Claes Arvidsson

Archive
Försvarsmakten

Frontmannen säger varken bu eller bä

By: admin
18-11-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik

Man kan tycka olika om vad staten ska göra eller inte göra. De allra flesta tycker dock lika i fråga om vad som är statens grunduppgift. Det handlar om medborgarnas trygghet, det demokratiska statsskicket och landets frihet. Kort sagt, den inre och den yttre säkerheten. Nattväktarstaten.

Förra veckans demonstration av misstroende mot justitieminister Morgan Johansson i riksdagen var en indikation på hur det står med den inre säkerheten. Försvarsmaktens utlåtande över försvarsberedningens förslag till försvarsbeslut för perioden 2021–2025 blev därefter ett åskådliggörande av hur ihåligt försvaret fortfarande är – även efter omläggningen av politiken efter Krim 2014.

Läget har i det första fallet beskrivits som ”en sviktande stat” och i det andra som ”en försvarslös stat”.

Försvarsberedningen har haft en planeringshorisont som sträcker sig fram till 2030. När ÖB har räknat på saken saknas 55 miljarder kronor givet den nivå på försvarsanslaget som beredningen räknat på. Det rör sig i huvudsak om utebliven kompensation för prisökningar respektive prislappen för att fullfölja 2015 års krigsorganisation.

Beredningen har i stället räknat med att omdisponera anslagen till den nya krigsorganisationens behov. Slutsatsen är att i förhållande till beställningen blir leveransen bara ett trefjärdedelsförsvar.

Det var lätt att lägga ned det territoriella försvaret, men det är Herkulesarbete att återuppbygga det. Försvarsberedningens rapporter ”Motståndskraft” och ”Värnkraft” utgör en sammanhållen helhet för totalförsvaret. Om detta var beredningen enig, men upplöstes i oenighet när Socialdemokraterna inte var beredd att betala för varorna. Och det är ju så det är, Stefan Löfven vill inte betala för en nota som det kan bli mycket dyrt att smita från.

Samtidigt står Socialdemokraterna bakom den hotbild som beredningen tecknar av global ”instabilitet och oförutsägbarhet”, av en ”svårbedömd och stundtals snabb” utveckling och av ett ”försämrat” säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde och i Europa. Inte minst borde det inbjuda till prioriteringsvilja från statsministerns sida att beredningen bedömer att ett ”väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas” och att en ”större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige”. Men icke.

Försvarsröran går nu vidare. Det finns en politisk majoritet för att inkalla Försvarsberedningen i akt och mening att dryfta räknestycken.
Löfvens frontman, Peter Hultqvist, säger varken bu eller bä om hur läget ska hanteras. Han verkar dock inte missnöjd. Ser väl fram emot att försöka manövrera fram en lägre höjning av försvarsanslaget än vad beredningen föreslår (från dagens cirka 1 procent av BNP till 1,5 procent 2025).

Även med det återtag som görs och kommer att göras framöver, kan vi dock räkna med att det nuvarande förmågegapet till Ryssland kommer att bli större än vad det är i dag. Tröskeln blir för låg. Trefjärdelsförsvaret är både för lite och för sent.

Och ska man nu riva i beredningens förslag – och det råder inte brist på synpunkter på val och avvägningar – borde det öppna för att i större offentlighet tänka till igen om vilka förmågor som borde prioriteras.

Sverige beskrivs ju ibland som fredsskadat och i den bilden ingår också avsaknaden – också i försvarsberedningens förslag – av en strategisk fjärrbekämpningsförmåga för att på avstånd kunna ”jävlas” med Putin på rysk hemmaplan. Det verkar avskräckande. Skapar tröskeleffekt. Förmågan ger också möjlighet att eskalera en konflikt till en nivå där Sverige får det militära bistånd som krigsplaneringen utgår från och säkerhetspolitiken hoppas på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 18/11 2019.

Read More

Försvarsröran om möjligt ännu rörigare

By: admin
06-10-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Peter Hultqvist, Stefan Löfven

Häromdagen uppmärksammades att finansminister Andersson i en fotnot till budgetpropositionen planerade att tumma på försvarsberedningens förslag från i maj för utformningen av det militära försvaret; ja, det sades intet om hur de uppskattningsvis 4 miljarder indragna kronorna över perioden 2022– 2025 skulle påverka förslagen utan bara att medlen skulle sparas in genom att inte täcka den uppskattade kostnaden för att värdesäkra anslaget.

