Claes Arvidsson

Archive
Mänskliga fri- och rättigheter

Allt skulle ju bli så bra. Men nio år på raken har Freedom House noterat att friheten är på reträtt. I årsrapporten Freedom of the World 2015 konstateras att utvecklingen visserligen gick åt rätt håll i 33 länder men att läget blev sämre i 61 stater. Kina blir rikare men inte friare. Turkiet väg mot EU har övergått i kräftgång. Illiberalismen breder ut sig.

Ljuva drömmar om en bättre värld. Muren föll men nu för Putin krig i Europa. Arabiska våren värmde förhoppningar om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, men det blev IS. Listan över pågående elände är lång ‧– och ännu längre om möjliga konflikter räknas med. Världen är i gungning.

Mardrömmen gestaltades i en rad vittnesbörd vid Oslo Freedom Forum i förra veckan – och inte minst med otäck konkretion när tidigare deltagare som mördats eller fängslats hedrades. Trots svärtan blir dock “budskapet” allt annat än bara dysterhet. Faktiskt ger det hopp. Och det är människorna som ger hopp.

För drömmen lever hos dem som står upp i stater där härskarna kräver att undersåtarna ska krypa på knä. Några få blir rubriker hos oss; fredspristagare som Liu Xiaobo eller Malala Yousafzai men de allra flesta hör vi aldrig talas om. Ändå tillhör de vår tids hjältar. På Oslo Freedom Forum är (några av dem) på scen.

Vaclav Havel var med om att starta Oslo Freedom Forum. I år var överrubriken ett citat från Havel – “att leva i sanning”. Den iranske satirikern Kambiz Hosseini driver med mullaregimen med risk för fängelse (ändå handlar det mest om att citera vad politikerna själva säger), men han gör det. Elena Kostjutsjenko har ett livsfarligt arbete som journalist på Novaja Gazeta, men hon gör jobbet.

De finns över allt. Människor som vill, kan och törs.

Därför är det inte utan att det skaver en del när politiker som till vardags lever i realpolitikens värld av pragmatiska kompromisser äntrar scenen med högstämt tal. Förra året vägrade Norges utrikesminister Børge Brende att ta mot gästande Dalai Lama – nu hyllande han Havel. Det är som det är, men helt klart ett annat liv präglat av gråtoner.

Oslo Freedom Forum blir en optimistisk arena också genom exemplen på den obändiga påhittighet som gör att aktivister finner nya vägar i sin kamp. Saro-Airam Mendonça Sambú utmanar genom att göra radio för kvinnors och barns rättigheter i Guinea-Bissau. I Afghanistan är populärkulturen i radio och tv ett motmedel mot fundamentalismen.

Trots allt är det så mycket som är möjligt och Havel själv – författaren som blev dissident som blev president – är påminnelse att “under” faktiskt kan inträffa.

Människor kämpar för drömmen som vi hade – och därför ska också vi behålla den. Men vi ska förstås göra mer än bara drömma. Det kan vi göra långt borta, men det är i vårt närområde som vi har flest möjligheter att påverka och störst ansvar för att handla. Ja, saken gäller förstås akut och i första hand Putinland.

Read More

Utdrag: Från neutralitet till neutralism, s 440-454, Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

 

Sverige skulle vara neutralt i krig och alliansfritt i fred, men tog hänsyn till både öst och väst. Teg respektive tog emot. Självavskräckning med gardering för om något förskräckligt skulle inträffa. Det kan också beskrivas som traditionell anpassningspolitik. Palme som balanskonstnär. Så låter det ofta. Men för att förstå sprängkraften i neutralismen måste dess särdrag lyftas fram. Ett är det oreserverade stödet till hel- och halvdiktaturer i tredje världen i syfte att främja en socialistisk utveckling i världen, liksom det retoriska avståndstagandet från länder som var som Sverige. Men avvikelsen berörde också den säkerhetspolitiska triangeln: avspänningspolitik, försvarsförmåga och återförsäkring.

Med Palme som statsminister följde en förändring av retoriken i linje med föreställningen om Sverige som ett stort land. Det talades mer om neutraliteten och inte alls om var vi hörde hemma eller, för den delen, om behovet av hjälp för att värna rikets säkerhet. Det passade inte in i självbilden. Kritiken mot USA var konfrontatorisk och ledde tillsammans med den prosovjetiska fredspolitiken på 1980-talet till att frågan oroligt ställdes: Vart är Sverige på väg?

Vietnam och tredje världen hade varit en sak. Det var politik långt borta. Nu tog Palme ställning för Sovjetunionen, mot Nato. Det var det nya elementet i politiken. Fredspolitik i stället för avspänningspolitik. Anpassningspolitiken blev aktiv. Saken komplicerades ytterligare av att Palmekommissionens linje blev svensk utrikespolitik. Det var principiellt fel, men det blev inte bättre av att Moskva var med om att hålla i pennan när politiken formulerades.

Bahraffären illustrerade ett annat problem: kommissionen ställdes i partipolitikens tjänst. Kärnfrågan handlade om att en tysk skrivit en not i den svenska regeringens namn som gynnade denne tysks egna politiska intressen. Den västtyske kanslern Helmut Kohl ansåg för sin del att det var sovjetiska intressen som gynnades. Palme menade dock att kritiken handlade om ovilja att främja freden och om främlingsfientlighet:

”Varför är det så förskräckligt att en tysk har bidragit till utskrivningen av en svensk not?”

Det är typiskt för Palmes politiska hantverkskonst att det socialdemokratiska partiet gjordes till ett centralt utrikespolitiskt instrument och att den därmed fick större utväxling. Det var dock inte utan problem. Palme hade – tillsammans med Bruno Kreisky och Willy Brandt – en avgörande betydelse i försöken att göra Socialistinternationalen till en aktör vid sidan av stormaktsblocken. En tredje kraft. Omslag i politiken kom som ett resultat av initiativ inom internationalen. Palme genomförde t ex en faktaspanarresa till Mellanöstern 1974, som föregick de öppna armarnas politik i förhållande till PLO. Än viktigare blev internationalen när regeringsmakten gick förlorad och Palme förlorade sin ”naturliga” plattform. 1978 bildades en kommitté för freden och 1979 ställdes Nicaragua i fokus vid internationalens möte på Bommersvik.

