Claes Arvidsson

Fem år sedan mordet på Boris Nemtsov

By: admin
28-02-2020
Boris Nemtsov, Ryssland, Ukraina, Vladimir Putin

I dag är det fem år sedan Boris Nemtsov mördades i Moskva, bara ett stenkast från Kreml. Fem personer – alla från Tjetjenien – dömdes för mordet. Vem eller vilka som lade ut ”kontraktet” framkom dock aldrig. Över huvud taget råder det rättslig oklarhet kring brottet – och hur skulle det kunna vara annorlunda i Putins Ryssland.

Boris Nemtsov var Putins främste politiske utmanare. Demokrat.

Mats Johansson (1951–2017) som var god vän med Nemtsov, skrev efter mordet i Göteborgs-Posten bland annat att:

”Statistiken talade ett tydligt språk, enligt Nemtsov. När Putin kom till makten vid millennieskiftet låg Ryssland på plats 82 i Transparency Internationals lista över global korruption; ett decennium senare hade fallet stannat på plats 146, ungefär där Zimbabwe låg.

Situationen hade, med Nemtsovs ord, gått från dålig till katastrofal på en korruptionsmarknad i Ryssland som av Transparency värderades till 300 miljarder dollar, en fjärdedel av landets BNP.

Som om det inte skulle räcka för en dödsdom påpekade Nemtsov att tiotusentals korruptionsanklagade sällan bestraffades: Tjänstemän som tar mutor är praktiskt taget immuna mot allvarliga straff.

När jag något år senare lät översätta och publicera hans och Vladimir Milovs text med titeln Tio år med Putin frågade jag honom vid ett seminarium i Stockholm om inte korruptionen var ett stort problem för hela det ryska samhällssystemet, på vilket han svarade att korruptionen ÄR systemet.

En sådan öppen utmaning av härskaren och hans fögderi skulle inte gå ostraffad. Problemet för Kreml var inte själva skriften, eller ens avslöjandena. Problemet var att det fanns sådana högljudda röster kvar som Nemtsov som kunde samla in detaljerad information och våga sprida den – till folk som lyssnade och läste, tog intryck.

De följande stora demonstrationerna, Bolotnaja-upproret 2012 med hundratusentals deltagare, var början till slutet för Nemtsov; några fler färgrevolutioner skulle inte äga rum, inte i Putinland. Dödsdomen utfärdades.

Den 55-årige före detta vice premiärministern under Jeltsin dog mitt i steget. Han hade just i en radiointervju kritiserat kriget i Ukraina och twittrat ut en maning till manifestation mot kriget innan mördarna slog till.

Detta var hans sista budskap: If you support stopping Russia’s war with Ukraine, if you support stopping Putin’s aggression, come to the Spring March in Maryino on 1 March.”

Och kriget mot Ukraina pågår fortfarande. Och korruptionen. Och repressionen.

Publicerad i Säkerhetsrådet 27/2 2020.

Read More

Rikets säkerhet fortsatt på lösa boliner

By: admin
26-02-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Peter Hultqvist

Det råder redan brist på officerare och den bristen kommer att bli än mer påtaglig framöver när försvaret ska växa. Att Försvarsmakten nu har infört ett temporärt stopp för återanställning av yrkesofficerare och civila medarbetare är en indikation i det lilla på hur illa politikområdet sköts. Tanken går snarare till en såpopera än till politik eller förvaltning som rationellt handlande.

Det finns mycket som kan tilläggas i fråga om förmågor, tajming och avvägningar i Försvarsberedningen slutrapport ”Värnkraft”. Det är dock det försvar som beredningen enades om, men som sprack på Socialdemokraternas ovilja att ställa sig bakom finansieringen. Sprickan blev ännu större när ÖB presenterade en alternativ plan som innebär att till 2025 kommer endast 50 procent av beredningens förslag vara på plats och 75 procent 2030. Det blev en riktig cliffhanger.

