Claes Arvidsson

Archive
Norge

Det är en skandal som låter lite som en Norgehistoria – för otrolig för att ändå vara sann. Det rör sig om minst 48 personer som har dömts – i vissa fall till ett halvår i fängelse – för bidragsbedrägeri. Och ja, de är skyldiga. Problemet är bara att det brott som de har dömts för inte är något brott.

Historien handlar om rättsövergrepp mot enskilda, men den kastar också ett dystert ljus över hur ”systemet” – regeringar i skiftande kulörer, statsförvaltningen och rättsväsendet – har fallerat. Till bilden hör att härvan kan svälla ännu mer, eftersom feltolkningen av lagen också kan gälla andra bidrag än det nu aktuella.

Arbeidsavklaringspenger ska underlätta för personer att gå tillbaka till jobb från till exempel sjukskrivning och minska risken för förtidspensionering. Brottet, enligt NAV (försäkringskassa och arbetsförmedling i en myndighet), har bestått i att de dömda har påkommits med att ta emot bidrag utan att befinna sig i Norge. Man har rätt och slätt glömt bort – eller struntat i – att rättsgemenskapen inom ramen för EES-avtalet går före det norska regelverket om rättigheter knutna till arbete.

Alla inser nu att det var fel. Helt klart sedan 2012 men kanske till och med längre tillbaka i tiden. Det har skett trots att det har gjorts utredningar och skrivits propositioner. Stortinget har varit med noterna. NAV står förstås i fokus, men myndigheterna styrs via politiskt beslutade lagar och förordningar. I bilden ingår dock att ”brottsbekämpningen” har skett i ett politiskt klimat av välfärdsnationalism och häftig kritik av ”trygdeexport”.

Frågorna står i kö och blir nu föremål för granskning både i en oberoende kommission och i den norska motsvarigheten till Konstitutionsutskottet. Det nu ansvariga statsrådet sitter löst – också därför att ministern inte omedelbart slog larm när felet till slut uppdagades. Två personer hann bli dömda till fängelse.

Det mesta har gått snett, men allvarligast är att rättsstaten har sviktat. Domstolarna har inte gjort någon självständig prövning av NAV:s rättstolkning. I praktiken har rättsstaten reducerats till att staten har rätt.

Rättsskandalen kan också ses i ljuset av Norges förhållande till EU. I dag för 25 år sedan – den 28 november 1994 – folkomröstade man om medlemskap. 

Folkomröstningar i först Finland och sedan i Sverige hade då redan givit sitt bifall till medlemskap. I Norge blev det nej. I stället nöjde man sig med EES-avtalet som hade trätt i kraft 1 januari samma år. Det gav tillträde till den inre marknaden men innebar också att man påtog sig dess skyldigheter.

Kort sagt, Norge stannade i det som närmast var tänkt som ett väntrum till medlemskap, samtidigt som integrationen senare både vidgats och fördjupats inom en rad andra områden.

Nej-sidans tyngsta argument var (och är) vaktslåendet om det nationella självbestämmandet. Paradoxen är förstås att vägvalet i verkligheten har lett till motsatsen inom de områden som omfattas. Som icke-medlem är Norge beslutsmottagare och inte en av beslutsfattarna. Valet av huvudstrategi har inte heller gjort saken lättare; i stället för att ligga i proaktivt inväntar man en depesch från Bryssel och försöker sedan tänja så gott det går.

En bred opinion är dock nöjd och belåten med suveränitetsillusionen. I politiken finns dock partier som vill säga upp EES och anser att det är lätt som en plätt att förhandla fram ett nytt avtal. Ansvarspartierna Høyre och Arbeiderpartiet vill sitta still i båten.

”Trygdeskandalen” har olika bottnar, men är också en illustration av att det norska utanförskapet lever kvar trots gemenskapen i EES, Schengen, Erasmus et cetera. Man är inte riktigt med.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/11 2019.

Read More

Norges kung Harald, statsminister Solberg och Rysslands utrikesminister Lavrov möts i dag den 25 oktober för att markera att det är 75 år sedan befrielsen av Finnmark. 25 oktober var dagen då Kirkenes intogs. Staden hade varit strategiskt viktigt för Hitler–Tyskland som inskeppningshamn för att försörja trupperna vid Murmanskfronten och hade tidigare utsatts för omfattande sovjetiska bombanfall. På motsvarande sätt var hamnen i Murmansk av avgörande betydelse för Sovjetunionen att få ”lend and lease” från de allierade i form av vapen, flyg, råvaror mm.

Det är lätt att förstå känslan av tacksamhet efter åren av hårdhänt nazistisk ockupation – och en tysk reträtt till försvarslinjen vid Lyngen som präglades både av den brända jordens taktik och tvångsevakuering av befolkningen (ca 60 000 medan 25 000 på höll sig kvar). Så i en mening är rätt att tala om befrielse – i en annan var det bara en del av den sovjetiska krigföringen. I Kreml fanns föga sentimentalitet.

