Claes Arvidsson

Archive
Tag "Nato"

Ryssland vill inte att Sverige ska bli medlem i Nato. En annan fråga är varför vi inte redan är det. I en debatt inför EU-valet 2019 besvarades frågan med hänvisning till andra världskriget. Att Sverige inte drogs in i kriget förklarades med att ”vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss direkt på någon sida”. Och att det ”grundläggande är att vi hela tiden jobbat med neutralitet och alliansfrihet”.

Svaret gavs av Heléne Fritzon, tidigare migrationsminister och nu delegationsledare för de svenska Socialdemokraterna i EU-parlamentet. I verkligheten var Sverige neutralt först på Hitlers sida (för att hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). 

Till skillnad vad många tror i och utanför Sverige är varken alliansfrihet eller neutralitet utgångspunkten för frågan om relationerna till Nato. Neutraliteten är bortskriven ur den säkerhetspolitiska doktrinen och den militära alliansfriheten är inte friare än den ofta av utomstående betraktare beskrivs som ett de facto-medlemskap i Nato. 

*** 

Under andra världskriget förklarade sig Sverige stå neutralt i förhållande till de krigförande staterna. Med det kalla krigets inträde skrevs den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, som kompletterades med en ”dold allians” med Nato via bilateralt samarbete med Nato-länder. 

Att Sverige ingick i Nato:s krigsplanering kan illustreras med att det 1956 stationerades en topphemlig styrka i Norge vars uppgift var att atombomba sovjetiska mål i DDR, Finland, Baltikum och Polen. I kalkylen ingick att riskfritt flyga över svenskt luftrum. Styrkan existerade åtminstone till mitten av 1970-talet. I krigsspel på 1980-talet var svensk medverkan en del i Nato:s marina strategi.

Försvarssamarbetet stärkte det gemensamma försvaret mot Sovjetunionen och verkade krigsavhållande.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev neutraliteten allt mer uttunnad. 1992 reducerades neutraliteten till ett möjligt förhållningssätt och med fokus på närområdet: ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Sveriges medlemskap i den politiska alliansen EU blev nästa omslagspunkt i doktrinen och i utrikesdeklarationen 2002 slog utrikesminister Anna Lindh fast att ”hot mot freden och vår säkerhet” bäst hanteras tillsammans med andra länder. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt medan neutralitetspolitiken ”hade tjänat oss väl”. EU beskrevs som en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig i Europa och som Sverige är medlem i.

2009 lanserade Försvarsberedningen en solidaritetsförklaring som sedan antogs av riksdagen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Och med det viktiga tillägget att reaktionen också skulle kunna innebära militärt bistånd. 

Solidaritetsförklaringen är dock ensidig, och Sverige kan därför inte med automatik räkna med bistånd i händelse av ”elände”. Vi-får-hoppas-på-det-bästa-doktrinen har därför stagats upp med ett allt intensivare försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilateral basis. Sverige har krigat för fred under Nato-flagg, deltar i Natoövningar med artikel fem i det konstituerande Nato-fördraget som utgångspunkt, har ett värdlandsavtal (HNS) på plats för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka (NRF). 

Sverige är en uppskattad ”premier partner”, men på icke-medlemskapets baksida finns begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Nato:s kollektiva trygghetsförsäkring. Och den behövs verkligen.

***

Länge gjordes bedömningen att ett angrepp mot Sverige var osannolikt, men sedan 2017 utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt faktiskt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt är att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum ses som ett sammanhängande stridsområde. Krigsplaneringen utgår dessutom från att Sverige inte kan klara sig på egen hand. Målet är att i väntan på hjälp kunna hålla ut i tre månader. Vägen fram till att klara av det är dock lång.

Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Trots att hotbilden svartnat ytterligare sedan dess går det fortfarande för långsamt. 2025 ska försvarsutgifterna uppgå till 1,5 procent av BNP.

***

Sverige har försatt sig i den sämsta av världar. Försvaret är inte hållbart – samtidigt som bindande säkerhetsgarantier saknas. Om Ryssland däremot skulle få gehör för sina röda linjer i en ny europeisk säkerhetsordning skulle Sverige inte kunna bli medlem i Nato. Inte heller skulle övningar tillsammans med förband från Nato-länder kunna ske i Sverige. I stället skulle Sverige tvingas in i Vladimir Putins egen intressesfär.

Svaret från regeringen Magdalena Andersson på de ryska kraven har varit att Sverige bestämmer själv över sin säkerhetspolitik. Men samtidigt har utrikesminister Ann Linde sagt att för svensk del går den röda linjen i förhållande till Nato vid ett medlemskap. Så i den delen sammanfaller Sveriges och Rysslands röda linjer.

Om Socialdemokraterna gav grönt ljus skulle det däremot finnas en bred majoritet i riksdagen för ett fullt medlemskap i Nato. Alla de fyra borgerliga partierna säger ja. Men Socialdemokraterna har gjort ett uttalat nej till en del av doktrinen.

Som ett slags mellanlösning har en majoritet i riksdagen bestående av de fyra borgerliga partierna och SD – som dock är emot medlemskap – ställt sig bakom kravet att Sverige liksom Finland gjorde redan på 1990-talet ska uttala en option om att söka medlemskap. Men i verkligheten behövs den inte, eftersom möjligheten att söka är Nato:s policy. Den löser inte heller det svenska dilemmat. Grunden för säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara att leva på hoppet om hjälp.

Socialdemokraterna säger nej också till en option. Medlemskap är ett politiskt tabu – trots det hemliga samarbetet med Nato-länder under kalla kriget och det öppna med Nato efter Sovjetunionens fall. Partimytologin trumfar kunskapen.

