exempel förslitningsskador det innebär”.

I maj 1997 är Leijonborg tillbaka på Rosersberg. Denna gång som partiledare och för att delta i en övning med riksdagens krigsdelegation. Han tillhörde den i många år och var under en tid dess vice ordförande. I scenariot var det återigen allvar. Säkerhetsläget hade blivit rejält dystrare. En konflikt i Baltikum hade eskalerat och med tänkbara följdverkningar i hela Östersjöområdet. Alltså även Sverige.

Förstås, kan man tillägga.

Ett svenskt fartyg hade sänkts. Indikationer fanns på sabotage och främmande trupp på svensk mark. Inledningsvis hoppades man dock att regeringens och krigsdelegations åtgärder skulle räcka för lugna läget. För svensk del. Så blev dock inte fallet. I nästa steg blev frågan om Sverige skulle begära hjälp. Ett anfall hade uppenbarligen redan inletts, det svenska försvaret hade “trätt i aktion” och beslut fattats om viss mobilisering. Inget av detta var dock tillräckligt.

Förstås, kan man tillägga.

Inför beslutet redovisade regeringen Göran Persson underhandskontakter med olika västmakter och det noterades tacksamt att en flottstyrka från europeiska Nato-länder med amerikanskt logistikstöd fanns som stöd. Det beslöts att ställa hamnar på östkusten (från Oxelösund och söderut) till styrkans förfogande.

Det rådde politisk enighet om att kalla på hjälp mellan S-regeringen och de borgerliga partierna. Miljöpartiet tvekade medan Vänsterpartiet ansåg att det krävdes mer tillförlitliga uppgifter varifrån anfallet kom. Kort sagt, som i dag.

Tilläggas kan också att övningen sker samtidigt som tänket i försvarspolitiken styrs av en strategisk timeout, det vill säga en åtminstone tioårig tankeperiod av lugn och ro.

Och påbörjad nedmontering av det territoriella försvaret.

Och efter ett tag slutade krigsdelegationen att öva.

Om flottstyrkan var nog för att rädda Sverige frihet förtäljer inte Leijonborg. Han har inte heller något att säga om faktisk svensk förmåga att ta emot hjälp. Förmågan var ju inte detsamma som under kalla kriget (även om den avklingade under dess senare del) tack vare hemligt militärt samarbete med USA och andra Nato-länder. Detta är väl dokumenterat i bland annat Mikael Holmströms studie Den dolda alliansen (Atlantis 2011).

Leijonborg reser dock frågetecken om Sverige som icke-medlem i försvarsalliansen verkligen skulle få hjälp. Och det är ju fortfarande en aktuell fråga. Som icke-medlem i Nato omfattas ju Sverige inte av artikel 5 (“en för alla, alla för en”).

Samtidigt frikänner Leijonborg socialdemokraterna för dubbelspel i försvars- och säkerhetspolitiken. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, innebar inte neutralitet i den händelse Sverige blev angripet. I verkligheten diskuterades dock även primäroptionen, det vill säga öppen samverkan innan Sverige blev indraget i kriget.

Var neutralitetspolitiken framgångsrik? Tjänade den oss väl, som det har brukat heta (och som det fortfarande heter om den militära alliansfriheten). Det enkla svaret, som oförsynt nog har getts av Robert Dalsjö är att den aldrig testades.

I verkligheten var det först efter kalla krigets slut som det i Försvarsmaktens krigsspel ingick ett scenario där Sverige skulle kunna stå neutrala.

Till saken hör också att den svenska ansökan om medlemskap i EU 1991 hade förändrat spelplanen. Under regeringen Bildt ändrades i största enighet den säkerhetspolitiska doktrinen till att “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består”. Neutraliteten förvandlades till en option. Och med inträdet i EU 1995 kom Sverige att ingå i en politisk allians men med en bevarad (fiktion) om militär alliansfrihet.

2018 Sverige är militärt alliansfritt, men har både en självpåtagen solidaritetsdoktrin, är med i EU-alliansen och samverkar öppet och intimt med Nato och Nato-länder. Samtidigt står Sverige – trots värdlandsavtalet med Nato och halvkvädna säkerhetsgarantier från USA – inför samma grundproblem som tidigare i fråga om att få och ta emot hjälp.

