Claes Arvidsson

Archive
Norge

Som ett led i arbetet med nästa Långtidsplan borde Stortingspolitikerna ta en studietur till andra sidan riksgränsen. I Sverige ”är det bråttom” att förbereda landet för krig. Det illustreras av ansökan om medlemskap i Nato och understryks av att nästa försvarsbeslut är tidigarelagt till i år. Redan 2024 kommer försvarsanslaget att uppfylla Nato:s tvåprocentsmål. Anslaget har fördubblats sedan 2020 till 119 miljarder. 

Det sker också en omfattande institutionell förnyelse. Några exempel. Det civila försvaret har fått en egen minister. På den högsta politiska nivå har det dessutom inrättats en nationell säkerhetsrådgivare. På myndighetsnivå har Myndigheten för psykologiskt försvar tillkommit. Utredningsväsendet går på högvarv. En handlar om hur underrättelsetjänsterna ska omorganiseras.

Allvaret underströks när den säkerhetspolitiska eliten möttes på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Men årets upplaga blev även en bekräftelse på att delar av den svenska offentligheten fortfarande lider av sviterna efter en mångårig fredsskada. I stället för att få en vidare offentlig debatt om vad Sverige behöver göra i fråga om krigsavhållande beredskapsåtgärder, uppstod en metadebatt om tonläget. 

I Sälen talade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin om behovet av att brett höja den civila beredskapen. Men alla lyssnade inte till mer av talet än orden att ”det kan bli krig i Sverige”. 

ÖB Micael Bydén uttryckte sig inte lika direkt i sitt anförande men i sak var budskapet detsamma. Och senare i ett intervjusvar i TV4 var han glasklar ifråga om att det kan bli krig i Sverige.

Klarspråket utlöste ramaskrin från etablerade skribenter som att militärens högsta önskan är att det ska bli krig: ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig. Varför skulle de inte göra det, när krigssituationer är det de tränat för, ibland i hela liv?”

Det raljerades om ”stridspittar i lusekofta som frimodigt tumlar runt i Sälen och fantiserar om de fräcka effekter som uppstår om man atombombar Öresundsbron”. 

Ett klipp med stridsvagn och budskapet ”Det kan bli krig i Sverige” gick viralt på barnens favorit, kinesiska Tiktok. Det utlöste i sin tur upprörd kritik mot att barnen blev skrämda: ”Att barn i Sverige gråter gör absolut ingenting för vår beredskap. Ministrar och medier har ett ansvar, också för dem.”

Den ryska ambassaden i Stockholm var förstås inte sen att haka på debatten med budskapet: ”Kanske borde den svenska ledningen sluta driva sin egen befolkning till paranoia?” 

Som svar på kritiken ställde Bydén upp på intervju på barn-TV på Lilla Aktuellt i SVT. På frågan om det kan bli krig blev svaret ja. Kompletterat med budskapet att det inte finns anledning att vara orolig just nu, men att varken Sverige som land eller medborgarna är tillräckligt förberedda på ett krig. Och att det oroar.

Kritiken mot militarismen (mest) från vänster möttes av en ström av motinlägg. Paradoxalt nog kan metadebatten faktiskt ha bidragit till att svenska folket har blivit mer medvetet om att ”det kan bli krig i Sverige” och att det krävs att alla förbereder sig.

Hotet om krig i vår tid är inte heller inte någon nyhet, men har förstås tydliggjorts efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Omslagspunkten i doktrinen kom 2017 då bedömningen skrotades att ett angrepp mot Sverige var osannolikt. Sedan dess utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt var redan då (och än mer med det pågående inträdet i Nato) att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum är ett sammanhängande stridsområde.

Året efter – alltså för delades broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ut till alla Sveriges hushåll. Syfte var att höja allmänhetens beredskap inför dåligt väder, it-attacker – och krig.

Under lång tid var ”Folk utan försvar” ett mer passande namn på Sälenkonferensen. Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att långsamt återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Efter den ryska storskaliga invasionen av Ukraina 2022 har dock allvaret verkligen satt avtryck i fråga om upprustningen av Totalförsvaret. Men mycket återstår.

Känslan av brådska understryks av att den nu förs en diskussion om att Sverige ska skrota det finanspolitiska ankare som etablerades efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet – och som ska säkerställa att statsfinanserna inte igen ska löpa amok. Det skulle i sådana fall möjliggöra statlig upplåning för att finansiera den upprustningen som inte ryms inom ordinarie budgetramar.

Situationsförståelsen och därmed viljan att satsa verkar långt ifrån vara densamma i Norge. En god början vore att uttala orden ”det kan bli krig i Norge” – och att det måste landet förbereda sig på. Pengar saknas ju inte. Varför inte ändra regelverket för Oljefonden så att det också möjliggör att ta hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur?

Krönika Ukens Analyse, DNAK 25 januari 2024.

Read More

Inför statsminister Jonas Gahr Støres traditionsenliga och tv-sända nyårstal anlitades den välkände filmregissören Erik Poppe för att koreografera framträdandet till en förtroendeingivande helhet. Men vad hjälper det när regeringen ständigt hamnar i blåsväder.

Det finns mycket att säga om norsk politik. Till exempel att det inte verkar vara något slut på ”rot” och ”snusk”. Efter pressavslöjanden sade Sandra Borch nyligen upp sig som minister för forskning och högre utbildning. Ett uppdrag som lämpar sig osedvanligt dåligt för en person som har plagierat sig till akademisk examen.

