Claes Arvidsson

Archive
December, 2015 Monthly archive

Utmärkelsen världens mäktigaste – enligt tidskriften Forbes – gick för andra året i rad till Vladimir Putin. Motiveringen är att Rysslands president kan göra det han vill och dessutom komma undan med det. Maktfullkomlighet på hemmaplan skapar handlingsfrihet, men motiveringen är också en påminnelse om att det är vår oförmåga att stå upp som gör Putin till en stor stark.

Visserligen är summan av väst ekonomiskt och militärt överlägset men Ryssland skjuter in sig på svaghet och sårbarhet, som man gör i krig. Det är typiskt att när Putin häromdagen för första gången erkände att det finns ryska soldater i Ukraina, har det i stort sett bara passerat.

På det hela taget kan man i Moskva vara hyggligt nöjd med årsredovisningen. Kriget mot Ukraina går bra. De öppna stridigheterna är på låg nivå, men tär på motståndaren och stjäl fokus från reformpolitiken. Det folkliga missnöjet växer när resultaten uteblir. Om allt går enligt de ryska ritningarna blir det också en uppgörelse som ger de båda egna folkrepublikerna i Donbass en autonom ställning och plats i parlamentet. Hoppet om ett lyckligt slut växer i Kreml.

I bilden ingår Ukrainatröttheten i väst. Annekteringen av Krim är i praktiken glömd. I EU finns det gott om medlemsröster som helst skulle ha velat sätta punkt för sanktionerna för länge sedan. Nu har dessutom Syrien blivit en outtalad faktor i spelet. Sett från Moskva kommer flykting- och migrationskrisen i EU som en extra bonus. Den tar kraft och resurser, ökar de centrifugala krafterna och stärker Putins stödtrupper. Framgångarna för Europas alla Marie Le Pen noteras glatt.

I Syrien har Putin återigen visat prov på dådkraft som ger dubbel utväxling i form av rysk stormaktsstatus och stöd för kompisen Assad. Ingen lösning är nu tänkbar utan rysk medverkan, och bakom koalitionsbyggandet mot IS kan ryskt flyg ägna sig åt att i huvudsak bomba grupper som strider mot Assad. Den militära interventionen har dessutom gett tillfälle både att demonstrera rysk militär förmåga på långdistans och skramla med kärnvapen.

Konflikten med Turkiet är ett streck i räkningen men kan i alla fall användas för att stärka hemmabilden av att Ryssland är omgivet av hotfulla fiender med USA i spetsen men inte viker ned sig – och inte minst för att pränta in att Vladimir Putin är Moder Rysslands räddare i nöden.

I en utställning som visades i Moskva och London i samband med presidentens födelsedag framställdes Putin som en mångkunnig hjälte. Han porträtterades som Alexander den store, Gandhi, Tor, Salvador Dali, Hulken och ytterligare 25 storheter. Som en kitschig kontrapunkt till personkulten hade det varit ganska kul, men utställningen var i själva verket en del av kulten.

Samtidigt håller Putinland, trots en dippande ekonomi, fast vid det storskaliga rustnings- och övningsprogrammet. Den militära förmågan växer. Maktprojiceringen fortsätter. Ett aggressivt Ryssland går alltmer sin egen väg.

Det kommer mera.

Gästledare i Svenska Dagbladet 19/12 2015.

Read More

”Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, g-dur;
Runt kring mig satt förståndiga män;
Den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur det var fatt,
Slog en av min hatt,
En ann sad’ åt mej:
Vad fan angå dej
Polens affärer?”

I Fredmans epistel nr. 45 reises det retoriske spørsmålet om Polens affærer virkelig angår oss, og det samme benektende ”svaret” er det mange som gir i dag. I virkeligheten er Polens affærer i høyeste grad noe som berører utviklingen i Europa – og dermed også Norge.

Best i klassen
”De siste 25 årene har vi igjen fått muligheten til å bestemme selv”, står det på en fortausutstilling i Warszawa om frigjøringen fra kommunismen. Samtidshistorien er påtagelig i gatebildet, med foto av pave Johannes Paulus II og Solidaritetsledaren Lech Walesa. At Polen viste veien til friheten har vært en del av ”varemerket”.