I syfte att lösa ut motsättningarna tillsatte förvarsminister Hultqvist en så kallad analysgrupp. I väntan på nästa avsnitt kan man fördjupa sig i rapporten Sammanställning av skillnader mellan Försvarsberedningens rapport Värnkraft och Försvarsmaktens underlag inför den försvarspolitiska propositionen med mera. Det är en olöst gåta i rapporten hur riksdagspolitikerna och Försvarsmakten har kunnat arbeta tillsammans i beredningen utan att som det verkar ha kommunicerat.

Försvarsministerns verbala paradgren har varit ambitionen att skapa ordning och reda i försvarsekonomin – samt vägra delta i anbudstävlan om försvarsanslagets storlek.

Försvarsbeslutet 2015 var dock sannolikt historiens mest underfinansierade, något som är en förklaringsfaktor bakom diskrepansen mellan försvarsberedningens förslag och Försvarsmaktens. En annan faktor är att Hultqvist faktiskt varit med och bjudit – fast under.

Kort sagt har försvarsberedningen byggt sitt försvar på en lösan ekonomisk grund. Ingångsvärdena har varit fel. Av cirka 100 miljarder i tänkta friska pengar 2021–2025, var hälften redan intecknade av Försvarsmakten för andra ändamål. Eller rättare sagt, det handlar om 36 miljarder kronor för verksamhet och 24 miljarder i underbud från Hultqvist i form av otillräcklig kompensation för prisökningar. För perioden 2025–2030 saknas 10 miljarder till och i realiteten ännu mer eftersom Högkvarteret inte har räknat på alla förslag.

Till turerna hör att de politiska partiernas representanter i analysgruppen inte har fått information om vad som har intecknats. Ja, i själva verket har de inte fått någon hemlig information alls (eftersom gruppen inte formellt har kunnat beläggas med sekretess). Så visst finns skäl till undran. Är det relaterat till inriktning? Eller kanske till försvarsindustrin?

Efter analysgruppens debacle är det enda rimliga att åter kalla in försvarsberedningen. Det vill dock inte försvarsministern, som vill behålla initiativet och lägga locket på i de kommande förhandlingarna om försvarsproposition och försvarsbeslut. Det som väntar är ett politiskt lackmustest för viljan att prioritera rikets säkerhet – lösa ut i alla fall en del av de knutar som blottlagts – genom att tillföra medel utöver den förstärkning som redan aviserats av försvarsberedningen. Alternativet är att helt plocka bort eller skjuta på tillförandet av förmåga. Kort sagt, fortsätta att hantera rikets säkerhet på lösa boliner.

Inte blir man precis lugnad av försvarsministerns ord om att ”min bestämda uppfattning och ambition är att vi inte ska ha någon underfinansiering i ett kommande försvarsbeslut”.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/2 2020.

Read More

Efter Vladimir Putin kommer Vladimir Putin

By: admin
02-02-2020
Arktis, Försvarspolitik, Kärnvapen, Påverkansoperationer, Ryssland, Säkerhetspolitik, Ukraina, Uncategorized

Plus ça change, plus c’est la même chose. Det är Putins Ryssland sammanfattad i Jean-Baptiste Alphonse Karrs sentens. Efter Putin kommer Putin. Ledarens tid som president går formellt ut 2024, men det problemet är nu löst med en konstitutionell förändring som lämnar öppet för honom att sitta kvar vid makten. Med det schackdraget har det också (i alla fall tillfälligt) sats punkt för frågan om vem som ska efterträda Putin – och de klan- och personstrider som den hade kunnat ge upphov till.

Samtidigt fortsätter utrymmet för kritik och opposition att skruvas åt.

Systembevarande är ordet ­­– för en stat som till sin karaktär bäst kan beskrivas som en demokratur och en kleptokrati med stormaktsambitioner. Och ambitionerna ärsannerligen gränslösa. 2014 inleddes det fortfarande pågående kriget mot Ukraina. Krim annekterades. Krim russifieras och militariseras (möjligtvis också med kärnvapen). Med den olagliga annekteringen av Krim som utgångspunkt försöker Kreml dessutom etablera suveränitet ”på marken” i Kertjsundet, Azovska sjön och i Svarta havet.