För många socialdemokrater representerar föreställningen om Olof Palmes alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen fortfarande en storhetstid som rättrådig moralisk stormakt att drömma sig tillbaka till. Supermakterna USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Ett exempel på det närmast religiösa förhållningssättet är när Peter Hultqvist – då ordföranden i riksdagens försvarsutskott – mötte propåer om att Sverige borde som Finland utreda för- och nackdelar med ett medlemskap. Svaret blev att han inte motsatte sig en utredning, men oberoende av slutsatserna skulle Socialdemokraterna fortsätta att säga nej.

Så blev också fallet när utredningen presenterades 2016 med en huvudslutsats om att ett svenskt medlemskap skulle ”öka den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Och opinionen då? Ja, den har över åren blivit mer positiv. I en färsk pejling fördelar den sig nu ungefärligen lika mellan ja, nej och vet ej. Kort sagt, svenskarnas ”identitet” kopplad till tron på alliansfrihet och neutralitet förändrar sig, blir mer realitetsorienterad.

Publicerad i Smedjan 11 feb 2022.

Read More

Carl Bildt var trendsetter till vår tids twitterdiplomati, men brevskrivandet har fått en renässans på ryska UD, som verkar ha fångat upp den gamla slagdängan:

Ett brev betyder så mycket
Mycket mer än man tror
Blott några enkla små rader
Det gör glädjen så stor

Uppfordrande ton från Lavrov

Utrikesminister Ann Linde utropade dock knappast ”Å så kul med brev från Sergej!”, när den senaste korrespondensen (pdf) damp ned i Arvfurstens palats. I en uppfordrande ton begär utrikesminister Lavrov svar på frågan hur Sverige ska säkerställa den europeiska säkerhetsordningen.

Brevet är en uppföljning på de mycket långtgående krav som i december riktades till USA respektive Nato. I praktiken var dessa en begäran om en rysk intressesfär, som också Sverige skulle ingå i.

Med mindre variationer har brevet skickats till medlemmar i EU och Nato. EU och Nato har, klagar man, flyttat fram sina positioner i riktning Moskva. Därmed bryter man med avtalsformuleringen från OSSE-toppmötet i Istanbul 1999 om att ingen stat ska stärka sin säkerhet på någon annan stats bekostnad. Men om man läser hela avsnittet i den delen av stadgan (pdf) för europeisk säkerhet framgår att problemet i verkligheten handlar om Ryssland.

Finland avfärdar rysk ”maskirovka”

Den finske presidenten Sauli Niinistö har avfärdat brevet med hänvisning till att det inte innehåller något nytt och att syftet snarast är att skapa förvirring i väst. Det är så att säga en del i den ryska informationskrigföringen. Som sådan ingår den i ett brett spektrum av agerande med syfte att vilseleda för att dölja Putins verkliga intentioner. Kort sagt, det som med en rysk militärteknisk term heter maskirovka.

Är truppförflyttningarna vid gränsen till Ukraina inledningen till en ny invasion? Är inseglingen av landstigningsfartyg i Östersjön upptakten till angrepp mot Gotland? Och vad betyder det att fartygen i stället förflyttats till Svarta havet?

Och så vidare. Och allt är möjligt.

Politiskt förtryck på hemmaplan

Ingen vet hur den ryska målbilden ser ut. Kanske ska drömmen om Storryssland förverkligas med en ny invasion av Ukraina. Kanske nöjer man sig med att säkerställa att Ukraina inte kan bli ett demokratiskt föredöme. Kanske handlar det om något annat.

Det vi vet är att Putin har positionerat Ryssland som stormakt, Belarus är i ryska händer och den militärstrategiska geografin har radikalt förändrats med rysk trupp vid Belarus gräns till Ukraina, Polen och Litauen. I skuggan av krisen har man dessutom i lugn och ro ytterligare kunnat trappa upp för det politiska förtrycket på hemmaplan – också det en vinst. Putin har flyt.

Press på väst

Det genomgående mönstret är att Ryssland hela tiden sätter press på väst i hopp om att konfliktskygga ledare ska vika undan. Också därför var det viktigt att Försvarsmakten vidtog beredskapsanpassade åtgärder bland annat på Gotland när temperaturen ökade under julhelgen. Typiskt nog ledde detta till anklagelser från Kreml om aggressivt agerande från svensk sida.

Det är den vanliga ryska propagandabilden. Vill man veta sanningen är det en god tumregel att utgå från motsatsen till vad som hävdas i Kreml. Så även med den senaste posten från lögnens rike.

Sveriges svar bör vara skarpt

Ryssland har brutit mot Helsingforsavtalet, OSSE:s grundstadga och grundakten mellan Nato och Ryssland. I Budapest ingicks 1994 ett avtal i vilket Ryssland förband sig att respektera Ukrainas suveränitet och gränser, som uteslöt hot ett användande av militärt våld mot landets territoriella integritet och politiska oberoende. Avtalet uteslöt också ekonomiskt våld.

Allt i utbyte mot att Ukraina som då var världens tredje starkaste kärnvapenmakt, överlät kärnvapnen till Ryssland.

Ann Linde lär i något format skicka ett avvisande svar till Lavrov. Det bör vara skarpt. Och följas upp med tyst diplomati i form av åtgärder för att här och nu för att öka försvarsförmågan. Styrka är det enda språk som Putin förstår.

Och så behöver vi prata mer om det där med Sverige i Nato.

Krönika i Altinget 4/2 2022.

Read More

I söndagens Agenda medverkade försvarsminister Peter Hultqvist (S) i debatt om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Han var exalterad redan från start och fortsatte sedan med uppläxning av motdebattanterna från M och SD. I stället för att söka kontaktytor,  skambelades förslagen om att stärka försvaret i närtid, liksom den Nato-option som en majoritet i riksdagen tagit ställning för.

