Claes Arvidsson

Archive
Finland

Under Krimkrigen var Østersjøen en viktig krigsskueplass. Etter krigens slutt i 1856, ble Åland demilitarisert. Som en følge av Russlands annektering av Krim i 2014 – og den siste tids utvikling – har Finlands forsvarsminister Jussi Niinistö tatt opp det kontroversielle spørsmålet om Åland likevel burde forsvares. Østersjøen er igjen blitt et hett tema.

Det foregår en utvikling av trusselbildet som gjennomsyres av hard retorikk, trollfabrikker, cyberangrep, flykrasj, simulerte angrep og russisk militær opprustning. Og det blir bare verre.

Gotlands geostrategiske posisjon

Sveriges forsvarssjef, Micael Bydén, uttalte i begynnelsen av 2016 at en åpen konflikt var usannsynlig. I september uttrykte Bydén seg på en måte som tilsa at sannsynligheten for et «angrep mot Sverige var liten». I september svirret også (ubekreftede) opplysninger om en ny trussel fra Russland. Hvor trusselen skulle finnes har ikke blitt kjent, og derfor kan man ikke vite om det påvirket forsvarssjefens vedtak om Gotland – en forsvarsløs øy i Østersjøen.

I turistreklamen presenteres Gotland som mulighetenes øy med puls og som arena for spennende møter. Det er risiko for vel mye puls og spenning, var forsvarssjefens konklusjon. Årsaken er øyens geostrategiske posisjon.

I Sverige trodde man naivt nok at den evige freden var blitt virkelighet i Europa, og at Forsvaret i Sverige derfor kunne legges ned. Og da gjorde man nettopp det. Også på Gotland. I forsvarsmeldingen 2015 var det likevel vedtatt at Gotland i mindre grad skulle re-militariseres i 2018.

Men i september signaliserte Forsvarssjefen et halvt års fremskyndelse av den planlagte stridsgruppen (180 årsverk). Det er selvsagt ingen stor endring, men nivået er likevel hevet. Russiske «turister» eller «rørleggere» fra Nord Stream (Den russisk-tyske gassledningen gjennom Østersjøen, red.anm.) kan ikke lenger ta Gotland uten blodsutgytelse.

Forsvarssjefen har dessuten frarådet å leie ut havnen i Slite i forbindelse med at den andre gassledningen (Nord Stream 2) mellom Russland og Tyskland skal bygges.

Hvor bekymret skal man være?

Den 5. og 6. oktober fant ytterligere en opptrapping sted, da Russland foretok en baseforflytning av robotsystemet Iskander-M til Kalingrad. Svaret fra svensk side ble å begynne med gjenoppretting av krigsbaser for kampfly for å kunne spre dem ut og enklere beskytte flyene. I stedet for å holde dem samlet på de tre flybasene.

På onsdag kom beskjeden om at to russiske missiltorpedobåter av typen Bujan-M fra Svartehavsflåten, utstyrt med krysserraketten Kalibr, seilte inn i Østersjøen. Begge våpensystemene kan bære konvensjonelle stridshoder eller atomvåpen. Iskander har en rekkevidde på 280-400 kilometer. Rekkevidden for Kalibr er 2600 km i luftlinje, men kortere enn det i praksis.

Men hvor bekymret skal man egentlig være? Iskander har jo siden 2011 vært installert i Luga utenfor St. Petersburg, og har dessuten ved enkelte tilfeller hatt gjesteopptredener i Kalingrad under øvelser. Fra utskytningssteder i Svartehavet eller Hvitehavet har Kalibr kunnet nå mål i Østersjøregionen. Vi vet heller ikke om Iskander og Kalibr har kommet for å bli.

Likevel er dette en slags gamechanger. Sammen med luftvernmissilsystemet S-400 og kystartillerisystemet Bal E/SSC6, kan Russland nå etablere en ugjennomtrengelig, vernet sone til havs og i luften (A2/AD) hvis en militær konflikt med Baltikum skulle bryte ut. Hjelp utenfra kommer til å bli forhindret.

Det er selvsagt mulig at Putin «bare» vil demonstrere makt i forhandlingene om Syria, Ukraina og Russlands posisjon i verden. Det er ille nok.

Verre er det at det ikke går an å utelukke at det handler om forberedelser til en konflikt hvis formål er å teste USAs og Natos styrke i et scenario hvor det er uklart om Artikkel 5 i Nato-pakten skal utløses – før Nato-landene i 2017 skal utplassere tre bataljoner i Baltikum og én i Polen.