Budgetbomben slog ned efter att regeringen Löfven först vägrade ställa sig bakom finansieringen av förslagen i samband med att beredningen skulle leverera sin slutrapport. Det fick i sin tur de borgerliga och SD att hoppa av i undertecknande stund. 

I nästa steg aviserade regeringen lägre nivåer än beredningen föreslagit och efter nya protester lanserades i somras en omväg i form av att Försvarsmakten visserligen skulle räkna med de nivåer som beredningen angivit men att man skulle ange prioriteringar på en ”tregradig” skala. 

Sedan skulle det bli förhandlingar. Var det tänkt. 

I stället kom beskedet från regeringen i slutet av augusti att det är försvarsberedningens förslag som gäller. Inte minst lyftes detta av de båda regeringspartierna som formellt inte ingår i regeringen. Både C och L hade ju hoppat av.

Mot den bakgrunden skulle man ha kunnat förvänta sig att C och L inte hade läst det finstilta i budgetpropositionen tillräckligt noga eller i alla fall inte hade bockat och tackat i en förhandling. Men de var med på neddragningen. C och L hoppade alltså tillbaka i Löfvens famn. 

Kan det bli rörigare? Ja, svensk politik är ju inte sig lik. Allan Widman (L) flaggar för nya ”förhandlingar där fler partier…ingår”. Daniel Bäckström (C) säger att det är ”frågor som vi måste fortsätta följa nära”.

Alltmedan Försvarsmakten och FMV till den 15 november ska ha levererat sina underlag inför det kommande försvarsbeslutet, men alltså utan att veta hur mycket pengar man har i uniformsfickan.

Vad kan man säga? Underkänt igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 3/10 2019.

Read More

Politikerna rör sig framåt i slow motion

By: admin
14-08-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Stefan Löfven

Försvarsberedningen brukar lyftas fram som ett instrument för att skapa bred uppslutning runt försvarspolitiken. Den nationella enigheten ses som ett egenvärde. Och så kan det vara – även om hallelujastämningen regelmässigt fördystras av ett resultat som kan sammanfattas med ”för lite och för sent”. Som en rad utredningar har visat har försvarsekonomin släpat efter vilket har lett till att det finns ett materielberg att bestiga – och en mångmångmiljardnota som det saknas täckning för.

Enigheten, som är beredningens styrka, är samtidigt dess svaghet. I stället för att öppna för en politisk och offentlig diskussion om försvarspolitiken, stänger en enig beredning ”butiken”. Allt är klappat och klart.

Strävan efter enighet gör dessutom att omvärldsbeskrivning och hotbild (steg 1) blir utslag av en förhandling, liksom behov och inriktning av försvaret (steg 2) och förstås även vad rikets säkerhet får kosta (steg 3). Det finns inte heller någon garanti för en rationell process som går från steg 1, vidare till steg 2 och sedan till steg 3. Startpunkten kan i stället vara anslagsnivån och så jämkas hotbild och försvarsförmåga.

När det gäller den von Sydowska slutrapporten Värnkraft skulle politisk enighet dock haft ett egenvärde. Som beredningen konstaterar kan ett väpnat angrepp mot Sverige inte uteslutas, inte heller att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige. Men den paradoxala situationen uppstod att regeringen Löfven inte är enig med den eniga beredningen i fråga om pengarna. Detta trots att både beredningens hotbild och beskrivning av försvarsförmågan pekar på en vidare ekonomisk ram än den som beredningen (trott) sig ha att förhålla sig till, nämligen en successivt växande försvarsbudget till 1,5 procent av BNP slutåret 2025. Med en ökning på fem miljarder per år skulle anslaget då uppgå till 84 miljarder kronor.

I stället luftades tanken på en ”remiss” till Försvarsmakten och Försvarets materielverk som innebar att de två myndigheterna även skulle ta ställning till lägre kostnadsramar (69 respektive 74 miljarder kronor).