Vänsterpartiet ville för sin del ha mindre samarbete med Nato och mindre pengar till försvaret (och mer till ”välfärden”). Om detta var Hultqvist tyst.

Allt eftersom tiden gick blev Hultqvist allt rödare i ansiktet – och det kan inte ha varit något annat är skammens rodnad när han hörde hur de egna orden föll. Allt medan han gick på med en i Agenda sällan skådad tillplattande härskarteknik. Budskapet var att inget som regeringen redan gör, kan göras bättre.

Anfall kan vara bästa försvar i debatt i underläge, men det är inte detsamma som att det är bra för rikets säkerhet. Hultqvist har helt rätt i att det tar lång tid att återuppbygga den nationella försvarsförmågan. Det återstår dock att lägga fram bevis för ståndpunkten att en förstärkning i närtid utöver det som ingår i försvarsbeslutet, skulle skada återskapandet av försvarsförmågan. Det är inte självförklarande, om man säger så.

Det är lika svårt att förstå varför hänsyn inte ska tas till att hotbilden ser dramatiskt mycket sämre ut nu, än när försvarsbeslutet klubbades 2020.

Tvisten kan slitas genom en enkel fråga till ÖB Micael Bydén om en ”shoppinglista” för förmågelyft utöver plan.Det är ett arbete som inte kan vänta till den i försvarsbeslutet till 2023 inplanerade kontrollstationen. Och det måste få kosta. 2025 bör Sverige ha uppnått Natos tvåprocentsmål för försvarsutgifterna i stället för planerade 1,5 procent av BNP. Prislappen är billig om krisen eller kriget kommer – och ännu billigare om avskräckningen bevarar freden.

I den mycket spända situation som råder stavas ordet ansvarstagande ”här och nu”- satsningar redan i vårbudgeten. Om inte S kan säga farväl till det rådande försvarsekonomiska mantrat ”vi betalar inte”, bör de borgerliga och SD köra över regeringen.

Försvarsministern var lika von Oben i fråga om den säkerhetspolitiska doktrinen. Kraven på en Nato-option avfärdades med ord som ”pyssla med” och ”experimentverkstad”. Farligt, farligt, menar Hultqvist med hänvisning till den rådande spänningen. Men vaktslåendet om den säkerhetspolitiska balansen och stabiliteten är en del av den säkerhetspolitiska partiliturgin.

Det är en paradox att regeringens fastslående att Sverige själv väljer säkerhetspolitisk linje, i praktiken både innebär motsatsen och ett accepterande av Kremls verklighetsbeskrivning. Medan det nu dras upp röda linjer i förhållande till hur andra stater ska agera, har regeringen en egen röd linje. Och den går vid ett svenskt Nato-medlemskap. Så kravet från Moskva har regeringen uppfyllt alldeles på egen hand.

Allianslösheten ökar Sveriges handlingsfrihet, brukar det sägas av dess försvarare. Men det vi i själva verket säger är att det inte alls – trots vår egen ihopsnickrade ensidiga solidaritetsdeklaration – är säkert att vi ställer upp för andra. Är det den signal som vill skicka till dem som vi hoppas ska hjälpa oss? Med medlemskap i Nato skulle vi omfattas av försvarsalliansens trygghetsgaranti. Vilket är bra också med tanke på att vi sett från ryskt perspektiv redan är en del av Nato.

Med tanke på att samtal om försvar och säkerhet är en sällanvara i SVT hade man kunnat hoppas på mer än den uppvisning i arrogans som ”arge magistern” bjöd på. Samtidigt blev det glasklart varför Försvarsberedningen bör kallas in både i syfte att se på förmågelyft och säkerhetspolitisk doktrin. Regeringen mäktar inte uppgiften att leda det arbetet på egen hand.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 feb 2022.

Read More

Invasionen av Ukraina 2014 raserade den europeiska säkerhetsordningen. Under vapenhot om att ta kriget vidare har Ryssland nu fått gehör för att förhandla om en uppdelning av Europa i intressesfärer. Tre decennier efter Sovjetunionens upphörande vill Vladimir Putin föra Europa tillbaka till det kalla krigets dagar. Ja, strängt taget längtar han ju tillbaka till SSSR (Sovjetrepublikens egen förkortning).

Det är en seger för Putins ambitioner att den första förhandlingsomgången i mitten av januari blir i ett bilateralt stormaktsformat med USA. Därefter följer ett multilateralt möte med Nato, som ju är ansvarigt för det territoriella försvaret i Europa, och ett tredje möte inom ramen för OSSE. EU är däremot inte alls med i bilden.

På bordet ligger en kravlista som bland annat innebär att Nato för all framtid ska säga nej till nya ansökningar om medlemskap. Om Ryssland skulle få sin vilja igenom, är medlemskap i Nato således uteslutet för svensk del. I kravbilden ingår också restriktioner som i praktiken gör det nuvarande nästanmedlemskapet omöjligt att upprätthålla. Det skulle också slå direkt mot nätverket av säkerhetssamarbeten som etablerats under de senaste åren.

Kort sagt, hela den grund som svensk säkerhets- och försvarspolitik vilar på skulle gå förlorad.

Det är utmärkt att försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat de ryska kraven som ”oacceptabla” och betonat ”varje stats rätt att själv välja säkerhetspolitisk väg”. Däremot är det obegripligt att han samtidigt ger ett slags indirekt stöd till de ryska kraven och den ryska berättelsen om det hotfulla Nato genom att som svar deklarera att ”vi ska inte gå med i Nato varken nu eller senare”.