Det er mulig at den tydelige uttalelsen til den amerikanske visepresidenten, Joe Biden, i Stockholm i september om grensers ukrenkelighet og Natolandenes «hellige forpliktelse» om å forsvare hverandre, var en advarsel til Putin.

Avledningsmanøver?

Mindre bra var det at Biden antydet at Natos musketer-paragraf også skulle gjelde Sverige. Så enkelt er det selvsagt ikke. En konklusjon i den statlig utredningen Säkerhet i ny tid, er at Sverige sannsynligvis allerede på et tidlig tidspunkt kommer til å bli dratt inn i en russisk-baltisk militær konflikt. En annen – og det utgjør selvsagt utenforskapets kjerne – er at konkrete samhandlingsplaner kan komme på plass kun gjennom et fullverdig medlemskap.

Den russiske opptrappingen i Østersjøen kan også være en klassisk avledningsmanøver. Parallelt med utviklingen i Østersjøen, setter en flåte med hangarskipet Kuznetsov kurs mot Syria. Så det er kanskje Syria som er i fokus – eller et tredje mål.

Etter det amerikanske presidentvalget den 8. november, drøyer det til 20. januar før president Obamas etterfølger flytter inn i Det hvite hus. Usikkerheten i spørsmålet om kapasiteten til å fatte raske beslutninger som følger av Obamas avgang, og (sannsynligvis) Hillary Clinton som påtroppende, åpner et mulighetsvindu for Putin. Og selvsagt i enda større grad om Donald Trump blir USAs neste president.

Det har vært mange friske spøker om røyken fra Kuznetsovs dieselmotorer. Men ingen røyk uten ild.

Publicerad i Verdens Gang 7/11 2016.

Read More

Vad är kriget? Så lyder Carl von Clausewitz klassiska fråga med det lika klassiska svaret att ”krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

Förmågan att skada, hotet att göra det och/eller att faktiskt göra detta är inte bara knuten till traditionellt militära medel. Här ingår också att folkförflyttning kan användas som vapen.

Sedan den internationella flyktingkonventionen trädde i kraft 1951 har folkförflyttning vid åtminstone 75 olika tillfällen används som vapen av statliga och icke-statliga organisationer. Syftena har varit politiska, militära eller ekonomiska, skriver Kelly M Greenhill i artikeln Demographic Bombing (Foreign Affairs, Dec 17, 2015).

Det typiska målet för ”angreppet” är en liberal demokrati (70 procent) eller en grupp där en eller flera liberala demokratier ingår (11 procent). Och folk som vapen funkar. Syftena uppfylldes helt eller nästan helt i 50 procent av fallen och i ytterligare 25 procent nåddes delmål.

Innehållet i avtalet mellan EU och Turkiet ­ska ses i detta ljus, men det gäller också Rysslands krigföring i Syrien. Senator John McCain är en av dem som menar att Ryssland haft som mål att fördjupa flyktingkrisen i syfte att skada EU och Nato. Nato:s högsta befälhavare general Philip Breedlove har dragit samma slutsats.

Vi har också märkt av Putins folkarmé på nordiska breddgrader. I höstas ändrade ryska myndigheter praxis för gränsövergången Storskog i Nordnorge från stängd till öppen. Flyktingar- och migranter strömmade till i tusental. Sedan hände samma sak i Finland. I både Oslo och Helsingfors skylldes på ekonomiska brottslingar – trots att det rör sig om FSB-kontrollerade områden.

I Finland var ett slag paniken nära. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) varnade för att det kunde bli en flodvåg. Att saken togs på största allvar illustreras av att han utlovade stöd från försvarsmakten om gränsbevakningen skulle behöva det.

Förhandlingarna med Kreml ledde först inte någon vart. Från rysk sida slog man ifrån sig – och i samband med säkerhetspolitiska konferensen i München i februari slog premiärminister Medvedev fast att ”vi följer bara reglerna” och varnade på påpassligt nog även för medföljande terrorism. Men Ryssland ville gärna förhandla med Finland.

Sedan uppmanade Putin FSB att skärpa kontrollen. Gränsen ”stängdes” (som också skett i Storskog). Men – och häri ligger förstås ett latent hot – den kan öppnas igen.