I 1989 ble det gjennomført halvfrie parlamentsvalg i Polen. Det var et slags mirakel etter et 1980-tall som hadde sett fødselen av den frie fagforeningsbevegelsen Solidaritet, streiker, unntakstilstand og til slutt rundebordssamtalen som åpnet for valget. Kommunistpartiet tapte som ventet valget, men uventet var det at man aksepterte resultatet. I Moskva gjorde Michail Gorbatsjov, som ble en slags tilbaketogets helt, det samme. Muren falt.

Polen – og andre befridde stater – kunne slå inn på veien fra grå sosialrealisme til europeisk modernitet. På den reisen har Polen hatt stillingen som ”best i klassen”, ikke minst de siste åtte regjeringsårene til den høyreliberale Borgerplattformen. Men etter to perioder ville velgerne i år ha noe annet.

Nå er det mer usikkert hvor landet er på vei.

Nye ansikter, men Kaczynski i baksetet
Først vant det nasjonalkonservative partiet Lov og rettferdig (PIS) presidentvalget i mai, og siden parlamentsvalget i oktober. Velgertrøtthet spilte en rolle, men også at ”fortellingen” om Polen ble endret fra fremgang til fokus på økonomisk ulikhet og et usikkert arbeidsmarked. PIS lokket også med EU-skepsis og fremmedfientlighet.

PIS gikk dessuten til valg med nye friske ansikter, men i partiet er det likevel som om tiden har stått stille. Bak president Andrzej Duda og statsminister Beata Szydlo står den gamle garden, og ikke minst partiets sterke mann, partileder Jaroslaw Kaczynski. I den forstand har den nye regjeringen overtatt der den forrige PIS-regjeringen brått sluttet i 2007. En forskjell er at Jaroslaw Kaczynski, som da var statsminister, nå ikke har noen formell maktposisjon, men styrer fra baksetet.

Politisering
I PIS liker man fremdeles konspirasjonsteorier (og særlig den om flykræsjet i 2010 i Smolensk, der den daværende presidenten, tvillingbror Lech Kaczynski, var blant dødsofrene) og liker ikke kompromisser. En annen likhet er viljen til å politisere statlige selskaper som skulle være forertningsmessig drevet, og institusjoner som skulle være politisk uavhengige.

Man er allerede mitt i en selvforskyldt politisk krise i form av en stillingskrig med Konstitusjonsdomstolen som dreier seg om utnevning av nye dommere. PIS forsvarer seg med å skylde på den forrige regjeringens manipulasjoner (og nei, det var ikke bare idyll tidligere). Men det sies også fra ledende partitalsmenn at formålet med å plassere egne folk i domstolen er å forhindre at den skal blokkere partiets politikk.

Et annet eksempel er at en som står Kaczynski nær er utnevnt som ny koordinator for sikkerhetstjenestene. Han ble i våres dømt til tre års fengsel for forbrytelser begått ved en anti-korrupsjonsenhet. Dommen hadde blitt påklaget, men før retten rakk å si sitt, benådet presidenten ham.

Kulturministeren har fått motvind for en uttales om et teaterstykke av Jelinek. Som politisk håndverk er det amatørmessig, men samtidig er det illustrerende for partiets verdikonservatisme. Det var det også i 2007 da man advarte om at Teletubbiene på barne-tv kunne være homosexproganda.

Denne starten har blitt beskrevet av kritikere som et slags statskupp. Det liberale Polens frontfigur og en av ”ridderne” rundt det runde bordet i 1989, sjefsredaktøren for Gazeta Wyborcza Adam Michnik, advarte for sin del i en tweet om at: ”Om noen lurer på hvordan Polen kan se ut når Kaczynski og Maciarewicz har makten, burde kikke på Russland under Putin.”

Så visst finnes det grunn til uro, noe som forsterkes av Kaczynskis beundring for Ungarns statsminister Viktor Orban og dermed dennes illiberale statsideal.