Att partiet stod för utrikespolitiken innebar dessutom att UD ibland sidställdes. Fermaffären var inte en tillfällighet. Som Sten Andersson förklarade för Nordvietnams utrikesminister vid ett besök i Hanoi 1968, att ”nu gällde det politik, och då kunde vi inte ha någon diplomat med oss”. Saker skulle sägas som inte kunde rapporteras till UD. Genom partiet kanaliserades hemligt stöd till södra Afrika, men också till Finland och Polen. Partiet som verktyg i utrikespolitiken bidrog till ökad slutenhet, men också till att det uppstod oklarhet om vem som förde utrikespolitiken under de borgerliga regeringarna. Problemet ställdes på sin spets genom inrättandet av Palmekommissionen. Sveavägen 68 blev förvillande likt Arvfurstens palats.

Palmes fredspolitik brukar förknippas med verklighetsfrämmande patos, men det var också en krass analys som låg till grund för den. Problemet var att politiken förlorade kontakten med verkligheten. Det blev en absolut sanning att upprustning alltid var fel och att stabilitet alltid var rätt. Det var också det budskap som partimedlemmarna ville höra, medan dubbelspelet knappast skulle ha lett till några hyllningar av Palme.

Fredspolitiken hade en saklig utrikespolitisk dimension, men till bilden hör behovet av att både ha fredsopinionen på sin sida och att – liksom under Vietnamåren – också få den på rätt sida. Fredsrörelsen lät som den i slutet av 1950-talet och som Palme då varit med om att bekämpa. Liksom då övervakade säkerhetspolisen verksamheten. Liksom då såg man kopplingar till Sovjetunionen. I Säpos årsöversikt för 1982 konstaterades till exempel att Sovjetunionen i allt högre grad använt sig av aktiva åtgärder i syfte att:

”…påverka opinioner och beslutsfattare i omvärlden så att sovjetiska intressen gynnas…störa relationerna mellan stater som står mot Sovjetunionen…underminera politiska institutioner och ledares ställning i sådana stater…avleda omvärldens uppmärksamhet från händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen.”

Försvarets utveckling under epoken Palme kan sammanfattas i dess försvarsbeslut. I alla (FB68 FB72, FB82) utom ett (FB77) fick försvaret av Sverige mindre resurser än vid det föregående försvarsbeslutet. Krympande försvarsanslag var dock en regel i väst under 1970-talet (medan öst rustade). Sveriges position var dock annorlunda. Den ökade betoningen på neutraliteten fordrade ett starkt försvar för att vara trovärdig.

Under sin första regeringsperiod värnade Palme om de militära relationerna med USA och andra Natoländer. Palme ifrågasatte inte Sveriges deltagande i teknologikriget mot Sovjetunionen,men det förtar inte intrycket att han spelade högt med återförsäkringen som insats. Inte minst eftersom den omriktning som inleddes med FB72 implicerade ett försvar som var mindre nyttigt för Nato, men som ökade behovet av hjälp vid ett skarpt läge. Dalsjö har dragit slutsatsen att det inte var förändringar i hotbilden som medförde att samarbetet med Natoländerna minskade, utan att neutralitetspolitiken blev mer dogmatisk:

”När kraven på trovärdighet skruvades upp kom det att bli ett hinder för planering av vad som skulle göras om neutralitetsdoktrinen misslyckades och vi blev anfallna.”

Först 1982 blev det partipolitisk strid om försvaret. När moderata samlingspartiet höjde rösten med krav på ökade anslag innebar det att det öppnades ett nytt frontavsnitt i politiken. Det var socialdemokraternas tvehågsenhet inför JAS som först fick fart på moderaterna, men trots att Palme inte rev upp beslutet om att bygga JAS accelererade motsättningarna. Ubåtskränkningarna släppte ut anden ur flaskan. Samtidigt möjliggjordes politiskt en ny konfliktyta mot socialdemokratin i allmänhet och mot Palme i synnerhet, som hårdexploaterades i politiken.

På motsvarande sätt hade Palmes egen strid med moderaterna en maktpolitisk botten. Att framställa moderaterna som icke trovärdiga i fråga om neutraliteten var ett sätt att misstänkliggöra det största oppositionspartiet, och kastade därmed en skugga över ett borgerlig regeringsalternativ. Det var ett komplement till anklagelserna om att sälja ut välfärden. Och så var det förstås ”den där Bildt”.

Sveriges problem – mellan blocken – var detsamma som före Palme. En viktig fråga är om det som skapade problem hade motiverat förändringen av politiken. En annan är förstås hur Palme och hans krets uppfattade problemen.

Under 1970-talet växte det fram en ny global styrkebalans. USA led av sviterna efter Vietnamkriget – politiskt, ekonomiskt och militärt. De västliga ekonomierna visade krissymptom. Tredje världen var på frammarsch. Sovjetunionen och andra kommuniststater flyttade fram sina strategiska positioner. Under åren av avspänning rustade Sovjetunionen. Kombinationen av Ronald Reagan som president och den sovjetiska invasionen i Afghanistan skapade ett nytt läge. Högspänning i stället för lågspänning. Också i Europa.

Det är möjligt att kritisera utgångspunkterna för den politik som fördes som omoraliska (vi borde ha ställt oss på det godas sida) eller farliga (på glid in i den sovjetiska intressesfären). Den förda politiken kommer då i ett annat ljus. Men det var inte Palmes utgångspunkter. Spänningen hade ökat. Sveriges bästa var att bidra till att de minskade och därmed reducera risken för attkonflikten skulle övergå i ett krig som Sverige kunde bli indraget i. Vad som däremot kan kritiseras är bristen på reaktion på omvärldsförändringar. Men som den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985:

”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, (har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet.”