Senare har försvarsminister Niinistö beskrivit omslaget i den ryska politiken som en del av rysk hybridkrigföring (även om han samtidigt och motsägelsefullt sagt att Finland inte är mål för det).

Så vad gäller saken? I en intervju i YLE 14/2 pekar Antti Paronen vid Försvarshögskolan i Helsingfors på att flykting- och migration kan utnyttjas som medel för politiska påtryckningar och militära hot. Han knöt frågan till hybridkrigföringens så kallade ”grå fas”. Det är ett sätt att testa administrativ förmåga, beslutsfattande och folkliga stämningar.

Estland och Lettland förebygger för sin del stängsel mot rysk hybridkrigföring med folk som vapen. Putin spelar – som vi vet – på hela klaviaturen.

Publicerad i Försvarsutbildaren, nr 3 2016.

Read More

I fredags twittrade Margot Wallström ut till världen att ”Sweden decides it’s own security policy: staying military non-aligned, a stronger defence and cooperation.” Det var kortsvaret på de senaste ryska hoten (denna gång från utrikesminister Lavrov) om motåtgärder om Sverige blir medlem i Nato.

Tweeten är en klar och tydligt deklaration att Sverige inte låter sig påverkas av yttre tryck. Det är bra. Mindre bra – och dystert ironiskt – är att i fråga om svenskt medlemskap sammanfaller uppfattningen med den ryska.

Allianslösheten är särskilt illavarslande i ett läge när det i utgångspunkten svaga försvarsbeslutet 2015 – inte oväntat – redan håller på att kapsejsa. Sverige behöver både ett starkare försvar och medlemskap i Nato.

Tweeten kan också ses som UD:s kommentar till den finländska Natoutredningen Konsekvenser av ett eventuellt finskt Natomedlemskap. Här lyfter man fram det som är ett avgörande dilemma. Det som jag brukar kalla hoppas-på-det-bästa-doktrinen och som är den djupaste innebörden av allians- lösheten. Och den gäller i än högra grad Sverige.

Nästanmedlemskapet i Nato innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och besluts-fattande. Det är inte samma sak att vara medlem och inte. Inte minst gör det förstås skillnad att den skyddande och avskräckande säkerhetsgarantin saknas – i ett läge när fi ser Finland (och Sverige) som delar av Nato. Återstår att lita till hoppet. Säkrare kan man vara – och i själva verket skapar det osäkerhet.

Den finländska expertutredningen förordar att om Finland ska ansöka om medlemskap så bör det ske tillsammans med Sverige. Och förvisso är det utmärkt om vi samtidigt blir fullvärdiga medlemmar av en allians där båda länderna hör hemma (tillsammans med nästan alla EU-stater). Tillsammans får dock inte bli ett moment 22, där Sverige avvaktar ett finländskt initiativ och vice versa. Att vänta på Godot gör det enkelt för politiker med beslutsvånda, men det är framför allt ett drömscenario för Nato- motståndarna på hemmaplan och i Kreml.

Sverige kan med gott samvete gå sin egen väg. Visserligen ingår länderna i samma geostrategiska område, men läget skiljer sig väsentligt åt i händelse Putin gör Baltikum till brännpunkt. Sverige har en avgörande betydelse för Natos – och därmed våra egna – möjligheter att bistå vänner i nöd.

Och förmågan att bistå är det säkraste sättet att förebygga i syfte att bevara fred och säkerhet i Östersjön.

Det handlar inte bara om solidaritet utan också om det nationella egenintresset. Eller som det konstaterades i den Bertelmanska utredningen om försvarspolitiska samarbeten från 2014: ”Det mesta talar för att militärgeografi, teknik och styrkeförhållanden gör att delar av Sverige kommer att beröras i en konflikt, vare sig vi vill eller inte.”

Men vi bestämmer själva om att söka medlemskap i Nato. Och när budskapet från Sverige blir att nu kör vi, kommer Finland att hänga på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/5 2016.

Read More

I sin banebrytende studie Arms and Influence fra 1966 skriver Thomas Schelling, nobelprisvinner i økonomi og dessuten sikkerhetspolitisk guru:

”The power to hurt can be counted among the most impressive attributes of military force…The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy…it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters.”

Men evnen til å skade – og trusselen om å gjøre det – er ikke bare knyttet til rene militære virkemidler.