Om vi står utanför tar det mycket längre tid innan hjälpen kommer – om den kommer.

Och 2018 råder det inte någon tvekan om att geostrategiskt utgör Norden-Baltikum ett stridsfält. Sverige blir indraget.

Och så kan man ju också tycka att Sverige borde vara med i en allians som syftar till att försvara de värden som bär upp Sverige och det svenska statsskicket. Fred, frihet, demokrati. Vårt sätt att leva.

Den oro som Donald Trump skapar om hur hållfast artikel 5 i verkligheten är, ändrar inte den slutsatsen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 23/7 2018.

Read More

Inte längre två skilda världar som konfronteras

By: admin
17-07-2018
Donald Trump, EU, Försvarspolitik, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik, Vladimir Putin

Att följa Donald Trumps presidentskap är som att i realtid uppleva en absurd dröm eller som att titta på en mix av Pang i bygget och House of Cards. Men det är mer spännande än roligt. Trots att det kan vara svårt att ta Trump på allvar, är det på allvar.

För några dagar sedan kom beskedet att USA:s justitiedepartement har åtalat tolv personer i den ryska militära underrättelsetjänsten GRU för att ha genomfört påverkansoperationer i samband med presidentvalet 2016. I en annan värld skulle en amerikansk president ha ställt in toppmötet med Vladimir Putin. I en annan värld hade det inte heller funnits misstankar om att det ihållande blånekandet från Trumps sida bottnar i att den pågående utredningen om att inblandning i valet också rör relationerna till den egna kampanjen.

Men det är den värld som vi lever i.

På sin väg mot Helsingfors via Bryssel och London hann Trump med att öka osäkerheten om USA:s åtagande i Nato (även om det också får betonas att Trump skrev under på den slutkommuniké som både innehåller steg för att stärka försvaret i Europa och står fast vid fast vid kritiken av och sanktionerna mot Ryssland). Trump uppmanade till en hård brexit och byte av premiärminister. EU beskrevs som en fiende. Putin fick en bättre recension än USA:s allierade.

Det ger en känsla av svindel att det mesta av försnacket inför toppmötet handlade om att den lättsmickrade och impulsive Trump i gengäld för en “deal” att skryta med till exempel skulle “godkänna” den ryska annekteringen av Krim eller säga sig villig att dra ned på den amerikanska militära övningsverksamheten i Europa.

Så vad blev det inte. Om inte annat eftersom Trumps faktiska manöverutrymme är begränsat. Vladimir Putin kan ändå vara nöjd. Toppmötet lanserades med samma inramning som under kalla kriget. Och det är precis det intryck som Putin vill ge – ett möte mellan två supermakter. Ändå blev det mer ett bara fototillfälle. Putin dominerade.

På den efterföljande presskonferensen tog Trump varken upp kriget i Ukraina, nedskjutningen av MH17 eller Novichok. Han svarade inte på frågan om vem han trodde på i fråga om rysk inblandning i valet 2016: FBI/CIA eller Putin. Inte heller utfärdade han någon varning för konsekvenserna om det skulle ske i framtiden. I stället verkade han ta på allvar Putins erbjudande om gemensam utredning.
Putin för sin del svarade jakande på fråga om han hade velat att Trump skulle vinna presidentvalet.

Dialog och bättre samarbete var frekventa ord med betoningen lagd på det särskilda ansvar som de två stora kärnvapenmakterna har. Vad det innebär är det ingen som vet. I Nordkorea går Ryssland som på andra håll egna vägar. Syrien var förstås i fokus, men huvudfrågan för Trump gäller Iran och där har Kreml ett synnerligen begränsat inflytande.

Visserligen ligger de ekonomiska sanktionerna fast – och i så måtto har de ryska förhoppningarna på Trump inte slagit in. Men på ett annat plan har de överträffats. Putin har fått mer hjälp än vad han i sina vildaste drömmar hade kunnat hoppas på i fråga om att så split i väst och sätta den liberala världsordningen under press.