Hur förhåller sig hanteringen av ubåtskrisen till hotbilden? Numera vet vi att det var rätt av Palme att ifrågasätta kränkningarnas omfattning. Efterhand upptäckte militären att det var mycket mink bland de propellerljud som man hade spelat in. Tveksamheten fanns också utanför Palmes krets, bland ledande borgerliga politiker. Det Palme kan anklagas för är å ena sidan tvärsäkerheten och å andra sidan hätskheten mot dem som inte delade hans bedömning. Forskaren Ingemar Dörfer har kritiskt påpekat att politiken sköttes av en säkerhetspolitisk elit som förlorat kontakten med det kalla krigets verklighet, d v s att försvaret skulle hålla stånd tills hjälpen kom från väst. Han har daterat glömskan till mitten av 1970-talet. Men Palme visste. Som Ulf Dahlsten, en av hans ”pojkar” på 1980-talet, har uttryckt det:

”Han visste att Sovjetunionen utgjorde ett latent hot och att neutraliteten inte var mycket värd utan USA:s stöd.”

Inledningsvis uppfattade Palme ubåtskränkningarna på samma sätt som militären, men uttalanden och agerande tyder på att han ändrade sig senhösten 1983. Den sovjetiske ambassadören Pankin har beskrivit möten med Palme om ubåtar:

”Jag träffade sedan Olof Palme ytterligare ett antal gånger i samma ärende. Varje gång försökte han mildra det torra innehållet i protesten med någon gest eller fras.”

Om han inte trodde på kränkningarna var det rationellt att tina upp relationerna till Sovjetunionen. Låtsas som ingenting och verka för avspänning. Detsamma kan faktiskt gälla även om Palme behöll misstankar mot Sovjetunionen. Givet att hotet i första hand inte berörde Sverige, utan ansågs vara en del av giganternas kamp var normalisering ett sätt att demonstrera att Sverige inte ändrat position. Å andra sidan var Sverige krigsplacerat i Nato. Han kunde dessutom stödja sig på försäkringar från högsta sovjetiskt håll om att några kränkningar inte förekom. Kanske utgick han ifrån att Sovjet inte skulle ljuga för just honom.

Ambassadör Rolf Ekéus utredning Perspektiv på ubåtsfrågan resulterade i att ett tiotal kränkningar ansågs säkra. Ekéus pekade dock på att Nato kunde ha varit skyldig och tonade ned de sovjetiska motiven. Det var ungefär lika troligt – sett i relation till tänkbara motiv – att ubåtarna kom från väst som från öst. Utredningen försökte till och med troliggöra att ubåt 137 hade navigerat fel. Utredningen synade också den politiska hanteringen av ubåtarna. Den enda kritiken mot Palme gällde att han släppte det politiska greppet om ubåtsfrågan i samband med att Ubåtsskyddskommissionen tillsattes.

Men utredningen satte inte punkt för ubåtarna. Problemet var att den svajade betänkligt såväl i fråga om kränkningarnas omfattning, som i skuldfrågan. Ekéus uppmärksammade inte att Sovjetunionen faktiskt förfogade över miniubåtar i Östersjön, och dessutom missuppfattade han ÖB:s analyser av hotbilden. Ekéus försökte inte ta reda på hur den sovjetiska offensiva försvarsplaneringen såg ut och tog inte någon hänsyn till vad som var känt från andra Warszawapaktsländer. Nato? Sant var att Nato (och den svenska marinen) kunde ha ett intresse av att testa det svenska försvaret, men knappast i den omfattningen. Dessutom fanns det hemligt samarbete också på det området. Det är också välkänt att de båda sidornas ubåtsflottor ”lekte” katt och råtta-lekar med varandra.

Men faktum kvarstår. Även Ekéus utgår från att det förekom kränkningar efter Hårsfjärden: ”mindre än tio säkra kränkningar och ett trettiotal indikationer av allvarligt slag” (och sannolikheten för att alla skulle ha upptäckts får nog sägas vara mycket liten). Men Palme agerade som om de inte hade inträffat. Det är allvarligt.

Var Sverige neutralt? Neutralitetskommissionen under ledning av Gösta Gunnarsson drog slutsatsen att det intima samarbetet fram till 1969 inte var tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. Hårklyveri kan det tyckas. Samarbetet utvecklades över tiden och innebar bl a att delar av försvaret gjordes kompatibelt med Nato. Integrerades. Svenska flygledare övergick till att använda Natos flygledningsterminologi, flygtankningssystemet ändrades till Natostandard och det svenska flygplanet Lansen utrustades för att kunna bära amerikanska kärnvapen. De personliga kontakterna var täta.

I den utvärdering av säkerhetspolitiken efter 1969 som Rolf Ekéus har gjort, tonades betydelsen av samarbetet med USA och Natoländer ned; det gjorde inte intrång på neutralitetens jungfruliga marker. Märkligt kan det tyckas. Utredningen beskriver det militära samarbetet som ”omfattande, nära och förtroendefullt”, men tillbakavisar påståenden om att Sverige på något verkningsfullt sätt förberedde hjälp vid sovjetiskt angrepp. Stationering av Natoflyg i Sverige var inte realistisk, marina samövningar förekom inte, Försvarets Radioanstalt (FRA) bytte inte information med Nato, utan med Natoländer. Om Natopiloter använde svensk luftrum skulle de bli nedskjutna, och därför skulle de ta en omväg. Och så vidare.