”En akseptabel prestasjon med noen vesentlige mangler. Kandidaten viser en viss grad av vurderingsevne og selvstendighet.” Det är den sammanfattande kortversionen av den masteruppsats med betyget D, på skalan A–F, som Sandra Borch fick när hon tog sin juristexamen 2014.

Betyget träffade mer rätt än någon då kunde ana. Mer än 20 procent av texten har kopierats från andra masteruppsatser, dessutom hämtade Borch text från en expertrapport. Det ligger onekligen en viss ironi i att hon profilerat sig genom att i domstol driva vidare ett åtal mot en student som hade plagierat sig själv.

Vid regeringsskiftet 2021 tillträdde Borch som lantbruksminister innan hon 2023 bytte portfölj. Hon nämndes som tänkbar vice ordförande i Senterpartiet.

Men fallet kan bli ännu högre för sjukvårdsminister Ingvild Kjerkol, som sedan många år en av Arbeiderpartiets verkliga tungviktare.

Kjerkol är också i akademiskt blåsväder. Var det kanske bara slarv eller var det forskningsfusk att masteruppsatsen från 2021 innehåller passager där hennes intervjupersoner uttrycker sig väldigt likt svaren i en uppsats från 2015? Och hur förhåller det sig med andra avsnitt med kopierad ordalydelse, som saknar eller bara har knapphändig källhänvisning?

Støre håller ännu sin hand över en av regeringens viktigaste ministrar, och hoppas att affären ska upplösas i tomma intet. Nord Universitet har den delikata uppgiften att fälla avgörandet. Även om Kjerkol – ansvarig för viktiga forskningsinstitutioner – frias kommer hon dock att bära med sig tvivlet som en skugga.

Till bilden hör att ett antal ministrar redan har fått avgå i vanära: en utrikesminister, en försvarsminister, en arbetsmarknadsminister, en kulturminister, en kommunminister och en tidigare minister för forskning och högre utbildning. Lägg därtill att Støre räddade kvar kunskapsministernoch tillika AP:s vice partiordförande Tonje Brenna. Hon är det närmaste man kommer en kronprinsessa i partiet.

Handlaget i sakpolitiken har inte räckt för att lyfta regeringen Støre – och ministerskandalerna underlättar inte. Det är inte master class, om man säger så. Arbeiderpartiet kämpar på för att hålla stödet i opinionen över 20 procent. Senterpartiet har för sin del halverats sedan valet 2021. Om det inte inträffar ett underverk väntar det en Golgatavandring fram emot nästa stortingsval.

Det måste kännas extra bittert att Høyres Erna Solberg med stöd i en effektiv kommunikationsstrategi seglat vidare som ordförande i partiet och i opinionen. Detta trots (ofrivillig) jäv en masse under sin tid som statsminister. Dessutom kvarstår den obesvarade frågan om Solberg undanhållit information om omfattningen av maken Sindre Finnes aktiehandel till efter det att det historiskt framgångsrika kommunvalet var avklarat.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 januari 2024

Read More

Erna Solberg är en imponerande politiker. Hon har lett Høyre i snart två decennier och som statsminister skickligt lyckats hålla ihop den blå majoriteten i två mandatperioder 2013–2021. Mycket av framgångarna i kommunvalet i september tillskrivs Solberg dragningskraft som landsmoder; lugnet självt i oroliga tider.

Det lugnet har Solberg åter visat prov på under de åtta veckor som gått sedan den största ”affären” briserat i den redan skandaltyngda norska politiken. Krishanteringen utgör gott politiskt handlag, men har samtidigt visat att viljan till makt väger tyngre än den vikt som läggs på personligt ansvar i Høyres värdegrund.

Allt var upplagt för att Høyre med mantrat ”Erna er stjerna” skulle börja färden mot stortingsvalet 2025 för att åter uppstiga på regeringstaburetterna. Två dagar efter kommunvalet höll i stället en tårfylld Solberg presskonferens med beskedet om maken Sindre Finnes svek. Han hade ljugit för henne om omfattande aktieaffärer under statsministeråren och dessutom försökt att utplåna spåren efter dem.

En följdfråga som har gått som följetong i medierna är om Solberg hade varit jävig i samband med regeringsbeslut – och det har hon med stor sannolikhet varit. En annan är om Finnes hade ägnat sig åt insiderhandel. Och nej, hon har inte kunnat garantera att maken inte snokat i hennes dokument i statsministerbostaden.

Till saken hör att Solberg var bunden av lagen att ha koll, men i stället överlåtit detta till maken. Hennes försvar har varit att ta steget från det förvaltningsrättsliga och politiska till det personliga med motfrågan: Skulle jag ha inte litat på min man? Det enkla svaret är: Nej, det är inte så det funkar.

Solberg har både beklagat och bagatelliserat – och nu är beskedet att hon sitter kvar som partiledare och att partiet går vidare med henne som statsministerkandidat. Det hade inte varit möjligt om en förundersökning om insiderhandel hade inletts mot Sindre Finnes, men sker innan det norska konstitutionsutskottet om en dryg månad kommer med sin väntade kritik. Smart kanske, men maktnonchalant.

Allt fokus på jävsproblematiken har gjort att den fråga som är allra mest allvarlig, helt har kommit bort. Det är frågan om Solberg och Høyre medvetet valde att vänta med att låta Finnes-affären brisera till dess kommunvalet var överståndet.