Sovjetunionen hade under 1920-talet ett omfattande militärt samarbete med Tyskland – helt i strid med Versaillesfördraget bidrog man på sovjetisk mark till att bygga upp den tyska krigsmakten. Samtidigt drog man nytt av teknologiöverföring till Röda armén. Med Hitlers makttillträde 1933 inträdde en paus som varade till 1939. 

Molotov Ribbentrop-pakten signerades den 23 augusti 1939. I ett hemligt protokoll delade det kommunistiska Sovjetunionen framtida krigsbyte med det nazistiska Tyskland. Polen stod först på tur. Hitler var på plats några dagar efter undertecknandet och Stalin en knapp månad senare – med den officiella versionen att rädda den sönderfallande polska staten. Verkligheten var en annan. I Brest paraderade Hitlers och Stalins soldater tillsammans.

Polen var som bekant inte heller den enda stat som ansågs tillhöra den sovjetiska ”intressesfären”. Som utrikesminister Molotov formulerade saken för Litauens utrikesminister 30 juni 1940: ”

”Ni måste vara realistiska och förstå att småstaterna kommer att försvinna. Litauen, liksom de andra baltiska staterna, inklusive Finland kommer att bli en del av den gloriösa familjen av sovjetiska folk.”

Det som i verkligheten var en aggressionspakt och det ekonomiska samarbetsavtal som ingicks, hade också bäring på det som skulle ske i Norge. 

Sovjetunionen upplät i största hemlighet en marinbas på Kola till Nazityskland. Basis Nord förlades först till Litsafjorden och sedan till en bättre belägen plats vid Lokangabukten. Tanken var att basen skulle fungera som försörjningspunkt för tyska ubåtar på jakt i sjökriget. Den kom dessutom att spela en avgörande roll när Tyskland tog Narvik i april 1940. Tre försörjningsfartyg skulle bistå den tyska flottstyrkan, men bara ett av dem kom fram med bränsle. Det var den ombyggda valkokaren Jan Wellhem – från Basis Nord.

Efter ockupationen av Norge behövdes Basis Nord inte längre men den fanns kvar som en symbol för gott partnerskap – fram till Nazitysklands anfall på Sovjetunionen 22 juni 1941. Det är alltså inte bara den sovjetiska befrielsen av Finnmark 1945 som bör ihågkommas utan också hur Stalin 1939 år i pakt med Hitler aktivt verkade för att underlätta den nazistiska ockupationen av Norge.

Till bilden hör också att det 1944 fanns en diskussion i Kreml om att ta delar av norskt ”befriat” territorium och dessutom ställa politiska krav. Av detta blev det dock inget. Kanske för Sovjetunions strategiska intresse 1944–45 hade fokus på att komma först till Berlin. Man lämnade istället och därmed uppstod ett territoriellt tomrum som sedan fylldes av i Sverige utbildade och med svensk hjälp dittransporterade sk polistrupper (läs soldater) som återtog norsk suveränitet i området. 

I allt firande bör man också komma ihåg att först 1989 erkände Kreml existensen av det hemliga protokollet. Då uppstod det också en kritisk diskussion, men den har tystats. I Putins Ryssland hyllas Molotov-Ribbentrop-pakten som en lysande diplomatisk framgång som höll Sovjetunionen utanför kriget. Det Stora fosterländska kriget dateras till åren 1941–1945. Den fastslagna dogmen är att Sovjetunionen blev ett offer för nazitysk aggression.

En annan skugga som faller över firandet är utrikesminister Lavrovs uttalanden häromdagen i vilket han anklagade Norge för att delta i den ”anti-ryska sanktionspolitiken”. Han klagade också över att Norge ökar sin försvarsbudget och moderniserar försvaret. 

Och tanken på intressesfärer är i Ryssland av idag lika levande som i Sovjetuninen 1939.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 25/10 2019.

Read More

Det har närmast fått något rituellt över sig att beskriva relationen mellan Sverige och Norge som präglad av en självförstärkande oförståelighet inför den ”andre”. Årets bok- och biblioteksmässa var inte något undantag – i form av ett samtal mellan Anne Holt, Jan Guillou och Björn Wiman om ”misstänksamhet och bagateller som förstärker ömsesidiga fördomar”.

Enligt Holt framställs Sverige i den norska offentligheten ”som ett land som har förstört sig själv, ett land där man inte kan tala fritt”. Och visst kan man tala om Sverigebashing; i norska medier är dåliga nyheter från andra sidan riksgränsen ”goda” nyheter. Till bilden hör dock att det rör sig om nyheter som redan varit nyheter i svenska medier.