Av detta drog Ekéus två slutsatser. Den ena var att alla respekterade den svenska neutraliteten. Den andra var att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken. Tja. Varken de sovjetiska utbåtskränkningarna eller det svenska försvarets integration västerut tyder på något annat än att det var en ideologisk sanning som skulle fästas i allmänhetens medvetande. Som om det avgörande vore att det aldrig existerat något formellt avtal med Nato. Eller att Sovjetunionen aldrig öppet uttalade sin mening om neutraliteten.

Ekéus hävdar också att politiken var framgångsrik. Det är både rätt och fel. Sovjetspecialisten Kristian Gerner har pekat på att fynd i arkiven tyder på att det inte fanns någon egentlig politisk vilja att angripa Västeuropa på 1970- och 1980-talen (det fanns inte någon kommunism att sprida), utan att hotet snarare handlade om hur de sovjetiska ledarna skulle agera om de upplevde att den egna makten var hotad. I den meningen kan Palmes linje tyckas vara mer realistisk än den verkade, men eftersom han inte kunde veta hur det stod till i huvudet på herrar som Leonid Brezjnev, Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko var det fel att postulera att något politiskt motiverat hot inte existerade. Dessutom är bilden inte entydig.

För den här generationen sovjetiska ledare var kriget – en slutuppgörelse mellan systemen – en i högsta grad levande föreställning. Frågan var inte om, utan när. 1983 trodde Andropov att USA skulle angripa – det var alltså bäddat för storkonflikt. Och i ett sådant läge var ansatsen inte att vänta och se, utan att slå till först. Sovjetunionens och Warszawapaktens planering byggde på ett offensivt försvar med massiva angrepp inkluderande kärnvapen. Västeuropa skulle ha ödelagts.

Anmärkningsvärt nog tog Ekéus inte hänsyn till uppgifter om den sovjetiska krigsplaneringen som inkom. Sovjetexperten Jan Leijonhielm drog, bland annat med stöd av uttalanden från höga sovjetiska militärer och militär som tränats för att angrepp mot mål i Sverige, slutsatsen att Sovjet planerade anfall mot Sverige. Det handlade inte i första hand om ett separat anfall, utan det sannolika hotet uppstod som en del i ett större krig:

”Angrepp på svenska flygbaser planerades, stridspiloter kartlades, liksom mobiliseringsförråd, och att den svenska kusten sonderades av ubåtar för ilandsättning av agenter och sabotageförband i ett inledningsskede av fientligheterna. Dessa syftade knappast till invasion men väl till sabotage mot flygbaser och mobiliseringsmöjligheter.”

Motiven var att säkra att svenska baser inte skulle kunna utnyttjas av väst, säkra Östersjöutloppen, göra det enklare att angripa de amerikanska förhandslagren i Norge, liksom transitering av sovjetisk trupp i norr, samt att omöjliggöra ett svenskt deltagande i kriget på Natos sida. Emil Svensson, som deltog i ubåtsjakten och sedan arbetade tillsammans med ryssarna för att försöka bringa klarhet i saken, har redovisat samtal med sovjetiska ubåtsmän som indikerar att kränkningarna var rutinverksamhet. Det motiv han pekat på är Sveriges geografiska läge och dess betydelse för det sovjetiska flankskyddet. Och behovet från sovjetisk sida att vara väl förberedd genom uppdaterad information:

”Det kan väl inte uteslutas att just sådana överväganden låg till grund för det sovjetiska beslutet om att undervattensaktiviteterna i svenska vatten skulle få en mer operativ inriktning än tidigare…Hyser man tvivel om den svenska neutraliteten, planerar man naturligtvis för att om möjligt förhindra att Sverige blir basområde för västmakterna och för att i stället själv kunna utnyttja svenskt territorium.”

Fredspolitiken gav inget extra skydd. Det understryks av en studie av den militära underrättelsetjänsten i DDR i boken Den usynlige front av den danske historikern Thomas Wegener Friis. ”Intresset” för Danmark avtog inte i takt med den danska fotnotspolitiken, kampen för en kärnvapenfri zon i Norden, Östersjön som ett fredens hav o s v. Anfallsplanerna låg färdiga baserade på information på detaljnivå om sådant som djupet i hamnarna och broarnas bredd. Det helt avgörande var å ena sidan rädslan för att Danmark skulle fungera som uppmarschområde vid ett angrepp från Nato och å andra sidan behovet av att säkra utfarten till Nordsjön om Warszawapakten skulle angripa.

Friis menar att risken för en ockupation var reell – och att den var känd i samtiden. Problemet var att danskarna var naiva och inbillade sig att Danmark inte på riktigt var en aktör i det kalla kriget. De rådande vänsterstämningarna, antiamerikanismen och okritiskheten mot Sovjetunionen – allt drog i samma riktning. Det var som i Sverige.

Den politiska viljan i Kreml handlade om att försvaga väst inifrån och då inte minst om att genom olika fredsutspel ställa  Västeuropa mot USA. Det allvarliga är att Palmes fredspolitik blev en bricka i det spelet, något som om den lyckats hade kunnat få mycket allvarliga konsekvenser. Maktbalansen hade drastiskt försämrats om Nato hade upphävt dubbelbeslutet och en kärnvapenfri zon införts i Norden: Nato hade försvagats, kanske spruckit.

Sverige hade inte någon formell försvarsförpliktelse i förhållande till andra stater. Men det kan inte råda något tvivel om hur USA och Nato uppfattade neutraliteten: Sverige betraktades som en tyst medlem och ingick som sådan i försvarsplaneringen. Utrikespolitiken utgick från att Kreml inte visste någonting, men spionen Stig Wennerström som var i sold hos Sovjetunionen 1949 till 1963 hade möjlighet att lämna ut det mesta om Sveriges militära samarbete med väst.

Josef Stalin tyckte att neutraliteten var en bluff, Nikita Chrusjtjov godtog den med tveksamhet. Gunnar Jarring, Sveriges Moskvaambassadör åren 1964-73 vittnade inför neutralitetskommissionen om att Moskva uppfattade:

”…våra neutralitetspolitiska deklarationer endast som retoriska ornament, spel för galleriet utan egentlig betydelse.”

