När Stefan Löfven i regeringsdeklarationen slog fast att Sverige inte ska gå med i Nato, innebar det i praktiken en anpassning till Putins säkerhetspolitiska linje. Och detta oberoende av om omläggningen egentligen var uttryck för inrikesutrikespolitik i syfte att tillfredsställa trupperna till vänster i den rödgröna regeringen.

Signalen till omvärlden blev att Sverige inte vill stöta sig med Kreml.

Att döma av Expressens avslöjanden om kabinettssekreterare Annika Söders möte med den ryske Stockholmsambassadören i förra veckan vacklar regeringen vidare på samma farliga väg.

Enligt den PM som upprättats gav ambassadör Tatarintsev uttryck för ryskt missnöje med att svenskt och finländskt stridsflyg i mars och april ska samöva med USA och i samband därmed nyttja den estniska basen Ämari. Det är förstås inte ett dugg förvånande utan ett led i en hela tiden pågående påverkansoperation – nyligen manifesterad i den ryska dumans hotbrev till riksdagen.

I PM:en framgår att Söder gav ett positivt besked till Moskva om att ”inga svenska plan skulle landa på estniskt territorium, och detsamma gällde Finland”.

Så mycket mer fel kan det inte bli. Svaret borde ha varit att detta är något Sverige bestämmer på egen hand. Punkt slut. I stället sprids en obehaglig känsla av fortsatt anpassning. I Expressens rapportering kan man få intrycket att Putin krävde och Wallström biföll.

Så en central fråga blir förstås när beslutet om att begränsa flygövningen togs. Men även om det skett långt tidigare kommer det ändå att uppfattas som, just det, anpassningspolitik.

En annan fråga är vem som har fattat beslutet om landningsförbud. Expressen uppger att försvarsministern och försvarsledningen är upprörda över att UD diskuterat den militära övningsverksamheten med Kreml. Försvarsmakten har senare kommenterat avslöjandet med att det aldrig har varit aktuellt att Jas Gripen skulle landa i Estland. Likväl har beslutet en gång fattats.

Av den refererade framgår att Wallström har varit i kontakt med Finlands utrikesminister Tuomioja i frågan. Wallström själv förnekar dock att UD över huvud taget har ”haft några synpunkter på övningen”. Att döma av uppteckningen är det därför antingen Söder eller Wallström som lämnar felaktiga uppgifter.

Om Wallström inte kan reda ut härvan sitter hon löst – och oklarheterna står som spön i backen. Det som dock står allt mer klart är att klyftan mellan Hultqvist och Wallström växer. Men Sverige kan inte ha två linjer.

Och, bör det tilläggas; det gäller också Finland.

Kärnpunkten för Ryssland är att hålla USA borta. Eller som Tatarintsev formulerade saken för Söder ”att dessa militära alliansfria stater samövar med USA kunde inte lämna Ryssland likgiltig”. Och så är det förstås. USA bär inte bara upp Nato, utan har dessutom en central roll att spela om det svensk-finländska försvarssamarbetet ska fördjupas på allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 16/2 2015.

I sitt brett upplagda tal i Sälen kom utrikesminister Wallström också in på Folk och försvars verkliga kärnfråga: ”För Sverige är sedan lång tid utrikespolitiken den främsta försvarslinjen. Det betyder att vi med utrikespolitikens alla medel, öppna såväl som mer förtroliga, gör klart för var och en som är berörd att Sverige med alla medel kommer att slå vakt om vår territoriella integritet.”

För att vara mer exakt handlar det förstås om de medel som faktiskt står till förfogande för att slå vakt om den territoriella integriteten. Det vill säga som vi väljer eller inte väljer att förfoga över. Som divisionschefen Jonas Hård af Segerstad på HMS Ven konstaterat hade sonarbojfartyg, marinhelikoptrar och anti-ubåtsgranater varit bra att ha i samband med ubåtsjakten i Stockholms skärgård i höstas (Officerstidningen 8/14).

Diplomatin kräver en underbyggnad av faktisk försvarsförmåga för att bli trovärdig – och om den saknas reduceras utrikespolitiken mest till ”falsk ideologi”. Tyvärr är listan över glappande förmågor mycket lång och summerar till ett försvar som i alla fall är bättre än ingenting.

Bättre än så är den prioritering som försvarsminister Hultqvist vill göra i det försvarsbeslut som väntar i juni. Det handlar om att täta glapp i ”grundläggande personalförsörjningen, enskild soldats utrustning, kommunikationssystem, standardfordon, vidmakthållande av materiel, förnyelse av gamla vapensystem och logistisk förmåga”.

Fokus på en snabb ökning av den operativa förmågan är bra men är det bra nog? Risken är att det blir ursäkt för att inriktningspropositionen inte tar höjd för nya avancerade vapensystem som tar tid och miljarder. Lackmustestet för försvarspolitiken kan fortfarande formuleras i fyra enkla ord: Show me the money.

Finns inte beredskapen att betala för en av statens kärnuppgifter blir de blocköverskridande överläggningarna som inleddes häromdagen bara en flykt undan ansvar – och samförstånd snarare ett politiskt hinder än nationell styrka. Inte minst är det upp till bevis för Moderaterna.

Försvars- och säkerhetspolitiken ska understödja varandra – och inte som nu skapa osäkerhet. Vid gårdagens partiledardebatt visade Stefan Löfven att S åter bryr sig om försvaret, men partiets säkerhetspolitiska hållning demonstrerar fortsatt vilse i pannkakan.

I Sälen sade utrikesminister Wallström sig inte se ”vad det är man menar är problemet med alliansfriheten. Vi har inga sakargument emot.” Tja, hon hade ju till exempel kunnat höra med Finlands försvarsminister Haglund som också var på plats. När Wallström i alla fall öppnade för en diskussion om för- och nackdelar spikade Hultqvist igen dörren – och hammarslagen ekade i gårdagens partiledardebatt

Snacka om att inte ha gjort sin hemläxa. Eller rättare sagt förläst sig på partiboken. Eller så är Sverige inte välkommet längre. Vi har inte tänkt saken i botten som en diplomat uttryckte tveksamheten, när jag ställde frågan.

Det är krig i Europa. Sverige lever på hoppet – som de facto medlem utan säkerhetsgaranti.

Gästledare i Svenska Dagbladet 15/1 2015.