Inför den kritikstorm som mötte upplägget, valde försvarsminister Hultqvist att lägga ut en dimridå. I stället för att räkna rakt av med de två lägre alternativen ska den av beredningen föreslagna årsvisa ökningen delas in i fyra delar, som ska kosta lika mycket. De ska rangordnas från högst prioriterat, prioriterat, mindre prioriterat och övriga förslag.

Varje del ska dessutom innehålla ett balanserat försvar. Till det som ska redovisas hör också påverkan på krigsorganisationens förmåga (”tidsmässigt, organisatoriskt, personellt, materiellt och förmågemässigt”) och den samlade operativa förmågan.

Medan försvarspolitikerna rör sig framåt i slow motion ska försvarsmyndigheterna göra ett jättejobb i ultra rapid. Den 15 november ska jobbet vara färdigt för att regeringen sedan ska bjuda in till överläggningar om vilka delar som ska tas bort för att banta det kommande försvarsbeslutet. Det är fel väg att gå och ger fel signal till omvärlden om att Sverige saknar en regering som tar ansvar för landets eget försvar.

Lika fel som regeringen Löfvens nu, tack och lov, skrinlagda plan på att underteckna FN-konventionen mot kärnvapen som hade minskat hoppet om att få hjälp om det som Försvarsberedningen inte utesluter skulle kunna bli verklighet.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 13/8 2019.

Read More

Löfven, Andersson och Hultqvist körde över von Sydow

By: admin
15-05-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Peter Hultqvist, Ryssland, Stefan Löfven

Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow överlämnade i går sin slutrapport inför nästa års försvarsbeslut för perioden 2021–2025. Försvarsminister Peter Hultqvist tackade och tog emot, men leendena var av förklarliga skäl stela. Det som till nyligen såg ut att bli ett lyckligt slut på en lång gemensam partipolitisk resa, har ju i stället blivit en sprucken beredning.

De fyra borgerliga partierna hoppade klokt nog av när det visade sig att Stefan Löfven inte var beredd att ekonomiskt backa upp beredningens förslag. Försvarsministern avfärdade dess arbete som ”önskelistor”. I stället för en ökning av anslaget till 84 miljarder kronor vill regeringen förhandla om nivå och förmågor i riksdagen.

Det är kanske inte det allra viktigaste – när vi igen har fått svart på vitt att socialdemokraterna sviker Sveriges säkerhet – att också påminna om att omdömeslösheten går hand i hand med nonchalans mot försvarsberedningens ordförande. Likväl gör jag det.

Björn von Sydow är en riktig ärkesosse som startade sin politiska karriär i statsrådsberedningen under den första ministären Carlsson och blev sedan riksdagsledamot, handelsminister och försvarsminister. 2002–2006 var han riksdagens talman. Han brukar beskrivas som ”förståndig”, ”erfaren”, ”kunnig”, ”gladlynt” och med förmåga att ena stridande parter. Kort sagt, att göra von Sydow till ordförande i försvarsberedningen var ett klokt.

Men några meter innan mål var alltså regeringen inte beredd att ställa sig bakom beredningens förslag att till 2025 låta försvarsanslaget växa till 1,5 procent av BNP (och till 1,6 procent inkluderande totalförsvaret), det vill säga den ram som har styrt arbetet och som även regeringen varit införstådd med (eller kanske angivit som tyst direktiv). Tacket för lång och trogen tjänst är att Löfven, Andersson och Hultqvist helt sonika körde över honom. Dumpade honom. Förödmjukade honom. Det går inte an.

Till saken hör att von Sydow var den första socialdemokraten med tyngd som insåg att det inte räckte med ett litet expeditionärt försvar: ”Vårt nationella försvar bör få en ökad tonvikt och tydligare verka avskräckande i en sämre omvärld.” Orden föll i januari 2009 – ett halvår efter det ryska kriget mot Georgien. Men S har fortfarande inte riktigt vaknat.

I beredningens slutrapport ”Värnkraft”, står man fast vid förra årets formulering i ”Motståndskraft” att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. ”Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige”. Och att ”Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde”.
Slutsatsen är att försvaret ominriktas från ett insatsförsvar till ett försvar av Sverige.

Tänk att det skulle ta så många år innan det blev en självklarhet.