Etter at den internasjonale flyktingkonvensjonen trådde i kraft i 1951 har folkeforflytninger i minst 75 tilfeller blitt brukt som våpen av statlige og ikke-statlige organisasjoner, rapporterer Kelly M. Greenhill i artikkelen Demographic Bombing (Foreign Affairs, 17. desember, 2015). Formålet har vært politisk, militært eller økonomisk.

I artikkelen minner Greenhill om historiske eksempler fra Uganda (1972), Haiti (1994) og Jugoslavia (1999). Castro brukte også ofte folk som våpen, liksom Muammar Gaddafi i sin tid. En av de nå to konkurrerende libyske regjeringene har også truet med samme virkemiddel. Og folk som våpen fungerer. I henhold til Greenhill ble målet helt eller nesten nådd i 50 prosent av tilfellene, og i ytterligere 25 prosent ble delmål nådd.

Det typiske målet for ”angrepet” er et liberalt demokrati (70 prosent) eller en gruppe der en eller flere liberale demokratier inngår (11 prosent). Krysspress er den enkle forklaringen på at liberale demokratier er særskilt sårbare:

”On the one hand, such states generally have made normative and legal commitments to protect those fleeing violence and persecution. On the other, as recent events in Europe and the United States make clear, some segments of democratic polities are strenuously opposed to accepting displaced people, whether for rational economic, political, or cultural reasons or for irrational, xenophobic ones.

Because targets cannot simultaneously embrace a given group of migrants and reject them, the incentives to concede to coercers’ demands and make the problem disappear can be compelling.”

I dette farvannet navigerer et stadig mer autoritært Tyrkia smart, med løfter om samarbeid for å dempe flyktingstrømmene fra Syria – og trusler om å ikke gjøre det. I begge tilfeller følger det med en prislapp. Og EU har valgt. EU kritiserer ikke lenger Tyrkia, og betaler dessuten for seg i euro – alt for å redusere folketrykket mot Europa.

Har Putin også en ”folkearmé”?
Det er stilt spørsmål om Russland anvender folk som våpen mot EU, Nato og for den saks skyld Tyrkia – og at økende flyktingstrømmer er et av målene med den russiske krigføringen i Syria. Eller er det kanskje bare en ”positiv” sideeffekt som kan utnyttes? At folkearméen kan utnyttes er i alle fall tydelig.

Senator John McCain mener at Putin ”wants to exacerbate the refugee crisis and use it as a weapon to divide the transatlantic alliance and undermine the European project”.

Judy Demsey ved tankesmien Carnegie ser spørsmålet i relasjon til Angela Merkel og muligheten til å svekke EU:

”As the war in Syria continues relentlessly, Merkel is coming under siege from all sides, no thanks to Putin and no thanks to her EU counterparts. Putin’s continuing support to keep Assad in power has a direct correlation with Merkel’s weakening support at home.

The longer the war in Syria endures, the weaker it could make Merkel. This has consequences for the rest of the EU. A weakened Merkel means a weakened, more divided Europe. The bloc will be in no shape to deal with the ever-mounting security challenges it faces…”

Det kan legges til at uten Merkel er det mye mulig at EUs Ukraina-sanksjoner mot Russland allerede hadde vært opphevet. Så selvsagt er russerne interessert i å svekke Merkel.

Hybridkrigføring mot Finland
Russland har siden høsten 2015 endret sin grensepolitikk mot Finland. Nå er den åpen for asylsøkere. Forhandlinger om å overholde inngåtte avtaler har ikke ledet noen vei. Forsvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinnene) har advart om at det kan bli mye verre – fra hundretusentalls til en million som vil forlate Russland med destinasjon Finland og Europa.

Kanskje er antallet overdrevent. Sannfinnene kan jo ha en egen agenda, men President Sauli Niinistö (Samlingspartiet) har indirekte vært inne på samme tankespor. At saken tas på største alvor illustreres av at forsvarsministerrn lovet støtte fra forsvaret dersom grensevaktene skulle behøve det. Som en del i å møte det samlede trusselbildet inngår også flere rep-øvelser og at reservister skal kunne kalles inn med kortere varsel.

Fra russisk side slår man fra seg – og senest ved den sikkerhetspolitiske konferansen i Münchenslo statsminister Medvedev fast at ”vi følger bare reglene” og advarte også mot terrorisme. Men Russland vil gjerne forhandle.