Opinionen har inte bestraffat Høyre, som tvärtemot gått fram efter kommunvalet, och Solberg är fortfarande en mer populär statsministerkandidat än den sittande Jonas Gahr Støre. Efter den mediala uppmärksamheten råder kanhända Sindre-fatigue, eller så anses jävsfrågorna inte så viktiga. Vardagsfrågorna är viktigare för väljarna än ofrivilligt jäv som inte tycks ha haft någon betydelse för besluten.

Och partiet vill uppenbarligen ha henne. I bilden ingår att Solbergs stjärnglans vägs mot tänkbara efterträdares, och det beskrivs som att de två vice partiordförandena än så länge väger för lätt. Alternativet som lyfts fram är den förra försvars- och utrikesministern Ine Marie Eriksen Søreide. Det är dock ovisst om hon vill. Samtidigt är det föga troligt att någon i Ernas parti skulle räcka upp handen – så länge Solberg så tydligt ger uttryck för att hon vill behålla jobbet.

Så stark är alltså Solbergs ställning att hon vid ett regeringsskifte kommer att flytta in igen tillsammans med Sindre Finnes. Skilsmässa är inte aktuellt, trots att det alltså är samme Finnes som ibland framställs som en säkerhetsrisk.

Arbeiderpartiet plågas av ständiga personstrider inkluderande ifrågasättande partiledaren tillika statsministern Støre. I Norges andra statsbärande parti är det kav lugnt i regi av Team Erna. Varken det ena eller det andra är i längden välgörande för ett parti.

Ledare i Svenska Dagbladet 19/11 2023

Read More

Ibland går det väldigt snabbt i politiken. Erna Solberg blev partiledare i Høyre 2004, var statsminister 2013–2021 och kunde på kommunvalkvällen 11 september konstatera att för första gången sedan 1924 var Arbeiderpartiet inte största parti; Høyre hade tagit över. Norges i särklass mest populära politiker kunde rikta in sig på en behaglig resa mot stortingsvalet 2025.

I stället kämpar Solberg nu för sin politiska överlevnad. Alltmedan Jonas Gahr Støre kan sitta säkert som partiledare i skuggan av avslöjandena med Solberg och hennes make i centrum. Trots katastrofvalet och skandaler i regeringen.

På en presskonferens två dagar efter valet berättade Solberg med tårar i ögonen om maken Sindre Finnes vidlyftiga aktieaffärer. Mot bättre vetande hade han under hennes åtta år som statsminister ägnat sig åt aktiehandel och derivat – och så omfattande att det framstår som en gåta att han samtidigt kunde sköta ett heltidsjobb. Finnes hade dessutom vid upprepade tillfällen ljugit om sina aktieaffärer och aktivt jobbat med att utplåna spåren efter dem.

En fråga är om Solberg har varit jävig i fråga om regeringsbeslut som kan relateras till spekulationer på börsen. Förvaltningslagen är entydig i fråga om att det var hennes skyldighet att säkerställa att så icke var fallet. Solberg menar dock att det var rimligt att utgå från att maken talade sanning. Och det kan man ju ha förståelse för.

Det återstår att se om och i sådana fall vilka beslut som Solberg varit jävig i. Eftersom hon själv inte har varit medveten om jävet upphävs dock inte besluten. Så i den meningen är inte någon skada skedd, men förstås i andra.

Till scenerna från ett äktenskap hör att Solberg på presskonferensen underströk att hon aldrig pratat bredvid mun på ett sätt som skulle kunna öppna för insiderhandel. Fast hon visste inte om maken hade luskat i hennes dokument.

Nu grubblar Økokrim om det ska inledas en undersökning om insiderhandel. En sådan påverkar dock inte Solbergs egen uppfattning om lämpligheten som partiledare och statsministerkandidat; den frågan blir aktuell först om granskningen leder till åtal.

Under årens lopp har det kommit frågor från medierna, som dock inte föranlett någon djupdykning i aktieaffärerna från Solbergs sida. Trots att frågeställandet blev intensivt under upploppet till valet, dröjde det innan hon fick ”en dålig känsla” och krävde att Finnes i detalj skulle lägga alla affärer på bordet.

Att den redovisningen kom först efter valet har väckt misstankar om att man medvetet valde att mörka för att inte få dålig reklam i slutspurten. Det är inte heller orimligt att tro att skandalen skulle kunna ha haft betydelse för valutgången i kommuner där resultatet var väldigt jämnt. Svaret på anklagelserna har kommit i form av en tidslinje som dock på intet sätt har satt punkt för frågetecknen. Och om Høyre medvetet har skjutit på saken är det en större skandal än Sindre Finnes börshandel. Helt klart är i alla fall att det inte sattes något hastighetsrekord i informationsdelning.

Sindre Finnes har kastats till vargarna men ändå verkar Solberg kunna tänka sig att flytta in i statsministerbostaden tillsammans med honom. Det är det få andra som kan tänka sig.

I väntan på det norska konstitutionsutskottets granskning i november försöker Solberg i en medieoffensiv forma den offentliga bilden i enlighet med sitt bedragna-fru-narrativ. Hon är nu inte helt säker på om hon överhuvudtaget vill tillbaka. Eller rättare sagt, det beror på om partimedlemmarna och väljarna vill. Frågan om tillit – eller frånvaron av den – bestämmer svaret på frågan: Should I stay or should I go?