Till skillnad från toppmötena under kalla kriget är det inte två världar som konfronteras. För båda är världspolitiken ett nollsummespel – och med offerkoftan på för det egna landets del. Båda gör politik till fake och infotainment. Båda har en värdegrund baserad på kristen fundamentalism, xenofobi och populism. Just det mönster vi ser spridas och splittra Europa. Det kommer mera. Det är på allvar.

Publicerad i Svenska Dagbladet 17/7 2018.

Read More

Trump är lika trygg som rysk roulette

By: admin
11-07-2018
Donald Trump, EU, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik
Håll andan! Det kan sluta hur illa som helst. Donald Trump deltar i dag och i morgon deltar i Nato-toppmötet i Bryssel. På måndag väntar sedan överläggningar med V Putin. På vägen till Helsingfors ska Trump hälsa på Theresa May på ”lantstället” Chequers och sedan spela golf på egen bana i Skottland.

 I normala fall skulle Nato-toppmötet vara väl förberett och det förväntade resultatet på det hela taget känt. Dagens möte är också väl förberett och inkluderar steg där Nato tar nya tag i fråga om nya hot men också stärker beredskapen mot gamla. Men hur det kommer att sluta är omöjligt att ha en uppfattning om. Det är lite som rysk roulette.

Mötet mellan de allierade äger rum i ett läge där splittringen över Atlanten aldrig varit större. G7-mötet i Montreal slöt med att en mödosamt kompromissad gemensam kommuniké som Trump först skrev under på men sedan ändrade sig om. Hårda ord har utbytts – främst från Trumps sida. Trump har lämnat klimatavtalet. Trump har lämnat Iranavtalet. Trump har inlett handelskrig.

Stämningen i Bryssel blir knappast bättre av att Trump inte är någon vän av EU. Trump välkomnade följaktligen Brexit som en stor seger för britterna. Nyligen inledde Trumps EU-ambassadör sitt uppdrag med att förhoppningsfulla tillrop om framgångar för de högernationalistiska populisterna i Europa. Det är Orbans, Le Pens och Åkessons Europa som är visionen – med motsvarande drag på Trumps egen inrikespolitiska agenda.

Det är ett snävt definierat nationellt intresse – och utan intresse för att bevara den efterkrigstida världsordningen byggd på Pax Americana. Ersatt av USA som den största och starkaste busen på skolgården.

Så det lär synas många ansträngda miner i Bryssel.

Trumps misantropiska syn på världen bygger på att USA ständigt har blivit och blir lurat – också av sina bästa vänner. Multilateralism som huvudväg har reducerats till ett sidospår i Vita huset. Allianser har oklart värde. Det gäller också Nato. Också när det gäller försvarsalliansen anser Trump att USA blir lurat. Det handlar om bördefördelningen. Att Europa inte tar sitt ekonomiska ansvar för den kollektiva säkerheten.

Och så är det förstås – även om kritiken är uppblåst. Trump är så fixerad vid två procent av BNP till försvaret (Nato:s ambition till 2024) att han inte noterar att fyra år i rad har försvarsanslagen i Nato ökat. Det finns också en ökad vilja att ställa upp med resurser till olika insatser. I stället har Trump skickat brev till en rad medlemmar med ett budskap som kan tolkas som att USA inte ställer upp med säkerhet så länge som två procent inte har bockats av på Trumps lista.

Trump är helt fokuserad på input och glömmer output. Han överdriver USA:s eget bidrag och förbiser den nytta som USA – som global makt – har genom allierade som ställer upp och baser att tillgå. Även om Trump inte längre beskriver Nato som obsolet är det fullt tänkbart att han anser det. Kravet att Europa ska ta ett större ekonomiskt ansvar verkar dessutom snarare vara ett utslag av misantropism, än relaterat till hotbilden med Ryssland i fokus.

Så visst kan man hoppas på det bästa – på att Trump istället går på den linje av ökat amerikanskt engagemang i Europa som har varit den faktiskt förda politiken. Lyssnar på det “vuxna” i rummet, som försvarsminister Mattis.