Hvordan skal vi tolke den russiske grensepolitikken? Antti Paronen ved Försvarshögskolan i Helsingfors har pekt på at flyktinger og migranter kan utnyttes som middel for politisk press og militære trusler. I denne sammenhengen kan det være verdt å notere at den finske regjeringen nylig nedsatte en Nato-utredning, der valget medlemmer i gruppen indikerer at svaret på spørsmålet om et finsk medlemskap blir nei. Det finnes flere grunner til det, men det er opplagt nettopp dette svaret som Kreml vil ha.

Paronen knytter også dette til hybridkrigføring i dens ”grå fase”. Som en måte å teste administrativ kapasitet, beslutningskapasitet og folkelige stemninger på. Flere finske politikere har også uttalt hybridordet.

Norge som særtilfelle
Norge har samme erfaring med plutselig inntreffende russisk grenseløshet i områder som kontrolleres av sikkerhetstjenesten FSB. Endringer i politikken har riktignok blitt avpolitisert gjennom å legge skylden på organisert kriminalitet – og den er jo unektelig utbredt i Russland. Sett i lys av at demografisk bombing er et veletablert fenomen både i historien og i dag, er det vel lettvint å unnlate å tenke på hybridkrigføring i samband med Storskog.

I Russland rår et potemkin-demokrati, der korrupsjon, undertrykkelse og rettsløshet skjuler seg. Russland ruster opp. Det skramles med atomvåpen. Vesten er fienden. I Georgia, Ukraina og Syria har Putin vist vilje og evne til å anvende militær vold. Trusler og press er hverdagsmat i Baltikum. Støtte gis til ytterliggående partier til høyre og venstre i Europa, som har sin odd retttet mot EU og Nato. Desinformasjon og villedning inngår i arsenalet. Gang på gang har Putin vist verden at Russland ikke er til å stole på.

Men Norge er kanskje et særtilfelle – unntaket som bekrefter regelen i russisk utenrikspolitikk. Eller kanskje ikke.

Publicerad i Minervanett 25/2 2016.

Read More

Lössläppthet och fria förbindelser bär upp den politiska kulturen i Finland. I den regering som bildades 2011 samsades sex partier. De finländska moderaterna i Samlingspartiet och Socialdemokraterna bildade stommen i en regering som också innehöll Svenska folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterförbundet och de gröna.

När mandatperioden närmar sig sitt slut har visserligen två partier lämnat sexpacksregeringen, men den är ändå ett kvitto på förmågan att komma överens över partigränserna. Ingen av de stora partierna utesluter heller regeringssamverkan med sannfinländarna. Blockpolitik finns inte. Det kan vara en styrka för att kunna bilda majoriteter, men det har också en svaghet i form av att besluten i skarpa lägen kan bli urvattnade kompromisser.

Inför söndagens riksdagsval är det skarpt läge. Kriget i Europa – Putins Ryssland – och den ekonomiska krisen ligger som två tunga skuggor över Finland.

När det gäller det dramatiskt försämrade säkerhetsläget finns det en bred enighet om en ny Nato-utredning, något som i sig är en signal till Kreml om att ”vi bestämmer själva”. Det kommer också att bli mer pengar till försvaret, men det är en helt annan fråga om det verkligen blir den substantiella ökning som skulle behövas.

Att ekonomin i ett litet exportberoende land har gått på knäna sammanhänger med utvecklingen i omvärlden (och Nokias störtdykning), men krisen är också ett resultat av politisk oförmåga att anpassa sig. Den finländska konkurrenskraften uppskattas vara 15–20 procent sämre än konkurrentländernas. Produktiviteten måste upp och näringslivets kostnader ned. Samtidigt ska statsfinanserna saneras.

Kort sagt, det är mycket. Valrörelsen domineras dock mer av tal om välfärden än om behovet av strukturella reformer. Efter några tuffa år finns det en trötthet på nedskärningar, något som inte minst ger utslag i opinionssiffrorna för samlingspartiet. Statsminister Alexander Stubb har svårt att få gehör för sin kombinerade spar- och arbetslinje.

I en mätning förra veckan behåller Centern sin ledarställning med ett väljarstöd på 23 procent. Spänningen kring valresultat handlar mest om andraplatsen. Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinländarna strider om plats 2. Alla av dem får runt 17 procent. Till osäkerheten hör dock att andelen osäkra och blivande röstskolkare var 40 procent.