Och visst är politiken en förtroendebransch. Fast i verkligheten handlar det nog om Økokrim och svaret på frågan om mörkläggning. Och om hur högt pris Erna Solberg är beredd att betala på det personliga planet.

Ledare i Svenska Dagbladet 21 september 2023.

Read More

I Bindal tog Arbeiderpartiet hem 80 procent av rösterna i måndagens kommunval. Det är dock en mycket liten ljuspunkt för partiledaren, statsminister Jonas Gahr Støre. Bindal har 1 400 invånare. På landsbasis gjorde Arbeiderpartiet sitt sämsta val sedan 1924. Få lär köpa berättelsen om att väljarstödet på 21,7 procent ändå kan ses som en seger; förvalsopinionen hade ju indikerat ett ännu sämre valresultat. Nu blev tillbakagången ”bara” 3,1 procentenheter i förhållande till valet 2019.

Med det sättet att resonera skulle Høyre kunna beskrivas som valets stora förlorare. Partiledaren Erna Solberg har kunnat luta sig mot mätningar som visat väljarstöd på upp mot 35 procent, men fick när rösterna räknats nöja sig med 25,9 procent. Uppgången på 5,8 procentenheter gör dock Solberg till valets obestridda segrare. Sötman understryks dessutom av att AP för första gången sedan 1924 inte längre är Norges största parti. 

Överlag hade den borgerliga oppositionen valvinden med sig – både Høyre, Fremskrittspartiet och liberala Venstre gick fram. Att det blev stiltje till vänster om AP understryker hur vindarna blåst. Och trots ett stort intresse för klimatfrågor kunde Miljøpartiet De Grønne inte heller i detta val kapitalisera på ”sina” frågor – uppenbarligen tycker väljarna att svaren är fel. I Oslo halverades partiet.

Efter valet får Miljøpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Arbeiderpartiet dessutom lämna taburetterna i Rådhuset Oslo. Efter en uppgång på 7,2 procentenheter fick Høyre 32,6 procent av rösterna i Oslo. Nu vill man ta över makten genom en majoritetskoalition med Fremskrittspartiet, Kristelig Folkeparti och Venstre. Venstre har dock hittills gjort tummen ned för att styra med FrP. Det innebär i sådana fall att Oslo i stället kommer att styras av en H-ledd minoritetskoalition. Men maktskifte blir det. Så också i flera andra större städer.

Det norska kommunvalet är 357 olika val. Det kan handla om rena personval, om förmågan att leverera lokalt och om pop up-partier med missnöjesfrågor på agendan. Oundvikligen spelar dock även rikspolitiken in. Det har gått ut över koalitionsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet.

Det nybildade Industri- og Næringspartiet är valets ”bubblare”. På landsbasis fick INP tre procent rösterna, men motstånd mot vindkraft, klimatpolitiken och höga elpriser engagerar långt fler.

AP har dessutom haft fullt upp med interna strider och koalitionsregeringen Støre har dessutom framstått som inkompetent. Det gör intryck. Politiken gör förstås också avtryck. Senterledaren Trygve Slagsvold Vedum svek sitt vallöfte från stortingsvalet om att ”laxeskatt” inte skulle införas. I laxindustrikommunen Frøya gick SP 18,9 procent i förra kommunvalet till 4,6 procent. Samtidigt ökade stödet för Høyre med 30 procentenheter till 42,8 procent.

På landsbasis gick Senterpartiet tillbaka med 6,2 procentenheter till 8,2 procent. Det är en effekt av att Vedum mött sig själv i dörren också i andra frågor, men även att han i regeringen har drivit igenom en rad utlovade återställare som troddes vara populära. Ett exempel är tvångssammanslagna kommuner och regioner som efter att ha lagt ned stora resurser på att fusionera inte längre vill gå skilda vägar. 

För AP väntar nu många smärtsamma maktskiften i kommunerna. Även SP kommer att på många håll tvingas abdikera som ledande kommunparti. Det betyder att man kommer att gå in i den kommande valrörelsen inför stortingsvalet 2025 rejält stukade.

Krönika i Smedjan 12 september 2023.

Read More

Sommarens politiska snackis i Norge har utan tvivel varit den om Rødts snattande partiledare ”Bjørnar Moxnes – The Movie”. Det har förstås också snackats om att två ministrar i regeringen Støre tvingats stiga av taburetterna. Skälen var mindre spektakulära men olaterna som har avslöjats kastar en skugga över politikens dysfunktionalitet i ett litet land där ”alla” känner ”alla”. Saken blir inte bättre av att ”happy go lucky” är ett lika hyllat modus operandi som ”ordning och reda” är i Sverige.

***

I somras blev Rødts partiledare Bjørnar Moxnes tagen på bar gärning när han på Oslos flygplats Gardermoen stal ett par solglasögon. När saken blev offentlig försökte han vid upprepade tillfällen snacka sig ur knipan och vilseledde på så sätt både offentligheten och sina egna, som på basis av detta uttalade sitt fortsatta förtroende för honom. När butikens övervakningsfilm blev offentlig hade han emellertid inte längre något annat val. Han meddelade sin avgång på Facebook. 

Det blev slutet på en politisk succéhistoria som sett Rødt växa från en enda stortingsrepresentant 2017 till åtta efter det senaste valet. Framgångsreceptet har varit att likt en norsk C H Hermansson tona ned de revolutionära inslagen och i stället lyfta upp rollen som missnöjesparti. Det är så att säga inte någon tillfällighet att Rødt också har lockat väljare från Fremskrittspartiet.