Att Sovjetunionen visste hur det stod till kunde bidra till att höja tröskeln för anfall mot Sverige. Men det kunde också leda till att Sverige redan från början skulle dras in i en väpnad konflikt mellan blocken. Det låg i Sovjetunionens militära intresse att snabbt ta hand om Sverige innan det svenska försvaret gick i tjänst hos Nato. Också det indikerar att försvaret och återförsäkringen borde ha fått en mer framträdande roll i den samlade politiken. Men att erkänna fel var inte Olof Palmes styrka. I stället fortsatte han att inte väcka den björn som redan var vaken. Som Palme uttryckte saken i Almedalen 1984:

”Tror vi inte att den ena stormakten kommer att respektera vår neutralitet, ja då tvingas vi ändra politiken.”

Att den politiken inte stod i samklang med de moralistiska brösttoner som omgärdade utrikespolitiken i övrigt är uppenbart. I utrikesdebatten 1983 förklarade Palme sig:

”Det hindrar inte alls att vi i alla de lägen där vi så kan och önskar skall hävda mänskliga rättigheter mot kränkningar, från vilken typ av diktatur de än må komma. Men då är det fråga om vår grundläggande ideologi, vår syn på demokratin, och icke om vår säkerhetspolitik. De sakerna måste man skilja på.”

Omoraliskt kan det tyckas. Men dubbelpolitik var ordet. En helt avgörande fråga förstås är hur Palme ställde sig till primäroptionen. Försvarsrådgivaren Ingemar Engman har hävdat att Palme stod fast vid den, d v s att Sverige i ett skarpt läge skulle överge neutralitetspolitiken redan före ett angrepp på Sverige. I det perspektivet reduceras fredspolitikens betydelse. Till och med Rolf Ekéus ska ha gjort bedömningen att den mest var ett spel för galleriet:

”Det var ju klart att zonen inte var praktisk politik. Det var demonstrationspolitik. Zonen var ju inte så intressant…Zonen blev ju något av en drömvärld.”

Enligt en nära medarbetare till Palme var dock fredspolitiken på allvar, vilket indikerar en annan primäroption. I ubåtskrisens upptakt, vid ett protestmöte på Sergels torg den 6 november 1981 slog Palme fast:

”Vår neutralitetspolitik bestämmer vi själva. Men den valda handlingslinjen medger icke handlingsfrihet i den meningen att Sverige efter utbrottet av ett stormaktskrig kan, utan att vara angripet, välja att ens i ett kritiskt skede under starkt yttre tryck, inträda på någon av de krigförandes sida.”

Det skulle tyda på en vilja att antingen vänta till kriget kom eller i det längsta försöka hålla Sverige utanför en konflikt. Men i verkligheten är det ingen som vet. I den svenska krigsplaneringen fanns dock neutralitetsoptionen med som alternativ först efter Berlinmurens fall 1989. Så småningom blev det ett gott slut. Sovjetimperiet föll ihop. Det klingar dock falskt när man efter det kalla krigets slut från socialdemokratisk sida har velat ge Palme äran. Typ Pierre Schori 1989:

”I dag talar både Bush och Gorbatjov som Palme och har slagit in på den gemensamma säkerhetens väg. Palmekommissionens kungstanke.”

Om man ska tro Michail Gorbatjov var det i själva verket Ronald Reagans förtjänst. Reagans vägran att förhandla bort Star Wars i Reykjavik i oktober 1986 i utbyte mot halvkvädna fredsvisor, fick Sovjetunionen på fall. I kombination med Sovjetunionens inre sönderfall. Och det faktum att Gorbatjov blev den förste sovjetiska ledaren som sökte ett verkligt samförstånd med väst. I den meningen var Ronald Reagan en idealisk partner. Hans politik bottnade i en rädsla för kärnvapen och en strävan efter en kärnvapenfri värld genom att skapa förtroende via kunskap om ”den andre” och personliga kontakter.

Kritiker har kallat Palme ”den internationella politikens Jane Fonda”. Det är både sant och orättvist. Hans statsmannakonst har karaktäriserats som internationell propagandism med alarmism som utmärkande drag. Men Palme fick den rollen på grund av att han ingick i breda opinionsströmmar och då inte minst med säte i USA. Det var inte någon tillfällighet att Palme anknöt till personer som den amerikanske forskaren Jonathan Schell och boken The fate of the earth; de var båda del av samma internationella rörelse. Första maj 1982 varnade han för konsekvenserna av bomben. Resultatet skulle – med Schells ord – bli människoartens utplåning och ett ”samhälle av gräs och insekter”. Vid ett tal i FN i samband med organisationens 40-årsjubileum hösten 1985 lanserade Palme nya idéer. Små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet borde ha rätt att kräva av kärnvapenmakterna totalt provstopp och nedrustning. Det borde fattas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

På bortaplan tog sig utrikespolitiken stora friheter, men på hemmaplan stod Palme också för en grundläggande kontinuitet i hanteringen av det som var det grundläggande svenska dilemmat: mellan å ena sidan hemhörigheten i de västliga demokratierna och å andra sidan hotet från Sovjetunionen. Problemet var att distansen till den rätta sidan ökade och att det blev fult att tänka längre än till neutraliteten. Fredspolitiken innebar ett direkt stöd för den onda sidan – samtidigt som försvaret rustades ned och återförsäkringen sattes under press.

I den nya tid med förhöjd spänning som kom med 1980-talet lät ekot från Östen Undén allt falskare. Utrikesminister Bodström förstamajtalade 1983 och deklarerade att ”vi ställer inte upp i den ideologiska krigföringen som pågår mellan öst och väst”. Året efter kritiserade Palme moderaterna för att ge intryck av att vilja befria öststaterna från deras samhällssystem. Det ville inte Palme verka för: Sverige var ”ett litet land”.