För några år sedan var det snarare fokus på politisk korrekthet och åsiktskorridorer. Numera är den kritiken del av en svensk självkritisk diskussion, som egentligen bara är i sin linda. Problemställningen är ju inte heller ny utan har tidigare lyfts av iakttagare som till exempel Hans Magnus Enzensbergers ”Svensk höst” från 1982. Ja, det är till och med så att konformiteten har varit ett ideal. Saltsjöbadsavtalet från 1938 är paradexemplet på konsensus som modell för att hur Sverige skulle fungera och utvecklas. En modell som hyllades också utanför landets gränser. Landet lagom.

1968 – när Sverige stod på höjden av sin efterkrigstida storhet – var den bild som kolporterades till utlandet i Lena Larssons bok ”Sweden – A year” att Sverige hade ett enhetligt skolsystem, ett radioföretag, en TV-kanal. Till det som jag kallar det långa 70-talet hör också sådant som betoningen av gruppen framför individen, liksom politisk fostran. På dagis. I skolan.
Norge hade sin beskärda del av det långa 70-talet, men är i grunden mindre ensartat än Sverige. Det går liksom inte att tänka sig Peer Gynt som svenskt nationalepos.

Samtidigt är det svårt att undgå känslan av att det norska intresset för tillståndet i Sverige rymmer ett mått av skadeglädje – med en botten i det faktum att både länderna gör anspråk på att vara moraliska stormakter. Det norska kränktes i samband med Stortingsvalet 2013 när Fremskrittspartiet för första gången skulle in i en borgerlig regering. Det var det inte någon måtta på den dystopiska kritiken i svensk offentlig debatt. Fascismen återkomst och så vidare.

Det var den svenska moraliska stormakten som talade, men i Norge kunde det också uppfattas som ett utslag av storsvenskhet. Och så var det väl också. Då och då kan man möta lite kvarhängande nedlåtande attityder med Norge i rollen som den fattige kusinen från landet. Nu visserligen ett rikare land än Sverige efter att vunnit på lotto, men likväl fortfarande från landet. Lykkolandet, som det heter i en tv-serie om oljeäventyret.

På motsvarande sätt kan man tala om ett övervintrat norskt Sverigekomplex som bottnar i ett slags dubbelhet, en kognitiv dissonans. Å ena sidan är det ensidiga negativa minnet av den påtvingade unionen 1814 och det ”svenska sveket” 1940 i högsta grad levande. Å andra sidan, sågs Sverige som positivt modelland under efterkrigstiden fram till början av 1980-talet. Att bli som Sverige var drömmen. I båda fallen var Norge ”lillebror”.

Med NOK på fickan kan man se ned på svenskarna från sina höga hästar, men risken är förstås att det blir med en lika självgod blick som ”storebrors”.
Och vad kan man säga mer? Kanske att kulturdebatt och medieintresse är en sak. Relationerna mellan Sverige och Norge är trots allt och på alla plan utomordentligt goda. Och att döma av World Values Survey blir Ola och Kari Norrman värderingsmässigt allt mer lika svenskarna.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/9 2019.

Read More

I Norge står kungahuset högt i kurs och inte minst i Oslo en dag som 17 mai. Barn från 115 låg- och mellanstadieskolor kommer att paradera längs Karl Johan upp till slottsplatsen, runda ryttarstatyn av Bernadotte och sedan frambära sin hyllning till en på balkongen på det kungliga slottet vinkande Harald V. 

En snackis i det bunadsklädda folkhavet blir säkerligen prinsessan Märtha och hennes nye kärlek Durek Verrett. Han är shaman och säger sig bland annat kunna ”vända atomer”. 

17 mai är barnens fest med pølser, is och bløtkake. I grund och botten handlar det emellertid om något större; det är ett högtidlighållande av den norska grundlagen 1814, uppbrottet från unionen med Sverige 1905 och frigörelsen från den nazityska ockupationen 1945. Kort sagt, en dag för norsk nationalism. 17 mai både skapar och uttrycker en känsla av samhörighet och sammanhållning. 

Sett i perspektiv av det gångna riksdagsvalet i Sverige och den nu pågående EU-valrörelsen med utpekande av nationalismen som ”huvudfiende”, är Norge en påminnelse om att nationalism inte är ett entydigt begrepp. 

Den behöver inte vara exkluderande utan kan också vara inkluderande. Man gillar Norge. Tycker kanske till och med att Norge är bäst. Känner kanske stolthet över att vara norsk. 

Till det som kan verka främmande på andra sidan riksgränsen hör att alla verkar gå omkring i folkdräkt. För en del går tanken kanske till Skansen. Eller till SD. Men ”bunad” är så mycket mer än en svensk folkdräkt; den hade en symbolfunktion i den nationella väckelsen mot unionen med Sverige, försvann ur sikte under krigsåren när ockupanten försökte låta bunaden göra tjänst i sin propaganda. Sedan blev den återigen en symbol för en fri nation. Och ett festplagg.

I verkligheten är det dessutom bara 40 procent av alla norrmän som har ”bunad” och bara 70 procent av kvinnorna.