Samtidigt understryks allvaret i bedömningen att Försvarsmaktens operativa förmåga att möta ett väpnat angrepp har ”väsentliga begränsningar” och inte heller klarar att uppnå ambitionsnivån för innevarande försvarsbeslut. Nästa försvarsbeslut måste handla om mer än att genomföra det nuvarande. Mycket mer. Beredningens förslag är minimum.

Björn von Sydow är statsvetare och disputerade 1978 på en avhandling som ställde frågan: Kan vi lita på politikerna? Då var hans svar i huvudsak positivt, men jag gissar att det blir negativt i förhållande till valaffischeringen 2018 som stolt braskade med att Socialdemokraterna har den bästa försvarspolitiken. I stället blev det en repris på Löfvens försvarsfarsnoir: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 15/5 2019.

Read More

Nu borde Peter Hultqvist göra en ”Odenbergare”

By: admin
10-05-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik

Vi lämnar försvarsberedningen. Det var det besked som lämnades i dag av de fyra borgerliga partierna. Uppbrottet sker bara några dagar innan beredningens rapport – manglad och kompromissad – skulle redovisas för offentligheten. Skälet är att regeringen inte är beredd att skriva under på en successiv uppväxling av försvarsanslaget till minst 1,5 procent av BNP under perioden 2021-2025. 

Avhoppet sker efter beskedet från försvarsminister Peter Hultqvist att regeringen vill hålla öppet för kommande förhandlingar om ekonomi och förmågeförstärkning. Två års arbete i beredningen klassificeras som en ”önskelista”.

Det kan också uttryckas som att Stefan Löfven och Magdalena Andersson både har kört över den egna försvarsministern och försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow. 

Den svaga betalningsviljan skorrar illa i kontrast till den ansvarstagande retorik som Stefan Löfven och Peter Hultqvist så ofta ger uttryck för.  

Kort sagt, trots att även S-regeringen officiellt inser att säkerhetsläget väsentligen har försämrats håller den fast vid sin traditionella linje att inte vilja prioritera rikets säkerhet. 

Försvarsberedningen har som uppgift att skapa politiskt samförstånd över partigränserna. Det är bra och viktigt. Bättre och viktigare är dock att innehållet når upp till i alla fall en mininivå av vad som krävs för att stärka Sveriges försvarsförmåga.

I Riksdagen har det fyra borgerliga partierna och SD (som stannar i beredningen men står bakom procentsatsen), majoritet.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/5 2019.

Read More

FOI behöver bli mer oberoende

By: admin
30-04-2019
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Micael Bydén, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik

De senaste åren har det varit – och är det fortfarande – utredningstätt på försvarsområdet. I sig bra, men samtidigt en dyster illustration av hur mycket som återstår att göra för att ge Sverige ett rejält upprustat nationellt försvar. Nog man man önska att regeringen Löfvens vilja betala för försvarsförmåga var lika stark som viljan att utreda den.

I raden av utredningar som har tillsatts ingår numera även ett uppdrag till ESV att granska den ekonomiska styrningen av FOI. 

Det är verkligen utmärkt. Regeringen var en gång på gång med att verkligen sänka möjligheterna till FOI-forskning men har kommit på allt bättre tankar.

I dagsläget finansieras FOI genom vad man drar in på de beställningar som erhålles – och därmed har man som det konstateras i utredningsdirektivet ”begränsade möjligheter att driva strategiskt arbete på eget initiativ för att identifiera verksamheter för framtida behov och fullt ut vara den expertmyndighet som regeringen och andra försvarsmyndigheter efterfrågar”.

ESV ska nu se på möjligheterna och utformningen av ett grundanslag som gör FOI ekonomiskt mindre beroende av intäkter från beställningar – och därmed mer oberoende.

Oberoende var ordet. Det som därför verkar något hotfullt – och motsägelsefullt – är att i uppdraget ingår att skapa möjligheter för att öka regeringens och Försvarsmaktens möjlighet att styra verksamheten.

Den viktigaste poängen med ett grundanslag är att FOI inte bara ska ge svar på regeringens och Försvarsmaktens frågor, utan att FOI också ställer frågor som huvudmännen inte har tänkt på. Eller för den delen, inte vill ha svar på.