Två saker är ganska säkra. Centern blir statsministerparti och i den regering som bildas fortsätter Carl Haglund som försvarsminister (Svenska folkpartiet abonnerar närmast på posten). Men vem mer kommer centerledaren Juha Sipilä att liera sig med? Mest troligt är att Socialdemokraterna tas med och man bildar en rödmylleregering. Det ger en föraning om möjligheterna att tackla en tuff tid med krav på beslutsförhet i fråga om ekonomi och säkerhet. Rödmylla är ett annat ord för falurött. Alltså en färg som bland annat innehåller kiselsyra, ”vilken bedöms ha en viss konserverande effekt som verkar vara av mer mekanisk art”.

Gästledare i Svenska Dagbladet 16/4 2015.

Read More

Nu är Säkerhetsrådet inrättat, Svenska Dagbladet 8/2 2015.

Israel gjorde ett existentiellt val, 18/3 2015.

Helt rätt att Löfven är i Kiev, 10/3 2015.

Sverige krisövar med Nato igen, 5/3 2015.

Finland värmer upp för Natomedlemskap, 27/2 2015.

Först Mariupol och sedan Minsk III, 24/2 2015.

Ny tråd i Wallströms UD-härva, 22/2 2015.

Nordisk försvarspakt i väntan på Godot, 17/2 2015.

Vad är det Margot Wallström har gjort?, 16/2 2015.

Vapen till Ukraina?, 13/2 2015.

Bryskt uppvaknande också i Norge, 10/2 2015.

Read More

Väljarna har sagt sitt. I SVT:s väljarundersökning Valu har försvaret en särställning när svenska folket rangordnar olika frågor. Försvaret ligger ohotat i botten. Det kastar ett dystert ljus över till exempel MSB:s årliga mätningar som visar att svenskarna bryr sig om rikets säkerhet.

I valfeberns yra ser det annorlunda ut. På de rödgröna väljarnas hitlista återfinns försvaret på nittonde och sista plats. Detsamma gäller centersympatisörerna. Men det är trångt i botten. FI:s väljare ger försvaret plats 18 och KD:s plats 17. M-väljarnas intresse för saken är marginellt högre, med plats sexton i rankingen.

Störst vikt fäster FP och SD-väljarna vid försvarsfrågan, men ändå inte mer än att den hamnar på trettonde plats.

Ändå är det krig i Europa – ett krig som ingen vet om det kommer att spridas utanför Ukraina. Det vi vet är att i Putins alldeles egna Valu hamnar militären på en ohotad första plats.

Attityderna i Valun är en avspegling av att politikerna alltför länge sov den eviga fredens goda sömn – och inte ens efter Ukraina verkar de vara klarvakna. Och på en del kanter sussas det fortfarande väldigt gott: Ukraina, inte berör det Sveriges säkerhet.

Väljarna har också sagt sitt i regeringsfrågan. Det blir byte av minoritetsregering. Alliansen har lämnat in och Stefan Löfven ska tråckla ihop en ny. Det kan inte uteslutas att Löfven kan regera medelst politisk tuvhoppning, men det är också fullt möjligt att det blir platt fall och nyval.

Helt säkert är att det politiska läget blir instabilt – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde inte har varit sämre sedan början på 1980-talet. Till osäkerheten hör att Alliansens efterträdare blir en regering som saknar erfarenhet av att styra landet. Inte minst gäller det statsministern själv. Kanske går det bra, men det känns inte bra med nybörjare vid rodret på statsskutan i krigets Europa.

Inför valet försökte Socialdemokraterna avdramatisera risken att ”fredsvännerna” i MP och V skulle få inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. Dock sade han inget om ”vännerna” i det egna partiet, utan talade desto mer om att sträcka ut handen mot höger med en politik baserad på Försvarsberedningen förslag.

Och det är väl där vi kommer hamna. På ett ungefär. Tråkigt nog innebär det att rikets säkerhet fortsätter att byggas på lösan sand. Inriktning och organisation utgår från ett säkerhetspolitiskt läge som inte har funnits på länge. Underfinansieringen består. Det kan inte funka.

Om Löfven trots allt skulle komma på bättre tankar lär det bjudas motstånd från V, MP och eftersläntrarna inom det egna partiet. Inte minst kommer det att blåsa upp till konflikt om Finland efter riksdagsvalet 2015 rör på sig i fråga om medlemskap i NATO.

Under tiden ökar Ryssland trycket mot omvärlden. Mot Sverige i form av kränkningar av svenskt territorium, verbala hot mot svenskt Nato-medlemskap och shopping av kartor över militärt känsliga områden. Och så rustar man.