Sterk, men marginalisert stat
Polen behøvde politisk fornyelse av makten, men ikke dette. Under statsminister Donald Tusk – nå ordfører i Det europeiske råd – ble Polen et land å regne med i Europa. Dette i kraft av politisk stabilitet og sterk økonomisk vekst hjemme, i kombinasjon med en vilje til å være medspiller i EU (ikke minst med ”erkefienden” Tyskland), og en pådriverrolle i Nato.

PIS’ verdensbilde ser annerledes ut – ikke minst i forholdet til Brussel. Det føres demonstrasjonspolitikk, som å ta vekk EU-flagget som tidligere flankerte det polske ved regjeringens pressekonfarenser. Det er jo bare en fille, som en minister formulerte det. PIS betoner i stedet en sterk stat og nasjonal suverenitet.

Det finnes også usikkerhet omkring den polske forsvarspolitikken. Man har flagget en femti prosent økning i antall soldater, i kombinasjon med signaler om revurdering av innkjøp av avanserte våpensystemer, for eksempel Patriot fra USA. I stedet for en viktig forsterkning av Natos østflanke får vi – ja, det vet vi ikke.

PIS holdes oppe av en tradisjonell forestilling om Polens storhet og en mangel på respekt for denne. Og ja, Polen er et viktig land i Europa. Men uten en kraftig stigende lærekurve i partihovedkvarteret, er det selvmarginalisering som venter på bortebane, og økonomiske problemer hjemme. (Økte overføringer og senket pensjonsalder er ikke akkurat en politikk for fremtiden).

Og polarisering; helgens demonstrasjon i Warszawa mot regjeringen med opp mot 50 000 deltagere er bare en begynnelse.

For noen år siden traff jeg Lech Walesa i Gdansk og spurte om hans drømmer under kommunismen. Svaret ble at han aldri hadde trodd at han noen gang skulle få leve i et fritt land. Men ingen ting er umulig, tilføyde han.

I Europa i 2015 er det veldig mye som for noen år siden så ”umulig” ut, men som nå virker mulig. At det også gjelder en suksesshistorie som Polen er et dystert tegn i tiden.

Publicerad på minervanett 16/12 2015.

Read More

Efter terroristattackerna i Paris utlöste den franska regeringen artikel 42.7 i Lissabonfördraget som stadgar om stöd från EU:s medlemsländer ”med alla till buds stående medel”. Så vad ska Sverige göra? Försvarskolumnisten Skipper påminde i SvD häromdagen om den ensidiga svenska solidaritetsförklaringens långtgående förpliktelser med den underförstådda innebörden att dessa i gengäld ska leda till att Sverige får hjälp i händelse av elände.

Slutsatsen är att Sverige måste ställa upp – för vår egen säkerhets skull.

En avgörande svag punkt i den svenska solidaritetspolitiken är att det inte finns några garantier för att få hjälp, men också att den ”garanti” som Sverige ställer ut har ett viktigt förbehåll. Sverige förbehåller sig rätten att själv bestämma om stödet ska vara militärt eller inte. Samtidigt står det ställt utom allt tvivel att den säkerhetspolitiska kalkylen för svensk del bygger på förutsättningen att vi faktiskt får militär hjälp utifrån (jämför ”enveckasförsvaret” någon gång i framtiden).

Alltså: Sverige erbjuder ett kanske, men vi bygger vår egen säkerhet på förhoppningen att få militär hjälp. Därför är det av avgörande vikt att vid politiska vägskäl som när Frankrike begär fördragsenlig hjälp visa att Sverige är att lita på. Detta gäller dock i ännu högre grad USA:s vädjan om bistånd i den amerikanskledda koalitionens kamp mot IS, som kommit i form av ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist från försvarsminister Ashton Carter.

Sveriges allianslösa politik stagas upp genom att utveckla det militära samarbetet med Finland och fördjupa integrationen med Nato, men inte minst genom att hårdsatsa på de bilaterala relationerna med USA.

Som försvarsminister Hultqvist formulerade saken i höstas i DN är regeringen av ”den uppfattningen att den transatlantiska länken är avgörande för Europas säkerhet och bör stärkas. Sveriges bilaterala samarbete med USA är viktigt och bör fördjupas. Det handlar om interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”

Sammantaget ska Hultqvistpolitiken generera både ökad försvarsförmåga och stärka förhoppningarna om hjälp.