Och så behöver också den akademiska forskningen om hur försvars- och säkerhetspolitiken sättas på kartan. Fast det är ju förstås en annan femma. Kanhända Försvarshögskolan kan intressera sig för saken med Robert Egnell som ny rektor.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 30/4 2019.

Read More

Förmågan går i otakt med viljan

By: admin
20-03-2019
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Olof Palme, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik, Uncategorized

Försvarsminister Peter Hultqvist vill förändra en dålig tradition i svensk försvarspolitik. I ett tilläggsdirektiv till Försvarsberedningen kräver han att beredningens förslag till utformningen av det svenska försvaret 2021–2025 ska bygga på en försvarsekonomi i balans. Det har gett en del sura miner, men i princip är det rätt. Det behöver bli ett slut på önsketänkandet.

Rapporter från ESV, Statskontoret och utredningen om Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov visar alla på effekterna av obalans i försvarsekonomin. Försvaret har ett eftersläpande materielberg att bestiga till följd av att politikerna har önskat mer förmåga än vad man har velat betala för – och Högkvarterets tendens att överplanera. Det är en mång-mångmiljardnota som det saknas täckning för. Planeringsarbetet på Högkvarteret ska bli bättre. Det är också bra, men för att göra rätt krävs en bredare reformering av ett försvarsekonomiskt system, som till exempel leder till att Försvarsmakten inte fullt ut får kompensation för prisstegringar.

Inte minst visar genomförandet av innevarande försvarsbeslut – som Hultqvist själv är ytterst ansvarig för – på vådorna av att underfinansiera. Panikknappen har gått varm, extramedel har delats ut och kommer att skjutas till under resans gång.
Problemet med Hultqvist fokus på en ekonomi i balans är att Sverige också behöver ett försvar i balans och som kan verka krigsavhållande. Med en förväntad ekonomisk ram som innebär att försvarsanslaget ska växa till 1,5 procent av BNP till 2025, kommer utvecklingen i vår försvarsförmåga fortsätta att släpa efter och gapet till Ryssland öka istället för att minska. Trots att väckarklockorna ringer.

President Vladimir Putin kommer inte att ge sig på något Nato-land, eftersom det är för riskfyllt att testa hållfastheten i Nato:s artikel 5, hävdar den tidigare georgiske presidenten Mikheil Saakashvili i en artikel i tidskriften Foreign Policy. I stället kommer Putin om det skulle behövas för att få popularitetspoäng på hemmaplan att vända blicken mot de två allianslösa EU-medlemmarna Finland och Sverige. Det scenario som Saakashvili ser framför sig är inte en vidlyftig operation mot Helsingfors eller Stockholm utan ett litet krig längre ned på konfliktskalan för inte framkalla motåtgärder från Nato. Gotland skulle då vara ett tänkbart mål.

Eller som en orolig Försvarsberedningen uttryckte sig 2017 i rapporten Motståndkraft: att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring hösten 2014 slogs det fast att ”Sverige ska vara en stark röst i världen för frihet, fred, mänskliga rättigheter och solidaritet”. Kort sagt, med Margot Wallström skulle det bli, och har blivit, mer ”Palme” i utrikes- och säkerhetspolitiken. På en fråga 2015 om Olof Palmes röststyrka var kopplad till försvarets storlek och styrka, svarade försvarsminister Peter Hultqvist ett obetingat ja. Och det är naturligtvis sant.

Tyvärr har vi inte ett försvar som går i takt med viljan att vara en stark röst, vilket understryker det absurda i att regeringen ens överväger att tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Som det konstaterats i utredningen av konsekvenserna skulle det hota Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten. I praktiken skulle det även sätta stopp för en svensk ansökan om medlemskap i Nato.

Hotbilden har inte blivit bättre. Försvarspolitiken måste bli det. För lite och för sent får inte bli slutomdömet också om denna Försvarsberedning.

Gästledare i SvD 19/3 2019

Read More

Försvaret av Sverige behöver ett regeringsskifte

By: admin
09-09-2018
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Nato, Peter Hultqvist, Säkerhetspolitik

Om det delades ut ett pris för sämsta lobbyist skulle Peter Hultqvists nu avslutade pressekreterare Marinette Nyh Radebo vara en stark kandidat. Hon har ju i media utpekats som lobbyist för försvarsintressen, men att döma av regeringen Löfvens förda försvarspolitik har det varit ett rejält misslyckande.