*För noter se Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Read More

Utdrag: Strid om neutraliteten, s 433-440 i Olof Palme – Med verkligheten som fiende.

Den svenska neutralitetspolitiken består. Budskapet var detsamma från vänster till höger. Det rådde enighet mellan de borgerliga och socialdemokraterna om protestnoten mot ubåt 137, liksom om den som utställdes efter Ubåtsskyddskommissionens utpekande avSovjetunionen som inkräktare. Enighet nåddes också om den förstärkning av ubåtsskyddet (250 miljoner kronor) som kommissionen efterlyst. Trots detta utlöste ubåtskrisen en inrikespolitisk kris – den blottlade principiella skillnader i synen på neutralitetspolitikens innebörd.*

Efter regimskiftet 1982 drev Palme frågan om en nordisk kärnvapenfri zon mycket offensivt; det blev en konfliktyta mot de borgerliga. Socialdemokraten Maj-Britt Theorins uttalanden i oktober 1982 om att kärnvapenfrihet i Östersjön inte var en förutsättning för zonen, ledde till den första stora säkerhetspolitiska bataljen mellan regeringen Palme och moderaterna. Det var icke förvånande. Utgångspunkten för moderaterna var inte status quo, utan förändring. Verkligheten hade blivit tydlig. 1981, efter införandet av undantagstillstånd i Polen, slog Ulf Adelsohn fast att det var det sovjetiska herraväldet i Östeuropa som var det avgörande hindret för fred. Det var ofriheten som stod i vägen.

För tvåpartiregeringen blev ubåt 137 ett grundskott mot zontanken. Den sovjetiska trovärdigheten ifrågasattes med resultat att statsminister Fälldin och utrikesminister Ullsten betonade kravet på att Östersjön skulle göras kärnvapenfri.

Mittenpartierna hade först varit försiktigt avvisande till zonen, men utan att direkt säga det. Den nordiska balansen fick inte rubbas, sade centerns Karin Söder och folkpartisten Hans Blix. Moderaterna var direkt avståndstagande, men utan att tala klarspråk om saken. Maktbalansen fick inte rubbas, sade Gösta Bohman. Sovjetiska medeldistansrobotar hade en räckvidd långt utanför zonen, sade Carl Bildt.

Senare, i ett tal i september 1984, uttryckte folkpartiledaren Bengt Westerberg det som då hade blivit en gemensam borgerlig ståndpunkt: nej. Avspänning först och sedan en kärnvapenfri zon. Den borgerliga omsvängningen kastar ljus över vad som kom att bli den säkerhetspolitiska debattens kärna: Torgförde regeringen ”dubbla budskap”? Var Palme tuff när han talade om ubåtskränkningarna så att svenskarna lyssnade, och mjuk i de hemliga samtalen med härskarna i Kreml? Anklagelsen riktades aldrig direkt mot Palme. Men i samband med Bodströmaffären, sade moderatledaren Ulf Adelsohn:

”Frågan i dag är just om det föreligger ett dubbelt budskap: Det ena, det som utrikesministern nämner i sina tal och som är regeringens officiella politik…och det andra som kommer fram mellan skål och vägg och som egentligen är vad man innerst inne tycker.”

Och det gjorde det ju. När Palme hade talat i skarpa ordalag på Partikongressen 1984 var det mest avsett för inhemsk politisk konsumtion. Han hade upprepat hotet om att sänka en kränkande ubåt och fortsatt:

”De senaste årens allvarliga sovjetiska kränkningar av svenskt territorium, har skapat påfrestningar i vårt förhållande till Sovjetunionen. Vi har inte tvekat att bestämt protestera mot dessa händelser. Vi viker inte i frågor som gäller den nationella suveräniteten och den internationella rätten. Vi kröker inte rygg inför stormakterna.”

Saken komplicerades av att Palmes kritiker på den borgerliga kanten också förde fram ett dubbelt budskap: under sken av att vilja bevara status quo förordades en omläggning av den svenska säkerhetspolitiken. Men inte heller det sades det något om. Centerledaren Thorbjörn Fälldin var borgerlig talesman i misstroendedebatten och framhöll att:

”Någon oenighet om den utrikes- och säkerhetspolitiska linje som fastlagts finns inte. Strid om den fastlagda utrikes- och säkerhetspolitiken kan uppkomma endast om regeringen förändrar denna politik på ett sådant sätt att den inte längre kan vinna vår anslutning.”

Men det var fel. Den socialdemokratiska doktrinen för riket säkerhet satte utrikes- och säkerhetspolitiken i främsta rummet och försvaret kom först i tredje hand. Kritikerna önskade motsatsen: diplomatin fungerande inte. Redan i försvarsdebatten 28 april 1983 konfronterade moderatledaren Ulf Adelsohn och folkpartiledaren Ola Ullsten regeringen Palme med att Kreml inte hade reagerat på politiska signaler; kränkningarna hade inte upphört. I politikomläggningen ingick att kyla ned förbindelserna med Sovjetunionen.

Palme förlorade problemformuleringsinitiativet. I november 1983 slog ett enhälligt utrikesutskott fast att det fanns ”ett samband mellan förtryck och orättvisor å ena sidan och rustningar och krigsrisker å den andra”. Den nye folkpartiledaren Bengt Westerberg betonade att det var den sovjetiska diktaturen som utgjorde den stora faran för freden. Kålsupandet avvisades. I stället hyllade han USA. I ett tal på Utrikespolitiska institutet i maj 1984 slogWesterberg fast:

”Vi hör hemma i den demokratiska världen och delar dess värderingar om människors frihet och värdighet. Till vår politik hör rätten och skyldigheten att över alla existerande gränser påtala kränkningar av mänskliga rättigheter oavsett vilken eller vilka makter som kan känna sig utpekade eller irriterade. Detta är en del av vår utrikespolitik som icke kan uppges och som också tjänar frihetens och fredens sak.”