I Ukraina har Putin redan nått sina mål.

Krönika i Vårt Försvar nr 3 2014.

Read More

I Svenska Dagbladets bildgåta påminns om Svenska Brigaden, frivilliga som stred på de vitas sida i Finska inbördeskriget.

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/mitt-stockholm/svd-lasare-fick-100-arig-bildgata-lost_3968358.svd?sidan=11

I min bok om Olof Palme – Med verkligheten som fiende – finns mer om den historien.

Här är utdraget:

Olof Palmes farfar Sven Palme (1854-1934) var först officer, men blev sedan försäkringsman och politiker. Han blev chef för det nedgångna försäkringsbolaget Thule 1888 och byggde upp det till ett blomstrande företag genom innovationen att låta vinsten (återbäringen) gå tillbaka till försäkringstagarna. Innan flytten in till Östermalmsgatan 36 (via ett uppehåll på Banérgatan) hölls stora bjudningar med dåtidens kulturelit, som Verner von Heidenstam, Viktor Rydberg, Ellen Key, August Strindberg och Selma Lagerlöf) i hans gästfria Djursholmshem, Villa Kallio. Och det fortsatte.

Han var riksdagsman och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige, satt i riksbanksfullmäktige, skrev ledare i Aftonbladet med mera. Sven Palme tillhörde gräddan av eliten. Sven Palme och hans bror Henrik var driftiga entreprenörer – som medan de arbetade sig upp – var med om att bygga landet. Bankdirektören Henrik Palme tog initiativ till att bebygga bl a Lärkstaden och Djursholm. Mest berömd borde han kanske vara för att ha lanserat det finansiella instrumentet inteckningslån på den svenska marknaden.

Sven Palme var först liberal på högerkanten, men lämnade partiet 1914 för att bilda Frisinnade försvarsvänner. Med tiden blev han tämligen mörkblå. Olof Palme talade för sin del bara om liberalen. Inledningsvis hade Sven Palme varit positiv till allmän folkpension, men blev senare mer skeptisk till den offentliga försäkringsmodellen och varnade bl a för bidragsfusk.

Sven Palme var gift med den finländska friherrinnan Hanna von Born (vars bror Viktor Magnus von Born var den ledande representanten för den finlandssvenska adeln). Det var ett formidabelt par. Sven Palme talade i stora ord. Mot dem som inte nådde upp till hans standard var han nedlåtande. Hanna Palme, f von Born (det skrev hon alltid), har beskrivits som viljestark och ärelysten. Och fin. Hon avskydde socialdemokrater.

Det palmeska hemmet var centrum för den finlandssvenska koloni som bodde i Djursholm och som i politiskt hänseende var en motsvarighet till exilkubanernas Miami. Sven Palme var medlem i Karolinska förbundet, engagerade sig för Finland under förryskningsprocessen på 1890-talet, stödde de finska separationssträvandena och verkade för en svensk intervention för Finlands befrielse. Eller snarare: Befrielse från Ryssland och påföljande återförening med Sverige. Mot bakgrund av familjens historia var det naturligt att sluta upp bakom de vita i inbördeskriget som bröt ut i januari 1918. Släktens gods i Sarvlax konfiskerades. Släktingar mördades.

Inom ramen för föreningen Finlands vänner – med Sven Palme som en av förgrundsfigurerna – anordnades insamlingar, smugglades vapen och värvades ”militärdugliga män” för en frivilligstyrka. Till den Svenska brigaden sökte sig två av Sven Palmes söner, Nils och Olof. Olof med nummer 1 i brigadens rulla. Den tredje sonen, försäkringsmannen Gunnar, Olof Palmes far, var sjuklig men arbetadeför saken på hemmaplan bl a som organisatör av rekryteringen till brigaden. Det gick för sig, trots att verksamheten stred mot svensk lag.

Nils Palme var militär och han hade offentligt blivit utpekad för ”besinningslösa bravader” i socialdemokratiska Ny Tid i samband med att militär sattes in vid hungerkravallerna i Göteborg 1917. Kritik riktades också i Göteborgs-Posten mot hans brutala befälsföring.