Ett för året nytt inslag är den så kallade bunadsgerillan, som återigen har gjort folkdräkten till ett politiskt ”statement”. Det saken gäller är protest mot nedläggning av BB:n och kamp för att få föda lokalt.

På ett plan kan striden ses som ett uttryck för en av de norska motkulturerna, mot centralisering. Eller ”Oslo”. Eller, som senterpartiets Trygve Slagsvold Vedum också säger igen och igen ”eliten”.

För senterpartiet är aldrig småskalighet något problem utan det löses enkelt genom att tillföra mer skattemedel. Men så enkelt är det förstås inte. Efter den senaste kommunreformen har Norge 356 kommuner, varav hälften har under 5 000 invånare. 120 har färre än 3 000. Några har bara några hundra invånare. Samtidigt ska alla norrmän erbjudas samma offentliga tjänster.

Samma problematik finns på andra sidan riksgränsen. Ett exempel är att det sedan 2017 har protesterats mot nedläggningen av förlossningsavdelningen i Sollefteå. Det är en del av urbaniseringens baksida – den negativa glesbygdsspiralen med utflyttningen av unga, för få arbetstillfällen och allt fler riktigt gamla. Framtidsfrågan om välfärdens finansiering är redan akut i många kommuner.

Ett svar – och det behövs många – för att möta de krav som också människor i glesbygd har rätt att ställa, diskuterades nyligen vid ett seminarium på norska ambassaden. Det handlar om samarbete över riksgränsen mellan kommuner/regioner i fråga om kommunikationer och företagsetableringar men också välfärdstjänster. I stället för att resa 214 kilometer från Funäsdalen till sjukhuset i Östersund, kan man i stället ta vägen 75 kilometer till Røros på andra sidan gränsen.

Kanske är det fel att just i dag påminna om hur nära varandra Norge och Sverige är, men jag gör det i alla fall. Och gratulerer med dagen!

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/5 2019.

Read More

För några dagar sedan avled en av de sista norska krigshjältarna från andra världskriget. Joachim Rønneberg var en av ”hjältarna från Telemarken” som sprängde Norsk Hydros tungvattenanläggning på Rjukan 1943. Ett budskap som han lämnat efter sig är att ”vi må alltid ha et sterkt forsvar, uavhengig av skiftende trusselbilder”. Han konstaterade också ”friheten er ikke gratis”.

Det är en klokskap som också gick förlorad i Sverige.

Vad ska till för att takten i försvars- och säkerhetspolitiken ska växla upp från snigelfart? Risken är ju till och med snigelfart med riktning bakåt om Försvarsmakten inte tillförs extra medel. Bums. Och det är bara början på vad som behövs för en satsning på ett hållbart nationellt försvar.

Ja, förstås i kombination med en riktigt fast förankring i Nato.

Man skulle till exempel kunna tycka att Putins krig i Ukraina och annekteringen av Krim borde ha räckt. Men icke. Nu drar Donald Trumps avsiktsförklaring ifråga om uppsägning av INF-avtalet om medeldistansrobotar med Ryssland bort ytterligare ett fundament i de bjälklager som har burit upp den europeiska säkerhetsordningen efter kalla kriget. Den amerikanska kongressen har dock sista ordet i saken.

Mot bakgrund av att Ryssland brutit mot avtalet kan man ha viss förståelse för reaktionen, men allra mest beklaga bristen på tufft agerande under Obama – eller för den delen från Europas sida. Ett tillkommande motiv för USA är att Kina står utanför avtalet och har känt sig helt fritt att agera därefter. Så det kan vara ett exempel på hur konflikten mellan USA och Kina spiller över på Europa.

Nu riskerar en uppsägning att bli en propagandaseger för Kreml (som förstås i vanlig ordning blånekar), att så ytterligare split mellan Europa och USA samt leda till en rustningsspiral men med USA rejält på efterkälken i vapenutvecklingen.

Det har skett ett visst återtag av svensk försvarsförmåga men i och med att Ryssland rustar snabbare har förmågegapet i själva verket ökat. En ny indikation på att björnen inte sover är att fyra ryska baser i enklaven Kaliningrad byggs ut med nya bunkrar för att kunna härbärgera flera robotar (kryssningsrobotar och ballistiska robotar) och stridsspetsar (kärnvapen och konventionella).

I “fästningen” Kaliningrad finns nu medelräckviddiga Iskander (med goda utvecklingsmöjligheter upp till 1 500-2 000 km), långräckviddiga Kalibr och kustrobotsystemet Bastion.

Vilken typ av regim som håller fingret på avtryckaren har illustrerats i närtid i form av Novichok (och att det efter förgiftningarna i Salisbury finns en öl under det märket), men också skandalerna som avslöjats i Nederländerna och Schweiz. Och av påverkansoperationer i både dåtid och i realtid. Och så vidare.