I värsta fall kommer Trump att dra undan mattan för artikel 5 som vi känner den idag genom att skapa osäkerhet om vad som gäller.

Och än värre kan det bli när Trump på tu man hand ska möta Putin. Det kan inte uteslutas att Trump säger OK till annekteringen av Krim (alla talar ju ryska) eller går med på att trappa ned amerikansk truppnärvaro i Europa eller minska deltagandet i Nato-övningar.

Kort sagt, finns det risk för att Trump gör samma sorts deal med Putin som med Kim Jong-un, det vill säga ges möjligheten till att posera som framgångsrik statsman men inte så mycket mer – i utbyte mot stora eftergifter.

Trump skäller på Angela Merkel men Putin beskrivs som en fin kille.

Och ständigt upprepar Trump att eftersom beskedet från Ryssland är att man inte påverkade det amerikanska presidentvalet, så då är det så.

Och samtidigt kommer det fler och fler uppgifter om Trump, hans familj och medarbetare, som gör bild allt tydligare av “farliga förbindelser” med Putinland.

Det är inte säkert att världen som vi känner den, kommer att gå att känna igen om ett tag. Ja, i själva verket är den redan förändrad. Men det kan bli mycket värre.

Att statsminister Stefan Löfven har valt att inte prioritera det svenska försvaret under nästa mandatperiod är – för att uttrycka det milt – inte klokt. Ja, redan i höstens ändringsbudget skulle ÖB behöva ett ekonomiskt tillskott för att inte tvingas ställa in övningar och skjuta på beställningar av materiel.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 11/7 2018.

 

Read More

Nato-frågan som Löfven duckar inför

By: admin
05-07-2018
Donald Trump, EU, Finland, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Margot Wallström, Nato, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

Vi samarbetar med Nato från fall till fall. Så ska statsminister Stefan Löfven ha beskrivit Sveriges relation till Nato i samtal med president Donald Trump i våras. Att Trump ska ha svarat att det också kunde vara en modell för USA, har med rätta uppmärksammats. Detta inte minst eftersom Trump bakom sig har både ifrågasättande av Nato:s artikel 5 och misstroskapande i förhållande till USA:s allierade, inklusive att närmast skurkförklara EU samt genom att inta en generellt negativ hållning till multilateralism (manifesterad till exempel i handelskrig och motstånd mot WTO).

Och å andra sidan visar Trump en förkärlek för starka ledare. Och deals.
Och att ändra sig.

Men Löfvens beskrivning av Sveriges relation till Nato är också anmärkningsvärd. Det är ju svårt att veta vad Löfven sade mer, men från fall till fall avspeglar i alla fall en bekväm partiattityd. Med stora delar av partiet fortfarande fastlåsta i Palmes neutralism (med utrikesministern som främsta fanbärare), är det kanhända så som kompromisstänket är. Ulf Kristersson beskrev i sitt tal i Almedalen socialdemokraternas medlemskapsfobi i termer av religion och det ligger det något i – tillsammans med enkel partitaktik för att hålla partiet samman.

Men visst gör Sverige militär insats under Nato-flagg från fall till fall.

Och visst över Sverige militär insats tillsammans med Nato fall till fall.

På samma sätt som vilken Nato-medlem som helst, som gör insats från fall till fall och övar från fall till fall.

I själva verket samarbetar Sverige precis hela tiden med Nato. För några år sedan deltog Sverige i mer en 160 kommittéer och underkommittéer i Nato. I dag är det sannolikt flera.

Att som Löfven tänka “från fall till fall” blir mest en nutida mjukisvariant av den förljugenhet som statsminister Tage Erlander gav uttryck för i Riksdagen 1959, när han som svar på en propå från högerledaren Jarl Hjalmarsson om behovet av visst Nato-samarbetet slog fast att:

“Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.”

Samtidigt pågick ett militärt samarbete i hemlighet med USA och andra Nato-länder.