I utbrytarregionerna i Donbass utfärdas ryska pass. Det tyder på att samma procedur väntar som i fråga om de två georgiska utbrytarregionerna Abchazien sedan 2000 och Sydossetien, i vilka ryska pass började utfärdas 2000 respektive efter augustikriget 2008. Båda har erkänts som stater av Ryssland men är avtalsmässigt snarare att likställas med ryska regioner.

Ryssland undergräver dessutom Georgiens suveränitet genom s k gränsetablering, genom vilken gränsen flyttas 50 eller 100 meter och upprätthålls av rysk militär.

I Arktis hävdar Ryssland suveränitet över den fria sjöfarten. Man vill riva upp Svalbardtraktaten och tar sin hand från avtalet med USA om uppdelningen av Berings sund. Nyligen förklarade biskop Mitrofan att Sør-Varanger i Finnmark är ortodoxt land. Och vänder man blicken mot Östersjön har det ryska UD:s talesperson hävdat att fredsfördraget med Estland från 1920 inte är giltigt.

Till modus operandi hör legosoldater, lönnmord och påverkansoperationer. Men också maktprojektion genom militär närvaro eller simulerade anfall. Putinland drar sig inte heller för att använda det vapen som gör det till ett land större än det i verkligheten är; kärnvapen. Det gör man genom öppna eller indirekta hot om att sätta in kärnvapen (senast uttryckt i Göteborgsposten 20/1).

Det finns en beredvillighet att utnyttja taktiska kärnvapen i syfte framkalla önskvärda beteenden, till exempel att inte svara militärt på ett nytt Krim.

Ryssland pressar på. Vi måste skaffa oss förmåga att kunna hålla emot. Höja tröskeln tröskeln rejält för oinbjudna gäster – också från andra håll. Det är debatten nu måste handla om.

Publicerad i Säkerhetsrådet 1/2 2020.

Read More

När teckningarna bara blir fläckvisa

By: admin
02-02-2020
Brexit, John Le Carré, Olof Palme, Svensk politisk historia, Uncategorized

Visst kan man tycka att det var ett småfräckt val att tilldela David Cornwell, alias John Le Carré, 2019 års Olof Palmepris – lite som när Svenska Akademien valde Bob Dylan. Han får priset, som det heter i motiveringen, “för sin engagerande och humanistiska opinionsbildning i litterär form kring frågor rörande individens frihet och mänsklighetens ödesfrågor”.

Som så många andra har jag under åren följt huvudfiguren George Smiley – som introducerades första gången 1961 i “Telefon från den döde” – in i spioneriets halv-dager och den dystra verklighetsbild som tecknas. Det är spännande, intrikat och inbjudande till tankar.

I samband med prisceremonin för några dagar sedan höll Le Carré ett tacktal (DN 30/1). Det fick mig att tänka på en två år äldre smiley, den där gula gubben som ger uttryck för olika känslor – skapad 1963 men i svang först i mobilåldern. Talet är ödmjukt, inkännande och summerar till en hyllning av Olof Palme och hans gärning. Som tal betraktat är det bra.

Samtidigt bär det prägel av samma problem som ibland kännetecknar tack-för-maten-tal vid middagar som borde ha varit bättre. Hela bilden kommer inte med utan i stället blir det inslag av hagiografi. I Le Carrés fall blir det lite väl mycket ett återberättande av hur Socialdemokraterna vill att den fallne hjälten ska minnas. Det är säkerligen ärligt menat.

Som beskrivning av Palmes gärning fungerar dock levnadsteckningen lika bra som en Afrikakarta från 1800-talet fylld med vita fläckar och oklara gränsdragningar. I “Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper bokförlag 2019) har jag gått på upptäcktsfärd för en mer komplex bild.