Till saken hör ju att utan den socialdemokratiska fredsfundamentalistiska Nato-nojan hade Sverige sedan länge tagit det naturliga steget till fullvärdigt medlemskap. En skillnad hade då varit en högre tröskel i form av både säkerhetsgarantier och ökad gemensam försvarsförmåga i Norden/Baltikum. Nu är det som det är. I nuläget borde dock alla inse att försvarsbeslutet är passé, vilket regeringen kan göra något åt. Men vill Magdalena Andersson ”vända på alla stenar” också när det gäller försvaret?

Det självvalda svenska utanförskapet innebär att vi inte kommer att sitta med vid förhandlingsbordet när det återuppvaknade Nato-Rysslandsrådet möts för att diskutera säkerhetsläget och den ryska önskelistan. Hultqvist får i stället nöja sig med smulor från bordet i form av lite förhands- och efterhandsinformation. Eller att göra inspel underhand, och hoppas att någon lyssnar.

Att Putins önskelista är maximalistisk, har gjorts offentlig och ska uppfyllas på nolltid visar att den inte är tänkt som ett verkligt förhandlingsunderlag. Kraven har också avvisats av Nato. Allt annat vore otänkbart. De ryska kraven är inte legitima utan bygger på att makt går före självbestämmanderätt.

Men bara det faktum att den ryska ”oron” tas på allvar är en seger för Putin – och oroande. Det finns en risk för att konflikträdslan får trumfa ett kyligare eller mer långsiktigt förhållningssätt.

Putin har utlovat ett militärt svar om kraven på formella säkerhetsfördrag inte uppfylls. Under tiden trummar statliga medier ut krigspropaganda och informationskrigföring pågår. Allt medan rysk militär står redo och laddad vid gränsen mot Ukraina. I detta stora upplagda förhandlingsspel, är de båda huvudscenarierna en framgång, utifrån ryskt perspektiv.

Det blir nog inte ett nytt Jalta. Frågan är vad Putin kan få i stället och hur högt priset blir som Ukraina får betala. Om vi inte, ska sägas, ställs inför ännu värre scenarier.

Ledare i Svenska Dagbladet 30/12 2021.

Read More

Blir det storkrig? Den alarmerande frågan dök upp redan i våras i samband med stora ryska truppsammandragningar vid gränsen mot Ukraina och är nu på den geopolitiska agendan igen. USA uppskattar styrkan till 175 000 man och har varnat för att en invasion kan vara nära förestående. Frågan är dock lika felställd nu som då.

Ryssland invaderade Ukraina 2014, annekterade Krim och införde lydstyre i Donbass. Så frågan är snarare om planen nu är att ”slutföra jobbet”, och vad detta i sådana fall betyder.

Det är ovisst huruvida president Biden blev klokare efter tisdagens videosamtal med president Putin. Putins linje är ju att några anfallsplaner inte föreligger, men att en röd linje går vid Natomedlemskap eller – mer diffust – utplacering av vapen eller personal.

Motdraget från Biden är hämtat från den nya amerikanska strategin ”integrerad avskräckning”, som sätter diplomatiskt, ekonomiskt och internationellt tryck i första rummet – men som också, om än i begränsad utsträckning, backas upp med militära medel. Det innebär bland annat att ”allt” det i sanktionsväg som inte gjordes 2014 utlovas i händelse av ett ryskt angrepp. Så det blir dyrt.

Ingen vet huruvida Bidens maktspråk – det enda språk som biter på Kreml – är avskräckande nog. Det vi däremot vet är att ett demokratiskt Ukraina är ett rött skynke, att det finns ett anspråk på att få styra och ställa i närområdet, samt att Putin verkar besatt av att återupprätta ett större Ryssland. Den rationella reaktionen är därför inte nödvändigtvis att avstå.

Det ryska militära hotet mot Ukraina kan inte heller ses isolerat från att Ryssland använder sig av energin som vapen mot Ukraina och EU, liksom att Kreml åtminstone varit delaktigt i det migrationsvapen som Lukasjenko avfyrat mot EU. Kort sagt rör det sig om ett ryskt maktspel med många strängar och med delvis olika mål – allt orkestrerat med en desinformation som hämtad från Alice i Underlandet. ”Det är Ryssland som är hotat och därför måste vi…”

I målbilden ingår att erkännas som stormakt, att hålla kriget i Ukraina vid liv eller få politisk kontroll över Kiev, att destabilisera och skapa splittring i EU, att så split i den transatlantiska relationen. Och så vill man få ett godkännande för Nordstream II – vilket i sådana fall blir en formidabel styrkedemonstration.

I går, dagen efter videomötet mellan Joe Biden och Vladimir Putin, var statsminister Magdalena Andersson på premiärbesök i Helsingfors för samtal med statsminister Sanna Marin och president Sauli Niinistö. Tyvärr tog hon inte tillfället i akt att markera mot Rysslands anspråk på att bestämma över andra staters säkerhetspolitiska vägval.

Det ryska kravet på att Biden ska sätta punkt för fortsatt utvidgning av Nato, kan inte tolkas på annat sätt än att det också skulle gälla Sverige och Finland. Marin upprepade den finländska standardformulering som understryker nationellt självbestämmande, att ”beslutet (är) vårt och bara vårt”. Men hon betonade också att läget nu inte är sådant att Finland planerar att gå med i Nato.

Magdalena Andersson nöjde sig med att slå fast att ”medlemskap finns inte på bordet just nu”. ”Just nu” skulle dock kunna tolkas som en positionsförskjutning i förhållande till det annars tvångsmässiga upprepandet av att Sverige inte ska gå med i Nato. Så vad menade hon egentligen?

Helt klart är i alla fall att det dogmatiska nejet till medlemskap allt sedan Löfvens första regeringsförklaring 2014 inte har fungerat som en förtroendeskapande åtgärd till gagn Sverige och för säkerheten i Europa. Tvärtom har läget blivit allt värre och trots samtalen mellan USA och Ryssland kan ett storkrig inte uteslutas. Synd att Sverige inte står bättre militärt rustat.