Förvisso är det inte helt enkelt att veta hur GRU:s avdelning “Kling och Klang” ska tolkas. Kanske inte alls som inkompetens? Kanske handlar det om att demonstrera att “vi” gör precis som “vi” vill. Så “du” gör bäst i att tiga still vare sig du har lämnat eller är kvar i Ryssland.

Samtidigt har Putin inte samma fasta grepp som tidigare. Trots den inhemska “trollfabriken” syns det sprickor i fasaden. Pensionsreformen har mötts med protester. Lokalvalen har inte gått som på räls. Putins popularitet har minskat – om än från en hög nivå.

Samtidigt har Putin som “vann” Krim förlorat den ukrainska ortodoxa kyrkan i och med att den frigjort sig från den ryska. Svaret har blivit en skyldighet att skydda de troende, på samma sätt som man tidigare lovat ryskspråkiga i det “nära utlandet”.

Det drar ihop sig till storm. Tyvärr också på andra håll.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 25/10 2018.

Read More

Minns hur det var 2013. Inför Stortingsvalet. I Sverige. Mörkret, varnades det upphetsat för, skulle lägga sig över Norge om Fremskrittspartiet kom in i regeringen. Det blev borgerlig valseger. Høyre och FrP bildade en blåblå regering med stöd av Venstre och Kristelig Folkeparti som påhängsmotorer.

Och den bruna domedagen? Inte oväntat har den uteblivit, och nu som då råder brett samförstånd om invandrings- och integrationspolitiken. Men visst är Sylvi Listhaugs polariserande retorik för bedrövlig.

De blåblå regeringsåren med fyra i grunden ganska olika partier har stundtals burit prägel av partier på gränsen till regeringssammanbrott. Men FrP har fått det svängrum som behövts för att inte drabbas av kärnväljarflykt (stortingsgruppen har fått rösta emot den egna regeringen). Påhängspartier har fått bra betalt sakpolitiskt.

Samtidigt är intressant från ett numera lite knöligare svenskt parlamentariskt perspektiv att det faktiskt har gått att med Stortinget som bas regera landet genom en kombination av gräl, oenighet och breda uppgörelser.

Aldrig någonsin tidigare har det hämtats så många NOK från Oljefonden för att fylla på statsbudgeten – och allra mest har det satsats på offentlig sektor.

En del strukturreformer har genomförts (till exempel minskar antalet kommuner från 428 till 354) men allra mest är reformtakten som norsk långsam-tv.

Trots att alla egentligen vet att Norge av demografiska och energiekonomiska skäl behöver ställa om, går det trögt. Och än trögare kan det bli vid ett regeringsskifte.

Länge såg det ut som om AP skulle gå mot en komfortabel valseger och bilda regering tillsammans med SV och Senterpartiet. Nu är det inte ens säkert att det räcker med stöd från ytterkantspartier till vänster.

AP har rasat i valundersökningarna. Jonas Gahr Støres strategi har byggt på samma koncept som Stefan Löfvens 2014. Kort sagt, elände. Och ökade klyftor. Det kunde verka smart i en tid när Norge hade fått en riktig käftsmäll i form av ett dramatiskt fall i oljepriset.

Men krisen kom av sig. ”Folk flest” känner inte igen verkligheten och inte heller i att det är ett vägvalsval. Samtidigt. Genom att öppna för ett regeringssamarbete med KrF har de till vänster i partiet flyktat till vänster. De riktigt gröna har gått till de riktigt gröna och så har Støre förlorat röster till bygdenostalgikerna i Senterpartiet.

AP läcker som ett såll. Man backar i politiken men fortsätter ändå backa i opinionen. Det är uppror i Norge. Distriktsupproret kan ge Senterpartiet ett stöd som om det vore en folkomröstning om EU-medlemskap.

Urbanupproret, det till vänster, gav i en färsk Oslomätning Miljöpartiet de gröna, SV och Rødt tillsammans 25 procent av rösterna.

Troligen avgörs regeringsfrågan av kampen kring strecket – vilka av småpartierna som klarar fyraprocentsspärren och därigenom får utjämningsmandat. Ska man tro ”bedömarna” på Unibet blir det fortsatt blåblått. Å andra sidan är oddsen lika höga för att nästa statsminister heter Solberg eller Støre. Valsammanräkningen blir en rysare.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 10/9 2017.

Read More

Jag hörde en diskussion på Dagsnytt Atten om en sommarstängd sjukhusavdelning för barn. En annan gällde buller vid en skola. I båda fallen var det föräldrar som upprört höjde rösten. Och det är ju så vi föräldrar är. Vi månar om barnen. Det ska vi också göra. Stå upp för de våra.

Samtidigt slogs jag av tanken på att diskussionen i Dagsnytt Atten i själva verket visade hur bra vi har det i Norge. Väldigt bra. Och på alla möjliga sätt. Inte bara att det finns sjukhus och skola. Som förälder kan jag komma till tals och tryggt ställa makthavare till svars. Sett i ett vidare perspektiv finns samma möjlighet för mig som aktivist för vad det nu kan handla om. Kanske får jag inte gehör, men om inte så har jag en röst i fria val. Val där det inte bara finns ett parti utan flera. Demokratin är inte bara en fasad.