Ett annat sätt att åskådliggöra relationen till Nato är att Sverige (och Finland) har “guldkort” (Enhanced opportunities partner) i Nato, som ger Löfven en plats vid middagsbordet vid det kommande Nato-toppmötet 11–12 juli. Det säger förstås också åtskilligt att Sveriges ofta beskrivs som en de facto-medlem, som dock varken har en plats vid bordet när beslut fattas eller omfattas av Nato:s trygghetsgaranti.

Som Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg klargjort vid flera tillfällen att det är skillnad på medlemskap och icke-medlemskap.

Post-Krim 2014 har S-regeringens försvarspolitik syftat till att på basis av det lilla försvar som finns stärka den operativa förmågan, dock utan att man velat satsa på en försvarsekonomi som skulle göra det möjligt att förverkliga försvarsbeslutet 2015. ÖB har äskat 18 extra miljarder för att den operativa förmågan inte ska nedgå, något som hittills har bemötts med iskyla från regeringen.

Säkerhetspolitiskt har regeringen valt att fördjupa samarbetet med Nato (värdlandsavtalet), gått in i olika multilaterala arrangemang med Nato-länder (till exempel JEF) och tecknat bilaterala avtal med Nato-länder varav det med USA förstås är viktigast. Det är detta nätverk som utgör alternativet till ett fullt medlemskap i Nato – och som regeringen uppenbarligen anser anser vara ett bättre alternativ än Nato:s formella säkerhetsgaranti.

Man stödjer sig också på uttalanden från t ex USA:s försvarsminister Mattis om att Sverige kan påräkna hjälp i händelse av elände.

Men allvarligt talat, hur mycket är sådana uttalanden värda med Donald Trump i Vita huset?

Men det svenska försvarssamarbetet bortom fredstida förhållanden med Finland då? I sig bra men som det konstaterades nyligen i en artikel som nyligen publicerades i SvD och i tre dagstidningar i Finland är det inte något alternativ till Nato.

“Bilaterala samarbeten mellan icke-allierade länder är av nödvändighet fredstida konstruktioner, som inte utgör bindande försvarsgarantier och inte heller avser att utgöra grund för gemensam, operativ militär försvarsplanering.”

I stället argumenterar de finländska och svenska artikelförfattarna – militärer, diplomater, journalister och forskare – för att Sverige och Finland i fredens intresses samfällt borde söka om fullvärdigt medlemskap i Nato:

“Mycket är vunnet med de samövningar som skett mellan Finland, Sverige och olika Nato-länder…. Förband och staber tränas att samverka, taktiskt och operativt. Men för att olika, snabbt uppträdande lägen ska kunna hanteras behövs mer ingående planer och en krigsavhållande försvarsplanering. Detta är inte möjligt att genomföra med dagens icke-allierade militära hållning i Finland och Sverige, och kan inte heller improviseras fram när konflikten väl har brutit ut.”

Kort sagt, står Sverige (och Finland) utanför försvarsalliansen kommer det att längre tid innan hjälpen når fram – i den händelse vi får den.

Den fråga som Stefan Löfven aldrig besvarar är om det verkligen är säkrare för Sverige att stå utanför Nato än att vara fullvärdig medlem med trygghetsgaranti – med planer lagda och med (hjälp-)materiel förhandslagrad på svenskt territorium.

Att Sverige (och Finland) på så sätt bidrar till att öka Nato:s krigsavhållande förmåga kan ju också bidra till att pigga upp D Trump.

Och så förstås ett rejält löfte om att prioritera ett genomförande av FB-2015. Kort sagt, mer pengar till försvaret. I närtid. Också det muntrar upp i Vita Huset.

Och V Putin? Att låta Ryssland få vetorätt när det Sveriges säkerhetspolitiska vägval – är det verkligen rätt vägval?

Det handlar ju trots allt ytterst om att försvara vårt sätt att leva på.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 4/7 2018.

Read More

Hur patriotisk är Patriot?

By: admin
06-06-2018
Donald Trump, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Patriot, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Stefan Löfven

Nationaldagen är fest men också en dag att ägna en tanke åt hur fred och frihet ska bevaras i en tid då, som det heter i Försvarsberedningens första rapport, ett väpnat angrepp inte kan uteslutas.