Försvarsbeslutet 2015 var både för mycket och för lite. För lite eftersom försvarsförmågan i närtid borde öka mer än vad som lades fast i FB15. För mycket eftersom beslutet var underfinansierat. Politikerna lade en beställning med springnota.

Försvarsministern kom till slutförhandlingen om FB15 med ett skambud – och om det inte hade varit för borgerlig press hade läget varit ännu dystrare. Och på den vägen har det varit. Det understryks av att som andel av BNP står försvarsanslaget fortfarande och stampar kring en procent – trots Försvarsberedningens bedömning att ett väpnat angrepp på Sverige inte kan uteslutas.

Försvarsmakten har äskat om tillskott på 18 miljarder kronor under perioden 2018-2021. Allt för att återtagen försvarsförmåga inte ska nedgå. De borgerliga partierna gick snabbt ÖB till mötes men regeringen drog ut på sitt besked i ett halvår, och fortfarande är det oklart huruvida det till synes positiva budskapet från Peter Hultqvist verkligen har substans. Så kan inte försvarspolitik bedrivas.

Framöver kommer det dessutom att krävas att försvarsanslaget höjs för att möjliggöra investeringar i rikets säkerhet. Sverige behöver en successiv ökning av anslaget till två procent av BNP. Det vill inte socialdemokraterna (och förstås inte heller kamraterna i MP och V).

Och Sverige är fortfarande inte medlem Nato, som vi förstås borde vara.

Så ja, Sverige behöver ett regeringsskifte till en allianspolitik som tar ansvar för rikets säkerhet. En ny regering som prioriterar att förlänga “enveckasförsvaret” i stället för att satsa på en extra semestervecka till personer med barn 4-16 år.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 7 sept 2018.

Read More

Naiv pacifism tycks styra försvarsdebatten

By: admin
27-08-2018
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Margot Wallström, Peter Hultqvist, Stefan Löfven

Ned med vapnen! Stockholms stadsteater bjuder sedan förra veckan på en dramatisering av fredspristagaren från 1905 Bertha von Suttners roman med samma namn. I en ”tid av upprustning och höjd beredskap ropar hon på oss med en röst som hörs lika tydligt som Hesa Fredrik. En röst som vågar och uppmanar till motstånd.” Allt enligt Stadsteatern som tillägger: ”Viktigt meddelande till alla medborgare! Om kriget kommer; Ned med vapnen!”

Men teatermakarna har intet att säga om fortsättningen. Den fortsättning som skulle ha inneburit att inte bara delar av Georgien utan hela landet skulle ha ockuperats av Ryssland 2008 – om man inte hade bjudit motstånd. Sex år senare skulle Ukraina inte bara ha förlorat det av Putin annekterade Krim utan också ha blivit styrt som en lydstat från Moskva. Är det verkligen så vi vill ha det?

Så det är ett val. Om kriget kommer. Vi är också mitt uppe i en valrörelse som borde handla om hur vi får en försvars- och säkerhetspolitik som gör att vi kan undvika att kriget kommer. Ha beredskap. Höja tröskeln. Bidra till fred och stabilitet i vår del av världen.

Försvarsberedningen utesluter inte ett väpnat angrepp mot Sverige. Ryssland rustar. Tänk Georgien och Ukraina, hot och militära provokationer mot Sverige, påverkansoperationer och cyberattacker mot Sverige. Presidentvalet i USA. Brexit. Ryssland arbetar envetet för skapa motsättningar och splittring i enskilda stater, i Nato och EU.

Ändå är intresset i valrörelsen ljumt. Väljarna verkar inte riktigt bry sig. I en färsk mätning från Demoskop var det två procent som utpekade försvaret som valets viktigaste fråga. När Novus frågade om valets viktigaste frågor (man kunde välja flera) hamnade försvaret på tionde plats. Trots att kriget i Europa bara är några “stenkast” bort, Östersjön ett friktionsområde och Norden-Baltikum ett stridsområde. Händer det något blir Sverige indraget.