Likväl står det fortfarande i partiprogrammet att man vill genomföra en demokratisk revolution och införa en demokratisk kontroll av näringslivet. Målet är ”ett klasseløst samfunn – det Karl Marx kalte kommunisme”.

Moxnes solglasögonstöld framstår som obegriplig men inbjuder också till välförtjänt raljans om ett annars högmoraliserande parti. Ska den kanske förstås som ett förverkligande av Marx diktum ”Från var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”?

***

”Rot” och ”snusk” har blivit vanligare i norsk politik. I kölvattnet av metoo fick den tidigare ministern Trond Giske 2018 lämna posten som vice partiledare i Arbeiderpartiet. Senterpartisten Odd Einar Enoksen sade upp sig som försvarsminister 2022 sedan det framkommit att han hade ett tidigare ministerförflutet, som också inkluderade ett sexuellt förhållande med en ung kvinna.

2022 degraderades Arbeiderpartiets vice partiordförande och tillika arbeids- och inkluderingsminster Hadia Tajik till vanlig stortingsrepresentant. Anledningen var avslöjandet om hur politiker tänjt på regelverket för ersättning för pendlarbostad. Redan hösten 2021 hade Kjetil Ropstad kastat in handduken både som partiledare för Kristelig Folkeparti och barn- och familjeminister.

Lägg därtill att ytterligare två stortingsrepresentanter under den förra mandatperioden förlorade anseende och positioner på grund av metoo-avslöjanden. Och en annan dömdes till sju månaders fängelse för att under många år ha lämnat in falska reseräkningar.

Och så var det alltså dags igen.

Tonja Brenna sitter fortfarande om än med viss nöd kvar som kunskapsminister och vice partiordförande för Arbeiderpartiet. Partikollegan Anette Trettebergstuen fick däremot begära entledigande som kulturminister efter långt mer flagranta brott mot jävsreglerna. Hon utnämnde en lång rad av sina vänner till olika betalda statliga styrelseposter – till och med när hon direkt avråddes från det på grund av jäv.

Forskningsministern – och tillika förste vice ordföranden i Senterpartiet – Ola Borten Moe har också fått säga upp sig. Trots att han köpt aktier i försvarsindustrigruppen Kongsberg och därmed var jävig deltog han bland annat vid två tillfällen i regeringskonferenser som handlade om kontrakt till den av Kongsberg delägda ammunitionstillverkaren Nammo. Agerandet stred också mot regeln att regeringsmedlemmar ska agera med ”aktsamhet” på aktiemarknaden.

Hur ska man då förklara alla skandaler? En blick på Ola Borten Moes politiska historia antyder Peer Gynt-syndromet. Det vill säga både en doer och ”sig själv nog”, något som knappast idealiseras i Sverige men som har dragningskraft i Norge. Samtidigt handlar Ibsens nationalepos paradoxalt nog egentligen om motsatsen.

Den avgångna kulturmininstern Anette Trettebergstuen framstår allra mest som ett fall av alliansbyggande i ett parti fyllt av konflikter. Maktsökande alltså. Och bländad av sin egen makt. 

En annan typ av förklaring när det gäller de aktuella skandalerna är samspelet med ett slappt regelverk för jäv eller för den delen aktiehandel. När det gäller pendlarboendet var en ståndpunkt att reglerna var så entydiga att ett barn kunde förstå dem. Den andra att de var så svårgripbara att inte ens stortingsledamöter kunde förväntas förstå dem. Stortinget och skattemyndigheten var inte heller eniga om hur reglerna skulle tolkas.

Men kanske handlar det om mer än personlighetstyper, makt och regler. I  boken Det blåøyde riket – Norska tillitspatologier (2023) hävdar Nina Witoszek och Eva Joly att problemet paradoxalt nog bottnar i den stora tilliten till politikerna och statsmakten. Tilliten går ut över granskningen och det skapar utrymme för politiker av oönskad kaliber och olämpliga beteenden. Samtidigt beskrivs det politiska rummet som ett ”kosefjøs” i vilket makten har det trivsamt och där medelmåttigheten frodas.

Svidande men intressant. Ett kompletterande perspektiv är kvardröjande konsensusstrukturer med staten i centrum. Det korporativistiska trepartssamarbetet mellan regeringen, näringslivet och facket är en grundpelare i norsk politik. I ett land där ”alla känner alla” skapas jordmånen för en politisk kultur präglad av kamaraderi i vilken man utser varandra eller ”byter stol” med varandra. 

Det är en variant på gångna tiders hegemoni för Arbeiderpartiet, när saken avgjordes efter det att ”noen har snakket sammen”. Eftersom staten spelar en så mycket större roll i närings- och samhällsliv än i till exempel Sverige, får slutna-rum-kulturen också mer vittgående konsekvenser för politikens innehåll och hur den blir till.

***

Det krävs ett mirakel för att Arbeiderpartiet och Senterpartiet inte ska bli de stora förlorarna i kommunvalet den 11 september. Regeringspartierna har fått mycket kritik i en lång rad sakfrågor och det smittar av sig på lokal nivå. För SP:s del pekar opinionsmätningarna på en återgång till ett normalläge på 7–8 procent medan AP går mot ett nytt katastrofval. Risken finns att väljarstödet till och med understiger 20 procent. Det kan jämföras med att partiet så sent som i kommunvalet 2015 fick 33 procent av rösterna.