Det är ett allvar som underströks av Aurora 17 i höstas och nu av den största beredskapskontrollen av Hemvärnet sedan 1975.

Försvarsminister Peter Hultqvist är till synes överallt. Ena dagen på utlandsbesök, andra på regementsbesök. Han står i talarstolen eller talar på distans i storskärmsformat. Hultqvist är symbol för att S efter Krim 2014 återupptäckt behovet av ett nationellt försvar. Varken Löfven eller Hultqvist har dock självrannsakat den tidigare politikens förfall, utan håller i realiteten fast vid att det som nu betraktas som fel, var rätt då.

Ändå var den socialdemokratiska försvarspolitiken värre än den som signerades Reinfeldt.

Och nu när bättre – ökad operativ förmåga på hemmaplan – är mottot för dagen är bilden densamma. Socialdemokraterna är inte beredda att betala för försvaret. Underfinansieringen av innevarande försvarsbeslut hade varit ännu allvarligare om regeringen Löfven hade fått bestämma.

Och fortfarande har Peter Hultqvist inte klargjort om koalitionsregeringen S+MP+V är beredd skjuta till de extra 18 miljarder som ÖB saknar för att undvika att ökningen av försvarsförmågan först avstannar och sedan minskar efter 2021.

Det finns också ett längre perspektiv. Försvarsberedningen bereder ett nytt försvarsbeslut. Försvarsmakten har i Tillväxt för ett starkare försvar gett sitt perspektiv på vad som behöver göras fram till 2035 (dubbelt så stort försvar och mer än en dubblering av försvarsanslaget).

I utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov konkluderar Ingemar Wahlberg att om Sverige vill ha ett avskräckande försvar krävs investeringar i försvarsmateriel på ytterligare 168 miljarder till 2030.

I den händelse politikerna inte är beredda att tillföra hela beloppet gör Wahlberg en prioritering i tre steg av hur knappare medel bäst kan användas för att stärka försvaret.

Och om den ekonomiska ramen blir oförändrad förordar Wahlberg inköp av luftvärn med medellång räckvidd inte skall prioriteras:

”Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att Försvarsmaktens materiel efter 2020 vid en oförändrad ekonomi successivt blir mindre relevant utifrån ställda krav och uppgifter. Den operativa förmågan kan efter hand inte bevaras efter 2020. Försvarsmaktens uppgifter kommer att behöva ses över och ambitionsnivån sänkas för att uppnå nödvändig balans mellan resurser och uppgifter. 

Mot den bakgrunden förordar utredningen en senareläggning av den planerade anskaffningen av ett luftvärnssystem med medellång räckvidd. Därigenom frigörs cirka 12 miljarder kronor. Därmed möjliggörs en höjning av den operativa förmågan inom Försvarsmakten som helhet, som annars inte skulle vara möjlig. Med de medel som frigörs föreslår utredningen i stället att vidmakthållandet och materielunderhållet ökas (cirka 5 miljarder kronor), att ytterligare mängdmateriel anskaffas (cirka 5 miljarder kronor), att luftvärn ur förbandsreserven förbandssätts samt att logistikresurserna förstärks (cirka 2 miljarder kronor).”

Regeringen har dockvalt att inköpa det amerikanska systemet Patriot. FMV väntas lägga en order i närtid med en kostnad på 10 miljarder kronor. Men frågan är vad som ingår i optionen. En inte helt oviktig fråga är förstås om det ingår ammunition. Det verkar inte så.

Med en tilläggsorder i ett senare skede med en option på 300 robotar ökar notan till 24,5 miljarder.

Det innebär i sådana fall att vi får ett väl fungerande system som inte är särskilt användbart utan tilläggsorder – och som dessutom tränger ut andra tänkbara användningar.

Kort sagt, det är ännu en fråga som Peter Hultqvist behöver svara på.

Men affären reser också frågan om regeringens säkerhetspolitik, om det som kallas Hultqvistdoktrinen och som bygger på nära samarbete med Nato i kombination med bilaterala säkerhetssamarbeten med Nato-länder. Alltså i stället för vara medlem i Nato.