Ledare i Svenska Dagbladet 9/12 2021.

Read More

Med valet av Magdalena Andersson fick först Socialdemokraterna en ny partiledare efter Stefan Löfven och Sverige sedan en ny statsminister. I sitt installationstal vid den nyligen genomförda partikongressen tog sig Andersson kraftfullt an den organiserade kriminaliteten och gängen. Hon slog fast att ”vi ska säga det som krävs och göra det som krävs, steg för steg, reform för reform, det sitter i vårt politiska dna”.

Det är förstås utmärkt om arbetet med den inre säkerheten snabbas på. Det är dock illavarslande att klarspråket och viljan att handla inte alls gällde den yttre säkerheten. Andersson hade kunnat överraska efter att under åren som finansminister sedan 2014 ha bromsat återtagandet av Sveriges nationella försvarsförmåga, men försvars- och säkerhetspolitiken hade övertaget inte någon plats i linjetalet.

Kort sagt, det blev en markering av att försvaret inte blir en prioriterad fråga. Ändå hölls talet mot bakgrund av att Ryssland/Belarus hybridkrigar med migranter, Putin använder sig av energivapnet och mobiliserar längs gränsen till Ukraina. Alltså en utveckling som ytterligare understryker vad som borde göras i försvarspolitiken.

Det har blivit mer akut att å ena sidan täcka upp för underfinansiering av försvarsbeslutet och, å andra sidan, tillföra medel för att snabba på återtaget av försvarsförmåga.

Att döma av motionerna från partiets gräsrötter under huvudrubriken Vi bygger en gemensam säkerhet tillsammans finns det tyvärr inte heller någon efterfrågan på att öka tempot i försvarspolitiken. Tvärtom är det ”fredsrörelsen” som fortsätter att dominera den partiinterna diskussionen uti landet. Här erbjuds nostalgi och drömmar.

I 11 motioner efterlystes tillskapandet av ett Fredsdepartement. 21 motioner handlade om vapenexport. Alla negativa och med den typiska vinklingen att stöpa om försvarsindustrin till civil produktion. Totalförsvar och personalförsörjning lockade till 14 motioner med tonvikt på ”alla ska med” (till exempel personer med NPF-diagnos). 25 motioner handlade om Civilt försvar och krisberedskap med en betoning lagd på beredskapslager och ökad samordning.

Underrubriken Försvarspolitik lockade 10 motioner och inte någon handlade om behovet av att stärka det nationella försvaret. Ystad arbetarekommun (motion E106) vill t o m lägga ned detta:

”Peter Hultqvist, Michael Byden, Ebba Busch Thor och det borgerliga gänget, ja hela försvarsberedningen, ja t o m en majoritet av riksdagsledamöterna är liksom på en annan planet. Det är som om man inte ser att det brinner i Australien och glömt att det brann i Sverige. Det är som om man inte kommer ihåg attentatet mot Charlie Hebdo mfl terroristangrepp. Istället sysslar man med spöken och hotar med Putin istället för att undersöka vad ”trollfabrikerna” åstadkommer vid val och hur flyktingar utsätts för spionage och utpressning. Och vad hjälper då kanoner, ubåtar, stridsvagnar och …?

(…) Den försvarspolitik som partiet för närvarande bedriver med utbyggnad av försvaret, omfattande investeringar i försvarsmateriel och närmande till Nato är destruktiv och i grunden falsk. Destruktiv då rustning är en förberedelse för krig och faktiskt ökar krigsrisken. I grunden falsk då den motiverats av att Putin skulle ha onda avsikter mot Sverige. Visst var det fel av Putin att ta Krim men ganska naturligt att inte vilja ha det blivande Nato-landet Ukraina som hyresvärd för en av Rysslands största marinbaser (…)

Socialdemokratiska Partiet bör genomföra en omfattande medlemsdiskussion om hur försvaret skall moderniseras till dels en insatsstyrka mot terrorister och ett utbyggt cyberförsvar dels ock en freds- och katastrofstyrka.”

Motståndet mot Nato både i form av samarbete och medlemskap är kompakt. Östergötlands partidistrikt (motion E19) vill backa bandet:

”Den interna debatten inom socialdemokratin om freds- och säkerhetspolitik tog fart i och med att det s k Värdlandsavtalet antogs av riksdagen. Många partimedlemmar protesterade mot avtalet när man menade att beslutet om Värdlandsavtalet var ett första smygande steg mot svenskt Natomedlemskap.

Den svenska socialdemokratin har en ofta ärofylld historia när det gäller frågor om aktiv säkerhetspolitik, fred och nedrustning. Nu menar vi att det är mycket viktigt att vi återtar initiativet och återupprättar socialdemokratin som en kraft för självständighet, alliansfrihet och neutralitet.”

Att det inte råder samsyn med partiledningen om hur Ryssland ska hanteras, hur hotbilden ser ut eller hur den ska mötas illustreras väl av Lunds arbetarekommun (motion E18):

”Ryssland har en auktoritär regim som bl a förtrycker den egna befolkningen. Men avskräckning som metod för att minska risken för väpnad konflikt är ineffektiv. Ökad upprustning leder till ökade spänningar och ökad risk för misstag samt minskat utrymme för dialog och diplomati. Säkerhet genom avskräckning och upprustning bygger på kortsiktighet och på att skapa rädsla, vilket går tvärtemot vad mänsklig säkerhet handlar om.