I realiteten formulerades det en outtalad borgerlig definition av neutralitetspolitiken som stod i motsättning till den socialdemokratiska, och som i praktiken skulle medföra ett närmande till väst (USA och Natoländerna). Efter ubåt 137 framhöll Ulf Adelsohn att Sovjetunionen var militärt starkare än någonsin och att ubåtskränkningarna visade att Sverige tillmättes större militär betydelse än tidigare. Carl Bildt pekade på att expansiva sovjetiska säkerhetskrav skapade osäkerhet för grannländer. Kort sagt: Kreml ville säkert ha fred, men på bekostnad av grannstaterna. Med vissa variationer utgjorde den analysen grunden för moderaternas agerande under ubåtskrisen. Folkpartiet kom i allt väsentligt att inta likartade ståndpunkter med centerpartiet i en mer oklar position.

Palmes bild av Sovjetunionen var felaktig, hävdades det. I kontrast till den uttalade fredsviljan i sovjetisk propaganda ställde t ex Bildt den offensivt inriktade sovjetiska militära doktrinen. Det var med andra ord en riskabel väg att som regeringen ta fasta på sovjetiska försäkringar om goda förbindelser. Adelsohn placerade i maj 1984 in ubåtskränkningarna i perspektivet av det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets nya strategiska betydelse. Sverige var utsatt för en militär utmaning och rapp från politiska pekpinnar. Det handlade inte om stormaktsrivalitet utan:

”Tillsammans förmedlar de ett önskemål om att utformningen av den svenska neutralitetspolitiken skall förskjutas så att den lättare kan förenas med mera vidsträckta sovjetiska säkerhetsambitioner.”

Slutsatsen var att det krävdes förändringar av den svenska säkerhets-och utrikespolitiken. Tidigare under våren hade Adelsohn t ex kritiserat regeringens inbjudan av en sovjetisk minister. Det var en felaktig signal. Att stärka försvaret skulle däremot vara en riktig signal.

Kritiken mot ett socialdemokratiskt ”systemfel” i synen på Sovjetunionen underblåstes av den spända atomsfären. Polska tavelförsäljare gjorde hembesök hos svenska piloter och sovjetiska TIRmärkta lastbilar hittades i närheten av hemliga försvarsanläggningar – allt i syfte att snabbt göra försvaret försvarslöst. Ubåtsrapporterna duggade tätt. Det gick rykten om att regeringen hade släppt ut en ubåt i samband med jakten i Hårsfjärden. Det ryktades om att sovjetiska soldater setts på land. UD läckte. En del civilister talade om budgetubåtar. Marinofficerare protesterade mot regeringens slapphet (och inte minst gällde det kommendörkapten Hans von Hofsten).

Fermaffären tärde hårt på regeringen Palmes förtroende. Dels turerna kring brevet från Anders Ferm (Palme hade inte sagt hela sanningen), dels innehållet eftersom Ferms kompis Milstein sagt att Sovjetunionen aldrig skulle erkänna en kränkning hur övertygande bevisen än var. Misstänksamheten mot regeringen förstärktes av att sovjetiska medier kramade Palme och kritiserade moderaterna (på ungefär samma sätt som statsministern).

Regeringen tycktes inte heller ta intryck av verkligheten. Den 25 Augusti 1984 kränktes svenskt luftrum grovt av ett sovjetiskt stridsflygplan som förföljde ett civilt passagerarplan. Det påtalades, men Sovjet nekade blankt. Det var såsom Milstein förutsagt. Palme tonade ned det inträffade genom att påminna om att även Natoplan kränkt svenskt luftrum (men glömde bort att dessa varit av en helt annan kaliber) och framhöll att några politiska slutsatser om avsikter inte borde dras; det kunde ha varit ett misstag.

Pekpinnekritikens tyngd ökade när krav på svensk realism framfördes i sovjetiska medier och genom händelser som den när Arbatov vid ett gemensamt möte mellan Brandt- och Palmekommissionen avfärdade ubåt 137:s grundstötning som felnavigering, en bagatell. Sovjetunionen var välvilligt inställt och deltagandet i kommissionen var en bekräftelse på att man strävade efter samma mål som Sverige, det vill säga nedrustning och avspänning.

Misstron mot Sovjetunionen för att ha politiska ambitioner i förhållande till Sverige avfärdades t ex i Palmes förstamajtal 1983. Han mötte också kritiken genom att bemöta anklagelser om dubbla budskap. På partikongressen 1984 var han kategoriskt tillbakavisande:

 ”Att förklara sig öppen för samtal betyder inte att man ursäktar någonting eller slätar över …Vi tvekar alltså inte att kritisera Sovjetunionen. Men låt mig slå fast att vi eftersträvar goda relationer med detta land. Vi sysslar inte med anti-sovjetism.”

Talet uppfattades som en skärpning av regeringens hållning, men det var alltså mest en kuliss. Den svenske statsministern hamnade dessutom i ett debattläge där han i försvaret av den egna politiken blev megafon för Sovjetunionen. Det underströks av att språkbruket hade inslag av sovjetiska. ”Korståg” var ett i sammanhanget av KGB lanserat begrepp. ”Anti-sovjetisk” var den gängse termen för att beskriva det som härskarna i Kreml inte gillade. Det minskade naturligtvis inte polariseringen kring Palme. Detsamma gällde det

faktum att han inte drog en skarpare skiljelinje mellan socialdemokraterna och det sovjetiska kommunistpartiet än att det fanns ”uppfattningar som klart avviker från varandra, såsom synen på medborgerliga fri- och rättigheter och Afghanistan”.