Det viktigaste bilaterala avtalet är det som tecknats med USA – och att så är fallet kastar också en skugga över Hultqvist val att prioritera inköp av amerikanska Patriot.

Det är förstås också skäl att ställa frågan hur klokt det är att förlita sig på en förhoppning om hjälp eller tilltron till en implicit säkerhetsgaranti eventuellt utställd av D Trump.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 6/6 2018.

Read More

Sverige närmare Nato

By: admin
24-02-2018
Donald Trump, Försvarspolitik, Margot Wallström, Nato, Ryssland, Säkerhetspolitik

Sverige kommer allt närmare ett medlemskap i Nato. På det militära området genom det senaste steget i form av ett Värdlandsavtal. Det är inte någon freudiansk felsägning när Sverige från och till beskrivs som de facto medlem – dock utan försvarsgarantier, beslutsrätt och integrerad försvarsplanering.

Ett annat sätt att beskriva den ökade närheten är att alla fyra allianspartierna numera är för ett medlemskap. För moderaterna var det där med Nato tidigare ungefär samma sak som socialdemokraternas republikkrav. På programmet men inte på agendan. Så är det inte längre.

Men inte minst viktigt är att svenska folket långsamt vänjer sig vid tanken på att Nato är ett bättre alternativ än ”allianslösheten”. Tankesmedjan Frivärlds opinionspejling från i höstas visar att nej tack till Nato-medlemskap fortfarande är i knapp majoritet, men att den krymper sedan den förra mätningen 2014.

Det är fler för medlemskap (44 procent mot 37 procent) och färre mot (53 procent mot 56 procent). Andelen alliansväljare som vill se en anslutning till försvarsalliansen har gått upp till 65 procent av de tillfrågade. Verkligt intressant är att andelen kvinnor för Nato har ökat från 25 procent till 39 procent. Fler med rödgröna sympatier, mer än var fjärde, vill också se ett svenskt medlemskap. En majoritet av SD:arna önskar – till skillnad från Jimmie Åkesson – att Sverige går med i Nato.

Kort sagt, opinionen är i rörelse. Putin fortsätter att göra reklam för Nato, men det finns andra faktorer att peka på. I diskussionen om Värdlandsavtalet hördes (tror jag) för första gången en socialdemokratisk försvarsminister tala väl om Nato. Till den nya hör att en rad S-märkta tidigare ambassadörer kommit ut med budskapet att Sverige befinner sig i ett nytt läge – som leder fram till slutsatsen att medlemskap i Nato är ett bättre alternativ för Sverige och freden i Europa än allianslösheten.

Men ska det verkligen vara nödvändigt? Från och till hörs ju lugnande uttalanden om Sverige i nöd. Senast, i slutet på november, då kommendör Hans Helseth vid NATO Joint Warfare Center i Norge vid en konferens i Berlin framhöll att Nato har en moralisk förpliktelse att komma till vår hjälp. Men det är skillnad på moral och artikel 5.

Helseth pekade också på en besvärande omständighet för dem som gillar att lita på Nato utan medlemskap. I själva verket sänker närhet utan medlemskap ribban för militär aggression mot Sverige (och för den delen även Finland). Skapar instabilitet.

Till det kan också läggas att Peter Hultqvist alternativa lösning stavas U-S-A. Är det verkligen någon som tror att Sverige har en starkare röst i den bilaterala relationen än i ett Nato-sammanhang?

Så varför ansöker Sverige inte om medlemskap. Ja, vi har vänstern i regeringsunderlaget och miljöpartiet i regeringen. Vi har också den del av socialdemokratin som lever kvar i Palmemytologin. Det Sverige som aldrig var i verkligheten men som lever kvar i en utrikesminister som i New York Times (17/11) säger sig vara pacifist och som klagar över att USA påpekar att en anslutning till FN-initiativet att förbjuda kärnvapen kommer att påverkar säkerhetsrelationen till Sverige.

Frivärlds pejling visar att det finns ett överväldigande stöd (81 procent) för att rusta upp försvaret. Utmärkt. Det skapar politiskt utrymme för en förstärkning av försvarsförmågan. Just det också ÖB efterlyser.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 1 2018.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.