Desto bättre går det för Høyre som nu ser ut att lyfta från 20 procent i kommunvalet 2019 till omkring 30 procent – och med siktet inställt på att vinna tillbaka regeringsmakten i stortingsvalet 2025.

Politiska skandaler i upptakten till valrörelsen gör inte saken lättare för statsminister Jonas Gahr Støre, som annars hade kunnat känna en lättnad över att AP efter landsmötet i maj på ytan framstått som mer enat och redo för valkamp än på evigheter. 

I stället kom nya skandaler som igen understryker den brist på ledarskap som gjort att partiet präglats av person- och fraktionsstrider – och som bara väntar på att blossa upp igen. Strider som dessutom gjort att AP blivit mer av ett polariserande positioneringsparti med önskan om att hamna ”rätt” till vänster   med mindre av traditionell betoning av att vara ett regeringsdugligt parti för alla.

I och med att motsvarigheten till Konstitutionsutskottet redan under sommaren ska ta sig an frågan om det ligger något mer övergripande styrfel bakom jävsskandalerna, lär dessa fortsätta att tära på förtroendekapitalet. Det osar katt om frågan huruvida Støre har ”sørget for en god veiledning, god kultur og god praktisering av reglene”

Går det som det ser ut att gå i kommunvalet, får nog Jonas Gahr Støre gå inför stortingsvalet 2025.

Essä i Smedjan 3 augusti 2023.

Read More

”Vi står i en ny sikkerhetspolitisk situasjon. Europa må ta langt større ansvar for egen sikkerhet. Norges forsvarsevne svarer ikke til den sikkerhetssituasjon vi befinner oss i, og langt mindre til utfordringsbildet som er under utvikling. Større langsiktighet, forutsigbarhet og samlende politiske løsninger må til for å investere i det som er aller viktigst: vår fred og frihet.”

Med de orden presenterade nyligen Knut Storberget Forsvarskommisjonens 360-sidiga rapport Forsvar for fred og frihet. Arbeiderpartimannen Storberget har lett utredning som har bestått av en representant vardera för partierna i Stortinget, liksom för LO och NHO. Åtta fackexperter (från skilda områden) har också ingått i gruppen på totalt 17 personer.

FK tillsattes i december 2021. Det är den femte Forsvarskommisjonen genom tiderna; andra har tillsatts 1920, 1946, 1974 och 1990.

Utredningens slutsatser omräknat i försvarsekonomi är att:

  • Forsvarsbudsjettet bør hurtigst mulig løftes med 30 milliarder kroner over gjeldende budsjettbane.
  • Ytterligere 40 milliarder kroner per år i ekstrabevilgninger i en tiårsperiode.
  • En permanent budsjettøkning med 10 milliarder kroner når perioden med ekstrabevilgninger er over for å sikre balanse mellom investeringer og drift.

Bortom frågan om framtida kronor och ören är rapporten en svidande kritik av försvarspolitiken och försvaret sin helhet. Som en överordnad faktor lyfter Forsvarskommisjonen (FK) fram en bristande situationsförståelse i politiken men också i samhället – och särskilt efter Rysslands inledande krig mot Ukraina 2014.

FK vill gå fram samtidigt längs tre huvudlinjer:

  • Göra en nationell maritim satsning som omfattar hela försvaret, försvarssektorn samt näringsliv och samhälle.
  • Åtgärda kritiska sårbarheter för att rusta försvaret att verka ”på et høyere og mer krevende aktivitetsnivå”.
  • Skapa ett generellt större försvar med koppling till totalförsvar samt nordiskt och allierat samarbete.

Det handlar inte bara om volym utan också om effekt. FK tar organisatoriska grepp för att få en bättre styrning både i fråga om den övergripande nationell nivå och mer specifikt försvarssektorn. Kanske kan professionalisering och avpolitisering vara ett sammanfattande begrepp för det utpekade behovet av förändringar.

Till bilden hör även behovet att uppdatera målen för försvars- och säkerhetspolitiken, av försvarskoncept och av försvarets uppgifter.

Norge har resurser att göra en historisk satsning på försvar och säkerhet. Men finns viljan? I regeringens medskick till FK ingick att ta höjd för att förslagen skulle hålla sig inom ramen ”realistiska økonomiske rammevillkår”. I stället har utgångspunkten varit frågan: vilket försvar behöver vi? Först efter att ha svarat på den frågan har man räknat på vad det kostar.

Det är dock svårt att se att FK kommer att få gehör för så mycket mer försvar för så mycket mer pengar. Inte minst eftersom ett försvarsekonomiskt lyft i den storleksordningen kräver att de två statsbärande partierna Arbeiderpartiet och Høyre driver på.

Mer medel kommer att tillföras under innevarande Langtidsplan i form av en upptrappning av försvarsanslaget från 1.57 procent av BNP till Nato:s tvåprocentsmål 2026. Mer kan vara att vänta i kommande Langtidsplan; Forsvarssjefen EirikKristoffersen tros vilja höja nivån till 2,5 procent av BNP. Inget – varken nu eller i närtid – tyder dock direkt på att statsminister Jonas Gahr Støre eller oppositionsledaren Erna Solberg är intresserade av att göra det historiska lyft som FK efterlyser.

Det är dessutom på något sätt typiskt för den kvardröjande bristande situationsförståelsen att den offentliga debatten om FK:s rapport snabbt dog ut. Trycket på politikerna blir därefter.