Några exempel: Le Carré berättar i talet USA-kritiskt om ett besök i krigets Kambodja, men säger inget om massmorden som följde efter Röda Khmerernas seger. Det gjorde inte Palme heller när de skedde. Individens frihet var inte heller mycket värd när Palme uttryckte acceptans för att Castros Kuba höll politiska fångar.

I talet undrar han hur Palme skulle “ha bemött dagens orwellska lögnmaskiner”. Palme skulle säkert ha varit kritisk, trots att han inte alltid själv var så noga och i sin retorik dessutom var starkt polariserande.

I sitt tal ger Le Carré Jeremy Corbyns Labour skulden för brexit och pekar bland annat på “dess marxism-leninism på studentnivå”. Till bilden hör dock att Palmes reformprogram är en inspirationskälla för delar av dagens nyvänster.

Nu kan man ju tycka att tacktalet inte spelar någon större roll, men det är ett problem att S söker inspiration från helgonbilden. Frågan om förbud mot kärnvapen, som Palme lyfte i sitt sista tal i FN och som utrikesminister Margot Wallström gjorde storpolitik av, är det tydligaste exemplet. Näst frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.

Övertron på Socialdemokraternas unika förträfflighet, hybrisen, lever kvar. Det gäller även viljan att sola sig i den internationella strålglansen, som när staten Palestina erkändes vid en tidpunkt när det inte spelade någon som helst roll. Det hade ett erkännande gjort i dag.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/2 2020.

Read More

När överbefälhavaren sjukskriver sig

By: admin
31-01-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Micael Bydén, Uncategorized

För sju år sedan, i januari 2013, sjukskrev sig dåvarande överbefälhavare Sverker Göranson på grund av långvarig utmattning. På den tiden förnekades riskbilden mot Sverige. Försvaret betraktades som ett särintresse och den försvarspolitiska debatten handlade om nedskärningar. Sedan Sverker Göranson i en intervju med Svenska Dagbladet (30/12-12) hade berättat att försvaret bara skulle kunna skydda landet i en vecka vid ett anfall hade det tagit hus i helsike. Särskilt upprörda var företrädare från Rosenbad, eftersom den officiella linjen var att försvaret skyddade hela Sverige. 

Några dagar senare gjorde ÖB en halv reträtt. Han sade att beredskapen var tillräckligt god för att Sverige skulle hinna rusta upp i tid. Det skulle finnas varslingstid.

Ett år senare inledde Ryssland utan förvarning kriget mot Ukraina, där man ockuperade och annekterade Krim. Det kriget pågår fortfarande. Föreställningen att Sverige har gott om tid är nu borta, men i försvarspolitiken lever det långsamma tänkandet kvar. 

Pengar har sedan dess visserligen skjutits till för att genomföra Försvarsbeslutet 2015. Även inför nästa års försvarsbeslut görs en ekonomisk satsning som, med viss rätta, beskrivs som historisk av försvarsminister Peter Hultqvist. Men beloppen når ändå inte upp till den nivå som Försvarsberedningen anvisade i sin slutrapport Värnkraft. Därför har vi en animerad diskussion om försvarspolitiken och Försvarsmaktens överprövning av beredningen.

Nuvarande överbefälhavare Micael Bydén räknar med att beredningens förslag kommer vara genomförda till 50 procent 2025 och 75 procent 2030. Fokus ligger på ökad tröskelförmåga, att avvärja hot, och mindre fokus ligger på stridsförmåga i Sverige. Armén får stryka på foten om ÖB får sin vilja igenom. 

I en intervju med DN (18/1) beskriver Bydén omläggningen av försvarspolitiken som en ”mental utmaning”. Det kan beskrivas som att Försvarsmakten lider av växtvärk. Men den verkliga värken är att försvaret inte växer tillräckligt snabbt. Varför inte låta ÖB precisera vad som snabbt skulle kunna göras om mer pengar tillkom? En annan väg framåt rör det säkerhetspolitiska fundamentet ”ju mer vi är tillsammans”. Kan man snabba på fördjupningen av det nordiska försvarssamarbetet? 