USA har å sin sida i skenet av Putinlands aggressiva politik uppgraderat sitt intresse för Norden och Baltikum. Inte minst gäller det Sverige som spelar en central roll för möjligheten att skydda Baltikum. Som Stefan Forss har pekat på är det mycket som tyder på att USA därvid går fram läggs två vägar, via Nato och via ett nationellt spår.

Här möts Sverige och USA i ett gemensamt intresse, som kan föra tankarna till en återuppstånden dold allians (som titeln på Mikael Holmströms bok om det hemliga militära samarbetet under kalla kriget).

Desto viktigare blir det därför att USA:s vädjan om bistånd får det svar som Sveriges säkerhet behöver.

Finland har redan svarat både oui och yes, men Sverige dröjer med besked. Regeringspartierna drar i olika riktning och dessutom är Wallström och Hultqvist oeniga. UD vill ge ett politiskt svar i form av löften om humanitärt bistånd och diplomati medan Försvarsdepartementet betonar vikten av ”militär substans” (utöver de 35 personer som Försvarsmakten redan har stationerade i norra Irak för att träna och ge råd till kurdiska peshmergaförband).

Det är bra att försvarsvännerna i Alliansen trycker på för militär substans i de samtal som pågår med regeringen. Det är viktigt att bidra i kampen mot IS, men svaret till Carter kan för USA:s del även ses som ett test på Sveriges vilja att inte bara räkna med hjälp utan också att beredvilligt ställa upp. I nöden prövas vännen. Ömsesidigt.

Men det finns ju inga pengar för fler internationella insatser, säger vän av “krona för krona”. Men den statsbudgetregeln är dumpad.

Just do it.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 15/12 2015.

Read More

Det var som en installation. Allvarlig och blek stod hon på trottoaren, när jag i somras promenerade förbi presidentpalatset i Warszawa. Med en polsk fana i fast grepp utgjorde den medelåldriga damen hedersvakt bredvid en blomstergärd och ett inramat foto av Lech Kaczynski. Framför gruppen hade det formats ett kors av ljuslyktor i Polens rödvita färger.

Jag förstår sorgen men varför går man inte vidare, tänkte jag. Trots att Lag och rättvisa (PiS) i år vann presidentvalet i maj och parlamentsvalet i oktober med hjälp av nya fräscha ansikten (Andrzej Duda respektive Beata Szydlo), är det som om tiden stått stilla.

Flygkraschen i Smolensk 2010 var en nationell tragedi. Med på regeringsplanet – i luften för en minneshögtid för Katynmassakern 1940 – fanns ett brett spektrum av den politiska eliten med president Lech Kaczynski i spetsen. I stället för att acceptera att det var en olyckshändelse odlar dock den omkomne presidentens tvillingbror Jaroslaw och PIS en konspirationsteori med Europeiska rådets ordförande, den tidigare premiärministern Donald Tusk, ibland som huvudanklagad.

Den nya regeringen har tagit vid där den förra PIS-regeringen hastigt slutade 2007 – och mot bakgrund av att partiledaren nu som då heter Jaroslaw Kaczynski är det inte förvånande. En skillnad är att Kaczynski som då var premiärminister, nu inte har någon formell maktposition utan styr från baksätet. En likhet är viljan att lägga ett politiskt raster över institutioner som ska vara oberoende (Riksbanken respektive Konstitutionsdomstolen).

Tyvärr finns det en logik i att Kaczynski diggar ungersk Orban-style. Och på flera sätt. Som ny koordinator för säkerhetstjänsterna har det tillsatts en Kaczynski närstående, som i våras dömdes till tre års fängelse för brott begångna vid en anti-korruptionsmyndighet. Domen var överklagad men innan rätten hunnit säga sitt hann presidenten före och gav nåd. Klappat och klart.