Meningsutbyte, opposition och kritik behövs för att skapa liv och lust i samtalet om politik och samhälle. Och i Norge är det möjligt.

Sett ut i världen är det inte det öppna samhället en självklarhet. Det är inte heller någon självklarhet att alla står upp för det – där det saknas. Med tanke på konsekvenserna är det inte heller något märkligt. Men de är fler än vi tror som har gjort och gör det. Ett slags hjältar. I historien. I dag.

I parken bakom det gamla universitetshuset på Karl Johan står en byst av den svenska tidningsmannen Torgny Segerstedt. Den är ett tack för den insats som han gjorde med sina artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under ett svartnande 1930-tal och sedan under krigsåren 1940-1945.

I Norge bidrog Segerstedt till motståndsviljan. Gav hopp. Visade solidaritet. Stod upp. I Sverige skrev han i motvind. Det kostade på att utmana Hitler, medlöparna och, för den delen, också den svenska regeringens eftergiftspolitik mot tyskarna. Tvekade han? Nej, Segerstedt trodde passionerat på det fria ordet och vikten av att inte vika undan i försvaret av friheten.

I Spikersuppa, ett stenkast bort från universitetsparken, kunde man för någon månad sedan följa Oslo Freedom Forum. Här prisas personer som står upp i stater där härskarna kräver att undersåtarna ska krypa på knä. Några få av dem blir rubriker hos oss men de allra flesta hör vi aldrig talas om. Ändå är det människor som vill, kan och törs. Som väljer och som är villiga att betala ett pris.

Vaclav Havel – dissidenten och sedermera presidenten i Tjeckien – var en av initiativtagarna till bildandet av Oslo Freedom Forum. Han spelade en viktig roll för att Järnridån som delade Europa i väst och öst gick upp 1989. Han visade i sitt eget liv – och till priset av förföljelse och fängelse – att motstånd var möjligt.

Havels drivkraft – och hans roll som idébärare – var vikten av att ”leva i sanning”. Det kommunistiska system som han stod emot förknippas mest med begrepp som diktatur, planekonomin och Gulag. Men Havel pekade också på hur de nära relationerna människor emellan påverkades, bröt ned gemensamheten i ett system byggt på ömsesidig misstänksamhet och påtvingad anpassning till maktens krav. Det vägrade han att gå med på.

Oslo Freedom Forum är en påminnelse människors styrka, påhittighet och på hur nya hjul uppfinns. Och det är viktigt att bära med sig i en tid i vilken det är alltför lätt att känna pessimism. Budskapet är att det är möjligt att göra skillnad.

Och det är ju så det är. Det finns i någon mening alltid ett val.

”För mig finns inget annat val”. Så uttryckte sig diplomaten Raoul Wallenberg som från juli 1944 till januari räddade tiotusentals liv i Ungern, men som sedan förlorade sitt eget i ett sovjetiskt fängelse.

Faktiskt finns valet också i de långt mindre dramatiska liv som utgör vår vanliga norsk vardag. Eldsjälarna finns där, men också vi andra. Se bort eller inte? Höja rösten eller inte? Ta ställning eller inte? Men… spelar det verkligen någon roll vad just ”jag” gör? Det kan man aldrig veta på förhand. Ändå är det en betydelse. För att citera Albus Dumbledore (Humlesnurr) i Harry Potter och Hemligheternas kammare:

”Det är våra val, inte våra förmågor, som avgör vem vi är.”

Publicerad i Intryck, nr 3 2017.

Read More

22 juli 2011 var det precis lika idylliskt som vanligt på mitt sommarfjäll i Valdres. Då och då kollade jag av nyheterna på nätet. Dagarna som följde blev sig inte lika.

Först kom rapporter om en bomb som exploderat i Regeringskvartalet och sedan uppgifter om skottlossning på Utøya. Rykten svirrade. Men så klarnade det. Telefonsamtal och sms till vänner och släktingar följde med en och samma oroliga fråga: Är allt väl?

Svaret var ofta ”nästan” och det var inte alltid som det ”bara” gällde bekantas bekanta. Bil- bomben krävde åtta liv och på Utøya mördade sedan Anders Behring Breivik med samma islamofobiska hatideologi som motiv 68 unga socialdemokrater.

Norge blev ett land i sorg.

Sedan dess har fler länder blivit med sorg.

Även Sverige.

Som av ett under släcktes inte er än fem liv vid terroristattentatet 7 april på Drottninggatan i Stockholm. Andra blev skadade, som när ärren är läkta har sår för livet på insidan. En uzbekisk IS-anhängare häktades för dådet.