Sverige brukar beskrivas som fredskadat. 200 år utan krig, en efterkrigstid av officiell alliansfrihet och en tro på evig fred efter Sovjetunionens fall. Det är dags att byta inställning. Och det enklaste sättet att snabbt höja tröskeln handlar om att tänka utanför fredsboxen, exempelvis fundera på kryssningsrobotar som ger Sverige möjlighet att slå mot fiendens territorium. Kryssningsrobotar ger en avskräckningseffekt som Sverige med sitt miniförsvar inte har råd att säga nej till. I händelse av konflikt kan kryssningsrobotar vara ett kostnadseffektivt sätt att eskalera till en nivå där vi får hjälp.

Någon ansvarskännande minister i regeringen Löfven borde också reagera på det indirekta hot om kärnvapenanvändning mot Sverige som den ryska ambassaden nyligen kom med (GP 20/1). På frågan från G-P hur Ryssland skulle reagera om Sverige lät USA eller andra Natostater använda svenskt territorium för militära syften vid en konflikt blev svaret: ”Det scenariot verkar rent hypotetiskt eftersom Rysslands pålitliga potential av kärnvapenavskräckande är den bästa garantin för att en sådan konflikt aldrig sker.” Att regeringen säger ifrån gentemot Kreml är i sig tröskelhöjande och det minsta vi kan begära.

Gästledare i Svenska Dagbladet 31/1 2020.

Read More

Norges populister vill ha tillbaka väljarna

By: admin
27-01-2020
Erna Solberg, Norge, Populism

Norges statsminister Erna Solberg drömde om en borgerlig fyrpartiregering med egen majoritet. Efter valet 2013 valet bildade høyreledaren en minoritetsregering med Fremskrittspartiet (FrP). 2018 anslöt sig Venstre (V) och 2019 Kristelig Folkeparti (KrF). Den härliga känslan av att ha majoritet blev dock kortvarig.

I går presenterade Solberg en trepartiregering utan Fremskrittspartiet. Mest väntat var att den minister som är ansvarig för NAV-skandalen, där tusentals norrmän felaktigt anklagades för försäkringsbedrägeri på grund av att storting, myndigheter och rättsväsende misstolkat EES-regler, fick lämna sin post och därmed kunde undgå en sannolik misstroendeomröstning. 

Mest oväntat var att Knut Arild Hareide, den tidigare partiledaren för Kristelig Folkeparti, stod på listan över nya statsråd. Han försökte fälla regeringen genom att få sitt parti att inleda samarbete med Arbeiderpartiet. I stället valde de Solberg. För Høyres del innebär den nya ministeruppställningen att två påläggskalvar till partiledarposten efter valet 2021 blir ministrar. Henrik Asheim är ny kunskapsminister och Tina Bru chef för Olje- och energidepartementet. Bru beskriver sig själv som en ”oljeunge”. Samtidigt ska hon manövrera mellan politik för att borra och politik för att fasa ut.

Solbergs projekt var en trestegsraket som aldrig riktigt lyfte och som till slut kraschlandade. Under trycket av fallande opinionssiffror var det bara en tidsfråga innan Fremskrittspartiets Siv Jensen skulle hitta en lämplig principfråga att lämna regeringen på (ok att hämta hem norska barn från Syrien, men inte mödrar som frivilligt anslutit sig till IS). Och då ska det sägas att FrP har fått stort svängrum för kontroversiella utspel, till och med när partiets stortingsgrupp gått emot den egna regeringens beslut.

Mest intressant med åren i regering är kanske att bortom bråken har det populistiska partiet trots allt uppträtt som ett parti vilket som helst och kompromissat, ibland med sin ”själ”, för att få makt. Även uppbrottet skedde under ordnade former och med vänliga miner. Fremskrittspartiet vill fortfarande ha Solberg som statsminister – och Solberg har förklarat att fyrpartiregeringens program ligger fast. Det finns dock åtskilligt som kan förgifta samarbetsklimatet.