De politiska partierna verkar följa väljarströmmen. Samma klena intresse visas från dem som utformar utfrågningar och debatter i medierna. Rikets säkerhet kommer inte i första hand – om alls. Trots att läget är allvarligt. Vad tänker de på?

Svensk försvarspolitik från mitten av 1990-talet till 2014 präglades av en förställning om att Suttners dröm om fred i Europa redan hade förverkligats. Det nationella försvaret avvecklades. Försvarsmakten skulle bara användas i långt-bort-i-stan och när vi själva ansåg det lämpligt. Uppvaknandet blev bryskt men ändå yrvaket. Försvarsbeslutet 2015 var för tunt både i fråga om förmågebredd och förmågedjup – och ändå underfinansierat. Än sämre hade det varit om regeringen Löfven hade bestämt på egen hand.

Visserligen har medel tillförts, men fortfarande ligger försvarsanslaget bara någon tiondel över en procent av BNP. Det är minst i Norden. Och får inte ÖB mer kulor i tilläggsbudgeten redan i höst går det ut över den operativa förmågan, och än mer om det inte sker en extra anslagsförstärkning på 18 miljarder fram till 2021. Och det är bara början på vad som kommer att behövas.

Mer av debatt och granskning av partiernas försvars- och säkerhetspolitik är angelägen. I Alliansen har det funnits en samsyn om mer pengar till ÖB, men det har varit tyst från regeringen. Att kritiken till slut har fått finansminister Andersson att nästan helt ge vika är i grunden positivt, men dröjsmålet säger åtskilligt om bristen på politisk vilja att prioritera försvaret.

Symptomatiskt nog handlar budskapet på valaffischerna med försvarsminister Peter Hultqvist inte om försvaret. Utrikesminister Wallström, för sin del, är pacifist.

Publicerad i Svenska Dagbladet 28/8 2018.

Read More

Rikets säkerhet är inte en facklig fråga

By: admin
23-08-2018
Anders Ygeman, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Polisen, Skogsbränder

Fler poliser är ett av valrörelsens oftast uttalade framtidslöften. Det lär dock dröja innan löftena infrias och polisen slutar att vara en bristvara. Ett annat problem rör själva tänket kring att vara polis. Kräver alla uppgifter verkligen samma kompetens? Skulle vi snabbare kunna få fler poliser genom en tudelad organisation med en rikspolis och lokalpolis för att lösa ”enklare” ordningsuppdrag?

En annan fråga gäller återupprättandet av Beredskapspolisen, som som så mycket annat försvann när Sveriges nationella försvar avvecklades. Det var 2012 och skedde med motiveringen att polisen inte längre behövde förstärkning.

Men om den fortfarande hade funnits kvar hade den till exempel kunnat sättas in för bevakningsuppgifter under sommarens omfattande skogsbränder.

Försvarsberedningen har föreslagit att Beredskapspolisen ska återuppstå men bara kunna sättas in i krig. Det kan tyckas obegripligt men det är värre än så. Man skulle kanske kunna tro att det rör sig om kvardröjande Ådalen-effekt men det stora problemet är snarare polisfacket – en gång pådrivare för avveckling och nu bromskloss.

Enligt Christer Palmkvist som är tillförordnad förbundsordförande vore det inte bara mycket olyckligt utan till och med “mycket, mycket olyckligt” att återinföra Beredskapspolisen. I ett svep anförs skäl som att det skulle vara svårt att skilja mellan polis och Beredskapspolis, oklarheter om befogenheter och otillräcklig utbildning.

I stället menar Palmkvist att det i avvaktan på att fler poliser utbildas bör fler civilanställda avlasta och poliser som lämnat kåren lockas tillbaka. Väktare och ordningsvakter går det också utmärkt att samarbeta med.

 Bra, men det är inte något argument mot Beredskapspolisen.

För några år sedan hade det varit möjligt att på basis av “gamla” Beredskapspoliser har skapat en styrka på 500-600. Dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) försatte den möjligheten. Facket stod i vägen. Men frågan om Beredskapspolisen är inte facklig fråga utan något som rör rikets säkerhet.

Publicerade i SvD/Säkerhetsrådet 23 augusti 2018.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.