Det som var en nationell kris gjorde Palme till en inrikespolitisk träta. I stället för att tona ned konflikten blev Palmes svar på kritiken att beskriva moderaterna som ett hot mot neutraliteten. Den borgerliga misstroendeförklaringen mot utrikesminister Bodström innebar en strid om säkerhetspolitiken. Broarna hade rivits, sade statsministern i den allmänpolitiska debatten i februari 1985:

”Det betyder att man måste säga att ett regimskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred och för den politik som har vunnit burspråk i vårt land.”

I sedvanlig stil talade han om att det var lika viktigt att avvärja ubåtskränkningar som att få bukt med moderaternas ”politiska röta”. Efter Palmes inlägg i debatten reste sig hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen i kammaren i ett på förhand bestämt instämmande. Det var politisk show. Demonstrationspolitik.

Och visst. Kritikerna var – med all rätt – antisovjetiska, men de hotade också det socialdemokratiska problemformuleringsinitiativet på utrikespolitikens område. I kraft av uppfattningen att det inte förelåg något hot från Sovjetunionen tyckte Palme kanske att han kunde kosta på sig att utmana. Problemet var att han inte kunde vara säker på att ha rätt – även om han senare fått mer rätt än vad hans kritiker då var övertygade om. Men han hade inte helt rätt och därmed var det fel.

* För noter hänvisas till Olof Palme – Med verkligheten som fiende. 

Read More

När Michail Chodorkovskij talade på Oslo Freedom nämde han inte med ett ord sina tio år i Putins fängelsevärld. Ändå hade han kunnat göra det – med goda skäl Chodorkovskij var oligarken som på det personliga planet hade allt, men som också önskade att det ryska folket skulle få mer än ett korrupt envälde. Han blev oligarken som förlorade allt – och blev en levande varningsskylt för eliten i Putinland. Utmana inte makten.

Chodorkovskij ägnade hela sitt tal åt protesterna mot fuskvalen till parlament och president som ägde rum den heta sommaren 2012. De politiska fångarna som fångades på Bolatskajatorget i Moskva. 50 000 demonstranter leddes in på torget och slogs sedan ned av Putins specialstyrkor. Trots att demonstrationen i utgångspunkten var godkänd av myndigheterna. Några av demonstranterna valdes sedan ut som syndabockar och våldsverkare.

Åtal har lagts på åtal i en ”rättsprocess” utan ände. De anklagade har tillbakavisat anklagelserna om att ha brutit lagen och vägrat erkänna sin skuld. Som en av dem – placerad på mentalsjukhus – uttryckte saken handlade protesten om frihetens värde och att friheten förvägrades medborgarna i Ryssland.

Michail Chodorkovskij är inte en någon ungdom men efter 10 år är han en förtida gammal man. Inte bruten utan men stark. Om sina möten med andra fångar – och det ryska omänskliga fängelsesystemen – har Chodorkovskij skrivit en fin liten bok som heter My Fellow Prisoners. Läs den gärna. Det är ett slags ögonblicksbild av Putinland.

SVENSKA DAGBLADET (ledarbloggen) 22/10 2014.

Read More

Oslo Freedom Forum skulle egentligen ha arrangerats redan i maj, men fick ställas in på grund av en hotande strejk i hotell- och restaurangnäringen. Det fanns nog bara en person som var glad över det. Utrikesminister Børge Brende skulle ha hållit ett anförande.

Det hade säkert blivit ett fint tal. Brende skulle säkerligen ha talat på temat stå upp mot diktaturer och att vi alla måste slå vakt om människors fri- och rättigheter. Auditoriet skulle för sin del ha tänkt på att den norska regeringen tackat nej till att möta Dalai Lama och att stortingspresidenten inlagt förbud mot att Tibetkommittén tog emot Dalai Lama i Stortingets lokaler. Allt för att inte stöta sig med diktaturen i Peking, som fortfarande håller de norsk-kinesiska relationerna på sparlåga sedan den norska Nobelkommittén dristade sig till att 2010 ge fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo.

Oslo Freedom Forum, som pågår nu, har beskrivits som dissidenternas motsvarighet till direktörernas och politikernas forum i Davos. Till exempel är två tredjedelar av Pussy Riot är på plats, men det är inte alls bara kändisar på scen. Tvärtom.

Få har nog hört talas om journalisten Marcela Turati Muños. Hon beskrev det smutsiga kriget mellan den mexikanska regeringen drogkartellerna – och den undersökande journalistik som prövat att lyfta fram verklighetens kalla ljus. Här möts det granskande uppdraget med hot, våld och mord.

Yeonmi Park flydde tillsammans med sin familj från Nordkorea till Kina, men där väntade närmast slavarbete. Pappan dog. Resten gick genom Gobiöknen till Mongoliet och sedan till Sydkorea. Men hon talade också om Nordkorea och hur diktaturen undermineras av den svarta marknaden, där det går att få tag på både datorer, USB-minnen, böcker och film från oss. Hon själv hade innan flykten fått en aha-upplevelse av att se Titanic och en annan av Grisfarmen.

Det är många starka berättelser. Mycket elände. Thor Halvorssen, som är mannen bakom Oslo Freedom Forum, inledde för en gångs skull med att tala personligt. Halvorssen är från Venezuela. I Chavezland blev modern skjuten i samband med en demonstration. Hon överlevde. Bara för några dagar sedan blev hans morbror mördad. Hans kusin, en av oppositionsledarna, sitter isolerad i fängelse.

Thulani Maseko kom aldrig till Oslo. Människorättsadvokaten sitter i fängelse för att ha ifrågasatt rättsväsendets oberoende i Swaziland. När domen föll löd den på två års fängelse. Annars skulle han ha varit med.

Sådan är en stor del av världen i dag. Ändå ger en dag med Oslo Freedom Forum en känsla av tillförsikt och hopp. På scenen står människor som verkligen, för att använda ett slitet uttryck, gör skillnad.

Kloka, starka och modiga människor.

Som kan, vill och törs.

GÄSTBLOGGPOST I SVENSKA DAGBLADET (ledarbloggen) 21/10 2014.

Read More