Siv Jensens avgångsbetyg på regeringen är att politiken varit för grå, och att det framöver bara är det egna partiprogrammet som gäller. Det betyder att mödosamt hoptråcklade kompromisser nu kan sakna majoritet i Stortinget. Det har till exempel varit en plåga för ett parti som en gång bildades mot skatter och avgifter att priset för ”bompengen” – vägavgifter – har gått upp med deras goda minne.

Regeringen Solberg får nu en annan framtoning, vilket gläder de FrP-skeptiska småpartierna. Minst glad efter statsministern över att Siv Jensen och Sylvi Listhaug har lämnat regeringen är Senterpartiet, som med hjälp av partiledaren Tryggve Slagsvold Vedums gladlynta ”nej-till-allt”-populism har seglat upp till att bli Norges tredje största parti. Nu vill Fremskrittspartiet ha tillbaka sina väljare. Det kommer att märkas.

Gästledare i Svensk Dagbladet 25/1 2020.

Read More

Sälen 2020: För allt det som ännu inte har hänt

By: admin
18-01-2020
Försvarsberedningen, Försvarsmakten, Försvarspolitik, Micael Bydén, Peter Hultqvist, Ryssland, Säkerhetspolitik

Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker dessutom att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska nationella intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden.

Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande var det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Publicerad på KKRvA:s blogg Försvar och Säkerhet 17/1 2020 och i SvD/Säkerhetsrådet 18/1 2020.

Read More

ÖB behöver öppna för ett öppnare samtalsklimat

By: admin
10-01-2020
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Micael Bydén

Hur ska organisationen för att stridsleda flygvapnet se ut? 2009 var det en kontroversiell fråga, men något som man från Försvarsmaktens sida inte ville ha diskussion kring. Och det med all tydlighet. En utredande ekonom, som vägrade att ställa sig bakom de siffror som redovisades i en utredning sattes i kylen. På FMV byttes utredarna ut. 

Några, mestadels yngre, officerare som skapat den första försvarsbloggen, Strilaren, kunde lätt identifieras med resultat att de inte längre inbjöds till möten där de tidigare varit självskrivna. Färre hälsade på dem. Och ja, bloggen lades ned. Var uppenbart inte karriärfrämjande.

Det var den tid när samtalsklimatet kunde beskrivas med orden att det är så högt i tak att man redan slår i huvudet knästående. 

Efterhand blev det dock öppnare inom Försvarsmakten men på senare år har det infunnit sig en krympande känsla av att klimatet igen har blivit kyligare. Frågan om vad som kan – och inte kan – sägas har offentligt aktualiserats igen i två fall. Det ena gäller generalmajor Anders Brännström, vars svar på en intervjufråga om arméns ståndaktighet (chanslös vid ett anfall) ledde till att han inte fick jobbet som chef för ledningsstabens totalförsvarsavdelning. Efter diverse turer har Brännström lämnat Försvarsmakten.

Det andra fallet gäller en twittrande officer som 2017 anklagades för att ha hotat rikets säkerhet. Försvarsmakten ville avskeda honom. Must:s granskning av twitterflödet friade honom dock från att ha avslöjat hemligheter men i stället för att frias, omplacerades han.

Båda fallen har gått till JO. I båda fallen har JO givit Försvarsmakten rätt. I twitterfallet argumenterade chefs-JO Elisabeth Rynning för att officeren gjort sig ”sårbar” genom att visa sin kunskap – och att Försvarsmakten därför gjorde rätt som satte ned foten.

ÖB Micael Bydén måste nu ta hand om frågan om samtalsklimatet på ett framåtsyftande sätt och visa att största möjliga tystnad – en återgång till 2009 – inte är dagordern. Eller ska försvarsbloggare som Wiseman, Skipper och andra också hålla klaffen? Försvarsmakten behöver högre takhöjd internt. Myndighetens agerande måste också debatteras offentligt – och i den diskussionen är det av viktigt att militär personal känner sig fria att delta.

Fint om ÖB är tydlig om detta när han talar på rikskonferensen i Sälen.  