Støre och Solberg kan också söka skydd bakom finansdepartementets budgetfundamentalism med dess regel om att årligen inte hämta ut mer än tre procent av Oljefondens avkastning till statskassan. Den så kallade handlingsregeln medger bara undantag för ”motkonjunkturpolitik”. Därför var vet inte heller något problem att hämta medel ur fonden under pandemin.

Politikens problem brukar vara att spendera pengar som man inte har. I Norge gäller motsatsen – att inte använda pengar som man har. Så försiktigheten är förståelig. Man vill inte skapa ett prejudikat för att göra extra uttag ur Oljefonden för att finansiera allehanda goda ändamål.

2020 uppgick Oljefondens marknadsvärde till 10 914 miljarder och nu till 15 057 miljarder norska kronor. Sett i perspektiv av det pågående kriget i Europa och den framtidsbild som FK tecknar vore det korttänkt att inte hämta medel ur fonden. Det handlar ju om motkonjunkturpolitik – fast på säkerhetsområdet.

Att göra lyftet skulle bidra till säkerheten i Norge och i Europa – och dessutom bli ett slags tillbakabetalning på miljarderna som Norge tjänat som ”ofrivillig krigsprofitör”.

Artikel i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 23 maj 2023.

Read More

Det antas att cirka 13 miljoner pølser kommer att konsumeras i Norge den 17 maj. Det är också en dag för isbløtkake och bobbler. Och bunader. Och norska flaggor. Det är en familjefest med barnen i fokus men också en dag med ett underliggande allvar. Det är en manifestation av en nationalism som även är påtaglig i vardagen och där historien är närvarande.

Alltsedan 1906 ingår det i traditionen att det norska kungaparet på nationaldagen 17 maj vinkar från Slottsbalkongen i Oslo till det förbipasserande barnetåget. I år kommer skolklasser från 109 skolor att paradera förbi i glad ärebetygelse. I ritualen för firandet ingår även kransnedläggning vid gravar som tillsammans fogar samman historien om Norge som nationalstat.

Här återfinns personer som var centrala i utarbetandet av den för sin tid liberala grundlag som antogs i Eidsvoll 17 maj 1814. Norge fick dock inte gå sin egen väg utan påtvingades en personalunion med Sverige och en reviderad grundlag. Likväl var lagen norsk.

På Grunnlovsdagen hedras även förgrundsfigurer i den nationella väckelse som ledde fram till skilsmässan mellan ”broderfolken” 1905. En krans läggs också ned vid statyn av den halvsvenske danske prins som under namnet Håkon VII grundade den nu regerande dynastin.

Kransnedläggning vid minnesmärket över dem som blev arkebuserade på Akershus fästning 1940–1945 hedrar enskilda hjältar. Deras offer är dock även en symbol för kampen för frigörelse och återupprättandet av Norge som suverän stat.

Faktiskt har Sverige en motsvarighet till den norska födelsedagen 1814. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung och grundare av arvsmonarkin. Alltsedan dess – under 500 år – har Sverige varit en självständig nationalstat. I vilket annat land som helst skulle jubileumsåret ha uppmärksammats stort. Så icke i Sverige där regering och riksdag valt att sitta på läktaren.

Kanske bottnar passiviteten i en kvardröjande idé om Sverige som landet i modernismens framkant och att vår historia därmed inte är något att lära av. Eller, för den delen, att känna stolthet inför. Det brukar också sägas lite raljant att den svenska nationalismen är den stolta frånvaron av nationalism. Det stämmer i alla fall inte längre. Problemet är nog snarare att begreppet fortfarande skapar beröringsångest.

Jubileumsåret hade kunnat bli ett tillfälle att vrida och vända på historien i en berättelse om hur Sverige har blivit till – och vilket land vi nu är. Det hade kunnat kasta ljus över svårfångade och omdebatterade frågor som vad ”svenskhet” kan tänkas vara eller nationalismens fram- och baksidor. I stället blir det nu en bortkastad möjlighet.

Inte minst hade det varit ett gyllene tillfälle att för några år sedan ha sjösatt ett brett forskningsprogram om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under 500 år. Det skulle ha kunnat ge ny kunskap, frilägga ideologier och belysa de långa linjerna. Synd att möjligheten inte togs vara på, men jobbet är ju ogjort så chansen finns fortfarande. Och med Sverige på väg in i Nato bör det absolut göras.

Den tidigare S-ledda regeringen bär huvudansvaret för att det är så tyst om jubileumsåret, men det hade förstås funnits möjlighet för andra att driva frågan. Det är på något sätt typiskt att den officiella entusiasmen var större för att tillsammans med Norge ”fira” att 100 år gått sedan unionsupplösningen, än den nu är för Sveriges 500 år som suverän stat. Fast jubileumsåret 2005 var förstås också ett uttryck för hur nära länderna har kommit att stå varandra.

17 maj utbrister vi därför – om än med en smula avund inför den storslagna festen – i ett Gratulerer med dagen.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2023.

Read More

”Aldri mer!” Inte minst på årsdagen av den nazityska invasionen av Norge 9 april 1940 uttalas orden närmast rituellt, som en påminnelse om att aldrig mer vara så naiva som när landet den gången ockuperades. Efter Sovjetunionens fall kom dock ”aldri mer” att få en annan betydelse än vikten av att ha försvar nog för att kunna hålla gränsen. Kriget räknades ut som en möjlighet och ersattes av mantrat om evig fred i Europa.