Hans bror, Olof Palme den äldre, var den intellektuelle i brödratrion. Historiker och fil lic i Uppsala. Han hade efter en ungdomsflirt med socialismen blivit en ledande gestalt inom den aktivistiska unghöger som ville att Sverige skulle sluta upp på tysk sida i första världskriget i syfte att återupprätta ett Stor-Sverige. Finland borde åter bli svenskt, bl a därför att det:

“. . . i varje finne göms, trots seklers odling, en bit barbar, som ännu länge tarvar, liksom hitintills, vård och tuktan”.

På väg till fronten skrev han om att ”avtvå den vanära som nu vidlåter det svenska namnet” på ”det enda sätt som gäller och duger”.

Olof Palme d ä stupade vid slaget om Tammerfors 1918, som efter de vitas seger den 6 april blev ett av många ”Song My” med massavrättningar efter summariska rättegångar (eller inte några rättegångar alls). Nils Palme kom tillbaka från inbördeskriget med en avgörande insats i Lempäälä för att hindra de röda från att få fram förstärkningar till sina inringade kamrater i Tammerfors på meritlistan.

Liksom en senare tids hemvändande amerikanska Vietnamsoldater möttes Svenska brigadens mannar inte av massans hyllningar. Inom arbetarrörelsen kallades brigaden för det svarta gardet och dess medlemmar på LO-sidan utsattes för trakasserier på arbetsplatserna. Och därför ordnades penninginsamlingar för att ge dem möjlighet att flytta etc. Gunnar Palme var med om att organisera den verksamheten.

 

 

Read More

En amerikansk diplomat beskrev en gång Carl Bildt som ”a medium size dog with big dog attitude”. Det kunde också ha varit ett slags betyg på svensk utrikespolitik under alliansregeringen. Inte minst i EU har Sverige vägt tyngre än vår egentliga matchvikt.

Med Margot Wallström som utrikesminister blir både profilen och attityden en annan. Det handlar förstås också om politik och politisk vilja. Räkna med nitlotter framöver när V, MP och neutralisterna inom S rycker fram. Tyvärr går det redan att se början på en självvald marginaliseringsprocess.

Att Sverige ska erkänna Palestina som stat var den stort uppslagna utrikespolitiska nyheten när Stefan Löfven föredrog regeringsdeklarationen. I sak går det att argumentera för och emot, men det är inte en fråga som är viktig för Sverige. Visst förtjusas man i Ramallah men Wallström lär möta få glada leenden i Bryssel. Erkännandet bryter mot EU:s linje.

Lägg därtill att Löfven vill att EU ska bli en viktigare aktör. Grunden för detta är enighet i medlemskretsen, inte solospel för hemmapubliken.

Det enda Löfven däremot hade att säga om Nato är att Sverige – med en ny och hårdare formulering – inte ska bli medlem. Det kan jämföras med att S i Försvarsberedningen konstaterar att samarbetet med Nato är avgörande för det svenska förvarets förmåga. Den slår också fast att Nato är den enda organisation som leverera säkerhet globalt och i vårt närområde.

Det hade varit läge att i stället tala utredningar eller utsträckta händer i nationens intresse. Samma dag som den rödgröna regeringens politik presenterades, lade det finländska utrikesministeriet fram en rapport som öppnar för medlemskap i Nato. Den kan ses som ytterligare ett steg i en process som efter riksdagsvalet 2015 kan resultera i ett seriöst övervägande om medlemskap.

Liksom i Sverige är det finländska försvaret inte så starkt som det borde vara. Och pengarna räcker inte. Scenarier som tidigare ingick en riskbild kan nu tecknas i en hotbild. Det är krig i Europa och ingen vet hur det kommer att fortsätta.

Den stängda dörrens politik innebär att Sverige inte gör som våra vänner ber om. I Kreml höjdes däremot ett glas för Stefan Löfven. Det noterades dessutom säkerligen att Putins krig i östra Ukraina kallas destabilisering.

Den rödgröna regeringens alternativ är nordiskt försvarssamarbete. Tja. I veckan gav den norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide sina direktiv till ÖB för att han ska ta fram underlag inför försvarsbeslutet 2016. Dokumentet omfattar sju tryckta sidor. I en mening nämns samarbete med Sverige och Finland.

Försvarsminister Hultqvist gör ju ett redigt intryck, men i politiken råder det oreda. Kaffepengar till försvaret. Osäker säkerhetspolitik.

Jag lyssnade på Stefan Löfven och kom att tänka på Göran Persson: ”Världen är som Katrineholm, fast något större.”

GÄSTLEDARE  I SVENSKA DAGBLADET 5/10 2014.

Read More