Tyvärr går det inte heller att se något omedelbart slut på ett hot som drabbar blint. Det kommer att hända igen. Någonstans i Europa. Så visst kan man känna oro. Samtidigt. Sannolikheten för att drabbas är försvinnande liten. Detta gör det inte mindre hemskt för dem som råkar be nna sig på fel plats vid fel tidpunkt, men det är ändå något att ha med sig när vi tänker på riskbilden och hur vi ska förhålla oss till den.

Man brukar peka på att det som kännetecknar senare tids terror i IS-namn är viljan att rätt och slätt döda så många som möjligt. Det skiljer den från till exempel organisationer som Rote Armee Fraktion på 1970-talet eller soloterrorister som Breivik på den politiska skalans motsatta ytterpunkt, vars mål är systembärande representanter. Det är både rätt och fel.

Rätt eftersom vem som helst kan bli mål- tavla i ett så kallat heligt krig där alla i väst är ende. Fel eftersom vårt demokratiska och öppna samhälle, bärs upp av oss alla. Om ingen bär, eller alltför få gör det, rasar det öppna samhället samman. Kort sagt, ingen av oss är ”vem som helst”.

Vi är alla systembärare.

Varken militärt eller som ideologisk modell utgör IS-terror något hot mot Sverige (eller Norge) som stat. Planen sträcker sig inte heller längre än till att vilja skapa skräck i vardagen, öka misstron mot främlingar och förgifta samhällsklimatet. Och på så sätt stänga till det öppna samhället.

Trots all förskräckelse – och alltför många exempel på motsatsen – har den dominerande reaktionen inte blivit skuldbeläg- gande av ett kollektivt ”DOM”. Inte heller i Stockholm. I stället har det som skulle skadas stärkts. Hedrande av offren. Kärlek. Värme. På minnesväggen vid Åhlens. På ett till sista plattan fyllt Sergels Torg. På plakat med text som:

De förstår inte att Stockholm är starkt. Vår kärlek är större än deras hat.
Låt det här förena oss.

Liknande manifestationer har skett tidigare runt om i Europa. Empati och solidaritet på temat ”Je suis” uttrycks med offren men manar också till att stå fast. Tillsammans. Kanske är det naivt, men jag tror att prövningen gör oss en smula starkare. Visar att det öppna samhället är mycket mer hållfast än det kan synas.

Sett i ett socialpsykologiskt perspektiv handlar manifestationerna om enkla mekanismer, markera gemenskap respektive ta avstånd. Men riktigt så enkelt är det inte. De kan fungera som helare i en sorgeprocess, ingjuta en känsla av trygghet och ge möjlighet att skicka ett starkt ljudande budskap om att ”vi går inte på er plan”.

Sett i ett annat perspektiv kan tragiken leda till upptäckten av det faktiskt existerar ett ”vi” – i en tid som är individualiserad och med fokus på självförverkligande. Att ”jag” är delaktig i och har ansvar för något större än mig själv.

Hotet från terrorism ska främst bemötas med förebyggande arbete och polisiära metoder. Men det är inte allt. Ett förslag som dykt upp handlar om ditt och mitt leende. Fånigt, kan det kanske tyckas. Men det skadar inte att dra lite mer på mun- giporna i vardagsträngseln. Helt enkelt där- för att vi bygger tillit i samhället genom att visa motsatsen till misstro.

Ett leende visar också att livet går vidare. För det gör det.

Publicerad i Intryck nr 2 2017.

Read More

Ett svenskt medlemskap i Nato ”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet. Det är – icke förvånande – en av slutsatserna i den utredning som Krister Bringéus snart lägger fram. Det svensk-finländska försvarssamarbetet drar i samma riktning. I den bertelmanska utredningen från 2014 är dock slutsatsen tydlig: bilaterala samarbeten räcker inte.

Ett svenskt Natomedlemskap rimmar dock illa med regeringens vilja att tona fram som retro med FN och obundenhet som nyckelord. Övervintrarna från Palmes neutralism brukar dessutom framhålla att medlemskap gör det svårare för Sverige att föra en aktiv fredspolitik. Ska man medla måste man självklart vara neutral, menar man. Verkligen?

Den 24 augusti undertecknade regeringen i Colombia och FARC-gerillan ett fredsavtal som ska sätta punkt för ett lågintensivt inbördeskrig som pågått sedan 1980-talet. Det kom till stånd efter tre år av mäkleri i regi av Norge och Kuba.

Två dagar senare var det dags igen – och den här gången efter förhandlingar i Oslo. Efter 47 år av strider ingicks vapenvila mellan regeringen i Filippinerna och den kommunistiska gerillan.
Avtalens hållbarhet går det förstås inte att sia om. Utvecklingen i Sudan/Sydsudan – där Norge ingick i en förhandlingstrojka tillsammans med USA och Storbritannien – visar att det inte finns några garantier mot nytt elände.

Ett annat exempel på Norges roll som fredsförhandlare är inbördeskriget i Sri Lanka. Trots ett avtal om vapenvila nådde man aldrig fram till ett fredsavtal, utan 2008 valde regeringen i Colombo en militär lösning på 30 år av inbördeskrig.