För att kunna hantera och förebygga de hot och säkerhetsrisker som Sverige och världen står inför måste säkerhetspolitiken utgå från de människor som lever såväl innanför som utanför Sverige, istället för att fastna i den förlegade syn på säkerhet som leder till ständigt ökande satsningar på att bygga militär styrka för att kunna stå emot ett angrepp från en annan stat. Ett av de högst påtagliga säkerhetshot som hela världen står inför, är klimatförändringarna.

Sverige fokuserar på förtroendeskapande åtgärder genom diplomati och ökat samarbete i Östersjöregionen och tydliggör sin alliansfrihet och neutralitet inte utveckla samarbetet med Nato ytterligare, eftersom det äventyrar Sveriges förutsättningar att vara en oberoende och militärt alliansfri nation tydligt säga nej till att Sverige ska bli medlem i Nato.”

Den riktigt stora frågan gällde om Sverige ska ratificera FN-konventionen mot kärnvapen. I 40 motioner krävdes just detta – och backades upp under kongressdagarna av ett upprop undertecknat av 100 S-profiler som Birgitta Dahl, Thage G Peterson och Pierre Schori under rubriken Vi måste skriva under förbud mot kärnvapen.

Karlskrona arbetarekommun (motion E7) kritiserade regeringen för att visserligen ha ”tagit en hedrande ledarplats” när det gäller klimat och miljö men samtidigt ha ”tagit timeout” i fråga om kärnvapen:

“Det återstår därmed endast 14 länder innan det blir internationellt bindande. Signering markerar regeringens inställning och är ofta ett första steg mot ratificering. Signera kan varje regering göra utan riksdagens godkännande.

De borgerliga partierna förordar att vi istället ska söka skydd under USA:s och Natos radioaktiva ”kärnvapenparaply”. Det vore ju som att gå omkring med en laddad pistol mot tinningen och en självmordsväst runt kroppen. Att gå med i Nato, som dessa partier vill, vore ett lika katastrofalt självmål. Det skulle göra oss automatiskt till ett militärt mål och det skulle betyda att vi legitimerade kärnvapenalliansens doktriner om ömsesidig total förintelse och rätten att använda sig av ett förstaslag med kärnvapen.”

Till bilden hör att en kvardröjande föreställning om Sveriges möjligheter att påverka. Göteborgs partidistrikt (motion E10) slår fast att:

”Sverige må vara litet land. men vi har varit och tänker bestämt fortsätta vara ett inflytelserikt land. Vi är inte inflytelserika på basis av militär styrka eller ekonomiska muskler, utan genom att vara ett föregångsland som visar vägen och hjälper andra att följa efter. Dock ser vi att stora internationella aktörer har slagit in på en mer aggressiv utrikespolitik. Detta måste Sverige försöka vända genom att mer intensivt arbete med fred och nedrustning.”

Som föredragande under partikongressen manövrerade förvarsminister Peter Hultqvist igenom regeringens politik, men det är inte gott och väl. Det han inte gjorde var att röja i fredsvännernas minfält genom att tala klartext om var vi hör hemma, att vi inte klarar oss utan Nato och att USA:s vilja att bistå är helt avgörande för rikets säkerhet. Och att så är fallet är ju ingen hemlighet. Allt står i klartext i offentliga handlingar.

Att via konventionsfrågan – såsom fredsrörelsen vill – i praktiken ta strid med Nato framstår alltså inte som höjden av politisk klokskap. Nu landande kongressen regeringens ”kompromiss” om att söka observatörsstatus till konventionsstaternas möte nästa år. Det är illa nog. Alliansen förbehåller sig rätten att ha kärnvapen i arsenalen som yttersta avskräckningsmedel så länge andra stater har kärnvapen.

Ett annat skäl är förstås att det i Sveriges grannskap finns en regim som aldrig skulle komma på tanken att skrota sina kärnvapen och som offensivt hotar med kärnvapenangrepp. Det framgår dock inte av motionerna.

Att läsa motionerna om försvars- och säkerhetspolitik till Socialdemokraternas partikongress är som att kliva in i en bubbla, ett eget universum befolkat av sedan länge döda hjältar. Fredsrörelsen med rötter i Olof Palmes neutralism lever i högsta välmåga bland partiets aktivister – och nostalgin kommer att frodas så länge som partiet inte gör upp med sin egen historia. Eller rätt och slätt säga att nu lever vi i en annan tid.

Publicerad på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 25/11 2021.

Read More

”Hallo Peter! Takk for sist. Flott å se dig igen. Jeg er lei meg for at du måtte vente i korridoren mens vi fattet vedtak, men du vet jo hvordan det er. Enten er man med, eller så er man ikke med. Med Natos to-prosentmål for forsvarsutgiftene som ess i ermet, skulle du jo dessuten lettere kunne hevde deg mot Magdalena.”

Så skulle det kunna låta när försvarsminister Peter Hultqvist i dag tar emot Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg för ett tvådagars partnerskapsbesök. Så sent som i fredags skildes de åt efter Natos försvarsministermöte i Bryssel som bland annat enades om en ny strategi (Concept for deterrence and defence in the euro-atlantic area). Den handlar om att möta en hotbild i vilken Ryssland agerar samtidigt i Baltikum och i Svarta havet inkluderande attacker med kärnvapen, i cybersfären och från rymden.

Nu ska Natos medlemmar jobba vidare med regionala planer för att konkret möta den nya hotbilden. Sverige är välkommen att höja rösten, men inte att delta när besluten fattas. Samma sak när Nato i sommar fattar beslut om alliansens framtida inriktning (Strategic concept). 

Senast skedde det för tio år sedan och då nämndes inte Kina med ett ord. Nu blir horisonten vidare; att döma av uttalanden från Stoltenberg kommer Kina inte att beskrivas som en fiende men som en stat som kan slå mot Natos kollektiva försvar. Kanske i kompanjonskap med Putinland.