Försvaret blir bättre så.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 10/1 2020.

Read More

S är fånge i det förgångna

By: admin
28-12-2019
1968, Jan Guillou, Kalla kriget, Olof Palme, Säpo, Stefan Löfven, Svensk politik, Svensk politisk historia

Det är mycket med Jan Guillou och spioner, och det gäller inte bara den fiktive hjälten Carl Hamilton med ett förflutet i 68-vänstern. IB-affären briserade den 3 maj 1973 när tidskriften ”Folket i Bild/Kulturfront” (FiB/K) avslöjade den dittills okända organisationen Informationsbyrån, IB. Det svenska utrikesspionaget med udden mot öst röjdes. FiB/K rapporterade bland annat om inbrott på utländska ambassader i Stockholm och om olaglig åsiktsregistrering av vänstersympatisörer.

Den 4 januari 1974 dömdes Jan Guillou och två andra till fängelse för spioneri.

Den 24 oktober 2009 fyllde Guillou Expressens löpsedel med budskapet om att han på 1960-talet under fem år agerat hemlig agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB: utfört kuriruppdrag och tagit emot pengar.

Hösten 2015 var Guillou åter rubrikknipare med anklagelser för plagiat när han i romanen ”Blå stjärnan” berättar om den så kallade sekreterareklubben. Klubben var en del av den svensk militära underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Detta skulle ha kunnat vara tre skäl till att SVT borde ha valt en annan ciceron till serien Agenternas världskrig – om bland annat en av ”sekreterarna”. Men icke.

Guillou är också samhällsdebattör som vill skriva historien om det jag kallat det långa sjuttiotalet. Nu har han i en artikel i FiB/K vädrat sitt missnöje med hur 68-vänstern beskrivs i SVT:s dramasuccé ”Vår tid är nu”. Det är, menar han, en ”nidbild” att låta en enda sekt – mest inspirerad av den så kallade Rebellrörelsen – representera hela rörelsen. Däri har han rätt.

Vänsterrörelsen var verkligen mer än så. Det fanns ett antal bokstavspartier knutna till sina respektive förebildsländer. Alla kommunistiska diktaturer. Hoxhas Albanien. Maos Kina. Och Vänsterpartiet hängde fortfarande med Sovjetunionen.

Att IB spelar en positiv roll i ”Vår tid är nu”, tycker Guillou är negativt. IB var det verkliga hotet medan extremvänstern i stort var hyvens folk. Viljan till väpnad revolution och införandet av proletariatets diktatur, är uppenbarligen inte något vi ska bry oss om. Kort sagt, det blir mer av självbekräftande nostalgi än analys.

Och nostalgi ligger i tiden. Det finns ett sådant drag i den rad av dokumentärer som producerats under 2010-talet bland annat om Björn Borg, Astrid Lindgren och Olof Palme. På något sätt är det signifikant att det senaste exemplet ”Hasse och Tage – En kärlekshistoria” inleds med orden att efter Olof Palmes död 1986 började folkhemmet att falla isär.

En krympande socialdemokrati ser längtansfullt tillbaka på den tid då partiet fortfarande var dominanten – och säger sig inspireras av Palmes politiska gärning. I svensk, brittisk och amerikansk lite-längre-till-vänster-debatt handlar det inte om ett förlorat folkhem utan om att hitta tillbaka till ett socialistiskt program med ett svenskt 70-tal som modell.

Men var framtiden verkligen bättre förr? På många sätt var tiden som vår tid. Allt var eller verkade vara i gungning. Den stora bilden präglades av maktförskjutningar i världspolitiken. Krig. Terrorism. Oljekris. Radikala proteströrelser i väst men också i öst. Undergångsprofetior.

Och folkhemmet? I den svenska bilden ingick en våg av vilda strejker, nymornat motstånd mot centralism, förortstristess och miljöväckelse. Skattechocken gjorde att den första boken om skatteplanering gavs ut. Huvudlinjen i politiken präglades av det som jag i boken ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” (Penna till papper förlag, 2019) sammanfattar i begreppet revolutionär reformism. De bärande strukturerna – politiskt, ekonomiskt och socialt – skulle stöpas och stöptes om med staten som främsta instrument.