Miljöminister Vidar Helgesen (Høyre) var med om att mäkla på Sri Lanka. Jag frågade honom om medlemskapet i Nato utgör ett hinder för Norge som fredsmäklare. Svaret blev ett kort och koncist nej.

Helgesen säger också att ”vår närhet till USA ofta är en stor fördel eftersom båda parter i en konflikt vet att USA är betydelsefullt”.
Det centrala, betonar Helgesen, är att skapa tillit och det handlar om inte neutralitet utan om opartiskhet. Att Norge aldrig har varit någon kolonialmakt och för det mesta saknar stora ekonomiska intressen bidrar till att göra landet attraktivt som medlare. Flexibilitet är viktigt för att hitta fram till de goda lösningarna. Ekonomiska resurser för att stödja förtroendeskapandet under förhandlingsprocessen underlättar.

Och Sverige då? Som inte är medlem i Nato. På plats överallt? På rak arm kan jag inte påminna mig att Sverige driver något internationellt medlingsarbete. Visst. Den svenske diplomaten Staffan de Mistura är FN:s sändebud för Syrien – liksom den tidigare norske utrikesministern Espen Barth Eide är det i förhandlingarna om en återförening av det sedan 1974 delade Cypern.

Ett Natomedlemskap är alltså inte något hinder för Sverige att bli mer aktivt ifråga om konfliktlösning och medling.

Och så blir vi säkrare.

Gästledare i Svenska Dagbladet 5/9 2016.

Read More

Vad är kriget? Så lyder Carl von Clausewitz klassiska fråga med det lika klassiska svaret att ”krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

Förmågan att skada, hotet att göra det och/eller att faktiskt göra detta är inte bara knuten till traditionellt militära medel. Här ingår också att folkförflyttning kan användas som vapen.

Sedan den internationella flyktingkonventionen trädde i kraft 1951 har folkförflyttning vid åtminstone 75 olika tillfällen används som vapen av statliga och icke-statliga organisationer. Syftena har varit politiska, militära eller ekonomiska, skriver Kelly M Greenhill i artikeln Demographic Bombing (Foreign Affairs, Dec 17, 2015).

Det typiska målet för ”angreppet” är en liberal demokrati (70 procent) eller en grupp där en eller flera liberala demokratier ingår (11 procent). Och folk som vapen funkar. Syftena uppfylldes helt eller nästan helt i 50 procent av fallen och i ytterligare 25 procent nåddes delmål.

Innehållet i avtalet mellan EU och Turkiet ­ska ses i detta ljus, men det gäller också Rysslands krigföring i Syrien. Senator John McCain är en av dem som menar att Ryssland haft som mål att fördjupa flyktingkrisen i syfte att skada EU och Nato. Nato:s högsta befälhavare general Philip Breedlove har dragit samma slutsats.

Vi har också märkt av Putins folkarmé på nordiska breddgrader. I höstas ändrade ryska myndigheter praxis för gränsövergången Storskog i Nordnorge från stängd till öppen. Flyktingar- och migranter strömmade till i tusental. Sedan hände samma sak i Finland. I både Oslo och Helsingfors skylldes på ekonomiska brottslingar – trots att det rör sig om FSB-kontrollerade områden.

I Finland var ett slag paniken nära. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) varnade för att det kunde bli en flodvåg. Att saken togs på största allvar illustreras av att han utlovade stöd från försvarsmakten om gränsbevakningen skulle behöva det.

Förhandlingarna med Kreml ledde först inte någon vart. Från rysk sida slog man ifrån sig – och i samband med säkerhetspolitiska konferensen i München i februari slog premiärminister Medvedev fast att ”vi följer bara reglerna” och varnade på påpassligt nog även för medföljande terrorism. Men Ryssland ville gärna förhandla med Finland.

Sedan uppmanade Putin FSB att skärpa kontrollen. Gränsen ”stängdes” (som också skett i Storskog). Men – och häri ligger förstås ett latent hot – den kan öppnas igen.

Senare har försvarsminister Niinistö beskrivit omslaget i den ryska politiken som en del av rysk hybridkrigföring (även om han samtidigt och motsägelsefullt sagt att Finland inte är mål för det).

Så vad gäller saken? I en intervju i YLE 14/2 pekar Antti Paronen vid Försvarshögskolan i Helsingfors på att flykting- och migration kan utnyttjas som medel för politiska påtryckningar och militära hot. Han knöt frågan till hybridkrigföringens så kallade ”grå fas”. Det är ett sätt att testa administrativ förmåga, beslutsfattande och folkliga stämningar.

Estland och Lettland förebygger för sin del stängsel mot rysk hybridkrigföring med folk som vapen. Putin spelar – som vi vet – på hela klaviaturen.

Publicerad i Försvarsutbildaren, nr 3 2016.

Read More