Som alternativ till medlemskap har den så kallade Hultqvistdoktrinen etablerats med fokus på fördjupat försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilaterala basis. Det är förvisso utmärkt att Sverige på så sätt förankras i ett försvars- och säkerhetspolitiskt nätverk med en tröskelskapande effekt. Samarbetena stärker operativ förmåga och möjligheten till gemensamt agerande.

I händelse av ett konfliktläge som kräver snabbhet – och där Nato inte kan leverera – ökar mångfalden samarbetskonstellationer dessutom handlingsmöjligheterna och skapar en bättre flexibilitet.

Hultqvistdoktrinens fokus på nätverksbyggande är dock inte regeringen Löfvens uppfinning utan del av en trend som det allianslösa Sverige har hakat på. Och samarbetena utgör inte en ersättning för medlemskap i Nato, vare sig för Sveriges eller för Finlands del.

Regeringen Löfven säger dock ihärdigt nej till medlemskap, med hänvisning till att den säkerhetspolitiska linjen ska vara förutsägbar. Men vad hjälper det, när alla vet att Kreml ser Sverige som en del av Nato. Alla vet också att vid en konflikt i Norden-Baltikum, kommer Sverige ofrånkomligen att dras in.

Sveriges försvarsdoktrin utgår från att vi inte kan försvara oss på egen hand. Vi har en operationsplanering bortom fred med Finland. Det finns också en önskan att samordna operationsplanering med Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Nato. Så vad vore naturligare att ta det sista steget in för att verkligen möjliggöra ett gemensamt krigsavhållande agerande, som dessutom i stället för hopp om bistånd i ett konfliktläge skulle ge en trovärdig säkerhetsgaranti?

I stället har Hultqvist skapat oförutsägbarhet om den säkerhetspolitiska linjen genom att signalera kursomläggning i fråga om var Sverige står i fråga om fördjupat försvarssamarbete i EU. Som Stoltenberg säkert kommer att understryka är dock strategisk autonomi med sikte på att etablera militärmakt en riktig gla’ nyhet för Kreml. Det skulle ytterligare dra isär Europa och USA och förstärka oenighet internt i EU.

EU kan inte ersätta Nato men väl bidra till att stärka försvaret av Europa. Detta genom att få fart på det försvarsindustriella samarbetet, bättra på försvarslogistiken och satsa på att via civilt försvar öka motståndskraften.

Ledare i Svenska Dagbladet 25/10 2021.

Read More

Afghanistan är en pågående tragedi utan tydligt slut, som också – med islamister i friare spelrum – har följdverkningar i regionen. I Europa skulle en flyktingvåg sätta politiska spår. Men det är svårt att se att de geostrategiska kontinentalplattorna kommer i rörelse efter talibanernas intåg i presidentpalatset i Kabul. Redan före det slutliga amerikanska tillbakadragandet hade USA lämnat landet.

Med maktkampen med Kina som prio ett i Vita huset ligger, i en alltmer konfliktfylld miljö, allianserna fast med Sydkorea, Japan och Taiwan. I den stora bilden blir Europa mindre viktigt. Därför gäller det att visa att vi kan, vill och törs sätta den transatlantiska länken i första rummet genom att ta ansvar för att stärka de nationella försvaren – och därmed Nato som är förbindelsen över Atlanten.

EU-kommissionens vice ordförande och utrikesansvarige Josep Borrell har emellertid tagit uttåget ur Afghanistan till intäkt för det han beskrivit som ett historiskt genombrott. Det handlar om skapandet av en militär snabbutryckningsstyrka om 5 000 militär personal, inkluderande flyg och marin samt kompletterad med den apparat som krävs för en fungerande organisation.
Kommissionen går därmed i takt med 14 av EU:s medlemsländer. I spetsen de båda tungviktarna Tyskland och Frankrike, som i våras föreslog bildandet av insatsstyrkan i syfte att snabbt kunna gripa in i inledningsskedet av en konflikt. Strategisk autonomi är vad som lockar, men det är ett strategiskt felgrepp.

EU har redan sedan 2007 en snabbinsatsstyrka på numera 1 500 militär personal. Problemen har hopat sig. Det har varit svårt att fylla stridsgrupperna och att ordna finansiering. Insatsstyrkan har aldrig fått rycka ut. Medlemsländerna har nämligen definierat sina intressen på olika sätt och därmed har ett enigt beslut inte kunnat fattas. Kort sagt, ett riktigt praktfiasko.

För att komma runt problemet med oenighet föreslås att beslut om insats ska kunna fattas med majoritetsbeslut. Ingen ska tvingas att delta, men likväl ändå ta ett ansvar i EU:s namn. Finansieringen ska vara gemensam via EU-budgeten.

Ett förslag ska läggas i november och slutligt beslut väntas under det franska ordförandeskapet i mars 2022. Beslutet borde bli ”papperskorgen”. Trots att förslaget är en pappersprodukt riskerar det att vid en realisering att inte bara så split i EU utan få drastiskt negativa konsekvenser för säkerheten i Europa.

Med Biden som president har USA en entusiastisk (om än inte konfliktfri) relation till EU. Budskapet är även positivt till att EU stärker sin försvarsdimension, men då i form av att utveckla samarbetet med Nato i det 74-punktsprogram som EU och Nato antog 2018. I detta klargörs att EU inte kan ersätta Nato, liksom fastslås att varken parallella strukturer eller kommandokedjor ska skapas – för att inte slösa med begränsade resurser. Men det är just detta som det planerade förslaget leder till, och riskerar dessutom att dra kraft från områden i avtalet med Nato där EU faktiskt kan göra en avgörande skillnad. Förbättrad förmåga att transportera trupp och materiel är ett sådant exempel.

Försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat förslaget om en ny insatsstyrka med hänvisning till att den ”transatlantiska länken är avgörande för balansen i vår del av världen”. Utmärkt. Det han egentligen säger är att Nato är grundbulten för säkerheten i Europa, och att Nato står och faller utan USA, och att en accelererande amerikansk fokusförskjutning i riktning Kina ställer krav på att Europa tar ett större ansvar för det egna försvaret.

Varför slutsatsen av den analysen är att Sverige inte bör vara fullvärdig medlem av Nato, visar att regeringen i en allt mer orolig tid låter partipolitiska hänsyn gå före värnandet av rikets säkerhet. Och ja, så behöver vi snabba på uppbyggandet av Sveriges militära förmåga. Inte heller det förmår regeringen Löfven.

Ledare publicerad i SvD 7/9 2021.

Read More

I en debattartikel på Brännpunkt frammanar Pierre Schori (S) bilden av ett kommande ödesval, men det handlar inte om att Stefan Löfven måste få fortsätta som statsminister i en socialdemokratisk regering. Schoris ärende är i stället att propagera för att Sverige ska ställa sig bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen och mot ett svenskt medlemskap i Nato.

Ungefär som Margot Wallström.

Om hur viktigt det är för rikets säkerhet att Sverige inte biträder konventionen har jag skrivit om här och här. I stället vill jag lufta Schoris historieskrivning.

 Schori argumenterar med Olof Palme vid sin sida.

“Det var inte Olof Palme som förde mig in i politiken, det var atombomben. Men det var Palme som visade vägen, med mod och konkreta initiativ.”

Och med historien på sin sida:

“Själv slungades jag tillbaka till ett eget ödesval; till 1960-talet då frågan om ett svenskt atomvapen övervägdes.

För bomben talade då Högerpartiet och överbefälhavare Torsten Rapp. Socialdemokratin var avvaktande, medan en bred folklig opinion mobiliserades mot. Till slut insåg statsminister Tage Erlander att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och drastiskt minska vår säkerhet.”

S hållning kan dock inte med bästa vilja i världen beskrivas som “avvaktande”. Partiet var splittrat. 1960 hade Palme tråcklat ihop en kompromiss som innebar ett nej och ett ja till bevarad handlingsfrihet. Inom ramen för beslutet att inte utveckla kärnvapen ingick dock en underförstådd kärnvapenoption i form av fortsatt så kallad skyddsforskning men även (förbjuden) konstruktionsforskning. Det som kallades “utvidgad handlingsfrihet”.

Med, som Tage Erlander uttryckt saken, “Palme som chef för atomeriet”.

Beslutet 1968 att definitivt stänga dörren för svenska kärnvapen togs mot bakgrund av att de inte behövdes, eftersom Sverige stod under USA:s kärnvapenparaply. Det sades uttryckligen i försvarsutredningens betänkande i ärendet. Samtidigt hölls dörren på glänt för omprövning av i den händelse kärnvapen blev ett slags normaltillstånd för småstater.

Så det är nog snarare en senare Palme som Schori tänker på. Norden som en kärnvapenfri zon var en i raden av initiativ.

Sovjetunionen var helt för en kärnvapenfri zon i Norden.

Ja, i själva verket fanns de ju bara i Östersjön. Sverige hade inte några. Inte heller Finland. Norge och Danmark hade klargjort att kärnvapen inte fick utplaceras där. Sovjetunionen ville dock inte att det egna handlingsutrymmet skulle begränsas. Norden skulle vara kärnvapenfritt men med möjlighet för Sovjetunionen att agera med kärnvapen i Östersjön.

Palme och S intog olika ståndpunkter över tid. Från att inledningsvis (hösten 1981) ha krävt att kärnvapen skulle vara borta när zonen inrättades till motsatsen. Det vill säga att först en deklaration om Norden som en kärnvapenfri zon och sedan förhandlingar med Kreml om saken. De centrala var utfästelser från Moskva om att inte angripa.

I 1980-talets början med ett allt kallare krig stretade Palme emot ökade försvarsanslag – allt för att fredspolitiken inte skulle få hotas.

Samtidigt avfärdades efterhand de fortsatta intrången under vattenytan, som annars tydliggjorts när U 137 grundstötte.

Samtidigt som Palme i diskussionen om Nato:s s k dubbelbeslut från 1979 rörande utplacering av medeldistansrobotar gick på samma linje som Kreml. Nato borde inte svara på Sovjetunionens utplacering av SS 20. I stället borde förhandlingar inledas med sikte på nedrustning. Det var det “fredliga dubbelbeslutet”.

Från sovjetisk sida var svaret på Nato:s dubbelbeslut en kampanj mot Nato och för en kärnvapenfri zon i Norden i syfte att ändra opinionsklimatet i neutral och alliansfri riktning. De socialdemokratiska partierna ansågs särskilt viktiga och med den kärnvapenfria zonen om murbräcka.

I Schoris värld finns inte Putinland i den svenska hotbilden. Alltså behöver Sverige varken rusta upp eller gå med i Nato.

“Varför i all världen ska Sverige delta i detta? Vårt enprocentiga fredsfrämjande och konfliktförebyggande civila bistånd är långt bättre än Natos tvåprocentiga militära upprustning.”

“Valet blir så för mig framför allt ett ställningstagande för alliansfrihet och en kärnvapenfri värld, mot alla kärnvapen, dess allianser och dess försvarare.”

Till den bilden hör dock att Sverige inte är alliansfritt utan militärt alliansfritt, ingår i en politisk union med förpliktelser (EU) och har ett försvar vars fundament är bistånd från Nato och Nato-länder i händelse av elände.

Publicerad på SvD/Säkerhetsrådet 31/7 2018.

Read More