Kulturministern har råkat i blåsväder för att lägga en politisk näsa i blöt i fråga om en pjäs av Jelinek. Som politiskt hantverk är det amatörmässigt men samtidigt är det förstås avslöjande. Det var det också 2007 när det varnades för att Tinky Winky på barn-tv kunde vara försåtlig homosexproganda.

Det nationalkonservativa PIS vill ha respekt men bjuder på demonstrationspolitik i form av att plocka bort EU-flaggan som tidigare flankerat den polska vid regeringens presskonferenser. Trots att man knappt har hunnit värmt upp piedestalerna har regeringen valt konfrontation med EU i fråga om miljö och flyktingar. Kompromiss är inte PIS starka sida.

Under Tuskeran blev Polen i kraft av politisk stabilitet och stark ekonomisk tillväxt på hemmaplan i kombination med en vilja att vara medspelare i EU och pådrivande i Nato, ett land att räkna med. Utan en kraftigt stigande lärokurva är det nu i stället självmarginalisering som väntar på bortaplan och ekonomiska problem hemmavid.

Polen behövde förnyelse efter åtta år med Medborgarplattformen, men inte det här. Det är Europa 2015.

Gästledare i Svenska Dagbladet 12/12 2015.

Read More

I en riksdagsdebatt i början av året slog Margot Wallström fast att: ”Ni kan lita på den här regeringen. Vi kommer att stå med huvudet kallt.” I själva verket har utrikesministern fått det hett om öronen.

I Löfvens första regeringsdeklaration ville man sätta en agenda dels med ett uttalat nej till medlemskap i Nato, dels genom ett erkännande av Palestina som stat. Att Israel skulle reagera negativt på erkännandet kom inte som någon överraskning. På USA:s mer tillbakahållna kritik svarade Wallström aggressivt att ”USA bestämmer inte vår politik”.

Efter terroristdåden i Paris kopplade Wallström, på en fråga i SVT om risken för radikalisering, indirekt ihop dåden med Israel: ”Och man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld.”

Det går inte an att göra IS till ett barn av Israel eller att, för den delen, förklara vågen av knivattacker i Israel så enkelspårigt som Wallström gör. Men det är väl så här hon tycker. Hon är förstående och anti-israelisk. Det bristfälliga diplomatiska handlaget gjorde sig sedan gällande efter ramaskrin från Israel: ”Israel upprörs över allt vi gör så det är inte för oss att svara på (Expressen 17/11).”

Det är inte någon tillfällighet att alliansfrihet har blivit ett nyord, att Wallström inte kan finna ett enda argument för ett svenskt Nato-medlemskap eller att hon i hastigheten kan råka säga ”neutralitetspolitik” (DN 23/1). Detsamma gäller regeringens överordnade utrikespolitiska mål som är att få en plats i FN:s säkerhetsråd 2017 – baserad på idén om Sverige som en oberoende röst mellan (de icke-existerande) blocken.

Olof Palmes syn på Sverige i världen sätter fortfarande en stark prägel på socialdemokratin. Den synen fångas väl i bidraget från Palmes medarbetare Ernst Michanek till antologin ”Idéerna som drivkraft” från 1969. Rubriken var Ett litet land?

Han framhöll att: ”Man har sett vår potential. Vi har själva utvecklat och demonstrerat den. Vad vi än må säga för att ursäkta senfärdighet eller tveksamhet, så vet både vi själva och andra: Sverige är inte ett litet land.”

FN var centralt. Visserligen hade Sverige bara en röst i FN men den hördes desto tydligare, där ”är det mera vår storhet än vår storlek som räknas”. Det handlade om fred och nedrustning, och rollen som tredje världens väktare. Sverige skulle vara en förebild och ”visa en väg”. Michaneks slutsats var att ”vi väljer själva om vi vill vara ett litet land”.

Kort sagt, högmod som drivkraft för politiken.

Wallström skulle ge erfarenhet och internationell glans åt Löven. I stället har året som gått blivit big business – med bland andra Soiniaffären, transponderaffären och Saudiaffären. Det skadar Sverige. Men problemet handlar även om den syn på Sverige i världen som bärs upp av Wallström och hennes entourage.

Gästledare i Svenska Dagbladet 23/11 2015.

Read More