Det är viktigare nycklar till hur Sverige blev – varför framgångslandet krackelerade – än bokstavsvänsterns sektmummel. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets familjepolitiska program från 1972 ger en glimt av den demokratiskt socialistiska grundsynen:

”Den liberala friheten, som innebär att var och en kämpar för sina intressen utan hänsyn till kollektivet, tar vi bestämt avstånd från. Individens rätt att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Det är ett tankegods som går igen i dagens S-märkta återfallspolitik.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/12 2019.

Read More

Alla kan inte fira julafton hemma

By: admin
27-12-2019
Försvarsmakten, Försvarspolitik, Mali, Säkerhetspolitik, Utlandstjänstgöring

I år firar inte Max jul hemma. Det är första gången sedan han föddes. För 20 år sedan. Det känns tomt. I stället för jullunch, Kalle Anka och hans vänner, klappar och Love Actually med far och mor är han i tjänst på sitt förband. Han gör värnplikt. Julen ”firar” han i år med 12-timmars arbetspass (och därefter sömn) – värnar sitt land som en liten del i en mycket större helhet.

Det är en tomhet och saknad som jag delar med andra som har nära och kära i tjänst på sina förband. Jag behöver inte känna någon direkt oro, men så enkelt är det inte för dem som har en i familjen som gör utlandstjänst. För dem kan julen göra saknaden särskilt tung att bära, liksom den gnagande rädslan för att något – eller till och det värsta – ska hända.

I juletid blir hemlängtan också starkare för dem där ute, kanske också känslan av skuld över att vara borta och veta att det inte finns något riktigt bra svar när sjuåringen frågar: Varför firare inte mamma jul med oss?

Sveriges utlandsengagemang är inte alls lika stort som tidigare, men Försvarsmakten finns på plats i 13 länder. Under efterkrigstiden har omkring 100 000 gjort utlandstjänst i missioner av olika farlighetsgrad. Alla har inte kommit hem. En del har skadats fysiskt eller psykiskt – och vissa för livet – när de axlat ansvaret för att främja eller stridit för stabilitet, fred och frihet. 

En dag som denna ska våra tankar gå till dem som tagit och tar det ansvar som faktiskt också är vårt – och den tanken av tacksamhet ska vi också skänka till de anhöriga. 

Löjtnant Yrjö Jylhä stred i Vinterkriget 1939 för Finlands frihet. Han var kompanichef vid Taipale, en av vinterkrigets legendariska krigsskådeplatser. Han var också poet som gav gestalt till krigets fasor. Titeln på diktsamlingen är Skärselden (Kiirastuli). Trots att krig av dag inte utspelas som då bär titeln fram till våra dagar, liksom inslagen av kamratskap och längtan efter de nära och kära. 

Diktsamlingen innehåller också en juldikt: 

DEN HELIGA NATT (Pyhä yö)

Här fanns en Josef Timmerman

bland oss och alla andra;

som lämnat hustru, hem och härd.

Veckor gick, och månader,

Han sällan skrev,

och sällan han brev från sin Marjatta fick.

Då julaftonskvällens skymning kom

och frälste vår krympta skara,

nådde budet oss alla:

En son har fötts åt Josef

och Marjatta, åt Marjatta!

Han föddes under sotsvart bjälke,

åt honom man knappt hade ett enda täcke.

I andan knä vi böjde,

och bugade oss för barnet,

och bad vår bön för honom.

Och många skäggiga herdar vakade,

stod i snön på vakt,

till värn för den lille,

att barnet inte blev bestars rov –

jubel och tack ljöd över mark och himmel.

Och över finska öd’marken lyste

en stjärna, störr’ än alla andra.

Och alla vände vi oss mot den,

den ledde oss vägen hem,

den stjärnan, störr’ än an’ra.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 24/12 2019.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.