1990 satsade Norge 3,4 procent av BNP på försvaret. Med det året som utgångspunkt uppgår den samlade ”fredsvinsten” genom relativt sett krympande försvarsanslag sedan dess till mer än 1000 miljarder norska kronor (i 2022 års priser). Då gick 6 procent av den samlade statsbudgeten till försvaret mot 3,8 procent i januari 2023.

Försvarsanslaget motsvarar nu 1,4 procent av BNP eller 76 miljarder. 30 miljarder saknas för att nå Nato:s tvåprocentsmål.

Men åtminstone 30 miljarder saknas också för att finansiera genomförandet av planlagda satsningar inom ramen för gällande Långtidsplan 2021–2024. Det konstaterar Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) i den nyligen offentliggjorda Forsvarsanalysen 2023. Analysen är tänkt som en avstämning av balansen mellan uppgifter, struktur och ekonomi – och genom konkreta råd kunna fungera som ett realitetsorienterat korrektiv i den fyraåriga försvarsplanen

Inte minst i en tid med ökat samarbete med Norge inom Nato-ramen ger rapporten åtskilligt att tänka på.

***

Ryssland utgör den dimensionerande hotbilden. Att rysk konventionell militär förmåga i alla fall för tillfället både är försvagad och uppbunden innebär inte att den militära aktiviteten i nordområdena kommer att minska. Kärnvapen blir viktigare. Samtidigt lyfter man fram risken för påverkansoperationer och konfrontation under tröskeln för väpnad konflikt. Man pekar bland annat på vikten av att skydda infrastrukturen för olja och gas.

Med Finland och (sannolikt) Sverige i Nato följer stora geostrategiska förändringar. Norge har varit Nato i norr, men nu förskjuts fokus mot Östersjön och Baltikum. Det ställer nya krav på egen norsk förmåga. Samtidigt innebär de två nya medlemmarna att själva utgångspunkten för försvaret ändras. Allierade behöver inte inväntas genom uppehållande strid utan finns på plats. Vägen framåt handlar därför om att också tänka och organisera ett nordiskt försvar.

I rapporten går man inte närmare in på olika scenarier, men man ska under 2023 göra ett sådant arbete tillsammans med FOI. Att så sker kan väl också ses som en effekt av det kommande medlemskapet i Nato. På ett annat plan återspeglas detta till exempel i avtalet mellan flygvapencheferna i Sverige, Norge, Finland och Danmark om etableringen av en gemensam luftstyrka.

***

I rapporten efterlyser FFI ett klargörande av vilket operativt koncept som försvaret bör organiseras utifrån:

”Det første, og mest krevende, legger vekten på å kontrollere et operasjonsområde; det andre på å nekte en motstander å utnytte operasjonsområdet til sine formål.”

Båda har sina för- och nackdelar:

”De store fordelene med et kontrollkonsept er at det tydeligst søker å oppfylle Forsvarets oppgaver med å sikre norsk suverenitet og kontroll over norsk territorium, og at det kan lette innsetting av allierte landstyrker nær et stridsområde. Ulempene er at det kan eksponere store deler av Hæren i en tidlig fase, og at konseptet krever større økonomiske ressurser.
Et nektelseskonsept kan ha bedre utholdenhet, tilrettelegger for innsats fra allierte styrker med langtrekkende våpen og er i større grad økonomisk skalerbart. Den store ulempen er at norsk suverenitet og kontroll over deler av norsk territorium raskt kan gå tapt og senere må gjenvinnes med hjelp fra våre allierte.”

Slutsatsen är att:

”Med et strategisk endret Norden og et militært svekket Russland har begge konseptene bedre forutsetninger for å lykkes enn før. Konseptene er heller ikke gjensidig utelukkende – de vil ha en rekke kapabiliteter og taktiske operasjonstyper til felles.”

***

I analysen varnar FFI för bristande förmåga till högintensiv strid i norr och allvarliga förmågeglapp i fråga om luftvärn och antiubåtskrigföring. Man påminner också om brister i fråga om logistik och sjukvård. Med mera. Samtidigt betonas vikten av att ta tillvara de möjligheter som ny teknologi ger.

Analysen summerar ett mycket stort behov av (i alla fall i den öppna rapporten ej siffersatta) ökade försvarsanslag i den kommande Langtidsplanen 2025–2029.

Låt oss hoppas att ”Aldri mer” inte gäller tvåprocentsmålet utan att politikerna orkar se vad som kan vänta bortom nästa hörn. Till exempel i form tänkbara av strategiska chocker som återkomsten av en Trumptyp i Vita huset eller ett sönderfallande Ryssland.

Närmast i norsk försvarspolitik väntar avrapportering i maj-juni från Forsvarskommisjonen respektive Totalberedskapskommisjonen. Forsvarssjefen ska också komma med sitt Fagmilitære råd inför den politiska processen fram till beslut om Langtidsplanen i Stortinget.

Frågan är dock om inte Kristoffersens auktoritet har fått sig en knäck. Han blev inte hörd utan snarare överkörd av regeringen i fråga om rådet att ställa in den pågående upphandlingen av nya stridsvagnar. I stället för trögrörlig eldkraft hade han velat prioritera långräckviddigt luftvärn i kombination med lättrörliga helikopterburna styrkor. Dragkampen slöt med en beställning av något färre stridsvagnar än planerat.

Tröstpriset är att 56 Leopard 2A7 i stället för 82 i alla fall ger forsvarssjefen ett visst ökat finansiellt handlingsutrymme.

Krönika i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 13 april 2023.

Read More

Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.

Read More